Människofråga eller mansfråga?

24 januari 2010, av Pelle Billing

Anledningen till att de flesta har en god medvetenhet om olika kvinnofrågor är att dessa frågor nästan alltid benämns som just kvinnofrågor. I tidningarnas rubriker och i politikernas utttalanden så betonas det att kvinnor drabbas värst när så är fallet. Inget fel med det. Om en fråga är en viktig kvinnofråga så förtjänas det att betonas.

Det som däremot är problematiskt är att mansfrågor nästan aldrig tas upp som mansfrågor. Vi ser inga stora rubriker som skanderar ”männen drabbas värst” och det finns inget politiskt parti som stolt säger att de tar mansfrågorna på allvar. Det som således krävs är att synliggöra mansfrågorna som just mansfrågor, istället för att ta upp dem som allmänmänskliga frågor.

Ett bra exempel på hur det kan se ut fås i GP, där man tar upp att krisen slår hårdast i väst när det gäller arbetslösheten. Om man läser lite mer noggrant i artikeln så framkommer detta:

Krisen har framför allt slagit mot män i industrin. Enligt IAF:s statistik har a-kasseutbetalningarna till män ökat med 41 procent, jämfört med december 2008.

- Hela ökningen under förra året är i stort sett ersättning som gått till män, säger Kristian Persson.

arbetande-man

Det handlar alltså om en kris som i princip enbart drabbar män, men ändå så skriver man inte det i rubriken. Om det istället varit enbart kvinnor som drabbats skulle det varit otänkbart att inte ta upp detta i rubriken.

Trots allt får det ses som ett steg framåt att man nämner männens utsatthet i artikeln och t o m kort i ingressen, så kanske är en förändring på väg.

 

8 kommentarer på “Människofråga eller mansfråga?”

  1. Mia skriver:

    Jag hoppas man ska slopa ”drabbas värst”. Det underblåser bara det könskrig som vissa bjudit upp till. I vissa fall har det ju t o m visat sig att det inte är kvinnor som drabbas värst, eller som du visat att det beror på hur man ser/värderar saker, eller iaf så drabbas indirekt män till dessa drabbade kinnor i många fall också. Precis som i fallet med ökad arbetslöshet för män. I många fall drabbar det ju även deras kvinnor om de har några (precis som vid vårdnadstvister t ex, farmödrar, fastrar och nya partners).

    Så ja att peka på hur olika fenomen även drabbar män är önskvärt, dvs att inte ett synsätt har tolkningsföreträde.

  2. Ola Normann skriver:

    I USA er over 80% av de som har blitt arbeidsledige i kjølvannet av finanskrisen menn. Likevel klarte feministorganisasjonene å lobbe inn mot Obama-administrasjonen slik at det ble ikke ”create jobs for burly men” som Obama først sa. For det var urettferdig i følge feministorganisasjonene. I stedet klarte de å få vridd tiltakspakkene slik at minst 40% av jobbene ble skapt innenfor kvinnedominerte yrker. Så det betydde tydeligvis lite for disse at det var menn som åpenbart var hardest rammet.

    Jeg leste i gratisavisen Metro i Gøteborg en gang i fjor høst om en undersøkelse de hadde gjort. Det viste seg at få jenter ville date arbeidsledige gutter. Jeg tviler sterkt på at det samme gjelder for gutter og dating av arbeidsledige jenter. Så dette er nok et eksempel på menn som rammes hardere enn kvinner. Større arbeidsledighet og ingen date.

    Menn har til alle tider hatt som oppgave å passe på og beskytte kvinner og barn.
    Kvinner har hatt som oppgave å passe på og beskytte barn. Men det finnes ikke noe tredje kjønn som har som oppgave å passe på menn. Kanskje derfor hverken feminister eller andre har brydd seg noe særlig om mannsspørsmål.
    Fint at du tar opp dette,- det er sannelig på høy tid at mannsspørsmål får den oppmerksomhet de fortjener.

  3. Mia skriver:

    Ola Norrman

    ”Så dette er nok et eksempel på menn som rammes hardere enn kvinner.”

    Det är just detta som jag tror är faran med ”drabbar värst”, att man börjar argumentera för vem det är mest synd om. Precis som vissa gör vad gäller kvinnor. Är det inte bättre att bara nöja sig med visa på hur det kan drabba olika grupper/individer, utan att göra det till en tävling sas.

    Och att feminister inte har brytt sig om mansfrågor finner jag inte så konstigt. Intressantare är vilka dessa andra är som inte brytt sig om mansfrågor. Män kanske? Men förhoppningsvis är tiden mogen för ”jämställdister” :)

  4. Ola Normann skriver:

    Hei Mia,

    Jeg er helt enig med deg i at dette ikke må bli noen konkurranse om hvem som har det verst. Det var heller ikke meningen fra min side. Men desverre har fordelene med kvinnerollen og ulempene med mannsrollen kommet helt i bakgrunnen i forhold til ulempene med kvinnerollen og fordelene med mannsrollen. Det gir et feilaktig bilde av virkelighen. Derfor er det viktig at både ulempene med mannsrollen og fordelene med kvinnerollen blir løftet fram og belyst. Ellers får vi aldri et balansert og riktig bilde av kjønnsrollene, og da blir det jo også vanskelig å få til reell likestilling.
    Forøvrig påstår jo feministene også at de arbeider for likestilling. Så hvis de mener det, burde de også være opptatt av å få fram de områdene der menn har ulemper og kvinner fordeler. Ikke bare det omvendte.
    Og ja,- jeg håper som deg at tiden etterhvert blir moden for “jämställdister”.

  5. Mia skriver:

    Hej Ola

    Jo det trodde jag också. Att feministerna strävade efter jämställdhet för båda könen. Och det tror jag många trodde och fortfarande vill. Men för att inte förväxlas med radikalfeminister får vi som sagt hoppas att fler som faktiskt vill och försöker göra det börjar kalla sig ”jämställdister” ist.

    Sen är jag väldigt glad att fler och fler män gör sin röst hörd eftersom det är vanskligt att veta och uttala sig om andras situation. Även om man kan föreställa sig så vet man aldrig så bra som den som faktiskt är invandrare, handikappad, HBT…

  6. Ola Normann skriver:

    Hei igjen Mia,

    Ja, og jeg håper at det blir flere og flere slike kvinner som deg,- det gir håp om at vi en gang om ikke så lenge kan kalle oss “jämställdister”. Forøvrig har det ikke vært så lett å tale menns sak,- det skal ikke mye til før man får slengt mot seg at man er mannssjåvinist, kvinnehater osv.

  7. Mia skriver:

    Ola

    Ja det är en del av det hela, oftare när man säger ”men vi då” ist för ”ja jag vet, vi också” gissar jag ;) Och i någras ögon ses det nog även som att ”byta ner sig” sas när män bejakar en del traditionellt kvinnliga beteenden och egenskaper, bla att sitta fast i roller som ”stor och stark” och ”män ska/får inte gråta/klaga”.

    Hellre mångfald än enfald

  8. Gusto skriver:

    ”Kvinnor får en lägre andel av A-kassan!”

Google