Pelle Billing

Häromdagen skrev jag om en forskningsrapport som motsäger könsmaktsordningen. Idag kan jag berätta om ytterligare en studie som inte stödjer teorin om könsmaktsordningen.

Sven-Axel Månsson och Kristian Danebäck, verksamma på Malmö Högskola, har gjort en undersökning kring unga vuxnas konsumption av porr. Resultatet blev följande:

35 procent av tjejerna och 88 procent av killarna i åldern 18 till 24 år konsumerar i dag porr på nätet.

Det är tydligt att fler unga män än kvinnor konsumerar porr, men det är trots allt en stor minoritet av unga kvinnor som gör det. Könsmaktsordningen hävdar som bekant att pornografi är ett av de redskap som finns för att upprätthålla den patriarkala maktordningen i samhället, men frågan är då hur man ska förklara att även unga kvinnor vill titta på det? Förr förklarade radikalfeminismen dessa typer av fenomen m h a ett “falsk medvetande” hos kvinnor. Dvs kvinnor vet inte själva vad de gillar och vad som är bäst för dem, utan radikalfeministerna är här för att upplysa dem.

Ytterligare ett frågetecken, som inte ens kräver någon forskning, är hur könsmaktsfeministerna förklarar att det finns homosexuell, bisexuell och transsexuell porr. Hur kan detta förklaras utifrån föreställningen om en könsmaktsordning?

Sven-Axel Månsson anser inte heller att pornografi skulle vara farligt:

Pornografi är inte skadligt i sig, resonerar han. De flesta ungdomar har en förnuftig inställning och ser porren som spännande, upphetsande och som ett sätt att lära sig mer om sex.

Tips: Kolla även in Internationella Mansdagen på Wikipedia. Jag visste inte ens att det fanns en sådan. Om du skriver på Wikipedia kanske du kan göra artikeln längre. Tack för tipset, Jack!

Tips 2: Liberal feminister är besvikna på Moderaternas nya könsmaktsfeminism.

14 Kommentarer »

Studenttidningen Lundagård skriver om genuscertifiering, och intervjuar samtidigt en samling akademiker på Lunds Universitet. Själv hade jag väntat mig en samling tänkvärda insikter om jämställdhetsarbete, vare sig dessa akademiker håller med mig eller inte, men istället visar det sig att det är en samling uttalanden som knappast är skarpa nog för att få representera ett av Sveriges äldsta lärosäten.

Tomas Brage, studierektor vid fysiska institutionen, har följande att säga:

Det har ju letats efter den där genen som skulle göra män bättre på fysik, men kritiskt tänkande visar att det inte är så.

Ok… Så genom kritisk tänkande kan man tillägna sig all nuvarande och kommande forskning om män och kvinnors hjärnor? Det känns som att fysiker Brage borde avstå från att kommentera ett forskningsfält som han uppenbarligen vet mycket litet om.

Nästa representant för Lunds Universitet är Magnus Karlsson, studierektor på sociologiska institutionen:

– Vi arbetar med att aktivt föra in ett genusperspektiv i undervisningen och vid rekrytering av anställda. Vi försöker också se över kurslitteraturen och synliggöra om det eventuellt är en övervägande del manliga författare. Samtidigt är vi en förhållandevis jämställd institution med fler kvinnliga än manliga professorer och så vidare.

Ok… Så slutmålet för det som kallas jämställdhet och genuscertifiering är att fler professorer ska vara kvinnliga?! Och när man ser över kurslitteraturen så gäller det tydligen att kontrollera att det inte är fler manliga författare, medan fler kvinnliga författare går bra.

Till sist har vi Kerstin Sandell, prefekt för centrum för genusvetenskap:

– Jag har tänkt att vi avvaktar pilotprojektet. Men om man tittar på hur genuscertifieringen är utformad, ser man att vi redan för mycket av de diskussionerna här. Det är ju vårt ämne, det är genus vi forskar och undervisar i.

Centrum för genusvetenskap förhåller sig alltså passiva och avvaktar pilotprojektet. Hur kan detta komma sig? Rimligen borde väl genusvetarna springa längst fram och ta täten för sitt eget projekt. Plötsligt slår det mig: Om genusvetarna börjar applicera sitt eget tänkande på centrum för genusvetenskap, så måste de stå till svars för varför personalen övervägande är kvinnor, liksom att kurslitteraturen övervägande är skriven av kvinnor.

Ibland smakar den egna medicinen ytterst beskt.

9 Kommentarer »

Igår kväll fick jag ett telefonsamtal av Pär Ström, som på grund av vädret hade fått sin tågresa omdirigerad till Malmö. Som tur var befann jag mig nära centralstationen, vilket möjliggjorde ett trevligt och stimulerande samtal på en dryg timme inne på stationsbaren. Givetvis blev det mycket fokus på könsfrågor: Var befinner sig svenska samhället just nu, och var är vi på väg framöver?

5 Kommentarer »

I ett inlägg på sajten Ekonomistas tar Daniel Waldenström en oerhört intressant forskningsrapport för alla oss som intuitivt känner att det är något som inte stämmer i teorin om könsmaktsordningen. Studien heter Women in power: Sex differences in Swedish local elite networks och har gjorts av sociologerna Christoffer Edling, Gergei Farkas och Jens Rydgren vid Stockholms universitet.

Så här sammanfattar Waldenström forskningen:

Forskarna har byggt en unik databas över lokala elitnätverk i fyra mellansvenska kommuner. Under lång tid har företrädare för de politiska, ekonomiska och kulturella toppskikten kartlagts och intervjuats om sina olika förbindelser, formella liksom informella, med andra personer. Därefter har olika kvantitativa nätverksmodeller använts för att testa om könsskillnader existerar.

Huvudresultatet är entydigt. [...] Kvinnorna är färre, men de har samma status. Forskarna finner i detta sammanhang med andra ord inget stöd för att det existerar dolda känsmaktstrukturer som systematiskt missgynnar kvinnor i maktpositioner.

Även om detta endast är en enskild forskningrapport, och mer forskning behöver göras, så är resultaten ytterst intressanta. Bara det faktum att det finns en metod som kan kvantifiera de strukturer som könsmaktsfeminister så ofta hänvisar till, gör ju att debatten på sikt kommer att förändras helt. Som vanligt så visar det sig att forskning och kunskap är statsfeminismen och könsmaktsvurmarnas värsta fiende.

Tack för tipset Mattias!

Uppdatering: I en kommentar till sitt inlägg gör Waldenström följande förtydligande:

Datan består alltså av att man för varje elitperson listat alla personer som ingår i det formella och informella nätverket, vilket man fått reda på genom dels officiella källor (ledamöter i kommunstyrelsen, rotary etc) och dels genom intervjuer och subjetiva bedömningar av utomstående med lokalkännedom.

Forskarnas metod går ut på att jämföra mäns och kvinnors (genomsnittliga) nätverksstatus, vilket mäts genom antalet nätverkskontakter samt olika grad av närheten till varje kontakt (hur väl man uppger att man känner den andre eller om den andre också har listat dig som kontakt) och även kombinationer av antalet och närheten.

Flera olika mått (”degree centrality”, ”closeness centrality”, ”proximity prestige” etc) på nätverkspositioner används alltså i analysen, vilka förefaller ha hämtats från tidigare forskning om sociala nätverk (jag skulle kunna är tyvärr inte kunnig på detta område). Men resultaten verkar inte känsliga för val av mått.

Hoppas detta gjorde det lite klarare. För ytterligare information kan jag bara hänvisa till forskarna själva.

3 Kommentarer »

Moderaterna fortsätter kämpa för att förankra sitt nya jämställdhetsbudskap hos sina supporters. Idag är det partisekreterar Per Schlingmann och jämställdhetspolitiska talespersonen Hillevi Engström som försvarar den nya Moderata jämställdhetspolitiken i SvD. Låt oss titta lite på vad de säger:

Vi vill att alla barn redan från födseln bemöts som individer och behandlas som just den han eller hon är och att fler människor får makt att forma sitt eget liv.

Det vill jag också! Och jag skulle gissa att en stark majoritet i Sverige tycker samma sak, utom möjligen små grupper av bakåtsträvande stollar.

I vägen för detta står bland annat föreställningar om kön som gör att många tjejer och kvinnor inte enbart bedöms utifrån den individ de är.

Jo, visst är det så. Men varför omnämner ni bara tjejer och kvinnor? Tror ni på fullt allvar att den manliga könsrollen är mindre betvingande än den kvinnliga könsrollen? Om ni verkligen förespråkar att alla ska bedömas som individer så kan ni inte i samma andetag osynliggöra pojkar och män.

Det helt avgörande är att stärka kvinnors ställning på arbetsmarknaden. Det handlar bland annat om åtgärder mot löneskillnader, den könssegregerade arbetsmarknaden, att kvinnor i mindre utsträckning än män har inflytande på sina arbetsplatser och att väsentligt färre kvinnor är företagare.

Män och kvinnor får samma lön för samma jobb, det visar både Jämos egen kartläggning och andra undersökningar. Mer info och källhänvisningar finns i mitt manifest.

Att män och kvinnor väljer olika jobb, och att färre kvinnor väljer att starta företag, kan dels vara en fråga om kulturella normer - men det kan även påverkas av medfödda komponenter. Lösning blir därmed inte att skuldbelägga könen, utan att jobba för att bägge könen ska känna att de har möjlighet att göra de val de vill. Samtidigt är det orealistiskt att tro att vi kommer att utplåna könsskillnaderna; det är lika orealistiskt som den kommunistiska utopin om jämlikhet en gång var. Vad gäller påståendet att kvinnor har mindre inflytande på sin arbetsplats så kommer jag att bemöta det i nästkommande blogginlägg.

Ett helt annat anslag i jämställdhetsdebatten kommer från Charlie Weimers, förbundsordförande i KDU. Han skriver i SvD:

Den kristdemokratiska jämställdhetspolitiken måste alltid bejaka att människor själva ska kunna välja yrkesinriktning, och avstå från att försöka få dem att välja ”rätt” i form av traditionella eller icke-traditionella programval på gymnasiet. Det är en politik som säger nej till kvotering av principiella skäl, eftersom kvotering utgår ifrån kollektivet istället för personen och för att den sätter kunskap och erfarenhet på undantag. En kristdemokratisk jämställdhetspolitik strävar efter att ge varje person det självförtroende som krävs för att veta att den egna kompetensen berättigar till en bra ingångslön och senare löneförhöjning.

Om man läser hela artikeln så märker man att det är en rejäl sågning som Weimers ger den nuvarande statsfeministiska jämställdhetspolitiken. Utan att ta ställning till KD:s jämställdhetspolitik som helhet, så är det ytterst intressant att någon vågar utmanar det nuvarande tankesättet om jämställdhet på ett så ogenerat sätt.

6 Kommentarer »

Dagens jämställdhetsdebatt är inte särskilt jämställd. Att man tar männens perspektiv hör till ovanligheterna, vilket gör att debatten automatiskt får kraftig slagsida. Men då och då kommer det fram små glimtar i medieflödet: tecken på att saker och ting ändå håller på att förändras, om än i långsam takt.

Sveriges Radio tar upp att män i Jönköping med misstänkt prostacancer måste vänta 2-3 veckor på att få besked om huruvida de har cancer. Samtidigt får de flesta kvinnor med misstänkt bröstcancer besked inom 24 timmar. Detta är knappast förvånande med tanke på att bröstcancer är en högstatussjukdom och prostatacancer en lågstatussjukdom. I decennier har bröstcancerforskning fått upp till tio gånger mer finansiering än prostatacancer, och de senaste siffrorna jag såg visade att gapet sjunkit till “bara” 100 procent. Trots detta har vi ett rosa band, men inget blått band.

Det skrivs ofta om hur kvinnor granskas hårdare som chefer p g a sitt kön, utan att man egentligen har några bevis för att så är fallet. I en debattartikel i dagens Expressen skriver istället Johnny Munkhammar - författare, företagare och riksdagskandidat - att den f d VD:n på Svenskt Näringsliv fick speciella förmåner just för att hon var kvinna. “En man hade fått sluta tidigare; det var naturligtvis svårare att göra sig av med organisationens första kvinnliga vd.” Munkhammar har inte mer bevis för sin tes än dem som hävdar att kvinnor behandlas sämre som chefer, men det är intressant att han tillåts skriva så i en rikstäckande tidning.

På Newsmill skriver Paulina Neuding, chefredaktör för det liberala samhällsmagasinet Neo, om moderaternas nya kvoteringshot. För ovanlighetens skulle så utmålas inte kvinnor som offer, utan Neuding har fräckheten att våga kräva mer av kvinnorna: “Varför är kvinnor så sällan bra på att bygga egna nätverk, ta vara på sina kontakter och spela taktiskt? Som chefredaktör för ett samhällsmagasin vars skribenter uppmanas att sticka ut hakan och tänka nytt vet jag hur svårt det är att få kvinnor att göra just det. Kvinnor blir oftare ängsliga och tappar tron på sin egen förmåga, hur kompetenta de än är. Det är inte ett problem man löser genom att kvotera in kvinnor i symboliskt viktiga företag.” Det finns säkert vissa som uppfattar hennes uttalande som en negativ generalisering av kvinnors beteende, och det är en fullt legitim tolkning. Men en annan tolkning är att man kan aldrig åstadkomma förändringar om man inte öppet får prata om de problem som finns. Således kan det skada kvinnor om man alltid ska omtala dem som offer, och aldrig som individer med potential till utveckling och korrigering av misstag.

8 Kommentarer »

Lena Ag och Åsa Regnér hävdar att kvinnoperspektiv saknas i Davos vid World Economic Forum. Detta är ett intressant påstående med tanke på att World Economic Forum i sin jämställdhetsrapport endast bryr sig om kvinnors välgång.

För att stödja sitt tveksamma resonemang skriver artikelförfattarna följande om de dokument som som ligger till underlag för sammankomsten:

Men de risker som är specifika för kvinnor eller som hänger samman med bristen på jämställdhet saknas helt. Det står ingenting om kvinnors rätt till utbildning och egen försörjning. Det står inte heller något om mäns våld mot kvinnor eller om kvinnors sexuella rättigheter och rätt till reproduktiv hälsa. Inte ens i avsnitten om olika konflikter omnämns det massiva våld som kvinnor utsätts för i konflikt och postkonfliktsituationer.

Förvisso är det en samling viktiga kvinnofrågor de listar, inget skulle väl säga något annat. Samtidigt utelämnar de att det i första hand är män som dör och skadas vid konflikter, och att det är män som utför de farliga jobben som finns i tredje världen. Om man ska göra en komplett jämställdhetsanalys bör man rimligen ta med bägge könens perspektiv, istället för att odla myten om den starke mannen och den utsatta kvinnan. Dessa könsstereotyper gagnar ingen, och det är fascinerande att de som å ena sidan kallar sig progressiva klamrar sig fast vid denna gamla skåpmat.

Vad är det då man har på agendan inför sammankomsten, som är så svårt att acceptera för Ag och Regnér?

De risker som nämns är till exempel ökade oljepriser, stagnering av den kinesiska ekonomin, terrorism, Iran, instabilitet i Afghanistan, brist på global styrning, extremt väder, Irak, vattenbrist, luftföroreningar, pandemier, migration och databedrägerier. Totalt nämns 36 risker, och det understryks hur farlig situationen kan bli när de samverkar med varandra. Riskerna är sannolikt de globalt största, om man ser ur ett västligt, manligt perspektiv.

På vilket sätt är detta endast risker ur ett västligt och manligt perspektiv? Drabbar luftföroreningar inte kvinnor i öst? Gör pandemier skillnad på kön eller väderstreck? Är det människor från väst som i första hand bor i Afghanistan?

Det är mycket underligt att sådana ologiska påstående släpps fram på DN Debatt.

Även Genusnytt skriver om artikeln i fråga.

6 Kommentarer »

Claes Borgström, före detta Jämo och socialdemokratisk politiker, skriver på SvD Brännpunkt att Moderat jämställdhet missar målet. Tydligen är är Moderaternas bekännelse till könsmaktsordningen, där alla män kollektivt anses förtrycka kvinnor, inte tillräckligt radikalfeministisk för honom. Det är fascinerande att se hur långt den ideologiska övertygelsen om mäns skyldighet har gått, och att vi fortfarande inte nått botten. Jag säger till Borgström samma sak som jag säker till alla manliga radikalfeminister: “Om du anser att män har förmycket makt och inflytande, så var god föregå med gott exempel och avgå”. Det finns en inbyggd självmotsägelse när en man väljer att göra storslagen politisk karriär genom att trumpeta ut att andra män har för mycket makt och inflytande.

Trelleborgs Allehanda har däremot en riktigt klok kommentar inbakad i sin artikel om Moderaternas nya jämställhetspolitik:

För genus i förskolan handlar inte om att uppmuntra flickor leka med svärd och pojkar klä ut sig till prinsessor, utan att de ska få göra det de själva vill. Bli behandlade som de individer de är – inte utifrån det kön de råkade födas till.

Det är det jag ständigt upprepar själv, och det är glädjande att se samma resonemang i en ledare, även om jag inte håller med om allt annat som står i den.

För dig som på egen hand vill plöja vad det är Moderaterna kommit fram till, så har Pär Ström lagt ut hela plattformen på nätet. Själv tycker jag att frasen “värdet av båda könens kompetens och förmågor” är ytterst intressant. Är det Moderaternas åsikt att det finns medfödda skillnader mellan könen? I så fall har de ju en annan grundsyn än de rödgröna partierna. Samtidigt är det vanligt med ogenomtänka och förvirrade påståenden i jämställdhetspolitiska utsagor. I ena stunden kan man prata om värdet av män och kvinnors olika kompetenser, för att i nästa stund hävda att alla könsskillnader är socialt konstruerade och bör utplånas.

Vad hittar du själv för intressanta påståenden och resonemang i den Moderata feministiska plattformen?

1 Kommentar »

Pelle Filipsson har skrivit en debattartikel i Expressen om ofrivilligt föräldraskap. Om man gillar att applicera ordet (manlig) könsmaktsordning på arbetsmarknaden, så bör man i konsekvensens namn tala om en kvinnlig könsmaktsordning på det reproduktiva området. Personligen gillar jag inte ordet könsmaktsordning överhuvudtaget, men de som använder det bör vara konsekventa. Filipsson skriver: “I sökandet efter hjälp hittade jag psykologer som betraktar män som avelsdjur, rådgivare som uppmuntrar kvinnor att lura till sig en graviditet, och attityden att en mans nej aldrig är ett nej. I sina texter om föräldraskap suddar Socialstyrelsen bort det ena könet.”

Sydsvenskan vågar skriva en hyggligt skarp ledare där man tar ställning mot kvotering i bolagsstyrelser. Argumenten för kvotering är som bekant att mångfald ger ett bättre utfall, och att man tar tillvara mer av kompetensen om man kvoterar in kvinnor. Om detta är sant bör rimligen situationen lösa sig själv. Jag känner inte till ett enda företag som inte vill implementera åtgärder som kan ge ökad försäljning och ökad vinst. Varför tar då företagen inte in fler kvinnor i ledande positioner? Därför att det finns långt färre kvinnor än män att välja mellan. Den dagen det finns lika många kvinnor som män att välja mellan, så kommer det att vara rimligt att välja lika många av respektive kön - om man fullt ut vill utnyttja kompetensen.

Lunds studenttidning Lundagård undrar om vi är rädda för jämställdhet? Här kan man snacka om härskarteknik. För de av oss som inte tror att genuscertifiering inspirerad av radikalfeministisk könsmaktsteori är rätt form av åtgärd, så återstår det enligt Liselotte Olsson att vara emot jämställdhet. Inget kunde vara längre från sanningen. Den radikalfeministiska definitionen på jämställdhet är långt ifrån den enda definitionen. Det finns fortfarande många som anser att jämställdhet handlar om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för könen - varken mer eller mindre. Tack för tipset Erik!

6 Kommentarer »

Det som varit på gång en tid nu, efter uttalanden från Anders Borg och Per Schlingmann, har nu blivit en officiell verklighet. Moderaterna har inordnat sig i ledet och accepterar nu officiellt könsmaktsordningen som förklaringsmodell till att könsrollerna för män och kvinnor ser olika ut. Man omfamnar även tanken på att kön är en social konstruktion, utan någon medfödd komponent.

Varför har då Moderaterna ändrat kurs?

–Men ser man att kvinnor fortfarande, i ett av världens mest jämställda länder har sämre förutsättningar, då är det inte så märkligt att man lyfter fram det, säger Hillevi Engström

Hur vet Hillevi Engström att kvinnor har sämre förutsättningar? Vilken forskning stödjer hon sig på? Förutsättningar för att uppnå vadå? Tyvärr så är jämställdhetspolitiken fortfarande ett område som helt baserar sig på tyckande, utan att man vågar granska den forskning och de studier som finns.

Moderaterna omfamnar även idén om jämställdhetsmärkning, och alla Sveriges skolor ska “certifieras”. Frågan är vad kriterierna ska vara för att en skola ska anses jämställd? Då pojkar är de som har det svårt i skolan så bör insatserna rimligen handla om att undersöka huruvida pojkar diskrimineras, eller om sättet att undervisa passar pojkar dåligt. Men något säger mig att det inte är det som man kommer att fokusera på.

Inbakat i Moderaternas nya linje finns trots allt ett par bra förslag. Man vill dela barnbidraget lika mellan två föräldrar som har gemensam vårdnad. Detta är ett viktigt steg framåt för att ge män samma rättigheter som kvinnor. Dessutom motsätter sig Moderaterna ytterligare pappamånader i föräldraförsäkringen, vilket särskiljer dem från andra feministiska partier.

Moderaternas nya linje visar tydligt att det inte är något parti som har en genomtänkt politik vad gäller jämställdhetsområdet. Att de borgerliga partierna kunnat stå emot allt prat om könsmaktsordning bättre än de rödgröna partierna beror inte på någon större medvetenhet om mäns situation, eller på någon djupare förståelse för hur könsrollerna uppkommit. Det är endast ett något större motstånd mot kollektiv rättvisa som gjort att Moderaterna stått emot könsmaktsteorin längre än vissa andra partier. Således är behovet av att förstå mäns perspektiv på jämställdhet lika stort hos samtliga politiska partier, och det är en illusion att de borgerliga partierna ligger bättre till här.

34 Kommentarer »