nar-mardrommen-blev-sann

Kan en stor stark man misshandlas av en liten kvinna? Är våld mot män i nära relationer något vi behöver bry oss om? Dessa frågor besvaras i boken När mardrömmen blev sann av Glenn Forrestgate, som släpps den 30 mars.

Redan i prologen ger Glenn oss en ledtråd om hur den systematiska misshandeln från hans partner Melinda kunde uppstå:

Om jag hade blivit attackerad av en man hade jag inte tvekat att slå tillbaka. Men nu när jag blir misshandlad av min flickvän, gör jag inte det minsta motstånd eftersom hon är kvinna.

Alla män får som pojkar lära sig att man inte ska slå det motsatta könet. Den maskulina kulturen, som ofta anklagas för att att vara en våldskultur, sätter därmed en tydlig gräns som säger att riktiga män slår inte kvinnor. Och det är just denna manliga hederskodex som gör att även stora starka män kan bli misshandlade av betydligt mindre kvinnor. Dessutom behöver man inte vara stark för att slå en stekpanna i huvudet på någon som har ryggen mot en, eller för att peta ut ögonen på sin partner – för att ta två helt fiktiva exempel.

I boken framkommer det också att flera av de kända riskfaktorerna för våld i nära relationer finns närvarande i Glenns liv:

  • Hans partner håller på att utveckla en psykisk sjukdom.
  • De kommer bägge från svåra sociala omständigheter.
  • Det finns ett bruk av droger som gränsar till missbruk.

Den allmänt accepterade förklaringen till våld i nära relationer är att det handlar om en förlängning av mäns allmänna förtryck av kvinnor. Denna teori har dock inget stöd i forskningen, och dessutom skulle livsöden såsom Glenns inte uppstå om det var en allenarådande könsmaktsordning som ledde till våld.

Den normaliseringsprocess som man ofta pratar om när det gäller våldsutsatta kvinnor, är något som Glenn också går igenom:

Bråken mellan mig och Melinda eskalerade allt snabbare och i mitt huvud fanns till slut bara en enda tanke: Om jag bara gör allt som Melinda vill kommer det att bli lugnare.

De psykologiska processer som gör att man gradvis accepterar en psykisk och fysisk misshandel är således inte könsbundna.

Förutom att huvudpersonen drabbas av misshandel i sin mångåriga relation med Melinda, så drabbas han även av en typ av övergrepp från sitt ex Lena. Dels lurar hon honom att bli pappa när relationen håller på att ta slut genom att ha sex med honom utan p-piller, som hon säger att hon tar. Och när deras gemensamma son hunnit blir några år gammal så indoktrinerar hon honom att ta avstånd från sin pappa (s k PAS – Parental Alienation Syndrome). Dessa former av övergrepp är något som först nu börjar tas upp till debatt i samhället, men än så länge är det i sin linda.

Under relationens gång blir Melinda allt mer psykiskt sjuk, och till slut går hon in i en psykos. Trots detta allvarliga tillstånd så har hon god kontroll över sina utbrott och sitt våld, och angriper endast Glenn när de är inomhus eller i en tom park på natten. Även om hon inte klarar av att avhålla sig från att ta till våld, så klarar hon att välja ”lämpliga” tillfällen att ge uttryck för sin ilska. Detta fenomen är något som misshandlade kvinnor inte sällan beskriver – att mannen har kontroll över sina handlingar och bara slår henne när ingen ser – och detta kan alltså även gälla kvinnor som misshandlar män.

Boken blir riktigt spännande i sin andra hälft, och Glenns livsöde är gripande på ett sätt som går långt bortom könsfrågorna och våld i nära relationer. Det är ovanligt att någon som inte har språkets gåva och som kommer från så svåra förhållande får tillfälle att dela med sig av sitt livsöde, och det leder till en bok som är oerhört gripande på många vis. Nämnas bör att Glenn har fått hjälp att snygga till texten, så boken är lättläst och lättförståelig.

Om du är intresserad av könsfrågor eller om du helt enkelt tycker om gripande människoöden så kan jag helt klart rekommendera När mardrömmen blev sann.

 

21 kommentarer på “Recension: När mardrömmen blev sann (Glenn Forrestgate)”

  1. Obstinat skriver:

    Mycket bra exempel Pelle. Det finns så mycket verkligt allvarliga saker att ta upp och diskutera som rör jämställdhet, som du gör här, att däremot lyfta upp varje litet fjutt som drabbat en man är kontraproduktivt, tror jag.

  2. Tack för att du förstod min bok!
    Be Safe
    Glenn Forrestgate

  3. Magnus skriver:

    Glenn beskriver även sina drastiska metoder för att tillfälligt kunna fly Melindas våldsamma beteende och utbrott. Mycket drastiska metoder som faktiskt visar sej fungera hur otroligt det än kan låta när man läser det. Ska dock inte avslöja vilken metod han nyttjar. Mörkrädd blir man onekligen när man tänker på det.

  4. Jan Oldestedt skriver:

    Glenn,
    Du är stark, god och tuff. Alla mina lyckönskningar för att boken ska bli en dundersucce. Äntligen får verkligheten hos många förtryckta män ett ansikte.
    Kram!
    Janne

  5. [...] Ämnet kommer att vara våld mot män i nära relationer, apropå Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann. [...]

  6. Roger skriver:

    Det är en gammal sanning; Det är inte den som är starkast som slår. Det är den som saknar gränser.

  7. Mia skriver:

    Vilken stark berättelse!! Såg Dig idag på TV4 ”Efter tio”. Jag blev helt berörd av det Du berättade idag. Ödmjuk, viljestark och starkt mod kallar jag en kille som Dig. Hoppas Du har ett bra Liv nu och Lycka till med Din nya kvinna & familj.

  8. [...] Tidigare idag var jag med i Efter Tio i TV4. Temat var våld mot män i nära relationer, apropå Glenn Forrestgates bok När mardrömmen blev sann. [...]

  9. [...] handlar om Glenn Forrestgate som skrivit boken När mardrömmen blev sann, vilken jag tidigare recenserat här på bloggen och som Glenn och jag diskuterade i TV4 för några månader sedan. Varje artikel [...]

  10. Fröken T skriver:

    Jag kan känna att det gör ont! Jag står mycket nära en person till familjen. Det blir alltid fel när sanningen kommer fram från en sida, när stora delar inte finns med. När man glömmer bort vad man själv har gjort. Jag tycker det är något fruktansvärt att ta in andra än kvinnan det handlar om i boken. Var man tvungen att plocka från mammans akt? Jag känner mig äcklad! Visserligen är det sanningen, men väl valda delar inte tas med! Och att välja ta med andra personer in i berättelsen. Det har varit en tuff tid för kvinnan och hennes familj. Ska man klä av någon så naken och dennes familj måste man någonstans skriva det så förtäckt att det inte på något vis kan komma fram vem det handlar om. Jag är ledsen! En kvinna som plågats hela livet med så mycket oförätter! Nu sparkas det lite till på den som redan kravlar i stoftet. Det luktar unket.

  11. Roger skriver:

    Jag tycker att fröken T på ett bra sätt belyser ett viktigt fenomen i den här debatten;
    När en kvinna slår är det synd om henne.
    När en man slår är det synd om kvinnan.

    Jag håller med om att det är synd om någon råkar illa ut, men det är en oerhört viktig fråga som MÅSTE belysas och kanske är det för mycket att kräva att inte berätta allt som är relevant för att någon kan bli sårad av det.

  12. Pelle Billing skriver:

    Fröken T,

    Roger har en viktig poäng i sin kommentar.

    Visst kan vi alltid se förövare som offer, om vi tar det perspektivet – men det gäller i så fall alla förövare, oberoende av kön.

  13. Fröken T skriver:

    Jag tänker inte alls ur ett könsperspektiv! Men när man skriver en bok om en sanning, kanske man ska belysa fler sidor ur sanningen, t ex sådant man själv har gjort. Sedan har jag så svårt när andra blir indragna, mer än kvinnan han levde med. Den övriga familjen då…?

  14. Fröken T skriver:

    Jag vill noga poängtera att jag på inget sätt försvarar vad som hänt! Jag vet att det är sanning och tycker att det är fruktansvärt. Jag vet också att sanningen är bredare och inte så ”oskyldig”, och att det är väldigt lätt att identifiera övriga familjen som faktiskt kämpat hela sina liv och försöker leva drägligt – som för övrigt är friska.

    Jag är ingen kvinnokämpe i den bemärkelsen! Eller tycker att kvinnor i alla lägen är offer. Men det här är en kvinna med en svår sjukdomsbild, ingen som är frisk och myndig nog att ta ansvar för sig själv.

  15. Fröken T skriver:

    Självklart inkluderar jämställdhet mansfrågor!

  16. Roger skriver:

    ”Jag är ingen kvinnokämpe i den bemärkelsen! Eller tycker att kvinnor i alla lägen är offer. Men det här är en kvinna med en svår sjukdomsbild, ingen som är frisk och myndig nog att ta ansvar för sig själv.”

    Jag tror att det är sant för de allra flesta som slår och våldtar mm, oavsett kön, och jag står bakom dig till hundra procent och mer om du ser det som en universell ansats på dessa frågor. Att utan att på något sätt förta den utsattes berättelse, ändå visa empati och förståelse för den ”utsättande”.

    Mitt svar kom sig av den rådande hegemonin tillämpar olika förståelse-modeller för män och kvinnor, och ditt sett att resonera (som jag utifrån ett okönat perspektiv håller med om) är att slå in öppna dörrar när du applicerar det på en kvinna; eftersom det är något som konsekvent ändå görs i populär media just när det handlar om kvinnor.

    Om du anser att denna princip av empati bör vara allmängiltlig oberoende av kön, vilket jag hoppas och tror du anser, så hade det varit en mycket tydligare och mer empatisk ståndpunkt att applicera den på en omvänd situation, säg Billy Butt, Tito Beltran, eller varför inte Fritzl som blev utsatt för övergrepp av sin mamma under sin uppväxt.

    På det viset hade du tydligt visat att du inte ställer dig bakom den hycklande könsdikotomiska relativitet den hegemoniska feminismen uppvisar i sådana här frågor; och på det viset blir du inte missförstådd på ett sådant här forum som handlar just om att bland annat avslöja den latenta sexismen och dubbelmoraliska könsbaserade tänket i kontemporär feminism.

    Nu förstår jag bättre, och låter min föregående kommentar ändra karaktär av att svara dig som person och istället bli ett svar till den allmänna feministiska attityden i dessa frågor.

    Kärlek och respekt till dig.

  17. birgitta skriver:

    Varför raderar du mindre smickrande omdömen?

  18. Pelle Billing skriver:

    brigitta,

    Din tidigare kommentar raderades för att den innehöll personangrepp, inte för att den var mindre smickrande.

  19. birgitta skriver:

    Vilket menar du: att boken inte var bra skrivet eller, att han inte var trovärdig?

  20. Pelle Billing skriver:

    Nej, jag menar personangreppet.

Lämna en kommentar

Google