Pelle Billing

Den stora uppoffring som män gjort i alla tider är att de varit förbrukningsbara. Alla farliga jobb och uppgifter – vare sig det handlar om krig, gruvarbete eller byggjobb – har traditionellt sätt varit männens uppgift. Denna uppenbara nackdel  med den manliga könsrollen är något som regelmässigt negligeras i debatten kring könsroller och jämställdhet, då den stör bilden av den privilegierade mannen. Allra minst bryr sig samhället om de fattiga männens situation. Att arbetarklassmän ofta riskerar liv och hälsa på jobbet anses vara självklart, och den manliga hemlösheten ses inte som en jämställdhetsfråga.

Även afrikanska män är tydligen fattiga och maktlösa nog för att behandlas som en skock boskap, utan att någon reagerar. Att förespråka massomskärelse av afrikanska män ses som en försvarbar åtgärd för att minska spridningen av HIV och aids:

Det är nu två år sedan WHO (Världshälsoorganisationen) rekommenderade länder med stor hiv-spridning att börja omskära vuxna män för att försöka minska epidemin.

I Swaziland är man nu redo att verkligen ta i med hårdhandskarna:

Främst handlar det om att starta en masskampanj för att omskära alla unga män mellan 15 och 24 år.

Visst är det bra att man vill bekämpa spridningen av HIV, men skulle man förespråkat massomskärelse av afrikanska kvinnors klitoriskappa om det hade samma effekt på spridningen? Skulle utländska hjälporganisationer vågat ställa sig upp och säga att nu vill vi karva i alla kvinnors underliv för att ge ett väldigt inkomplett skydd mot HIV?

Att omskära vuxna män ger nämligen inte något komplett skydd mot HIV, det minskar bara risken för infektion med 60 procent. Stympningen att afrikanska män kommer alltså i bästa fall att ge en minskning i spridningstakten, det är ingen lösning för att få bukt med viruset.

Om vi hade pratat om en skock boskap som behövdes stympas för att kämpa mot ett virus då hade jag förstått tankegången. Men nu pratar vi om människor – till stor del unga månniskor – som ska leva ett helt liv med sitt könsorgan.

De män och kvinnor inom FN och andra organ som förespråkar massomskärelse av afrikanska män, borde börja med att omskära sig själva. Om ingreppet nu är så harmlöst och etiskt godtagbart, så är ju ett enkelt sätt att föregå med gott exempel. Ner med byxorna bara så kör vi igång.

19 Kommentarer »

Ann Heberlein, doktor i etik och författare till den viktiga boken Det var inte mitt fel, skriver om s k cougars (pumor) i sin krönika i Sydsvenskan:

En cougar, däremot, vet sitt värde och sin attraktionskraft och drar sig inte för att använda den. En cougar objektifieras inte – hon objektifierar.

Uppenbarligen är det helt och hållet politiskt korrekt att glorifiera medelålders och äldre kvinnors sexualitet. Och inget fel med det, för min del får man gärna glorifiera sexualiteten bland både män och kvinnor i skilda åldrar.

Men frågan är hur folk hade reagerat på följande fiktiva citat:

En äldre man, däremot, vet sitt värde och sin attraktionskraft och drar sig inte för att använda den. En äldre man objektifieras inte – han objektifierar.

Många skulle nog uppfattat det som stötande och “patriarkalt” att uppmuntra äldre män att objektifiera kvinnor. En sådan man kallas definitivt inte cougar, det vet vi alla. Han kallas för gubbslem.

Som jag ser det har vi två val i Sverige. Antingen börjar vi översätta cougar till tantslem, så att vi behandlar medelålders och äldre kvinnor och män på ett jämställt sätt. Eller så slutar vi använda ordet gubbslem och hittar ett livsbejakande ord även för äldre män som har en aktiv sexualitet.

6 Kommentarer »

(Läs tidigare inlägg här: Del 1, del 2, del 3.)

Som de flesta av er känner till vid det här laget så har Ekots undersökning av sexuella trakasserier bland Teaterförbundets medlemmar skapat en mindre mediastorm och upprördheten verkar inte ha några gränser. Undersökningen kom fram till att var tredje kvinna varit utsatt bland alla medlemmar och bland skådespelerskorna var det så mycket som varannan som blivit drabbat. Siffrorna låter onekligen chockerande.

Först av allt låt mig säga att givetvis ska ingen behöva utsättas för trakasserier, vare sig de är sexuella eller av annan art. Grundläggande respekt för sina medmänniskor är centralt för att arbetet ska kunna flyta på, vare sig det handlar om en fabrik eller en teater. Men är det verkligen en dold epidemi som Ekot har avslöjat? Svaret är att det vet vi inte. Undersökningen som Ekot gjort påvisar inte särskilt mycket, och detta av två olika anledningar.

För det första, så måste vi vara medvetna om vilken typ av statistik vi har att göra med. Det handlar om livslång incidens, dvs frågan som ställs är om man någon gång – någonsin – varit utsatt för sexuella trakasserier. Som exempel kan vi använda ett citat från Lena Endre:

Jag har varit i branschen i 31 år nu. Jag har aldrig blivit sexuellt trakasserad och en enda gång under dessa år har jag hört talas om en person som blivit det.

Så om vi då föreställer oss Lena Endre, som efter 31 år i branschen aldrig blivit sextrakasserad, samt en jämnårig kollega till henne, som blivit sextrakasserad en enda gång på lika många år. Om dessa två individer skulle ligga till grund för Ekots undersöning så blir resultatet att 50 procent av alla skådespelersor sextrakasserats (vilket var just det resultat som Ekot fick fram). Men egentligen handlar det alltså om en enda incident på 60 års verksamhet, och den incidenten skulle kunna vara en blick som man ogillade, eller – om det var lite värre – ett nyp i ändan på 60 års arbete. Givetvis är ett övertramp för mycket, men siffran 50 procent kan gömma långt mycket mindre missförhållanden än man skulle kunna tro när man läser statistiken. Personer som sedan använder sig av dessa siffror i den mediala debatten saknar ofta helt utbildning för att kunna tolka statistik och forskning, vilket leder till en pseudodebatt.

Det andra problemet med Ekots undersökning är det problem som nästan alltid finns med när man talar om sexuella trakasserier, nämligen att definitionen är helt och hållet subjektiv. Du får en fråga om du känt dig kränkt, istället för att mer specifikt kartlägga händelseförloppet. Forskning kan mycket väl basera sig på subjektiva upplevelser men då väljer man oftast djupintervjuer och hermeneutisk tolkning, medan korthuggna frågor passar bättre för att fastställa objektiva händelser.

Sexuella trakasserier är ett otyg som inte borde förekomma, men i nuläget vet vi faktiskt inte hur vanligt förekommande det är bland Teaterförbundets medlemmar. Det är olyckligt att Ekot, som normalt sett är en seriös nyhetsförmedlare, sysslar med pseudoforskning. Varför inte överlåta insamlande av statistik till vana aktörer som vet vad de gör?

10 Kommentarer »

Kan en stor stark man misshandlas av en liten kvinna? Är våld mot män i nära relationer något vi behöver bry oss om? Dessa frågor besvaras i boken När mardrömmen blev sann av Glenn Forrestgate, som släpps den 30 mars.

Redan i prologen ger Glenn oss en ledtråd om hur den systematiska misshandeln från hans partner Melinda kunde uppstå:

Om jag hade blivit attackerad av en man hade jag inte tvekat att slå tillbaka. Men nu när jag blir misshandlad av min flickvän, gör jag inte det minsta motstånd eftersom hon är kvinna.

Alla män får som pojkar lära sig att man inte ska slå det motsatta könet. Den maskulina kulturen, som ofta anklagas för att att vara en våldskultur, sätter därmed en tydlig gräns som säger att riktiga män slår inte kvinnor. Och det är just denna manliga hederskodex som gör att även stora starka män kan bli misshandlade av betydligt mindre kvinnor. Dessutom behöver man inte vara stark för att slå en stekpanna i huvudet på någon som har ryggen mot en, eller för att peta ut ögonen på sin partner – för att ta två helt fiktiva exempel.

I boken framkommer det också att flera av de kända riskfaktorerna för våld i nära relationer finns närvarande i Glenns liv:

• Hans partner håller på att utveckla en psykisk sjukdom.
• De kommer bägge från svåra sociala omständigheter.
• Det finns ett bruk av droger som gränsar till missbruk.

Den allmänt accepterade förklaringen till våld i nära relationer är att det handlar om en förlängning av mäns allmänna förtryck av kvinnor. Denna teori har dock inget stöd i forskningen, och dessutom skulle livsöden såsom Glenns inte uppstå om det var en allenarådande könsmaktsordning som ledde till våld.

Den normaliseringsprocess som man ofta pratar om när det gäller våldsutsatta kvinnor, är något som Glenn också går igenom:

Bråken mellan mig och Melinda eskalerade allt snabbare och i mitt huvud fanns till slut bara en enda tanke: Om jag bara gör allt som Melinda vill kommer det att bli lugnare.

De psykologiska processer som gör att man gradvis accepterar en psykisk och fysisk misshandel är således inte könsbundna.

Förutom att huvudpersonen drabbas av misshandel i sin mångåriga relation med Melinda, så drabbas han även av en typ av övergrepp från sitt ex Lena. Dels lurar hon honom att bli pappa när relationen håller på att ta slut genom att ha sex med honom utan p-piller, som hon säger att hon tar. Och när deras gemensamma son hunnit blir några år gammal så indoktrinerar hon honom att ta avstånd från sin pappa (s k PAS – Parental Alienation Syndrome). Dessa former av övergrepp är något som först nu börjar tas upp till debatt i samhället, men än så länge är det i sin linda.

Under relationens gång blir Melinda allt mer psykiskt sjuk, och till slut går hon in i en psykos. Trots detta allvarliga tillstånd så har hon god kontroll över sina utbrott och sitt våld, och angriper endast Glenn när de är inomhus eller i en tom park på natten. Även om hon inte klarar av att avhålla sig från att ta till våld, så klarar hon att välja “lämpliga” tillfällen att ge uttryck för sin ilska. Detta fenomen är något som misshandlade kvinnor inte sällan beskriver – att mannen har kontroll över sina handlingar och bara slår henne när ingen ser – och detta kan alltså även gälla kvinnor som misshandlar män.

Boken blir riktigt spännande i sin andra hälft, och Glenns livsöde är gripande på ett sätt som går långt bortom könsfrågorna och våld i nära relationer. Det är ovanligt att någon som inte har språkets gåva och som kommer från så svåra förhållande får tillfälle att dela med sig av sitt livsöde, och det leder till en bok som är oerhört gripande på många vis. Nämnas bör att Glenn har fått hjälp att snygga till texten, så boken är lättläst och lättförståelig.

Om du är intresserad av könsfrågor eller om du helt enkelt tycker om gripande människoöden så kan jag helt klart rekommendera När mardrömmen blev sann.

21 Kommentarer »

Hösten 2008 började jag sakta att sprätta upp sömmarna på mitt feministiska engagemang. Motståndet fanns där, men sen uppenbarade sig sanningen. Inte ful, inte skrämmande, utan befriande. Feminismen var ett uttryck för en osäkerhet jag bar inom mig.

Så börjar Darja Samad sin uppgörelse med feminismen som idag lagts ut på Sourze. Feminismen kan som bekant ha flera olika inriktningar, men Samad verkar prata om den variant som är mest vanlig att unga kvinnor exponeras för: En blandning av radikalfeminism (det finns en könsmaktsordning där män förtrycker kvinnor) och queerfeminism (alla könsskillnader är en social konstruktion). Det är denna typ av feminism som lärs ut på genusvetenskapliga institutioner och det är samma variant som ligger till grund för svensk statsfeminism.

Samad berättar om hur hennes lockelse till feministisk teori grundade sig i inrepsykologiska faktorer. Den osäkerhet hon kände inom sig kunde stillas, eller åtminstone förklaras, via feminismen:

Osäkerheten jag kände handlade om att hamna utanför, att inte bli inkluderad, att andra skulle se ner på mig. Jag använde feminismen som ett bevis för att verkligheten förhöll sig så; att tjejer blir exkluderade, diskriminerade och ses på som en andra klassens medborgare.

Det är ingen ovanlig dynamik att starka politiska engagemang kan vara ett sätt att inte behöva ta tag i sin egen vardag och sina egna problem. Inre problem omvandlas till yttre problem. Feminismen erbjuder för unga kvinnor en enormt lockande ideologi, där man fullt ut kan se sig själv som offer – och ursäkta sina egna tillkortakommanden genom att skylla på könsmaktsordningen. Priset man betalar kan däremot bli högt, då man anammar en ideologi där män är en negativ kraft, och det kan ju bli problematiskt för både manliga och kvinnliga (heterosexuella) feminister när de ska hitta en partner.

Samad fortsätter:

Feminismen var ett uttryck för den osäkerhet jag kände, därför var allt personligt. Egentligen så kämpade jag inte för andra kvinnors rättigheter, utan för mina egna. Jag var mitt eget kön, varken man eller kvinna utan kämpade för mina egna intressen, för min överlevnad.

Det är intressant att feminismen drivit tesen att “det personliga är politiskt”. Även om det kan finnas en poäng i att koppla ihop vardagliga iakttagelser med sitt politiska arbete, så är det lätt att helt blanda ihop det personliga och det politiska med en sådan slogan. En viktig princip med att arbeta politiskt är ju just att man driver frågor man tror på, även om det inte gynnar en själv personligen.

Darja Samad har skrivit en viktig artikel, och jag beundrar hennes mod och hennes ärlighet. Den medvetenhet som hon har om hur politiska ideologier kan användas som en krycka för personliga problem, är en viktig insikt för alla som vill åstadkomma en förändring i samhället. Själv betonar jag jämt och ständigt att det är jämställdhet för bägge könen som är slutmålet för mitt arbete, just för att undvika att pendeln ska svänga från en grupp arga feminister till en grupp arga maskulister. Ingen av oss är immun mot att blanda ihop personliga tillkortakommanden med politisk drivkraft och det bästa sättet att motverka detta är att ständigt betona att det handlar om jämställdhet för bägge könen.

Män och kvinnor som är för lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla – samt könsneutral lagstiftning – behöver jobba tillsammans för att få tillbaka jämställdhetsdebatten på rätt köl.

21 Kommentarer »

För snart fem år sedan kom denna skarpa debattartikel i DN, som drar paralleller mellan marxismen och radikalfeminismen. Och så tidigt som 2004 gjorde Carl Hamilton en liknande analys. Som bekant så skapades radikalfeminismen genom att i den marxistiska teoribildningen byta ut klass mot kön, och genom att ersätta kapitalismen med patriarkatet. Precis som att de som stödde marxismen på 70- och 80-talet idag får stå i skamvrån, så kommer radikalfeminismens och statsfeminismens företrädare att få stå i skamvrån den dag ideologin genomskådas i samhällsdebatten.

Liberala Ungdomsförbundet tar ställning emot omskärelse av omyndiga pojkar: 
 “Omskärelse av barn av religiösa eller kulturella skäl inkräktar på deras integritet och självbestämmande. Dock bör det givetvis vara tillåtet då en myndig person själv fattat beslutet att få en omskärelse samt på omyndiga av medicinska skäl.”

I Kristianstad ska tryggheten för kvinnor stärkas genom att motverka otryggheten i stadsmiljön. Detta får mig att tänka på den klassiska intervjun där en jämställdhetsexpert sätts på pottkanten. Miljön ska tryggas för kvinnor samtidigt som män löper större risk att bli överfallna. Varför inte driva ett äkta jämställdhetsarbete och undersöka hur miljön kan göras tryggare för både kvinnor och män?

Män med ätstörningar vågar inte söka hjälp, skriver Expressen. “- Jag har fått väldigt många reaktioner och bloggsvar från både killar och män som inte vågar söka hjälp, fortsätter Sofia Jensfelt. Bulimi anses av både kvinnor och män som en skammens sjukdom.” Det finns en viss trend att man nu även börjar uppmärksamma mäns psykiska besvär och inte bara kvinnors – vilket är välbehövligt. Om man vill komma bort från stereotypa könsroller så måste man våga erkänna att även män kan vara drabbade och behöva hjälp.

Aftonbladet rapporterar om vilken nationalitet som män respektive kvinnor föredrar när det handlar om att gifta sig med en utrikesfödd person. Det visar sig att män gifter sig med kvinnor från Sydostasien och Östeuropa, medan kvinnor väljer män från Västeuropa och Mellanöstern. I statistiken ingår däremot inte de som gift sig med någon som har utlandsfödda föräldrar. Är det någon som kan tipsa om den typen av siffror, för att få en mer komplett bild?

13 Kommentarer »

Detta är det tredje inlägget om sexuella trakasserier, de andra två finner du här och här. Anledningen till inläggen är Ekots kartläggning av sexuella trakasserier inom scenkonsten, där man kom fram till att hela en tredjedel av kvinnorna varit utsatta för någon form av sexuella trakasserier någon gång under sin karriär.

Igår efterlyste jag en mer balanserad kartläggning av sexuella trakasserier inom svenskt arbetsliv, och det visar sig att en sådan redan har gjorts:

Statistiska centralbyrån, SCB, genomför vartannat år en arbetsmiljöunder­sökning på uppdrag av Arbetsmiljöverket. 2007 svarade 7 729 personer, i den sysselsatta befolkningen i åldern 16-64 år, bland annat på frågan om de hade utsatts för sexuella trakasserier på sin arbetsplats det senaste året. 2 procent av kvinnorna och 1 procent av männen hade utsatts för sexuella trakasserier från chefer eller arbetskamrater.

Således är det betydligt lägre siffror som framkommer när man tar ett tvärsnitt av arbetstagarna och låter en van aktör såsom SCB genomföra undersökningen. Men av någon anledning skapar dessa siffror inte lika stora rubriker i media. Kanske är det inte lika intressant att rapportera såpass låga frekvenser av trakasserier.

Om man inkluderar sexuella trakasserier som inte kommer från chefer eller kollegor, så stiger frekvenserna på ett tydligt sätt:

Tio procent av kvinnorna och tre procent av männen hade utsatts för sexuella trakasserier från andra personer.

Detta kan troligen förklaras av att om man inkluderar människors fritid där alkohol, fester och krogliv ingår så är det betydligt mer sannolikt att man får höra en sexuellt anspelande kommentar eller att någon tafsar på en i förbifarten. Detta kan givetvis också vara ett problem som behöver åtgärdas, men det är ingenting som man ska lasta arbetsgivare eller arbetsplatser för.

Definitionen av sexuella trakasserier är också intressant. Här är DO:s definition, som var den som användes i Ekots undersökning, och som alltså är en officiell definition från en svensk myndighet:

Sexuella trakasserier är trakasserier som är av sexuell natur. Det kan handla om beröringar, tafsningar, skämt, förslag, blickar, jargong eller bilder som är sexuellt anspelande.

Sexuella trakasserier skiljer sig från vanlig flirt genom att de är ovälkomna. Det är den som är utsatt som avgör vad som är kränkande och vad som gör att till exempel arbetsplatsen känns otrygg.

Det är alltså en helt och hållet subjektiv bedömning som ligger till grund för vad som är sexuella trakasserier. Om jag känner mig kränkt, så är jag kränkt.

Frågan som uppkommer i mitt huvud är hur det kan uppstå så många par på arbetsplatser? Jämt och ständigt hör man talas om folk som dejtar någon på sin arbetsplats eller t o m gifter sig och får barn med en kollega.

Hur kan dessa par uppstå? Rimligen handlar det om att någon först har flörtat, kanske genom att skämta eller kasta blickar. Sedan kanske man har kommit med ett förslag om att man ska träffas utanför jobbet eller gå avsides en stund. Det är ju så två personer rör sig från att vara bekanta till att få en sexuell relation. Samtidigt så kan flörtande, skämtande, blickar och förslag vara en form av sexuella trakasserier om det subjektivt upplevs som det. Bara läs definitionen ovan.

Slutsatsen kan inte bli annan än att en person som är duktig på att flörta, skämta och komma med förslag – någon som gör det på ett smidigt sätt och i rätt ordning – kan få sig en ny person att dejta eller t o m en ny livspartner. Den som däremot inte är så duktig utan mer klumpig i sina närmanden, kan bli anklagad för sexuella trakasserier.

Eftersom det fortfarande är män som i första hand är ansvariga för att initiera närmanden och ta de risker som krävs för att man ska röra sig från bekant till något betydligt mer intimt, så är situationen alltså sådan att beroende på hur duktig man är på att flörta så kan man antingen hamna i säng eller bli anmäld för sexuella trakasserier. Om du är duktig på att läsa av hur det går med flörtandet så förstår du när det är dags med ett fysiskt närmande. Men om du är dålig på att läsa av situationen så kanske du kommer med närmandet för tidigt (eller det kanske aldrig skulle blivit välkomnat), och därmed så upplevs det som sexuella trakasserier av mottagaren.

Givetvis kan det finnas män (och kvinnor) som med berått mod tafsar på någon, väl medvetna om att det troligen inte är välkommet. Men samtidigt är definitionen på sexuella trakasserier sådan att även för dem som inte vill trakassera någon, så har det sexuella spelet numera spelregler av den arten att om du inte är skicklig nog så kan du bli anklagad för sexuella trakasserier, på jobbet eller utanför jobbet.

Hur ska detta hanteras? Är detta något vi får leva med helt enkelt? Tyck till i kommentarerna.

DN 1 2

15 Kommentarer »

Sveriges Radio återger en studie om omskärelse, där man funnit att risken för komplikationer är liten när pojkarna är små, men att risken mångdubblas redan när de är ett år gamla. Rubriken Manlig omskärelse ofarligt – om det utförs av proffs är däremot missvisande. Det finns inte ett enda kirurgiskt ingrepp som är riskfritt, det vet varenda läkare. Dessutom är det relativt ointressant huruvida ingreppet är farligt eller inte, det är inte det som debatten handlar om. Skulle vi tillåta föräldrar att skära av ena lillfingret på sin nyfödde pojke, om det var ofarligt?

Ett manlig kommunalråd i Västerås hävdar att jämställdhet kräver att männen flyttar på sig och därmed så har han frivilligt släppt förbi sig en kvinna på kommunfullmäktigelistan. Även om jag inte alls håller med om hans slutsats, så kan jag åtminstone respektera att han lever som han lär. Som jag ser det bör alla manliga feminister göra samma sak, och överge sin position till förmån för en kvinna. Anders Borg och Per Schlingmann är två bra exempel, ett annat är näringslivets Douglas Roos. Istället för att säga till andra män hur de bör leva, så kan de börja med att ge sina toppositioner till en kvinna.

Att kittla sin flickvän eller att på annat vis göra något oförutsägbart är något som svenska män bör akta sig för. Om någon hör eller ser vad du gör så kan det leda till att polisen kommer på besök. Synsättet på män som våldsverkare får allt mer extrema konsekvenser, och i förlängningen kan det göra att männen börjar dra sig undan romantiska relationer.

På Second Opinion belyses det faktum att statlig propaganda på diskrimineringsområdet i förlängningen har lett till en hel diskrimineringsindustri som även medierna stöttar fullt ut. Kan det vara så att i vår iver att hjälpa utsatta grupper så har vi skapat en industri som fått ett eget liv? I så fall kan man se en parallell till statsfeminismen, som fortsätter att framställa sig som en “underdog”, trots att den har all makt att formulera problemställningen på jämställdhetsområdet.

Tack för bra tips, Magnus och Erik!

23 Kommentarer »

I princip samtliga dagstidningar skriver idag om Ekots undersökning av sexuella trakasserier bland Teaterförbundets medlemmar. Siffrorna som Ekot fått fram är chockerande: hela var tredje kvinna har varit utsatt och så mycket som varannan skådespelerska. Det låter onekligen som att en kvinna inte kan gå innanför dörren på en teater utan att det står två män som är redo att tafsa.

Samtidigt så är det inte första gången i Sverige som medierna blivit upprörda över mäns beteende på basen av en enstaka studie. När Eva Lundgren gjorde Slagen Dam kom det fram siffror på att nästan varannan kvinna blivit utsatt för våld i en nära relation. Detta ledde till att en mängd åtgärder sattes in för att bekämpa “mäns våld mot kvinnor”. Samtidigt visar all seriös internationell forskning om våld i nära relationer att det är 4-6 procent av både män och kvinnor som årligen utsätts för någon form av våld i en nära relation (och detta inkluderar även milt våld såsom en enstaka örfil eller att man någon gång kastar något mot sin partner). Dvs verkligheten ger siffror som är 10 gånger mindre än de siffror som valsade runt i media för snart tio år sedan, och som vi fått leva med sedan dess.

Ekots undersökning om sexuella trakasserier består av 4000 enkäter som skickats ut, men där mindre än hälften kommit tillbaka ifyllda. Bara detta gör att man kan ifrågasätta kvaliteten. Vad är det för urval av personer som skickar tillbaka sina svar? De som har blivit drabbade eller de som aldrig blivit det? Sedan är definitionen på trakasserier och hur frågorna ställts oerhört viktiga. Om man inkluderar saker som att ens kollegar flörtar med en eller att man fått en kommentar om hur man är klädd, då kan siffrorna snabbt skjuta i höjden. Men detta är knappast av samma dignitet som att ens kollega plötsligt tafsar på en, utan förvarning.

I nuläget är det svårt att dra några slutsatser alls om sexuella trakasserier. Det som skulle behövas är istället en stor, seriös studie av Arbetsmiljöverket där man använder validerade forskningsverktyg för att få siffror på hur det ser ut med de sexuella trakasserierna i svenskt arbetsliv. Men tyvärr så är stämningen i Sverige såpass mansfientlig att man med glädje börjar prata om de onda männen vid minsta lilla tillfälle som ges.

DN 1 2 3

Aftonbladet 1 2 3 4

KvP

Sydsvenskan

SvD

26 Kommentarer »

Aftonbladet tar upp den undersökning som Ekot gjort om sextrakasserierna bland Teaterförbundets medlemmar. Rubriken som Aftonbladet väljer är Skådespelerskor sextrakasseras på jobbet, medan vi i ingressen kan läsa:

Var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad.

Betoning ligger alltså på att kvinnor är de som drabbas, och indirekt pekas männen ut som förövare. Men om man läser själva texten i artikeln så framkommer det tydligt att bägge könen blir utsatta för sexuella trakasserier:

Var femte man, och var tredje kvinna som jobbar inom svensk teater och film har blivit sexuellt trakasserad.

Det är förvisso vanligare att kvinnor drabbas, men skillnaderna är nog mindre än många skulle tro. En lika bra rubrik hade alltså varit att “Även män drabbas av sexuella trakasserier”, om man nu är ute efter någonting med nyhetsvärde. Men som bekant är det bara rubriker där kvinnor är drabbade eller offer, som är gångbara i tidningsvärlden.

Diskrimineringsombudsmannen drar också en lätt underlig slutsats av undersökningen:

– En arbetsplats där det förekommer sexuella trakasserier i så pass hög utsträckning är ju inte en jämställd arbetsplats.

Om bägge könen drabbas av sexuella trakasserier så är det väl knappast jämställdhet som är problemet. Det måste handla om något mer djupgående än så. Eller menar DO att jämställdhet handlar om att män ska respektera kvinnor, medan det omvända inte är lika viktigt? Definitionen av jämställdhet går uppenbarligen mer och mer mot att kvinnor inte får missgynnas, medan männens situation inte anses särskilt relevant för jämställdheten.

På Aftonbladet.se ställer man respektive kön frågan “har du blivit sextrakasserad på jobbet?”. Svaren just nu ser ut på följande vis:

Även här är könsfördelningen relativt jämn, t o m ännu jämnare än i Ekots undersökning. Samtidigt kan jag tycka att det är otillfredsställande med två undersökningar som inte är gjorda efter strikt vetenskapliga kriterier. Det som skulle behövas är en liknande metodik som användes för att få en korrekt översikt av våld i nära relationer, dvs att man frågar ett stort tvärsnitt av populationen konkreta frågor om vad de varit utsatta för, inte bara allmänt hållna frågor. Då får man exakta mått på hur könsfördelningen ser ut, och man får även fram korrekta procentsatser som med all sannolikhet skulle bli lägre än de undersökningar som diskuterats här. Det var via sådan noggrann forskning som man kom fram till att kvinnor och män tar till våld lika ofta i nära relationer, även om konsekvenserna blir mer allvarliga för kvinnor, beroende på mäns större fysiska styrka.

Uppdatering: Aftonbladet har återgett Ekots undersökning på ett felaktigt sätt. På Sveriges Radios hemsida finns de korrekta uppgifterna:

Ekot skickade ut en enkät till runt 4000 medlemmar i Teaterförbundet och fick 1 672 svar. Tar man med alla, män som kvinnor, alla yrkesgrupper, från maskörer och tekniker till skådisar och regissörer – så svarar var femte att han eller hon blivit sexuellt trakasserad.

Tack för påpekandet, Sanna!

9 Kommentarer »