ROKS känner sig pressade

23 december 2009, av Pelle Billing

I dagens Aftonbladet svarar ROKS på Barbro Hedvalls debattinlägg från igår. Det är tydligt på debattinlägget att de inte känner sig lika självsäkra som tidigare. Troligen är en viktig faktor här Brå:s senaste rapport om våld i nära relationer, som tar upp relationsvåldet mot bägge könen, och inte bara våld mot kvinnor. ROKS känner sig t o m tvingade att citera rapporten, om än på ett inkorrekt sätt:

Det finns enligt Brå en tydlig skillnad i vilken utsträckning män och kvinnor drabbas av våld i nära relation. Brå betonar också att våldet som kvinnor drabbas av är betydligt grövre än våldet som riktas mot män.

Läs själv rapporten så ser du att det inte är en korrekt slutsats som ROKS drar, vad gäller frekvensen av våld.

Tilläggas ska även att Brå är ytterst försiktiga i sin rapport, troligen väl medvetna om att det är farlig mark att prata om kvinnors våld mot män. T ex är mäns våld i första hand grövre för att män är starkare, inte för att det är andra typer av våld som män tar till. Men helt klart är att rapporten fått genomslag, när t o m ROKS känner sig tvungen att citera den, och därmed synliggöra att kvinnor använder våld mot män. Min sammanfattning om våld i nära relationer kan du som vanligt läsa här.

För varje dag som går krackelerar myten om könsmaktsordningen allt mer, och förhoppningsvis kommer vi allt närmare en punkt där jämställdhet ersätter feminismen – och där bägge könen får artikulera problemen med sin könsroll.

utsatt-man

 

Nu är det jul igen…

22 december 2009, av Pelle Billing

…och därmed dyker det givetvis upp artiklar om stressade kvinnor och lata män.

Låt mig först av allt säga att jag har stor förståelse för att många kvinnor runt om i landet gör ett fantastiskt jobb för att skapa julstämning, och att många verkligen känner sig stressade så att hela familjen och släkten ska kunna uppleva en julstämning.

julstadat

Men när DN skriver att kvinnan drar det stora lasset för julförberedelserna, och när TCO:s ordförande hävdar att ”det måste till en skärpning bland männen” och ”vi kommer rätt billigt undan om det bara handlar om att dra på oss tomtedräkten” – då är det något som gått snett. Jag vet att det numera är populärt att skuldbelägga män för att vara lata och våldsamma, men har det inte blivit dags för en mer sofistikerad analys i Sveriges största dagstidning?

Sanningen är att accepterar man en viss arbetsfördelning i ett hem så får man också ta konsekvenserna av denna arbetsfördelning. Om man är den som får mest tid med barnen och minst ansvar för försörningen då har man troligen störst ansvar för hemmet och då blir julen jobbig. Om man å andra sidan har störst ansvar för försörjningen och därmed lever ett kortare liv (nya data talar för att skillnaden i medellivslängd inte ens till hälften kan förklaras av biologi), så får man troligen lugnare julförberedelser.

Vilken arbetsfördelning man än har så får man helt enkelt gilla läget. Och gillar man inte längre läget så är det dags att omförhandla med sin partner – vilket troligen inte leder till mindre arbete men möjligen en annan typ av arbetsbörda.

Tack för tipset Sara!

 

Ge din man bättre sex

22 december 2009, av Pelle Billing

Gudrun Schyman och Veronica Svärd fortsätter idag sandlådedebatten om vem som har bäst sex, genom att skriva en debattartikel under rubriken Vi feminister har visst bättre sex. Troligen är det väl Expressen som satt rubriken, men innehållet matchar precis det som står överst.

Som källhänvisning till sitt påstående om bättre sex lämnar Schyman och Svärd denna forskningsrapport, som man även kan läsa mer om här. Och vad kommer då den rapporten fram till när det gäller sex?

Men with feminist partners also reported both more stable relationships and greater sexual satisfaction.

Det är alltså män som har sex med en feministisk kvinna som rapporterar bättre sex, inte feministerna själv. Således borde Schyman och co omformulera sin slogan på följande vis:

Bli feminist och ge din man bättre sex!

samlag

Alla skämt åsido, så kan man inte dra några särskilda slutsatser av en enstaka forskningsrapport med c:a 500 deltagare. Det behövs större studier som upprepas på flera olika sätt för att kunna uttala sig om ämnet. Och det bör inte endast vara personer som identifierar sig som feminister som genomför dem.

 

Upplysande om kvotering

21 december 2009, av Pelle Billing

universitet

I antagningsprocessen till Sveriges högskolor har man på senare år haft en princip om att det underrepresenterade könet ska få förtur vid lika meriter, dvs man har tillämpat en mild form av kvotering. Då färre män söker sig till högskolor och då kvinnor har högre gymnasiebetyg så har detta på många utbildningar inneburit att män har fått gå före kvinnor vid likvärdiga meriter. Denna orättvisa har nu drivits ända upp till Svea hovrätt, med följande resultat:

Svea hovrätt konstaterar i domen att kvinnorna utsatts för diskriminering på ett sätt som strider mot likabehandlingslagen. Detta har också staten medgett.

Huvudregeln i lagen är att diskriminering på grund av kön kan tillåtas om det finns ett särskilt intresse som uppenbarligen är viktigare än intresset att förhindra diskriminering i högskolan. Frågan är alltså om den diskriminering som kvinnorna utsattes för var berättigad.

En sådan åtgärd, att i princip utestänga kvinnor inom en kvotgrupp, står inte i proportion till den begränsade effekt åtgärden inneburit för jämställdheten på utbildningen och på arbetsmarknaden.

Således har alltså hovrätten konstaterat att denna milda form av kvotering ogillas, och att ett undantag från likabehandlingslagen inte kan motiveras. Jag kan inte annat än instämma, och frågan är om man någonsin ska göra undantag från likabehandlingslagen?

Problemet är att det finns starka politiska krafter som driver frågan om kvotering till bolagsstyrelser. Detta är en långt mycket grövre form av institutionaliserad diskriminering man föreslår, än den man använt sig av vid antagningarna till högskolan, men ändå verkar många sympatisera med tanken.

Kan någon förklara för mig hur systematisk diskriminering (dvs kvotering) har kommit att ses som en jämställdhetsåtgärd av flera politiska partier?

Läs även om hur Centrum för Rättvisa drivit fallet om högskoleantagning i hovrätten. Frågan är om de kommer att driva liknande fall efter valet, när kvotering till bolagsstyrelser troligen införs? Rimligen så är det ju en långt mycket grövre orättvisa som uppstår om man börjar kvotera till bolagsstyrelser. Problemet är att det är män som kommer att drabbas av denna orättvisa, och troligen är manliga advokater mindre benägna att undsätta män i nöd.

Tack för tipset Sara, jag uppskattar tips!

 

Offerperspektivet ifrågasätts

21 december 2009, av Pelle Billing

En central komponent i vår tids feminism (den s k statsfeminismen) är att kvinnan är ett offer och att mannen är ansvarig. Vare sig vi pratar om våld i nära relationer, arbetsmarknaden, pojkars dåliga prestation i skolan eller något annat – så är det detta perspektiv som gäller.

Därför är det både förvånande och glädjande att se en debattartikel som ifrågasätter detta perspektiv. Barbro Hedvall skriver följande om våld i nära relationer :

I mer än ett sekel har kvinnorörelsen krävt myndighet och rättigheter på lika villkor. Men rättigheternas andra sida är ansvaret. Kvinnor är lika kapabla att svara för sina liv som män. Då går det inte att ha ett ensidigt offerperspektiv. Människor utmanar och är aggressiva, kvinnor måhända oftare med ord än med knytnävar.

brak

Den allmänna principen om att män och kvinnor är precis lika ansvariga för sina liv stödjer jag fullt ut. Och jag är hjärtligt trött på att det anses vara en självklarhet att män alltid är ansvariga för vad som händer i världen och att kvinnor alltid är offer. På så vis är Barbro Hedvalls artikel oerhört viktig och jag kan tänka mig att det kommer att storma rejält kring den (de viktigaste sanningarna är oftast de som är mest obehagliga att höra).

Det jag har att tillägga är att när det gäller våld i nära relationer – som lika gärna kan drabba en man som en kvinna – så är det viktigt att komma ihåg att även om man har ett eget ansvar för sitt liv, så kan man även ibland behöva hjälp av någon medmänniska eller en myndighet för att ta sig ur ett misshandelsförhållande. Dvs vi är alla fullt ansvariga för våra liv, och det betyder att vi även är ansvariga för att acceptera hjälp utifrån när detta behövs. Med ett sådant tillägg så tycker jag att Hedvalls ifrågasättande av offerperspektivet är klockrent.

Vad gäller resten av Hedvalls artikel, dvs det som inte handlar om offerperspektivet, så kan jag inte skriva under på den. Hennes beskrivning av feminismen är relativt ytligt, själv ifrågasätter jag denna rörelse på ett djupare sätt. Och när hon säger att nästan alla som tar till våld är alkoholister så är hon fel ute. Alkoholmissbruk är helt klart en riskfaktor för att ta till våld mot sin partner, men det är inte så att alla som gör det är alkoholister.

Uppdatering: Läs även detta blogginlägg, skrivet av en kvinna. Helt klart är att trenden av kvinnor som kritiserar feminismen växer sig starkare. I förgrunden för denna rörelse finns givetvis Tanja Bergkvist och Ingrid Carlqvist.

Uppdatering 2: DN skriver om Tandlös kampanj mot kvinnovåld – men utan att reflektera över att våld mot män är totalt osynliggjort och aldrig någonsin har varit föremål för en kampanj. Visst är det bra med kampanjer mot kvinnovåld, men det är svårt att glädjas åt dem så länge våldet mot män ignoreras.

 

Fortfarande OK att slå män

20 december 2009, av Pelle Billing

Aftonbladet skriver om ”Bonde-Janne” som tidigare i livet blivit misshandlat av sin dåvarande flickvän. Men man kallar det inte för misshandel och ett övergrepp, utan man kallar det för att han ”fick stryk”.

Precis som den manliga könsrollen bjuder så tar Janne själv på sig skulden:

– Hon gav mig ett blåöga men jag förtjänade det. Jag hade varit dum och retat upp henne, berättar Janne för Klick!

Så länge som media inte kallar mansmisshandel vid sitt rätta namn, och så länge män lever kvar med ett medeltida riddarkomplex som gör att man tar på sig ansvaret för kvinnors handlingar, så kommer vi aldrig att få en mer balanserad bild av relationsvåld.

mansmisshandel

 

Annika Marklund bryr sig om unga män

19 december 2009, av Pelle Billing

I gårdagens Aftonbladet kan vi läsa en krönika av Annika Marklund, dotter till kontroversiella Liza Marklund, där hon ställer frågan: Vem bryr sig om att unga män mår dåligt?

Frågan är väl närmast retoriskt ställd eftersom det är uppenbart att unga män inte är någon prioriterad grupp i svensk politik. Överhuvudtaget så är det ytterst sällan som män lyfts fram som en utsatt grupp som kan behöva extra insatser. Detta hänger ihop med att mansfrågor oftast ses som människofrågor, medan kvinnofrågor ses som just kvinnofrågor. De viktiga frågor som  relaterar till unga män – såsom självmord, trafikolyckor, värnplikt, dåliga betyg och avsaknad av universitetsstudier  – tas ibland upp i media, men nästan aldrig från perspektivet att det är mansfrågor. Enda undantaget är väl pojkars problem i utbildningssystemet som har blivit så akuta att de inte längre går att ignorera.

ung-man

Annika Marklund för även fram tesen att det är mindre sannolikt att pojkar är ärliga när man frågar dem hur de mår. Pojkar och unga män får ju lära sig av samhället att vara ”rakryggade och starka”. Samtidigt som att detta helt klart kan vara en viktig poäng att göra, så har vi ingen brist på forskningsrapporter och statistik som visar att pojkar har det lika jobbigt som flickor i vårt samhälle – titta bara på mansfrågorna jag listar ovan. Unga män är dessutom lika utsatta för relationsvåld som unga kvinnor (eller t o m mer utsatta), och när det gäller andra typer av våld är det ju nästan uteslutande män som drabbas.

Således finns det ett stort behov av att lyfta mansfrågorna och ge de samma status som kvinnofrågorna, även när det gäller de yngre generationerna. Därmed är Annika Marklunds artikel både tidsenligt och efterlängtad.

Tips: Mansnätverket på Facebook har nu 230 medlemmar. Om du inte gått med ännu så gör det idag! Poängen med Mansnätverket är att ha en central träffpunkt för alla som bryr sig om mansfrågor, och att visa politiker och media att det är fler och fler som tar dessa frågor på allvar.

 

Hur definieras jämställdhet?

18 december 2009, av Pelle Billing

Jämställdhet är ett prioriterad område i svensk politik, och det debatteras ständigt i media. Man kommer också på nya termer över tiden, såsom jämställdhetsintegrering, dvs att jämställdhet ska genomsyra all verksamhet i samhället. Med tanke på att begreppet jämställdhet är centralt så bör man ha en tydlig definition på det, eller? Icke så. Nationalencyklopedin har följande definition:

Jämställdhet, ett tillstånd som kan anses råda antingen när män och kvinnor har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter eller först när män och kvinnor har samma ställning och inflytande.

Således finns det två helt olika definitioner av begreppet jämställdhet, och de betyder två helt skilda saker. Den första definitionen (lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter) är den jag själv utgår ifrån, och jag brukar ofta specificera detta. Den andra definitionen (samma ställning och inflytande) är däremot den som helt förefaller ha tagit över inom statsfeminismen och när jämställdhet tas upp i debattartiklar – utan att det specificeras. Frågan är även vad som menas med ”samma ställning och inflytande”? Pratar man om arbetsmarknaden, politiken, hos socialtjänsten eller i hemmet? Män och kvinnor har ju olika mycket inflytande beroende på vilken sfär vi talar om.

man_kvinna1

I Aftonbladet idag kan vi läsa en debattartikel från en feministisk trojka, bland annat ordföranden för Män för jämställdhet, där man hävdar att även männen vinner på ökad jämställdhet. Viktigt att notera här är att man då inte pratar om jämställdhet som lika rättigheter, möjligheter och skyldigheter – utan man pratar om att det finns samhällsområden där män har mer inflytande än kvinnor,  något som anses vara oacceptabelt. Här är ett exempel:

På arbetsmarknaden och i näringslivet råder alltjämt ojämlika villkor. Kvinnors löner är 16 procent lägre än mäns, där har inget hänt sedan 1992. Kvinnor dominerar gruppen med de lägsta inkomsterna. Kvinnor utför mer obetalt hemarbete än män. Och även om antalet föräldralediga män har ökat så tas endast en femtedel av ledigheten ut av pappor. Var tredje kvinna arbetar deltid jämfört med var tionde man.

Denna verklighetsbeskrivning utgår ifrån att kvinnor är förtryckta offer. Men hur skulle samma text se ut om vi utgick från att det var män som var förtryckta offer? Här är ett förslag:

Trots decennier av jämställdhetssträvanden i Sverige fortsätter kvinnor att utnyttja män som löneslavar. Män tar fortsatt det ojämförligt största ansvaret för att försörja familjen vilket gör att man knappt får träffa sin familj, och dessutom dör man i förtid. Kvinnorna monopoliserar istället den generösa föräldraförsäkringen som möjliggör en nära kontakt med ens små barn, något av det finaste man kan uppleva i livet. Vidare lägger kvinnorna beslag på de jobb som är flexibla och som möjliggör deltidsarbete, vilket även fortsatt låser in männen i försörjningsfällan. Denna matriarkala maktordning gör nu att regeringen vill satsa allt hårdare på jämställdhetsintegrering, och att kvinnorna ska ta sin beskärda del av det tunga och tråkiga lönearbetet.

Som synes är det relativt lätt att vända på en femöring, men sanningen är ju att varken mitt eller artikelförfattarnas perspektiv är den ultimata sanningen. Sanningen ligger någonstans mittemellan, i insikten om att det finns för- och nackdelar med bägge könsrollerna. Eftersom olika människor har olika intressen och preferenser, så är det mest rimliga att varje par själv får besluta hur de vill fördela det arbete som ska göras. Eller man kan ju tycka att det är det mest rimliga, men statsfeminismen håller inte med, utan här är den uttalade målsättningen att kvinnor och män ska dela exakt lika på alla arbetsuppgifter i alla familjer. Personligen tycker jag att det känns lite totalitärt.

Läs även: Ytterligare info om Fi:s sexkampanj. Frågan är hur de vet att feminister har bättre sex? De har ju rimligen inte provat på flera år hur det är att ha sex utan den politiska korrekthetens ok hängandes över sig.

 

Håller feminismen på att implodera?

17 december 2009, av Pelle Billing

Jag har flera gånger fört fram tesen att feminismen saknar intern hållbarhet, något som Helen Lindberg demonstrerat i sin utmärkta avhandling som jag för närvarande plöjer. Eftersom intern hållbarhet saknas i de akademiska feministiska teorierna så kan det ibland vara svårt att hänga med i svängarna när cirkelresonemangen hopar sig i en feministisk debattartikel. Trots allt så brukar jag inte backa inför utmaningen utan analyserar ofta tidningsartiklar här på bloggen, för att påvisa att de motsäger sig själva eller helt saknar substans.

Men i dagens Expressen har jag hittat en artikel som jag inte kan knäcka. Det är en artikel av Elin Grelsson (som tidigare figurerat på bloggen), som är så förvirrad att jag inte förstår vad hennes poäng är. Vill hon angripa män? Eller vägrar hon acceptera att sexualfientliga Fi nu vill profilera sig som sexualliberalt?

sexualitet

För mig framstår artikeln som en enda röra, och min bästa bedömning är att hon helt enkelt vill leva om och framstå som avantgarde utan att egentligen ha så mycket att säga. Om någon kan hjälpa mig med tolkningen i kommentarerna så är jag tacksam.

Det jag däremot kan säga om artikeln är att den förefaller vara ett första tecken på att feminismen nu håller på att avveckla sig själv. Att man kan trassla in sig i förvirrade argument om hur kvinnor förtrycks av att Fi nu är mer positiva till sex, kommer att leda till att folk blir så trötta på proffsfeminister att de inte längre vill veta av dem. Jag tycker mig redan nu se en trend att ”vardagsfeminister” har tröttnat på den feminism som förs fram i tidningar och i politiken.

Uppdatering: Se Fi:s ”vågade” sexvideo, där deras hemsida är felstavad på slutet… Tack Sara för tipset!

 

Pär Ström skriver på Newsmill

17 december 2009, av Pelle Billing

par-strom

Pär Ström, som driver bloggen Genusnytt, har skrivit ett debattinlägg på Newsmill om rosa leksaker. I artikeln lägger Pär till det faktum som ofta saknas i jämställdhetsdebatten – nämligen att vi inte bara är kulturella konstruktioner utan även personer med biologiska hjärnor som i genomsnitt ser olika ut mellan könen.

Särskilt hos små barn som är kognitivt outvecklade så slår biologin igenom som starkast, och sedan med åren när vi blir mer sofistikerade i vårt intellekt och känsloliv så integrerar vi lättare hela spektrumet av mänskliga egenskaper och beteenden. Givetvis påverkas barn av samhällets normer och förväntningar, men det är närmast vetenskapsförakt att hävda att det inte finns betydande medfödda faktor som påverkar barnens val av leksaker.

Eller på vanlig svenska: även om vi la all vår energi på att få pojkar att leka familj med dockor, och flickor att ordna tävlingar mellan leksaksbilar, så skulle det inte bli så.

Med detta inte sagt att föräldrarna inte kan påverka sina barn. Man kan köpa könsneutrala leksaker som är designade för att stimulera barns utveckling, som komplement till de utpräglade ”kill- och tjejleksakerna”. Och istället för att köpa 10 plastvapen till sin pojke kan man köpa bilar och sportredskap – för att uppmuntra till andra lekar än krig. Dessutom kan man komma ihåg att vara lyhörd för sitt barns individuella behov. Vissa pojkar gillar faktiskt dockor och vissa flickor gillar faktiskt bilar, och det finns ingen anledning alls till panik när det är så. Älska barnet som det är, det är en kliché som räcker väldigt långt.

 
Google