Pelle Billing

Anledningen till att de flesta har en god medvetenhet om olika kvinnofrågor är att dessa frågor nästan alltid benämns som just kvinnofrågor. I tidningarnas rubriker och i politikernas utttalanden så betonas det att kvinnor drabbas värst när så är fallet. Inget fel med det. Om en fråga är en viktig kvinnofråga så förtjänas det att betonas.

Det som däremot är problematiskt är att mansfrågor nästan aldrig tas upp som mansfrågor. Vi ser inga stora rubriker som skanderar “männen drabbas värst” och det finns inget politiskt parti som stolt säger att de tar mansfrågorna på allvar. Det som således krävs är att synliggöra mansfrågorna som just mansfrågor, istället för att ta upp dem som allmänmänskliga frågor.

Ett bra exempel på hur det kan se ut fås i GP, där man tar upp att krisen slår hårdast i väst när det gäller arbetslösheten. Om man läser lite mer noggrant i artikeln så framkommer detta:

Krisen har framför allt slagit mot män i industrin. Enligt IAF:s statistik har a-kasseutbetalningarna till män ökat med 41 procent, jämfört med december 2008.

- Hela ökningen under förra året är i stort sett ersättning som gått till män, säger Kristian Persson.

Det handlar alltså om en kris som i princip enbart drabbar män, men ändå så skriver man inte det i rubriken. Om det istället varit enbart kvinnor som drabbats skulle det varit otänkbart att inte ta upp detta i rubriken.

Trots allt får det ses som ett steg framåt att man nämner männens utsatthet i artikeln och t o m kort i ingressen, så kanske är en förändring på väg.

8 Kommentarer »

Kvoteringsdebatten har verkligen tagit fart igen i tidningarna, och det är idag framför allt negativa reaktioner på Schlingmanns kvoteringsförslag som lyfts fram. De flesta reaktionerna är dock veka, och präglas av en kapitulation inför tankegångar om kollektiv rättvisa.

Expressen skriver i en ledare att kvotering är fel väg, men samtidigt accepterar man den definition på jämställdhet som innebär att endast en 50/50-fördelning mellan könen anses vara jämställt. Man tycker alltså inte att näringslivet är jämställt om det råder lika möjligheter för alla individer, utan jämställdhet är kopplat till kvantitativa mått. Detta betyder att man internaliserat den definition på jämställdhet som könsmaktsanhängarna föredrar, istället för den ursprungliga definitionen på jämställdhet.

De enda som har stake att gå emot strömmen och säga vad de egentligen tycker är sju kvinnor i SvD. De vågar skriva att:

[...] för oss handlar jämställdhet om rätten att vara sig själv, att vara individ och inte ses som en del av ett kollektiv.

Detta är ett befriande ställningstagande i en jämställdhetsdebatt där kollektiv rättvisa sällan ifrågasätts. Givetvis är det legitimt att ta upp kollektiva perspektiv i jämställdhetsdebatten, men det blir ytterst problematiskt när man diskuterar att lagstifta om kollektiva rättigheter på individens bekostnad. Vilken typ av samhälle kan det leda till på sikt?

Debattartikeln fortsätter sedan:

Politik är som svårast när det gäller att förändra attityder och det är precis vad jämställdhet handlar om.

Exakt. Det viktiga är att förhindra diskriminering förekommer, och detta kan vi endast komma åt genom att jobba med attityder och eventuella fördomar.

11 Kommentarer »

Igår skrev jag om DN:s rubriksättning “Fler pappor väljer att ta ledigt”, utifrån perspektivet att det rimligen är bägge föräldrarna som bestämmer hur mycket föräldraledighet respektive förälder ska ta ut. Idag följer flera olika tidningar upp DN:s artikel.

Aftonbladet tror att det är ekonomiska faktorer och kulturella mönster som gör att kvinnorna tar ut mest föräldraledighet, medan GP tycker att det är bra att pappornas uttag har ökat med 10 procentenheter. Maria Wollin sticker ut hakan och skriver följande:

Kvinnor vill inte att männen ska vara hemma. Kvinnor vill inte lämna ifrån sig dagar. Kvinnor vill ha all föräldraledighet. Kvinnor tycker det är skit att sextio dagar är vikta för den andra föräldern.

Ord och inga visor. Själv tror jag inte att det är så enkelt att man kan dra alla kvinnor över en kam, eller att man kan dra alla män över en kam för den delen. Däremot så sätter Wollin fingret på något som ofta saknas i debatten. Vi styrs inte bara att strukturella faktorer, såsom ekonomi och kultur. Visst är dessa faktorer viktiga, men de kan inte på egen hand förklara människors val. Alla människor har även ett inre liv, där ens tankar, känslor, impulser och önskningar finns. Dessa påverkas givetvis av samhällsstrukturer och kulturella värderingar, men vi har även förmågan att gå emot rådande normer. Om vi inte kunde det – vilket man ibland kan tro när man läser rådande analyser om könsroller – så skulle social förändring och utveckling aldrig ske. Men bevisligen så har det ju skett en viss utveckling de senaste 100 åren…

Kvotering av föräldraledigheten löser ingenting. Det är upp till varje individ, till varje par, att komma fram till en lösning där bägge föräldrarna får tillräckligt med tid för sina barn. Könsrollerna har blivit långt mycket friare de senaste 50 åren, utan att vi behövt lagstifta om vare sig styrelsekvotering eller föräldraledighetskvotering. Varför har behovet av kvotering plötsligt blivit så akut år 2010?

4 Kommentarer »

För ett par veckor sedan skrev jag om Per Schlingmanns (M) dragning till radikalfeministiska idéer såsom kvotering, och igår skrev Genusnytt att moderaterna vill kvotera kvinnor till bolagsstyrelser. Nu skriver även SvD att moderaterna öppnar för kvotering, och de har intervjuat Schlingmann i frågan. Hur resonerar då partisekreteraren för statsministerns parti?

– Vår utgångspunkt är att vi har ett stort problem med att man inte tar till vara all kompetens som finns. Mindre än 20 procent av ledamöterna i bolagsstyrelsen är kvinnor.

Matematik förefaller inte vara Schlingmanns starkaste ämne, då han räknar på ett galet sätt. Att bara 18-20 procent av styrelseledamöterna är kvinnor är endast ett kompetensproblem om mer än 18-20 procent av de som jobbar inom näringslivet är kvinnor. Men om kvinnor har lika stor chans som män att nå upp till toppen, i förhållande till hur många kvinnor som är verksamma i näringslivet, så utnyttjar man troligen kompetensen på bästa sätt. Att utgå från att 50 procent av styrelserna bör bestå av kvinnor är bara en rimlig hållning om 50 procent av de anställda är kvinnor, och att lika många kvinnor som män vill upp till toppen.

Det Schlingmann och alla andra kvoteringsivrare i praktiken förespråkar, är att kvinnor i näringslivet ska få det långt mycket lättare än männen att komma in i styrelser, och det kan knappast vara det vi menar med jämställdhet. Om vi är missnöjda med antalet kvinnor på toppen så är den hållbara lösningen att fler kvinnor uppmuntras (och väljer!) att göra karriär inom näringslivet; först då är det rimligt att förvänta sig fler kvinnor som når upp till toppen.

Schlingmann fortsätter sedan med följande intressanta uttalanden:

– Vi tycker i grunden inte att kvotering är en god idé.

Nähä. Du förespråkar alltså en idé som du i grunden tycker är dålig?

Alla människor ska bedömas utifrån den individ man är.

Du menar att alla människor ska bedömas som individer utom dem som utestängs eller kastas in i en styrelse enbart beroende på vilken typ av könsorgan de har?

Det var länge sedan jag hörde sådana luddiga och självmotsägande uttalanden från en politiker. Vänsterpartiet vågar åtminstone stå för att de är radikalfeminister, utan att slingra sig.

3 Kommentarer »

Jenny Beltran har skrivit en välbehövlig artikel på Newsmill, där hon tar upp att bägge könen är lika ansvariga för sexuella interaktioner och otrohet. Ganska självklart egentligen, men det behöver sägas i ett Sverige där teorin om könsmaktsordningen har fråntagit kvinnor rätten att vara ansvariga för sina liv, medan männen utmålas som kollektivt skyldiga till det som individuella män gör.

Rubriken på artikeln är lite otydlig, och kan möjligen misstolkas. Men läser man artikel så är budskapet tydligt: män och kvinnor är lika ansvariga för sina liv.

15 Kommentarer »

På GP Debatt skriver RFSL:s ordförande Sören Juvas en artikel om flera olika HBT-frågor. Själv fastnade jag för detta citat, som har att göra med barns rätt till bägge sina föräldrar:

Samkönade kvinnliga par har fått hjälp med assisterad befruktning genom landstingen sedan 2005. Dock drabbas de av strukturell diskriminering och missgynnas i flera landsting och deras barn har inte rätt till båda föräldrarna som vårdnadshavare när de föds.

Den fråga Juvas tar upp är viktig. Givetvis ska barnet ha rätt till bägge sina föräldrar även när det gäller samkönade par. Men det man lätt glömmer bort är att även bland ogifta heterosexuella par så har barnet inte automatiskt rätt till bägge sina föräldrar. Endast om mamman godkänner att pappan ska få bli vårdnadshavare får barnet tillgång till bägge sina föräldrar. Om hon inte godkänner detta väntar en utdragen kamp för pappan som tillslut avgörs i Tingsrätten. Således har den svenska papparörelsen en viktig beröringspunkt här med HBT-rörelsen.

Dessutom kan man ju fundera på varför surrogatmödraskap inte är tillåtet i Sverige, när assisterad befruktning (insemination) är det. I flera stora stater i USA samt i t ex  Indien, Israel och Ukraina är det däremot lagligt med surrogatmödraskap, och det finns svenskar som blivit föräldrar på den vägen.

DN skriver att papporna nu tar ut 22,3 procent av föräldraledigheten, vilket är en ökning med tio procentenheter. Detta får ses som ett positivt tecken för barns tillgång till bägge sina föräldrar. Själv är jag emot en kvoterad föräldraförsäkring och alla resonemang om millimeterrättvisa mellan könen, men att mammor och pappor på frivillig väg bestämmer att även pappor i perioder ska få vara hemma med sina små barn ser jag som positivt. DN:s rubrik på artikeln är Fler pappor väljer att ta ledigt, men det tror jag är en sanning med modifikation. Det är bägge föräldrarna som väljer hur föräldraledigheten fördelas – inte bara papporna.

15 Kommentarer »

Det har länge funnit forskning som visar att partnervåld är något som bägge könen kan utöva och falla offer för. Sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt är däremot fenomen som de flesta av oss nog tror är exklusivt manliga företeelser med kvinnliga offer. Men det börjar nu komma fler och fler indikationer som problematiserar detta synsätt, och som visar att även män kan falla offer för kvinnliga förövare. Läs mer i Feckblogs senaste inlägg, där han citerar ett flertal rapporter i ämnet (skrivet på engelska). “Feck” heter egentligen Stefan Friedrich och sitter liksom mig på Men’s New Daily Editorial Board.

I Sverige finns det kvalitativ forskning gjord av Hans Knutagård om män som våldtagits av män, och Suzanne Kordon har i Brå:s tidskrift belyst kvinnor som förgriper sig på pojkar. Däremot känner jag inte till någon svensk forskning som har undersökt män som blivit våldtagna av kvinnor, eller som på annat vis råkat ut för sexuella övergrepp. Förhoppningsvis kommer detta ämne att belysas mer framöver, på samma vis som att Brå nu för första gången ska kartlägga kvinnors våld mot män i nära relationer. Ämnet är fortfarande tabu och det är oerhört skambelagt för en man att erkänna att han blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp.

5 Kommentarer »

Det är någonting som börjar hända inom den feministiska rörelsen. Den falang som inte betonar könsmaktstänkandet, utan som fullt ut vågar tänka kritiskt om könsfrågor, håller på att växa sig starkare. Ett bra exempel på detta fenomen är Petra Östergren, som jag tidigare skrivit om, och nu sällar sig Magda Gad till denna skara. Gad är redaktör på tidningen Qx – som i första hand har HBT-personer som målgrupp – och när hon ska recensera boken Alfahannen av Katarina Wennstam så gör hon det under rubriken När feminism reduceras till sexualmoral.

Låt oss se vad Gad skriver:

Jag förstår att det är tänkt att jag ska förfasas över hur hemsk Jack är och att jag ska tycka synd om Emma som går runt i högklackade skor och små klänningar fast fötterna gör ont och det är kallt ute, men jag gör ingetdera. Till slut får historien motsatt effekt. Jag börjar nästan tycka synd om Jack som uppenbarligen har problem med både självkänsla och alkoholintag och jag stör mig på präktigheten som genomsyrar berättelsen.

Och vidare:

Men det finns också kvinnor som slår män och det finns våld även inom samkönade relationer och det finns kvinnor av alla typer som är feminister, och om vi istället avdramatiserade våldtäkten och såg sexualbrottet som det våldsbrott det är – inte som något som nödvändigtvis är värre – skulle vi samtidigt kunna avdramatisera skammen och komma bort från bilden av den fina flickan som obefläckad. Jag är oerhört trött på att höra hur jämställda kvinnor och män ska vara – vi bekämpar inga gamla unkna könsroller genom att skapa nya.

Jag håller inte nödvändigtvis med vare sig Magda Gad eller Petra Östergren i allt de säger, men de har en egenskap som jag verkligen respekterar. De applicerar sina åsikter fullt ut på bägge könen, och därmed är de fria från den dubbelmoral som präglar könsmaktsteoretikerna. Det som kännetecknar könsmaktsvurmarna är som bekant att de vill behålla kvinnors gamla privilegier, samtidigt som de ska få ta del av männens gamla privilegier. Som exempel kan ges att man vill bekämpa mäns våld mot kvinnor utan att uppmärksamma kvinnors våld mot män – för det skulle ju rasera bilden av den goda kvinnan och den goda modern.

Tack för länken, Access och Urban!

Tips: Läs om riksdagspartierna syn på jämställdhet inför valet. Mansfrågorna lyser föga förvånande med sin frånvaro.

Tips 2: Om du bor i Skåne så kolla in den föreläsningskväll som jag och Ingrid Carlqvist ska ha den 27 januari.

18 Kommentarer »

Igår fick jag två oerhört intressanta texter som gav mig feedback på mitt bloggande. Dels ett mejl från en bloggläsare, och dels två handskrivna A4-sidor från en kompis. Dessa två texter tog upp helt olika aspekter av mitt arbete, men tillsammans har de inspirerat mig att skriva ett stycke om varför jag egentligen gör det arbete jag gör. Varför sysslar jag med könsfrågor, och vad är målsättningen jag vill uppnå?

En viktig målsättning för mig är att få upp mansfrågor på den politiska och samhälleliga agendan. Inte för att förminska kvinnofrågorna, eller för att tävla om huruvida det är mest synd om kvinnorna eller männen – utan för att mansfrågorna är viktiga och får idag väldigt lite uppmärksamhet och resurser. Samtidigt som jag jobbar för att mansfrågor ska tas på allvar, så stödjer jag att kvinnofrågor även i fortsättningen ska tas på stort allvar. Det är ingen tävling mellan könen, och för mig är det relativt ointressant om det finns mest viktiga mansfrågor eller kvinnofrågor. Även om någon lyckades bevisa att det fanns dubbelt så många viktiga kvinnofrågor som mansfrågor, så skulle ändå båda typerna av frågor behöva uppmärksammas. Det finns ingen motsättning mellan att jobba med kvinnofrågor och mansfrågor, och på sikt så hoppas jag att det kan bli mer uppenbart i samhällsdebatten.

En nära besläktad målsättning är att jag jobbar för att i grunden förändra hur vi ser på könsfrågor. Dvs jag vill ändra själva grundpremisserna för hur vi ser på könsroller. Den ena grundbulten här är att inse att könsrollerna uppstod av skäl som var helt rimliga på den tiden de uppstod. Män och kvinnor tog på sig de roller och de arbetsuppgifter som krävdes för att mänskligheten skulle få mat, trygghet, osv. Så hur missnöjd man än kan vara över hur könsrollerna såg ut historiskt sett, så finns det ingen anledning att skuldbelägga vare sig kvinnor eller män för att det blev som det blev. Och i moderna samhällen så har vi en ständigt ökande frihet att välja vårt eget beteende istället för att vara låsta i en viss roll, och det är en fantastisk möjlighet.

Den andra grundbulten i att förändra debatten krings könsroller och jämställdhet, är att jag ser teorin om könsmaktsordningen som både inkomplett och på många sätt skadlig. Istället för att se könsrollerna som ett system där män är överordnade och förtrycker kvinnor, så kommer vi närmare sanningen om vi ser att respektive könsroll innehåller sina fördelar och nackdelar. Teorin om könsmaktsordningen pekar på det faktum att män har mer materiella tillgångar än kvinnor, men då glömmer man att det finns många andra typer av makt. Den kvinnliga könsrollen har t ex en form av relationsmakt när det gäller nära relationer till barn, och en form av överlevnadsmakt då män tar på sig de farliga uppdragen i samhället. Återigen så handlar det inte om att försöka avgöra vilken könsroll som har haft det värst, och vilket kön som idag har det värst. Det handlar om att få en fullspektrum-bild av könsrollerna, så vi kan få empati för bägge könens upplevelse, och tillsammans jobba för att förbättra levnadsvillkoren för bägge könen.

Att jag jobbar för mansfrågor, och att jag i grunden vill förändra hur vi ser på könsfrågor, är alltså de aspekter av mitt arbete som kan ses som kontroversiella eller nyskapande. Samtidigt vill jag betona att mitt arbete är oerhört progressivt och framåtsyftande. Jag har inget gemensamt med de fraktioner i samhället som är emot alla former av nytänkande och utveckling. När jag skriver att jag är för jämställdhet så är det inte bara en läpparnas bekännelse, utan jag är fullt ut för att vi på alla samhällsområden ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för könen. Jag är även för en mer progressiv syn på barnuppfostran, där vi inte ser barnen som små runtvandrande könsstereotyper, utan där vi vågar se varje barn som en unik människa med individuella behov. Vågar vi stödja en liten pojke i sin utveckling, även om han är intresserad av att leka med dockor? Det är i denna typ av situationer som allt ställs på sin spets och vi får ett kvitto på om vi är progressiva när det kommer till kritan.

Betyder detta att jag ignorerar att det finns medfödda skillnader mellan könen? Inte alls. De medfödda skillnaderna – på gruppnivå – finns där, och fortsätter påverka oss. Men skillnaderna på gruppnivå kan aldrig säga oss hur en viss individ är. Den jag har framför mig kanske är en man som helst vill vara hemmaförälder, eller en kvinna som vill viga sitt liv åt sin karriär. Således är utmaningen för oss alla att vi aldrig kan veta hur en viss individ är endast genom att notera könet på individen.

Slutsumman i mitt arbete är således att jag vill visa på en tredje väg. Det handlar inte längre om att vi ska välja mellan en konservativ syn på kön och könsroller, eller att vi alla ska vara radikalfeminister och se män som skurkar. Vi kan samtidigt beakta mansfrågor, kvinnofrågor, en ökad medvetenhet om könsroller, en ökad medvetenhet om biologisk forskning, osv osv. Det är alla vi som står för en nyanserad syn på könsfrågor som måste göra vår röst hörd och bli den nya normen för hur könsfrågor diskuteras.

15 Kommentarer »

Titta på detta starka inslag från TV4 där Pelle Filipsson berättar om sin kommande bok om ofrivilligt föräldraskap (Den vackraste gåvan). Inslaget beskriver en del av mäns liv som det inte pratas om så ofta – dvs att man som man inte kan göra abort om man inte känner sig redo att bli förälder. Dialogen är väldigt lugn och balanserad, vilket känns som rätt sätt att närma sig ett såpass laddat och svårt ämne. Klippet är hela 17 minuter långt, men intressant hela vägen:

64 Kommentarer »