Varför gör jag detta?

18 januari 2010, av Pelle Billing

Igår fick jag två oerhört intressanta texter som gav mig feedback på mitt bloggande. Dels ett mejl från en bloggläsare, och dels två handskrivna A4-sidor från en kompis. Dessa två texter tog upp helt olika aspekter av mitt arbete, men tillsammans har de inspirerat mig att skriva ett stycke om varför jag egentligen gör det arbete jag gör. Varför sysslar jag med könsfrågor, och vad är målsättningen jag vill uppnå?

En viktig målsättning för mig är att få upp mansfrågor på den politiska och samhälleliga agendan. Inte för att förminska kvinnofrågorna, eller för att tävla om huruvida det är mest synd om kvinnorna eller männen – utan för att mansfrågorna är viktiga och får idag väldigt lite uppmärksamhet och resurser. Samtidigt som jag jobbar för att mansfrågor ska tas på allvar, så stödjer jag att kvinnofrågor även i fortsättningen ska tas på stort allvar. Det är ingen tävling mellan könen, och för mig är det relativt ointressant om det finns mest viktiga mansfrågor eller kvinnofrågor. Även om någon lyckades bevisa att det fanns dubbelt så många viktiga kvinnofrågor som mansfrågor, så skulle ändå båda typerna av frågor behöva uppmärksammas. Det finns ingen motsättning mellan att jobba med kvinnofrågor och mansfrågor, och på sikt så hoppas jag att det kan bli mer uppenbart i samhällsdebatten.

En nära besläktad målsättning är att jag jobbar för att i grunden förändra hur vi ser på könsfrågor. Dvs jag vill ändra själva grundpremisserna för hur vi ser på könsroller. Den ena grundbulten här är att inse att könsrollerna uppstod av skäl som var helt rimliga på den tiden de uppstod. Män och kvinnor tog på sig de roller och de arbetsuppgifter som krävdes för att mänskligheten skulle få mat, trygghet, osv. Så hur missnöjd man än kan vara över hur könsrollerna såg ut historiskt sett, så finns det ingen anledning att skuldbelägga vare sig kvinnor eller män för att det blev som det blev. Och i moderna samhällen så har vi en ständigt ökande frihet att välja vårt eget beteende istället för att vara låsta i en viss roll, och det är en fantastisk möjlighet.

Den andra grundbulten i att förändra debatten krings könsroller och jämställdhet, är att jag ser teorin om könsmaktsordningen som både inkomplett och på många sätt skadlig. Istället för att se könsrollerna som ett system där män är överordnade och förtrycker kvinnor, så kommer vi närmare sanningen om vi ser att respektive könsroll innehåller sina fördelar och nackdelar. Teorin om könsmaktsordningen pekar på det faktum att män har mer materiella tillgångar än kvinnor, men då glömmer man att det finns många andra typer av makt. Den kvinnliga könsrollen har t ex en form av relationsmakt när det gäller nära relationer till barn, och en form av överlevnadsmakt då män tar på sig de farliga uppdragen i samhället. Återigen så handlar det inte om att försöka avgöra vilken könsroll som har haft det värst, och vilket kön som idag har det värst. Det handlar om att få en fullspektrum-bild av könsrollerna, så vi kan få empati för bägge könens upplevelse, och tillsammans jobba för att förbättra levnadsvillkoren för bägge könen.

jamstalldhet

Att jag jobbar för mansfrågor, och att jag i grunden vill förändra hur vi ser på könsfrågor, är alltså de aspekter av mitt arbete som kan ses som kontroversiella eller nyskapande. Samtidigt vill jag betona att mitt arbete är oerhört progressivt och framåtsyftande. Jag har inget gemensamt med de fraktioner i samhället som är emot alla former av nytänkande och utveckling. När jag skriver att jag är för jämställdhet så är det inte bara en läpparnas bekännelse, utan jag är fullt ut för att vi på alla samhällsområden ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för könen. Jag är även för en mer progressiv syn på barnuppfostran, där vi inte ser barnen som små runtvandrande könsstereotyper, utan där vi vågar se varje barn som en unik människa med individuella behov. Vågar vi stödja en liten pojke i sin utveckling, även om han är intresserad av att leka med dockor? Det är i denna typ av situationer som allt ställs på sin spets och vi får ett kvitto på om vi är progressiva när det kommer till kritan.

Betyder detta att jag ignorerar att det finns medfödda skillnader mellan könen? Inte alls. De medfödda skillnaderna – på gruppnivå – finns där, och fortsätter påverka oss. Men skillnaderna på gruppnivå kan aldrig säga oss hur en viss individ är. Den jag har framför mig kanske är en man som helst vill vara hemmaförälder, eller en kvinna som vill viga sitt liv åt sin karriär. Således är utmaningen för oss alla att vi aldrig kan veta hur en viss individ är endast genom att notera könet på individen.

Slutsumman i mitt arbete är således att jag vill visa på en tredje väg. Det handlar inte längre om att vi ska välja mellan en konservativ syn på kön och könsroller, eller att vi alla ska vara radikalfeminister och se män som skurkar. Vi kan samtidigt beakta mansfrågor, kvinnofrågor, en ökad medvetenhet om könsroller, en ökad medvetenhet om biologisk forskning, osv osv. Det är alla vi som står för en nyanserad syn på könsfrågor som måste göra vår röst hörd och bli den nya normen för hur könsfrågor diskuteras.

 

15 kommentarer på “Varför gör jag detta?”

  1. Matte Matik skriver:

    Det där skriver jag under på. Alltihopa.

  2. Ramona Fransson skriver:

    Hej Pelle,

    Inom kort ger anomaR förlag ut en bok av Glenn Forrestgate, När mardrömmen blev sann. Om du vill ha ett recensionexemplar för att skriva om boken på din blogg är du välkommen att skicka ett mejl till anomar-forlag@telia.com så kommer boken på posten i mitten av februari.

    Hälsar
    Ramona Fransson
    Förläggare

  3. Musse Pig skriver:

    Ett hinder är att feministerna inte vill ha samarbete mellan könen. De vill ha konflikt. Det mesta tyder på att denna motion från vänsterpartiet 2001, och som Carl Hamilton skrev om i AB, sammanfattar de svenska feministernas inställning mycket väl:
    http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/carlhamilton/article216005.ab
    Citat:
    ”Motionen börjar med att sammanfatta läget för Sverige (ett land som, vad man än må tycka i övrigt,i internationella jämförelser brukar klassas som ett av de mest jämställda):
    ”Vänsterpartiet menar att den svenska jämställdhetspolitiken inte förmått att på något avgörande sätt utmana könsmaktsordningen.”
    Därefter slår motionärerna fast vad som är orsaken till att så litet har skett:
    ”Den svenska jämställdhetspolitiken har byggt på samarbete mellan könen.”
    Man skulle kanske förvänta sig att ett socialistiskt parti pekade på att män och kvinnor ofta står på samma sida i sociala konflikter. Men så sker inte. Tvärtom, vänsterpartisterna tar kraftigt avstånd från tanken att män och kvinnor skulle kunna ha gemensamma intressen som är större än det som skiljer, i stället markeras de oöverstigliga motsättningarna mellan könen. Sådana kan bara lösas genom kamp:
    ”Jämställdhet måste handla om mer än att lyfta kvinnor eller ge kvinnor samma rättigheter som män. Det är dags att på allvar utmana mäns makt och privilegier. Detta kräver att männens intresse som grupp måste ställas mot kvinnors gemensamma intressen.”
    Och det handlar minst av allt om att männen inte skulle förstå:
    ”… män som grupp har ett objektivt intresse av att upprätthålla den ordning som ger dem makt och privilegier.”
    Uttrycket ”objektivt intresse” är en marxistisk vändning som signalerar oförsonlighet. Män må sympatisera med kvinnokampen, det hjälps inte.
    ”En jämställdhetspolitik som nöjer sig med att officiellt ge könen lika rättigheter utmanar inte männens privilegier.”
    I ett sådant schema blir kamp, motsättningar och konfrontation någonting mycket bra:
    ”Könsmotsättningarna tydliggör ojämlikheten, vilket i sin tur gör det möjligt att bekämpa ojämlikheten mellan könen.”

  4. Musse Pig skriver:

    Redan motionens titel är talande: Från jämställdhet till feminism. Jämställdhet mellan könen är inte längre målet, utan ett outvecklat mellanstadium för klentrogna som det gäller att ta sig igenom och förbi. Feminismen är å andra sidan inte medlet, utan målet.

  5. Musse Pig skriver:

    Huruvida ett resonerande, inbjudande tonläge kan vända opinionen eller risker samma öde som Chamberlains trevare till Hitler beror nog bara på hur långt de radikalfeministiska tentaklerna har nått i media, politik och förvaltning. Med tanke på att radikalfeministerna, trots stor aggressivitet mot män, inte mött något officiellt motstånd alls, så är det nog i dags läget ett tidskrävande arbete att röka ut dem ur sina hålor. Jag sympatiserar starkt med dina åsikter Pelle och jag tror att du ser nyktert på saken. Det som gäller är nog kärv saklighet och sanningsenlighet och att inte släppa någon terräng i några diskussioner.

  6. Anaïs skriver:

    @Musse Pig: Allvarligt talat; här har vi ett par hardcore marxister som 2004 lägger fram en motion med ett språkbruk som påminner om de Röda Khmerernas (jag erkänner att jag skrattade när jag läste krönikan) – skall detta få styra hur sansade människor bemöter varandra?

  7. Musse Pig skriver:

    Anais, naturligtvis inte, men vad har det med saken att göra?

  8. Musse Pig skriver:

    Du kan enkelt hitta ett par reportage som heter ”Könskriget” del1 och 2. Där kan du höra förra regeringens jämställdhetsminister lägga ut texten och även höra de personer som hon knutit till sig i departement och rådgivningsgrupper.

  9. Ulf Andersson skriver:

    Pelle:

    Alla som jobbar för sann jämställdhet blir ifrågasatta
    om vad de har för agenda. Jag vet varför du gör detta.
    Du gör ett otroligt viktigt arbete. Om inte våra barn
    kommer att tacka dig för att du bland annat försökte att få
    papporna att bli likvärdiga vårdnadshavare med mammorna -
    kommer förhoppningsvis våra barnbarn att uppskatta
    ditt arbete, lika mycket som vi pappor som inte
    har gjort något kriminellt – men som har blivit bortdömda
    som föräldrar och vårdnadshavare (möjligtvis på papper)
    ur våra barns liv.

    Du är måhända ateist, liksom andra humanister,
    men jag säger det ändå:
    Gud välsigne dig för ditt arbete, Pelle!

    Uffe från PapppaRättsGruppen

  10. Ola Normann skriver:

    Hei Pelle,
    Jeg har fulgt med på siden din en stund, og synes at du gjør en fantastisk fin og viktig jobb. For meg er det åpenbart at den veien du går er den riktige å gå. Jeg har engasjert meg litt i mannsaken i Norge, og fulgt med på flere blogger og mannsfora en stund. Det er noen som ønsker å gå for konfrontasjonslinjen, mens andre ønsker å gå for samarbeidslinjen. Jeg kan godt forstå at noen ønsker å se at feministene får gjennomgå som en hevn for det mange av dem har gjort mot menn (og kvinner og barn også). Jeg tror nok at framtidens dom over radikal feministene blir ganske knusende.

    Men jeg tror at det store flertallet av både kvinner og menn er uenig i radikalfeministenes anti-menn propaganda, og ”menn er overgripere – kvinner er offere” holdning. For det stemmer rett og slett ikke med hva vanlige folk opplever i hverdagen. Desverre har radikalfeministene uforholdsmessig stor makt i samfunnet, og de har desverre også påvirket kvinners (og menns) holdning til menn og maskulinitet i altfor negativ retning. Det er åpenbart at de aller fleste innerst inne ønsker at menn og kvinner også i framtiden kan samarbeide og elske hverande, og få barn sammen. Hvis ikke,- hvilken trist tilværelse det vil bli for begge kjønn. Både menn og kvinner (og ikke minst barn) har alt å tape på en kjønnskrig. Jo lenger radikalfeministene får holde på med sin hat propaganda,- jo dypere blir sårene og jo hardere kan rekylen bli når mannsbevegelsen kommer skikkelig i siget.

    Et annet viktig moment, er at et samfunn uten sterke og trygge menn vil ikke klare seg i konkurransen med andre samfunn. Vi ser jo tendensen med at gutter faller ut av en kvinnedominert skole, og dette vil på sikt svekke samfunnet.
    Det begynner å komme endel dystre spådommer over hva dette kan komme til å medføre for Europa og Amerika, og jeg tror kanskje at noen feminister også begynner å innse det.

    Det som virkelig er positivt, er at det er en klar og tydelig tendens til at radikal feministene sliter i motvind, mens mannsbevegelsen har en kraftig og økende medvind. Noe blandt annet slike som deg gir et viktig bidrag til.

    Menn har desverre vært fraværende i kjønnsdebatten altfor lenge. Når vi nå endelig kommer på banen, bør alle (også radikal feminstene) hilse det med stor glede. For skal vi oppnå virkelig likestilling,- noe alle fornuftige mennesker ønsker,- så må begge kjønns synspunkter komme fram og tillegges like stor vekt. Ikke bare den ene siden slik det har vært til nå.

    Takk for at du gjør dette Pelle!

  11. BekeZeke skriver:

    Well said!

  12. Andreas Dahlin skriver:

    Hej Pelle!

    Jag var bara tvungen att kommentera. Jag har fått samma fråga själv. ”Varför engagerar du dig i detta?” Jag håller förstås med om det du skriver.

    Jag har alltid tyckt att den moderna feminismen och genusvetenskapen varit någonting fel och dåligt, men det som verkligen fick mig att börja agera var två saker. För det första framställdes feminismen av vissa som en naturlig del av humanismen. Som humanist kände jag mig tvungen att reagera.

    Men mest var det nog ändå att jag märkte vilket oerhört inflytande den moderna feminismen fått i samhället! Särskilt efter att ha läst Tanjas blogg. När jag märkte att det inte längre var självklart att jag och min fru kunde dela föräldraledigheten som vi ville och när mitt kön plötsligt var relevant för om jag skulle få ett jobb eller inte, ja det blev bara för mycket…

  13. Dr. Jonsson skriver:

    Pelle,

    Jättebra jobb du gör, och din motivering och agenda kan jag lätt skriva under på. Rättvis behandling och skydd från olika typer av förtryck och övergrepp är något som alla förtjänar – inte pga att man tillhör någon viss grupp utan helt enkelt för att man är en människa.

    Fortsätt du på den inslagna vägen.

  14. Caroline skriver:

    Hallå där.
    Detta verkar vara en intressant blogg, som jag ska följa! Länge leve jämställdheten på alla plan!

Google