I Sydsvenskan från igår kan vi läsa att Fyrkantiga mansideal har spelat ut sin roll. Och visst är det så att mansrollen är under utveckling. Det finns fler sätt att vara man på idag än det fanns för 50 år sedan och det är positivt för oss män (och även för kvinnorna i förlängningen).
Samtidigt så förundras jag att dessa artiklar om mansrollen och mansideal så ofta verkar vara negativt inställda till män. Titta bara på dessa citat från artikeln:
– Jag tycker det är överdrivet med män som talar om hur svårt det är att veta hur man ska vara, säger han.
Men samtidigt är männen rädda att förlora sin maktposition och då hänvisar de till förvirrande ideal och krav för att försvara sin brist på jämställdhet.
– Män har fått plocka russinen ur kakan. Även om de ägnar mer tid åt barnen så tar de sällan hand om det obetalda arbetet i hemmet. Män hakar på i jämställdhetens namn men väljer när det passar.
Å ena sidan verkar man vilja att män ska stanna upp och reflektera över sin inre identitet, och över det mansideal som finns i samhället (om det nu ens kan sägas finna ett enda sammanhållet mansideal nuförtiden). Å andra sidan så attackeras män vilket just gör det svårt att känna någon trygghet i en sådan inre process. Det första citatet ovan representerar därmed ett visst mått av “damned if you do damned if you don’t”.

Det som också verkar vara tabu i denna typ av artiklar är att manlig identitet och manliga ideal skapas i samklang mellan flera olika faktorer. Visst är samhälle och kultur viktiga, men med i mixen finns även medfödda faktorer såsom testosteron och hur mäns hjärnor är utformade. Vi människor som går här på jorden är inte enbart uppbyggda av kulturella konstruktioner, utan vi innehåller även ett visst mått av celler, hormoner och nervbanor. Således är det männen själva som behöver definiera sin inre process, och det kan inte göras av kvinnor, eller av genusforskande män såsom Niklas Järvklo i artikeln - som utifrån sina resonemang inte verkar anse att det finns några celler, hormoner och nervbanor som påverkar oss.
Som sista anmärkning måste jag även kommentera påståendena om att männen är “rädda att förlora makt” och “plockar russinen ur kakan”. Situationen är den att en person som lägger mycket tid på ett visst område har större chans att uppnå en makt inom det området. Således har kvinnor av tradition en makt vad gäller kontakt med barnen, och män har en makt ute i samhället. Där man verkar skapar man sig sin makt, vilket egentligen är ganska självklart. När sedan kvinnorna ger sig ut i arbetslivet så uppnår de makt där, och när männen ger sig in i barnaskötseln så uppnår de mer “relationsmakt” i hemmet.
Visst kan man säga att männen plockar russinen ur kakan på hemmaplan, om de är hemma nog mycket för att skaffa sig en hygglig kontakt med barnen, men utan att lägga lika mycket tid som sin partner. Men på precis samma sätt kan man hävda att kvinnor plockar russinen ur kakan i arbetslivet, och genom att välja flexibla och ofarliga jobb, som tvingar männen att ta de farliga jobben, och de jobb som gör att man inte har ordentligt med tid för sina barn.
Frågan är vad vi vill uppnå. Vill vi ha pajkastning mellan män och kvinnor, eller vill vi ha en medvetenhet om de för- och nackdelar som finns med olika arbetsfördelning inom ett par, så att vi sedan kan göra informerade val tillsammans? För närvarande verkar medias rapportering gå ut på att kasta paj på männen, och vad kommer det att leda till i längden? Hunsade män med dåligt självförtroende, är min gissning. Är det den typen av män som svenska kvinnor tycker är attraktiva?
7 Kommentarer »
Följ med