Offerperspektivet ifrågasätts

21 december 2009, av Pelle Billing

En central komponent i vår tids feminism (den s k statsfeminismen) är att kvinnan är ett offer och att mannen är ansvarig. Vare sig vi pratar om våld i nära relationer, arbetsmarknaden, pojkars dåliga prestation i skolan eller något annat – så är det detta perspektiv som gäller.

Därför är det både förvånande och glädjande att se en debattartikel som ifrågasätter detta perspektiv. Barbro Hedvall skriver följande om våld i nära relationer :

I mer än ett sekel har kvinnorörelsen krävt myndighet och rättigheter på lika villkor. Men rättigheternas andra sida är ansvaret. Kvinnor är lika kapabla att svara för sina liv som män. Då går det inte att ha ett ensidigt offerperspektiv. Människor utmanar och är aggressiva, kvinnor måhända oftare med ord än med knytnävar.

brak

Den allmänna principen om att män och kvinnor är precis lika ansvariga för sina liv stödjer jag fullt ut. Och jag är hjärtligt trött på att det anses vara en självklarhet att män alltid är ansvariga för vad som händer i världen och att kvinnor alltid är offer. På så vis är Barbro Hedvalls artikel oerhört viktig och jag kan tänka mig att det kommer att storma rejält kring den (de viktigaste sanningarna är oftast de som är mest obehagliga att höra).

Det jag har att tillägga är att när det gäller våld i nära relationer – som lika gärna kan drabba en man som en kvinna – så är det viktigt att komma ihåg att även om man har ett eget ansvar för sitt liv, så kan man även ibland behöva hjälp av någon medmänniska eller en myndighet för att ta sig ur ett misshandelsförhållande. Dvs vi är alla fullt ansvariga för våra liv, och det betyder att vi även är ansvariga för att acceptera hjälp utifrån när detta behövs. Med ett sådant tillägg så tycker jag att Hedvalls ifrågasättande av offerperspektivet är klockrent.

Vad gäller resten av Hedvalls artikel, dvs det som inte handlar om offerperspektivet, så kan jag inte skriva under på den. Hennes beskrivning av feminismen är relativt ytligt, själv ifrågasätter jag denna rörelse på ett djupare sätt. Och när hon säger att nästan alla som tar till våld är alkoholister så är hon fel ute. Alkoholmissbruk är helt klart en riskfaktor för att ta till våld mot sin partner, men det är inte så att alla som gör det är alkoholister.

Uppdatering: Läs även detta blogginlägg, skrivet av en kvinna. Helt klart är att trenden av kvinnor som kritiserar feminismen växer sig starkare. I förgrunden för denna rörelse finns givetvis Tanja Bergkvist och Ingrid Carlqvist.

Uppdatering 2: DN skriver om Tandlös kampanj mot kvinnovåld – men utan att reflektera över att våld mot män är totalt osynliggjort och aldrig någonsin har varit föremål för en kampanj. Visst är det bra med kampanjer mot kvinnovåld, men det är svårt att glädjas åt dem så länge våldet mot män ignoreras.

 

7 kommentarer på “Offerperspektivet ifrågasätts”

  1. Musse Pig skriver:

    Jag tycker att Hedwalls artikel endast går halva vägen så att säga. Exvis Franska revolutionen innebar inte endast en omvärdering av kvinnor, utan i precis lika stor grad en omvärdering av män. Innan dess var den mindre bemedlade massan kungens och aristokratins egendom, män som kvinnor. Det finns en del falsk feministisk historieskrivning i hennes artikel.
    Bättre upplysning i den svenska feministiska dimman står Jan Guilliou för i dagens krönika om stycksmordsskandalen. Läs den!

  2. Albert skriver:

    ”Människor utmanar och är aggressiva, kvinnor måhända oftare med ord än med knytnävar.” Menar hon att män oftare tar till knytnävarna när de är aggressiva? Jag skulle snarare säga att det är en minoritet bland båda könen som skulle slå någon

  3. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Angående kvinnor som misshandlar sina män, se detta inlägg hos Ann-Mari Maukonen: http://maukonen.wordpress.com/2009/12/20/man-misshandlare/

  4. totte skriver:

    @albert: Det är en minoritet som slår någon annan. Detta gör det dock inte till ett mindre problem.
    Så som debatten går så kan man tro att 50% av männen slår respektive men det skulle ligga närmare 5% av både män och kvinnor som slagit respektive någon gång.

  5. Mattias skriver:

    Here we go again: ”Att kvinnan drar det kortaste strået är en avspegling av samhällets könsmässiga strukturer. Det är ofta mannen som är den högre chefen. Det borde i en bättre värld betyda att han också tar det största ansvaret och själv lämnar in sin avskedsansökan.”

    http://www.e24.se/kvinna/karriar/karlek-pa-jobbet-farligt-for-kvinnor_1758657.e24

    Även om det råkar vara en man den här gången så är det samma floskler, generaliseringar och ”fakta” som saknar källhänvisning. Dessutom, i alla de fall han nämner så har personen som INTE är ordförande/VD fått gå. Måste vara normal procedur säger jag. Och då har jag inte ens sänkt mig till den låga nivån att jag antyder varför kvinnorna i gruppen ”råkar” ha en affär med just det högsta hönset i gruppen… Ooops, gjorde det visst ändå.

    Några irriterande formuleringar i artikeln:

    - ”Men vem är det som ryker? Den här veckan kom ännu ett exempel på att det nästan alltid är kvinnan.” Vad baseras det på?
    - ”Men fallet belyser ändå den instinktiva reflexen att alltid sparka kvinnan när det finns kärlek med i bilden.” Hmm, tycker mig känna igen retoriken…

  6. Jack skriver:

    Det stora felet med aftonbladets artikel är bilden! En man som slår. Oavsett vad som står sedan så är ju bilden ”1000 ord”, och för dem som inte ens läser är det allt de ser.

  7. [...] förmåner. Barbro Hedvall, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, skrev tidigare i december en debattartikel om våld i nära relationer. Nu skriver hon ånyo en debattartikel med ett könsperspektiv, och även denna gång handlar det [...]

Google