Personligt om feminism

18 februari 2010, av Pelle Billing

Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig.

Så börjar Darja Samad sin uppgörelse med feminismen som idag lagts ut på Sourze. Feminismen kan som bekant ha flera olika inriktningar, men Samad verkar prata om den variant som är mest vanlig att unga kvinnor exponeras för: En blandning av radikalfeminism (det finns en könsmaktsordning där män förtrycker kvinnor) och queerfeminism (alla könsskillnader är en social konstruktion). Det är denna typ av feminism som lärs ut på genusvetenskapliga institutioner och det är samma variant som ligger till grund för svensk statsfeminism.

feminist-med-hammare

Samad berättar om hur hennes lockelse till feministisk teori grundade sig i inrepsykologiska faktorer. Den osäkerhet hon kände inom sig kunde stillas, eller åtminstone förklaras, via feminismen:

Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare.

Det är ingen ovanlig dynamik att starka politiska engagemang kan vara ett sätt att inte behöva ta tag i sin egen vardag och sina egna problem. Inre problem omvandlas till yttre problem. Feminismen erbjuder för unga kvinnor en enormt lockande ideologi, där man fullt ut kan se sig själv som offer – och ursäkta sina egna tillkortakommanden genom att skylla på könsmaktsordningen. Priset man betalar kan däremot bli högt, då man anammar en ideologi där män är en negativ kraft, och det kan ju bli problematiskt för både manliga och kvinnliga (heterosexuella) feminister när de ska hitta en partner.

Samad fortsätter:

Feminismen var ett uttryck för den osäkerhet jag kände, därför var allt personligt. Egentligen så kämpade jag inte för andra kvinnors rättigheter, utan för mina egna. Jag var mitt eget kön, varken man eller kvinna utan kämpade för mina egna intressen, för min överlevnad.

Det är intressant att feminismen drivit tesen att ”det personliga är politiskt”. Även om det kan finnas en poäng i att koppla ihop vardagliga iakttagelser med sitt politiska arbete, så är det lätt att helt blanda ihop det personliga och det politiska med en sådan slogan. En viktig princip med att arbeta politiskt är ju just att man driver frågor man tror på, även om det inte gynnar en själv personligen.

Darja Samad har skrivit en viktig artikel, och jag beundrar hennes mod och hennes ärlighet. Den medvetenhet som hon har om hur politiska ideologier kan användas som en krycka för personliga problem, är en viktig insikt för alla som vill åstadkomma en förändring i samhället. Själv betonar jag jämt och ständigt att det är jämställdhet för bägge könen som är slutmålet för mitt arbete, just för att undvika att pendeln ska svänga från en grupp arga feminister till en grupp arga maskulister. Ingen av oss är immun mot att blanda ihop personliga tillkortakommanden med politisk drivkraft och det bästa sättet att motverka detta är att ständigt betona att det handlar om jämställdhet för bägge könen.

Män och kvinnor som är för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – samt könsneutral lagstiftning – behöver jobba tillsammans för att få tillbaka jämställdhetsdebatten på rätt köl.

 

21 kommentarer på “Personligt om feminism”

  1. Mattias skriver:

    En verklig imponerande text av Darrja. Inte många människor har en så precis förmåga att analysera sig själv. Eller ambitionen och modet att göra det om man har förmågan. Respekt.

  2. Christina Nauckhoff skriver:

    Könsmaktsordning – finns den?
    Eller är allt som sker människor emellan på ett individuellt plan? Hur kan könsmaktsordningen , om den finns, visa sig på privat nivå?
    Så här, till exempel:
    Min mormor (född 1888) gifte sig ung. Hon var omyndig då, och förblev omyndig även som gift. Det var inte morfar som bestämde detta. Det var lagen.
    Och det gjorde det möjligt för honom att förfoga över hennes farsarv. När han dog – hon var runt 50 då – var allt borta.
    1921 blev gift kvinna myndig, mormor var 33 då och trebarnsmor.

    Mamma fick rätt att vara förmyndare för sina barn först när jag var 11. Det var inte pappa som bestämt detta. Det var lagen.

    Om någon man i min släkts äldre generationer agat sin hustru vet jag inte. Men äkta män hade den rätten fram till 1864. Jag hörde en historiker berätta om detta på radio ( har glömt hennes namn, tyvärr). Några särskilda bestämmelser om hur agan fick se ut fanns inte, enligt henne. Men den fick inte leda till döden.

    Det var alltså inga individuella beslut som låg bakom min mormors och min mammas levnadsvillkor. Utan lagstiftarens – riksdagens.

    Så vitt jag förstår speglar lagen oftast de rådande värderingarna i samhället.
    Det jag tror är, att även om lagarna förändras, lever människosyn, attityder, traditioner kvar under mycket lång tid.

    Men nu är det gyllene tider, eller?

    Så trodde jag tills jag för ett antal år sedan såg TV, 2005, Högsta Domstolens dåvarande ordförande, kommentera sin kollegas öde som åtalad för köp av sex. Ordföranden berättade om hur hans kolleger ute i Europa undrade över den svenska sexköpslagen. Naturligtvis tyckte han att den svenska lagen var rimlig. MEN: män MÅSTE ju ha sex på något sätt!
    Jag trodde det skulle bli ett ramaskri från domarkåren och andra jurister.
    Icke.

    Källa bl a: På tal om kvinnor och män. Publikationstjänsten SCB

  3. Erik skriver:

    Christina Nauckhoff:

    ”Så trodde jag tills jag för ett antal år sedan såg TV, 2005, Högsta Domstolens dåvarande ordförande, kommentera sin kollegas öde som åtalad för köp av sex. Ordföranden berättade om hur hans kolleger ute i Europa undrade över den svenska sexköpslagen. Naturligtvis tyckte han att den svenska lagen var rimlig. MEN: män MÅSTE ju ha sex på något sätt!
    Jag trodde det skulle bli ett ramaskri från domarkåren och andra jurister.
    Icke.”

    Med precis samma resonemang kan man avskaffa kvinnors rätt till abort
    De som inte vill ha barn behöver ju inte ha sex, sex är ju oviktigt! Nej men när det gäller män SKALL vi säga sex är oviktigt fast varenda människa med normalt funtad hjärna fattar det är en lögn.

    Hur mycket skall teatern kosta innan poletten trillar ner? Sex blir inte oviktigt för män oavsett hur många välvilliga idioter som hittar på ursäkter att tro det,. Och hade sex varit oviktigt för kvinnor ja då behövs inte aborträtten för då är det bara låta bli att knulla!

    Lustigt att man kan säga det till män men inte till kvinnor.

  4. Julia M. skriver:

    Erik,

    det var ett ynkligt svar på en mycket bra kommentar från Christinas sida .
    Lite historisk kunskap skulle inte skada varesig dig eller Pelle. Pelle har hittat på en egen historia, där män och kvinnor levat i par med ett gemensamt hem och fått barn alltfrån förhistorisk tid till industrialismens inbrott. Och männen har skyddat kvinnorna. Alltså, hemmafrumodellen utsmetad bakåt till tidernas begynnelse. En lycklig arbetsfördelning, som blev – ja, den naturliga ordningen.
    Och det borde vi förstå!!!

  5. Pär Ström skriver:

    Du har gjort en bra analys, Pelle!

  6. Adam Weisshaupt skriver:

    Bra analys Pelle!

    Kul att Darrja lyckats förstå innebörden av feminismen som hade sin start på 60-talet, brukar själv kalla den för världens längsta terapisession där symptomen på patienten bara är en bekräftelse för terapeuten på det onda,stygga och elaka patriarkatet.

    En bra bok för de drabbade är ”vilse i speglingar” av Rickard Moskowitz.

  7. Queerfeminism är något alldeles unikt för Sverige. Jag tror inte att alla är medvetna om detta.

    Internationellt är det snarare så att queerteoretiker står för något fundamentalt motsatt radikalfeminism. Eftersom könet anses vara en konstruktion så går det enligt dem inte att prata om könsmaktsordning. (Hur ska man kunna hitta en ordning i något som inte finns?) Förtryckande strukturer handlar då istället om att fria individer grupperar sig efter intressen och roller de vill spela i ”samhällsteatern”. De människor som känner behov av att ”härska” över sina partners och/eller vill dominera sin omgivning tar sig ”patriarkatets roll” ungefär på samma sätt som människor som kär sig i klänning tar sig en traditionellt kvinnlig roll. Det biologiska könet är irrelevant. En förtryckare kan biologiskt vara man, kvinna eller något däremellan. Samma sak gäller den förtryckte.

    I Sverige har ett antal tongivande akademiker och politiker jobbat hårt på att förena radikalfeminism med queerteori, men studerar man de två ideologierna närmare ser man att de är oförenliga.

    Detta, kan jag avslöja, är en av anledningarna till att svenska genusvetare, trots alla statliga pengar, är extremt tysta i den internationella akademiska debatten. Flera som undersökt de svenska genusvetarna slås av att de trots antalet är oerhört dåliga på att bli publicerade i vetenskapliga tidskrifter. Det, vill jag påstå, beror på att svensk debatt är helt obegriplig för alla utomstående. När amerikanska filosofer ser artiklar som skriver samman ”queer” och ”radikalfeminism” ser de något som mest liknar hobbyfilosofiska försök att kombinera frihet med tvång.

    Detta är också en av anledningarna till att engelskspåkiga Wikipedia raderat alla svenska försök att skapa en artikel om queerfeminism. De dömer ut ämnet som kvasivetenskapligt trams.

    PS! Den här kommentaren har inte så mycket med inlägget att göra, annat än att Pelle nämnde den svenska uppfinningen ”queerfeminism” i början.

  8. Mia skriver:

    Vardagsfilosoferar
    För mig har ”vardagsfeminism” varit just en strävan mot jämställdhet för båda könen. Och jag har nog sett mig mer som likartsfeminist än särartsfeminist, samtidigt som jag inte är främmande för vissa biologiska skillnader generellt.

    Har faktiskt aldrig hört uttrycket ”det personliga är politiskt” men väl ”det privata är politiskt” vilket för mig är en självklarhet. Naturligtvis påverkar politiken ens privatliv och normer och tvärtom. Men som med mycket annat ser jag det som att pendeln ”slagit (är påväg att slå?) över” och då kommer en som jag uppfattar det naturlig ”motkraft”. Men det vore oturligt om det som du skriver skulle slå över helt åt andra hållet också. Min förhoppning är att pendeln nu kanske mycket riktigt kan stabilisera sig någolunda på mitten där vi kan prata om jämställdhet utifrån ömsesidighet. Att vi kan gå från ”revolution” till reform, dvs

    ”utveckling, ej omstörtning, ity att den nöjer sig med att undanskaffa det verkligt föråldrade, men bevarar vad som ännu är livskraftigt hos det bestående….”/wikipwdia

    Men då blir det också nödvändigt med nya begrepp och definitioner, varför jag numera kallar mig jämställdist istället för feminist. Den lilla distinktionen räcker för att diskussionen ska uppstå med vänner och bekanta. Och när den väl gör det så är det iaf i min närhet inte någon som likställer feminism med radikalfeminism och de flesta säger ”jaha ja då ser jag nog mig själv mer som jämställdist också”.

    Och i denna process kan alla med öppet sinne tänka ”vidare” (får känsla av dejavu men isf här är de här artiklarna i repris :)

    http://www.dailymail.co.uk/femail/article-1215464/Why-I-loathe-feminism—believe-ultimately-destroy-family.html

    http://www.dailymail.co.uk/news/article-1039445/Erin-Pizzey-champion-womens-rights-says-radical-feminist-plans-let-victims-domestic-abuse-away-murder-affront-morality.html

  9. Adam Weisshaupt skriver:

    Instämmer helt Mia!

  10. Erik skriver:

    Julia M:

    ”det var ett ynkligt svar på en mycket bra kommentar från Christinas sida.”

    Ingenting i ditt svar stödjer påståendet att det faktiskt var ett ynkligt svar av mig. Istället blir ynkligt från din sida om vi skall använda feministiskt språk en härskarteknik.

    ”Lite historisk kunskap skulle inte skada varesig dig eller Pelle.”

    Om du skall anklaga mig för att inte ha historisk kunskap så får du allt komma med ordentliga belägg för den anklagalsen också.

    ”Pelle har hittat på en egen historia, där män och kvinnor levat i par med ett gemensamt hem och fått barn alltfrån förhistorisk tid till industrialismens inbrott. Och männen har skyddat kvinnorna. Alltså, hemmafrumodellen utsmetad bakåt till tidernas begynnelse. En lycklig arbetsfördelning, som blev – ja, den naturliga ordningen. Och det borde vi förstå!!!”

    Nu är det mig du diskuterar med, inte Pelle. Vi är inte samma person. Hur män och kvinnor levat är faktiskt kulturellt. Men vi bor i just den kulturella geografiska avgränsning som utmärker ”simple household” eller kärnfamiljen (till skillnad från extended household som du hittar i bla grekland, turkiet och israel. Du kan ju läsa lite historia själv föreslagsvis om Scandinavien och dess evolution. Vi tar tre texter, en genetiker, en historiker och en evolutionspsykolog.

    OM NORDEUROPAS FOLKS FAMILJEBILDNING

    ”Current data indicate that around 80% of European genes are derived from
    people who settled in Europe 30–40,000 years ago and therefore persisted through the Ice Ages (Sykes, 2001 Professor Human Genetics). This is sufficient time for the adverse ecology of the north to have had a powerful shaping influence on European psychological and cultural tendencies.”

    ”These findings are compatible with the interpretation that ethnic differences are a contributing factor to the geographical variation in family forms within Europe. The findings suggest that the Germanic peoples had a greater biological tendency toward a suite of traits that predisposed them to individualism— including a greater tendency toward the simple household because of natural selection occurring in a prolonged resource-limited period of their evolution in the north of Europe.” (Macdonald 1990, professor, evolutionary psychology)

    During the pre-industrial era, this household system was found only within Nordic Europe: The simple household type is based on a single married couple and their children and characterized Scandinavia (except Finland), British Isles, Low Countries, German-speaking areas, and northern France. (Ladurie, 1986, professor Chair of Modern history, Paris University)

    Det är alltså inte så att det är könen som styrt utan det är naturen, rättare sagt som påpekats av bla Jared Diamond det kalla klimatet som gör de övriga alternativen – så vanliga i resten av världen – helt omöjliga att existera evolutionärt signifikant tid i vår del av världen. Vi hade mycket begränsade alternativ som funkade för överlevnad.

    Jag har fler texter som bygger ännu mer på detta där Ladurie bland annat upptäckte skillnader i litteracy rate, det var en mycket större del av den nordöstra befolkningen som kunde läsa och skriva, och de var även som Ladurie konstaterade från military recruit samples 2 cm längre.

    ”In addition, Laslett (1983) and other family historians have noted that the trend toward the economically independent nuclear family was more prominent in the north, while there was a tendency toward joint families as one moves to the south and east.”

    Osv…

  11. Mia skriver:

    Tack för en bra sammanfattning CA!

    Har under den tid jag följt ”pappafrågor” märkt att de ”arga maskulisterna” blandar samman queer med ”queerfeminism”. När faktum är att tex den radikalfeministiska våldsteorin mycket riktigt just ifrågasätts och kritiseras av queera personer.

  12. Mia skriver:

    ps. (ursäkta att jag fortsätter lite OT)

    Däremot ställer jag mig lite frågande till (kanske missförstod jag dig?)

    ”De människor som känner behov av att “härska” över sina partners och/eller vill dominera sin omgivning tar sig “patriarkatets roll” ungefär på samma sätt som människor som kär sig i klänning tar sig en traditionellt kvinnlig roll.”

    Då en femme även kan ”härska” över en butchig tjej och säkerligen även en fjolla i klänning kan ”härska” över en bög som är straightacting.

  13. Musse Pig skriver:

    Vilka är maskulister? De som protesterar mot intoleransen, de totalitära och antidemokratiska tendenserna, förljugenheten, kollektivismen, antiintellektualismen, manshatet etc inom feminismen? Eller finns det verkligen en manlig motsvarighet till feminismen? Kan någon ge en länk till en sådan text eller blogg?

  14. BekeZeke skriver:

    Mycket intressant inlägg Christopher!

  15. Erik skriver:

    Musse Pig:

    Maskulister finns egentligen inte eftersom ingen (iaf inte i den här delen av världen) bryr sig om män specifikt. Maskulismen existerar enbart som en negation av feminism – vad sålunda maskulism står för hänger helt på vad man anser feminism står för.Feminister anser feminism står för det goda och rättvisa och menar sålunda maskulism står för motsatsen till dessa saker.

    Hela resonemanget hänger alltså på vad feminism står för. Jag anser feminism står för politiskt korrekt (gruppstyrd) styrd definition av jämställdhet, därmed är maskulism politiskt inkorrekt (ej gruppstyrd) definition av jämställdhet.

  16. Tomac Barin skriver:

    Fantastiskt bra artikel. Tack för länken!

  17. Jocke skriver:

    Teorin om patriarkatet och den så kallade könsmaktsordningen är antiintellektuell i hela sin konstruktion och en spottloska i ansiktet på alla oss män. Ta exempelvis den bärande hypotesen som handlar om att kvinnor har ett underläge gentemot män. På vilket sätt då, och med vilken måttstock?

    Är det faktum att män lever kortare liv än kvinnor ett bevis för könsmaktsordningen?

    Är det faktum att nästan bara män utför världens alla farliga jobb ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att nästan bara män skadar sig och omkommer i arbetsplatsolyckor ett tecken på könsmaktordningen.

    Är det faktum att betydligt fler män än kvinnor vantrivs på sina jobb ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att det i alla tider enbart varit män som tvingats göra värnplikten ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att det till 75-95 procent är män som dör i krig och konflikter ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att män döms hårdare än kvinnor för samma brott ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att nästan alla uteliggare, kriminella och utslagna i samhället är män ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att en överväldigande majoritet av alla som blir misshandlade och dödade är män ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att det finns flera hundra organisationer bara i Sverige som jobbar med att stötta och hjälpa enbart tjejer och kvinnor, men bara en handfull som stödjer män ett tecken på könsmaktsordningen?
    Är det faktum att det till 80 procent var män som förlorade jobben i den senaste ekonomiska krisen ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att avsevärt fler män än kvinnor saknar vänner och lever ofrivilligt ensamma ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att fler män än kvinnor tar livet av sig ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att avsevärt fler män än kvinnor har dåliga relationer med sina barn ett tecken på könsmaktsordningen?

    Är det faktum att nio av tio män förlorar vårdnaden om sina barn i en vårdnadstvist ett tecken på könsmaktsordningen?

    Jag kan hålla på ännu längre, men slutar här. Poängen är att enligt min mening kan man hur lätt som helst vända på könsmaktsordningen och hävda att vi lever i ett matriarkat där kvinnor har ett överläge gentemot män. Men inte bara det. Om man tittar på fakta och hur världen ser ut så är det påstående avsevärt mer underbyggt än motsatsen. Ändå talas det bara om mäns överläge gentemot män. Men vilket överläge?

  18. Fredrik H skriver:

    Christopher Aqurette, även om det kanske inte var helt på topic var det mycket intressant läsning.

  19. Pelle Billing skriver:

    Christopher,

    Det tar mig emot att skriva ordet queerfeminism, just eftersom det finns en inbyggd självmotsägelse i ordet. Queerteori är inte en typ av feminism.

    Däremot så är det fullt möjligt att vara både feminist och queer-anhängare. Man tror då att könsskillnader är socialt konstruerade, och att dessa skillnader konstrueras på ett sätt som missgynnar kvinnor. Det är just denna blandning av två teorier som förs fram på genusvetenskapliga institutioner i Sverige, och faktiskt även på många andra håll i världen (även om man i andra länder troligen har vett nog att inte prata om queerfeminism).

    Det som är svårt att kombinera i längden är radikalfeminism och queerteori. Radikalfeminismen är väldigt låst vid att manlig heterosexualitet i grunden förtrycker kvinnor, och inte är något som går att komma bort ifrån. Och detta kan knappast kombineras med ett queer-tänkande.

    Min egen åsikt är att:
    - radikalfeminismen är väldigt förvirrad och missvisande
    - feminismen är alltför partiell och glömmer bort alla svårigheter som finns med att vara man
    - queerteori är ett viktigt steg på vägen men så småningom måste man kunna reintegrera det faktum att det finns medfödda könsskillnader

  20. [...] Uppdatering: jag har visst missat en intressant genusartikel i DN medan jag var sjuk: ”Skolämnet historia är en strikt manlig angelägenhet” Pär Ström har bloggat om detta med mer info HÄR. Pelle Billing har funnit en artikel om en kvinna som gjort upp med radikalfeminismen HÄR. [...]

  21. [...] en vecka sedan skrev jag om Darrja Samads modiga uppgörelse med sin egen radikalfeminism, och hur hon kommit till insikt [...]

Google