En mer jämställd jämställdhetsdebatt

27 januari 2010, av Pelle Billing

Dagens jämställdhetsdebatt är inte särskilt jämställd. Att man tar männens perspektiv hör till ovanligheterna, vilket gör att debatten automatiskt får kraftig slagsida. Men då och då kommer det fram små glimtar i medieflödet: tecken på att saker och ting ändå håller på att förändras, om än i långsam takt.

Sveriges Radio tar upp att män i Jönköping med misstänkt prostacancer måste vänta 2-3 veckor på att få besked om huruvida de har cancer. Samtidigt får de flesta kvinnor med misstänkt bröstcancer besked inom 24 timmar. Detta är knappast förvånande med tanke på att bröstcancer är en högstatussjukdom och prostatacancer en lågstatussjukdom. I decennier har bröstcancerforskning fått upp till tio gånger mer finansiering än prostatacancer, och de senaste siffrorna jag såg visade att gapet sjunkit till ”bara” 100 procent. Trots detta har vi ett rosa band, men inget blått band.

Det skrivs ofta om hur kvinnor granskas hårdare som chefer p g a sitt kön, utan att man egentligen har några bevis för att så är fallet. I en debattartikel i dagens Expressen skriver istället Johnny Munkhammar – författare, företagare och riksdagskandidat – att den f d VD:n på Svenskt Näringsliv fick speciella förmåner just för att hon var kvinna. ”En man hade fått sluta tidigare; det var naturligtvis svårare att göra sig av med organisationens första kvinnliga vd.” Munkhammar har inte mer bevis för sin tes än dem som hävdar att kvinnor behandlas sämre som chefer, men det är intressant att han tillåts skriva så i en rikstäckande tidning.

paulina-neuding

På Newsmill skriver Paulina Neuding, chefredaktör för det liberala samhällsmagasinet Neo, om moderaternas nya kvoteringshot. För ovanlighetens skulle så utmålas inte kvinnor som offer, utan Neuding har fräckheten att våga kräva mer av kvinnorna: ”Varför är kvinnor så sällan bra på att bygga egna nätverk, ta vara på sina kontakter och spela taktiskt? Som chefredaktör för ett samhällsmagasin vars skribenter uppmanas att sticka ut hakan och tänka nytt vet jag hur svårt det är att få kvinnor att göra just det. Kvinnor blir oftare ängsliga och tappar tron på sin egen förmåga, hur kompetenta de än är. Det är inte ett problem man löser genom att kvotera in kvinnor i symboliskt viktiga företag.” Det finns säkert vissa som uppfattar hennes uttalande som en negativ generalisering av kvinnors beteende, och det är en fullt legitim tolkning. Men en annan tolkning är att man kan aldrig åstadkomma förändringar om man inte öppet får prata om de problem som finns. Således kan det skada kvinnor om man alltid ska omtala dem som offer, och aldrig som individer med potential till utveckling och korrigering av misstag.

 

8 kommentarer på “En mer jämställd jämställdhetsdebatt”

  1. Mia skriver:

    Hmm?

    http://www.prostatacancerforbundet.se/index.php?id=20

    Men jag har bara stött på det på nätet i dessa sammanhang. På stan ser man dem inte och jag vill inte heller minnas att jag sett nån Blåbandetgala.

  2. Pether skriver:

    Finns ingen blåbandetgala. Banden finns endast bakom disk på vissa apotek. Sedan tror jag det var per som skrev om en man som blev nekad att köpa bandet för att det var det rosabandet som var på tapeten(som vanligt)

  3. Martin skriver:

    Sedan finns ju Mustachkampen också, inte lika folklig som rosa bandet såklart, men alltid något.

    http://www.cancerfonden.se/mustaschkampen/

  4. Mormor skriver:

    Ett blått band finns, det som saknas är uppmärksamhet för blå bandet.

  5. Erik skriver:

    Polisens jämställdhetsexpert misstänkt för våldtäkter mot småflickor!

    http://aktivarum.wordpress.com/2010/01/28/polisens-genusforelasare-misstankt-for-valdtakt/

  6. Mattias skriver:

    Erik,

    tack för en ny vinkel på den nyheten! Intressanta saker du skriver.

    Nu tror jag inte det är anledningen bakom alla feminist-mäns medverkan i feministfrågan, men det skulle onekligen förklara det jag aldrig fattat. Hur män (som ÄR män) kan dra alla män över en kam och säga att de är svin, inklusive sig själv. Det är ju ett självdestruktivt beteende som normalt bara ses hos personer med störda beteenden. MEN. Om man har en hemlighet man skäms över så är projicering ett sätt för jaget att hantera det. Att då mötas av en mansrörelse, eller män i allmänhet, som vägrar acceptera nidbilden, det måste vara oerhört provocerande och läskigt för dem om de männen ”upptäcker” att de är onormala. Det skulle förklara den hätskhet som många manliga feminister diskuterar med.

    Kan också tänka mig att om man har (delvis omedvetna) skuldkänslor mot kvinnor och umgås i kvinnliga feministkretsar och hör deras manssyn dagligen (män är talibaner och skyldiga till allt som drabbat oss) så mångfaldigar det den personliga krisen.

    Skall också komplettera med att jag tror att det är en ”sliding scale” av ovan som kan få en man att bli feminist, man behöver ju inte ha gått hela vägen till barnvåldtäkt. Men att ha slagit en kvinna man tycker om kan säkert få den konsekvensen t ex.

  7. susanna svensson skriver:

    ytterligare fall med mans diskriminering http://www.friatider.se/flygbolag-stams-for-mansforakt

Google