Kan du skapa en hemsida?

28 februari 2010, av Pelle Billing

mansnatverket

Mansnätverket är en grupp på Facebook för alla som bryr sig om mansfrågor. Både män och kvinnor är välkomna, och grundbulten är att jämställdhet gäller bägge könen. Mansnätverket inser att även kvinnofrågor är viktiga, men då dessa redan uppmärksammas dagligen i media så behövs det ett fokus på mansfrågor som komplement. Gruppen är väldigt levande med både diskussioner och spännande länkar. Det är endast tio veckor sedan gruppen skapades och vi är redan uppe i 440 medlemmar.

Det är nu dags för Mansnätverket att ta nästa steg, och skapa en separat hemsida. Tanken är att Facebook-gruppen ska fortsätta på precis samma vis, med intressanta diskussioner och länkar, och att den nya hemsidan ska bli en annan typ av resurs för alla som är intresserade av mansfrågor. Idag saknas det ett ställe att hänvisa folk till som inte känner till att det finns viktiga mansfrågor. Det saknas även en strukturerad resurs för alla som redan är intresserade av manfrågor. Således ser jag ett stort behov av en separat hemsida.

Att fylla en sådan sida med innehåll är något som jag själv kan göra på ett bra sätt, särskilt med all hjälp och tips som jag får från mina bloggläsare och medlemmarna i Mansnätverket. Men att bygga en sådan hemsida är inte något som jag är kompetent att göra.

Hemsidan kommer att vara relativt enkelt uppbyggd, och det som krävs är:

  • En logotyp (herr gårman är fin men det behövs något mer professionellt i längden)
  • Snygg grafik utöver logotypen
  • Text (skapar jag själv)
  • En funktion där man kan anmäla sig till en mejlinglista (double opt-in)
  • Att sätta ihop grafik, länkar och text till en fungerande helhet

Om du kan hjälpa till med någon eller flera av dessa punkter, så kontakta mig!

Allt detta är ideellt arbete, så det finns inga pengar i det. Mansnätverket är inte vinstdrivande, utan belöningen är att vi jobbar för att få upp mansfrågorna på den politiska och den mediala agendan. Med små medel kan vi åstadkomma stora förändringar.

 

Glädjande fokus på mäns hälsa

27 februari 2010, av Pelle Billing

stetoskop

Ofta när vi läser om kön och hälsa, så handlar det om att kvinnors behov åsidosätts inom vården, och att kvinnor får sämre vård – t ex inom hjärtsjukvården. Dessa påståenden om diskriminering av kvinnor är däremot i behov av en nyansering, då det finns mycket annat att säga om hälsa och kön:

  • Bröstcancer har i massor av år fått mer forskningspengar än prostatacancer, trots att 50 procent fler personer dör av prostatacancer.
  • Hjärtsjukvården i Sverige diskriminerar inte mot kvinnor, vilket en imponerande samling experter konstaterat på DN Debatt.
  • Anledningen till att läkemedel traditionellt sätt testats på män är att det inte ansågs försvarbart att utsätta kvinnor för detta, då kvinnor kan vara gravida och läkemedel är inte sällan skadliga för fostret. Kvinnor har också hormonella cykler som män saknar, därmed kan det vara enklare att följa läkemedlets effekt hos en man. Således har syftet aldrig varit att diskriminera kvinnor.
  • Kvinnor sjukskrivs långt mycket oftare för depression än män, och kvinnor får även en högre kvalitet på behandlingen.

Således är det inte självklart vilket kön som diskrimineras inom sjukvården. Det troliga är att både män och kvinnor kan ha nackdelar av sitt kön.

Det är även med glädje som jag noterar att det ska anordnas en utbildningsdag om mäns hälsa. Rubriken är ”Det svagare könet”, och rent medicinskt finns det faktiskt en del som talar för att männen är det svagare könet:

Män drabbas oftare av allvarlig sjukdom än kvinnor, de är mer utsatta för våld och missbruk och har en högre risk för tidig död. Män går mer sällan till doktorn än kvinnor – enligt det traditionella maskulinitetsidealet är det ett tecken på svaghet att behöva vård.

Det är befriande att även mansfrågorna börjar poppa upp mer och mer!

Tack för tipset om utbildningsdagen, Christoffer!

 

Som man bäddar får man ligga

26 februari 2010, av Pelle Billing

Karin Magnusson, debattchef på Aftonbladet, skriver i en krönika om hur dagens män är som små pojkar, särskilt män födda på 60- och 70-talet:

Manpojkar, killar som kryper och duckar och lever barnets liv vid sidan av vuxenlivet.

Förvånande nog så tycker jag faktiskt att Magnusson har en poäng. När jag ser mig omkring i Sverige så ser jag många män som tappat kontakten med sin egen kraft och styrka. Eller mer korrekt kanske vore att säga att det är män som aldrig haft kontakt med sin styrka. Framför allt handlar detta om män som är 40 år eller yngre, dvs de män som växt upp med radikalfeminismen ständigt närvarande.

Magnusson observerar att flera kända humorkonstellationer porträtterar hunsade män, och anser detta bero på att männen stannat på en barnslig nivå. Men jag tror att det är betydligt mer djupgående än så, jag tror att männen beskriver det de ser i sina egna eller sina vänners liv:

Måns-karaktären, i Anders och Månsduon, är en förkrympt krake som inte klarar av att stå upp för att han klantat till en fondtapet.
[...]
Peter Magnussons sidekick i ”Sommaren med Göran” spelas av David Hellenius, vattenkammad och med flaskbottnade glasögon, krympt, hunsad och gift med en kvinna som rör sig mellan tillbakahållen ilska och våldsamt raseri. Också hon i 30-årsåldern.

hunsad-man

Unga män har vuxit upp i ett samhällsklimat där mansynen är oerhört negativ. Att vara man innebär att man är en del av en förtryckande könsmaktsordning, man startar krig, man slår kvinnor och om det är riktigt illa begår man sexualbrott. Särskilt illa är det att vara en man med kraft, för manlig kraft är ju bland det mest destruktiva som finns i en radikalfeministiskt verklighetsbeskrivning.

Med dessa bilder av män på näthinnan, är det egentligen något konstigt med att pojkar flyr från att växa upp till att bli män? Vem vill bli en förtryckare, en våldsverkare eller en allmänt destruktiv person? Det är ju det man får lära sig är typiskt för just män. Samhället får helt enkelt de män man förtjänar. Som man bäddar får man ligga.

Av någon anledning är det tabu att prata om mäns positiva egenskaper. Det är fullt tillåtet att säga att män är de som har startat krig, och att det är hemskt att männen har använt sin makt ute i samhället till detta. Men det är inte tillåtet att säga att män har byggt upp civilisationen, utrotat svält och många sjukdomar, samt i många fall offrat sitt eget liv och hälsa för att uppnå detta. Om man säger något sådant bemöts man bara med ett ilsket: ”Jamen det var ju för att kvinnorna inte fick chansen”. Visst. Men hur ofta säger någon detta när krig kommer på tal? Då är det ingen som väser: ”Jamen det skulle kvinnor också gjort om de fick chansen”.

Dagens unga män bär i grunden på en oerhört negativ självbild. Och jag tvekar inte att säga att detta beror på radikalfeminismen. Dess förespråkare får ta fullt ansvar för den negativa mansbild de spridit. Men männen själva måste också ta ansvar. Det är vi som tigit, hukat oss och accepterat all den svartmålning som bara eskalerat de senaste decennierna. I samma ögonblick som männen ställer sig upp och säger att det är nog, så kommer det att vara över.

Just därför är det dags för svenska män att resa sig upp. Att erkänna att de är män, och att de är stolta över det. Utan män skulle samhällets infrastruktur stanna över en natt.

Männen är den sista gruppen i samhället som det är tillåtet att attackera och svartmåla. Men det är över nu, nu har vi fått nog.

 

Göran Lindbergs starka engagemang

25 februari 2010, av Pelle Billing

För en vecka sedan skrev jag om Darrja Samads modiga uppgörelse med sin egen radikalfeminism, och hur hon kommit till insikt att starka feministiska åsikter kan vara ett sätt att hantera personliga problem.

goran-lindberg

I SvD görs en liknande analys av f d polischefen Göran Lindberg. Lindberg fullkomligt brann för radikalfeminismen i många år, och lastade allt ansvar för bristande jämställdhet på männen. Detta kan bero på inrepsykologiska faktorer hos honom:

Ex-polischefens feministiska ställningstagande kan paradoxalt nog höra ihop med hans eventuella brottsliga aktiviteter, om det finns fog för misstankarna mot honom.

Det förekommer att människor håller en inre konflikt i schack genom att som eldsjälar aktivt kämpa för en god sak. I sådana fall används engagemanget för att kompensera för personens mörka sidor som han eller hon är medveten om är ett bekymmer, enligt Martin Grann, utvecklingschef vid Kriminalvården och adjungerad professor i psykologi.

Men det finns även andra möjliga psykologiska förklaringar till ett sådant beteende. En är en känslokall och beräknande personlighet som i så fall skulle se engagemanget enbart som ett sätt att göra karriär.

En möjlighet som det spekuleras i är alltså att Göran Lindberg trodde att alla män var hemska eftersom han själv som man hade en väldigt mörk sida. Den andra möjligheten är att Lindberg helt enkelt var opportunist och insåg att en feministisk retorik gjorde att han kunde få närmast obegränsat med uppmärksamhet och föreläsningsuppdrag. Personligen tror jag att det första alternativet är det som bäst stämmer in på Lindberg, medan det senare alternativet är det som vanligtvis driver manliga feminister.

 

Föräldraledighet som tvång?

25 februari 2010, av Pelle Billing

För en gångs skull håller jag och Birgitta Ohlsson med varandra om något. Ohlsson är emot obligatoriska mammaledighet i sex veckor efter förlossningen, oavsett vad mamman själv vill, och jag instämmer i att tvång inte gagnar någon. Troligen mår många kvinnor bra – rent fysiskt – av att få återhämta sig efter en förlossning och att kunna komma igång med amningen, men det behövs inget tvång för att säkerställa detta. Låt föräldrarna själva bestämma vad som är den bästa lösningen.

Sedan skriver Ohlsson ett klassiskt radikalfeministiskt påstående:

Miljoner kvinnor i EU kan inte arbeta alls, eller så mycket som de skulle vilja, på grund av att de tvingas ta ansvaret för familjen.

Påståendet är radikalfeministiskt eftersom det är en åsikt om kvinnor som framställs som fakta. Just kombinationen att uttala sig om kvinnor, och att låtsas att ens egen åsikt är en objektiv sanning, är självaste grunden för hur radikalfeminismen fungerar.

Hur vet Ohlsson att dessa kvinnor som inte arbetar heltid är tvingade att ta ansvar för familjen? Tänk om de gör det frivilligt, och ser det som sin viktigaste uppgift?

mamma-barn

Cecilia Verdinelli skriver följande om hemmamammorna i Sverige:

För den som följer bloggar går det inte att förneka att det bland unga kvinnor finns en utpräglad upptagenhet med hem och barn. Man ”skaffar en liten trea”, det vill säga ett tredje barn, bloggar om graviditeten, och tipsar varandra om hur man drar ut på föräldraledigheten maximalt.
[...]
Jag tror att man lika gärna kan tolka hemmatrenden som en oartikulerad och halvt omedveten protest mot ett arbetsliv som invaderar allt större domäner av den anställdes liv och person.

Det är alltså fullt möjligt att kvinnor gör frivilliga val när de drar sig undan arbetsmarknaden en period, eller när de väljer att jobba deltid. Självfallet kan det även handla om en känsla av att ha ett betvingande ansvar, men att hävda att detta är enda anledningen är rena spekulationer från Ohlssons sida.

Frågan är vad kvinnorna tycker om att radikalfeministerna ständigt ges tolkningsföreträde när det gäller kvinnors åsikter och vardag?

 

Ledtråd om pojkars skolresultat

23 februari 2010, av Pelle Billing

I en ytterst intressant debattartikel i GP så framkommer det att många reformer som gjorts i den svenska skolan inte alls varit särskilt bra för barnens inlärning:

Det som svenska myndigheter och svenska skolforskare rekommenderat för skolutveckling stämmer dåligt med resultaten i Hatties sammanställning. Under det som kan kallas skadligt återfinns åldersblandade klasser, problembaserad inlärning, att elever själva ska bestämma sin inlärning, mentorskap samt helordsmetoden respektive motorisk träning för läsinlärning.

Det som har skett är alltså att svenska myndigheter utgått från det som ”verkar bra” eller ”känns bra”, istället för att kontrollera vad som egentligen är bra enligt forskningen. Detta är ett bekant mönster för oss som granskar svenska myndigheters hantering av begreppet jämställdhet.

pojkar-skolgard

Vad gäller forskningen kring effektiv undervisning i skolan, så visar sig resultaten vara ytterst intressanta för pojkar, som ju halkat efter flickorna i skolan. De åtgärder som ger goda resultat, är just de åtgärder som ofta framhävs för att förbättra pojkars resultat i skolan:

Starka effekter erhålls genom insatser för att minska störande beteenden i klassrummet, fonetisk träning för läsinlärning, strukturerad utvärdering av lärarens undervisning, undervisning i högre takt för begåvade elever (inte att förväxla med grupper för begåvade elever) samt direkt undervisning. Det senare innebär att läraren klargör vad eleverna ska lära sig, lär ut stegvis och exemplifierar, kontrollerar att eleven förstått och sedan låter eleverna successivt öva allt mer självständigt under lärarens tillsyn.

Det som brukar sägas om pojkars inlärning är att ordning och reda (dvs mindre störande beteende i klassrummet) samt mer direkt undervisning av läraren – är det som skulle kunna få pojkars resultat att förbättras. Och nu finns det alltså även stöd i forskningen för att sådana åtgärder är positiva, även om den forskningen är gjort på barn av bägge könen. Kan det vara så att pojkar far mer illa än flickor av mindre lärarledd undervisning och dålig ordning och reda?

 

Notiser

23 februari 2010, av Pelle Billing

I en debattartikel i GP lyckas tre representanter för fackföreningsrörelsen pricka in de två vanligaste misstagen i jämställdhetsdebatten. För det första så låtsats man att definitionen på jämställdhet är att det är lika många kvinnor som män på ledande positioner, när detta egenligen inte alls är ett mått på jämställdhet. För det andra så motiverar man sina ställningtaganden med frasen ”det är ett välkänt faktum att…” utan att kunna ge någon källhänvisning eller vidare förklaring. Men kan motivera vilken åsikt som helst om enda beviset man behöver är att ”det är ett välkänt faktum att”. Subjektivt tyckande är en legitim verksamhet, men då ska man inte försöka få det att framstå som att det handlar om ett objektivt faktum.

snoskottning

SvD skriver en ledare som helt omedvetet lyckas bli en översikt om männens obetalda huhållsarbete: ”Snöskottningen är bara ett exempel av många på obetalt arbete vi utför själva, med varierande resultat. Vi ägnar helgen åt att tapetsera om vardagsrummet. Mönsterpassning, nåja. Vi sliter vårt hår över Skatteverkets deklarationsblanketter. Vi försöker hjälpa barnen med läxor i högstadiematte – hur var det med procenträkningen?” Rubriken En riktig karl skottar sin egen snö? skulle inte fungerat lika bra om det handlade om kvinnors traditionella hushållsarbete. ”En riktig kvinna diskar sin egen disk?” känns ju genast som något kvinnofientligt.

Läs detta kortfattade men tänkvärd inlägg om trakasserier, kränkningar och subjektivitetens triumf över objektiva mått. (Tack för tipset, Casper!)

Proffsboxaren Åsa Sandell ifrågasätter att hockeyspelande kvinnor inte får tackla varandra. Och frågeställningen är ytterst intressant. Varför är det OK med tuffa tag bland männen men inte bland kvinnorna? Om man väl söker sig till en sådan sport så är man väl intresserad av tuffa tag?

 

Tema: Pappor utan barn

22 februari 2010, av Pelle Billing

pappa-och-barn

Tendens påbörjar idag ett tema om pappor som inte får träffa sina barn:

9 av 10 tvister om enskild vårdnad vinns av mamman i Sverige. Varför är det så? Och vilka är de ”olämpliga” papporna?
I Tendens får ni träffa några av dem. En vecka om kampen för att få träffa sitt barn.

Mycket glädjande att Sveriges Radio uppmärksammar detta samhällsproblem, som många idag inte ens känner till.

Tack för tipset, Cecilia!

 

Kvinnor och barn

22 februari 2010, av Pelle Billing

Nyss hört på P4:

33 civila har dödats i Afghanistan, inklusive 4 kvinnor och ett barn.

Varför nämns de fyra kvinnorna separat? Är deras liv mer värda än de civila männens liv?

Det skulle vara intressant att höra P1 motivera varför kvinnorna nämns separat.

 

Vad är en afrikansk man värd?

22 februari 2010, av Pelle Billing

Den stora uppoffring som män gjort i alla tider är att de varit förbrukningsbara. Alla farliga jobb och uppgifter – vare sig det handlar om krig, gruvarbete eller byggjobb – har traditionellt sätt varit männens uppgift. Denna uppenbara nackdel  med den manliga könsrollen är något som regelmässigt negligeras i debatten kring könsroller och jämställdhet, då den stör bilden av den privilegierade mannen. Allra minst bryr sig samhället om de fattiga männens situation. Att arbetarklassmän ofta riskerar liv och hälsa på jobbet anses vara självklart, och den manliga hemlösheten ses inte som en jämställdhetsfråga.

afrikanska-man

Även afrikanska män är tydligen fattiga och maktlösa nog för att behandlas som en skock boskap, utan att någon reagerar. Att förespråka massomskärelse av afrikanska män ses som en försvarbar åtgärd för att minska spridningen av HIV och aids:

Det är nu två år sedan WHO (Världshälsoorganisationen) rekommenderade länder med stor hiv-spridning att börja omskära vuxna män för att försöka minska epidemin.

I Swaziland är man nu redo att verkligen ta i med hårdhandskarna:

Främst handlar det om att starta en masskampanj för att omskära alla unga män mellan 15 och 24 år.

Visst är det bra att man vill bekämpa spridningen av HIV, men skulle man förespråkat massomskärelse av afrikanska kvinnors klitoriskappa om det hade samma effekt på spridningen? Skulle utländska hjälporganisationer vågat ställa sig upp och säga att nu vill vi karva i alla kvinnors underliv för att ge ett väldigt inkomplett skydd mot HIV?

Att omskära vuxna män ger nämligen inte något komplett skydd mot HIV, det minskar bara risken för infektion med 60 procent. Stympningen att afrikanska män kommer alltså i bästa fall att ge en minskning i spridningstakten, det är ingen lösning för att få bukt med viruset.

Om vi hade pratat om en skock boskap som behövdes stympas för att kämpa mot ett virus då hade jag förstått tankegången. Men nu pratar vi om människor – till stor del unga månniskor – som ska leva ett helt liv med sitt könsorgan.

De män och kvinnor inom FN och andra organ som förespråkar massomskärelse av afrikanska män, borde börja med att omskära sig själva. Om ingreppet nu är så harmlöst och etiskt godtagbart, så är ju ett enkelt sätt att föregå med gott exempel. Ner med byxorna bara så kör vi igång.

 
Google