Notiser

31 december 2009, av Pelle Billing

Anders Borg

Anders Borg kommer med detta uttalande på GP Debatt: ”Det finns en könsmaktsordning och den vill jag ändra på. Därför är jag feminist.” Fler och fler ledande Moderata politiker bekänner sig till könsmaktsordningen, ett ideologiskt begrepp som är en direkt efterföljare till marxismen och klasskamp. Fascinerande.

En pensionär i Jönköping har örfilat en 12-årig pojke och ångrar sig inte. Han får tydligen även gott stöd från pensionärsföreningar och allmänheten. Frågan är hur mycket stöd han hade fått om han örfilat en 12-årig flicka?

I Malmö vill man jobba för jämställdhet i kommunala bolag, då det finns fler manliga chefer och styrelseledamöter än kvinnliga. Samtidigt konstaterar man: ”Att arbeta för ett mer jämställt samhälle ser kommunen själv som en viktig uppgift. Av kommunens cirka 20 000 anställda är 1 100 chefer. Av dessa är 65 procent kvinnor.” När det är en majoritet kvinnor bland cheferna är det jämställt, och när det är en majoritet män bland cheferna är det ojämställt. Välkommen till feminismens förlovade rike. (Tack för tipset Sara!)

 

Barbro Hedvall tar bladet från munnen

31 december 2009, av Pelle Billing

barbro-hedvall

Det verkar som vi fått ytterligare en röst i jämställdhetsdebatten, och glädjande nog en röst som vill att män och kvinnor ska behandlas på samma vis – inte att kvinnor ska ha särskilda förmåner. Barbro Hedvall, tidigare ledarskribent på Dagens Nyheter, skrev tidigare i december en debattartikel om våld i nära relationer. Nu skriver hon ånyo en debattartikel med ett könsperspektiv, och även denna gång handlar det om att kvinnor inte ska ses som offer i någon större utsträckning än män.

Precis som jag bloggade om igår, så vänder sig Barbro Hedvall mot att Maud Olofsson har ett utrymme att söka sympati hos pressen och hos folket för att hon får tuff feedback och tuff kritik. Olofsson hävdar att hon behandlas tuffare för att hon är kvinna, men som Hedvall skriver så får även män i ledande positioner utstå tuff kritik:

Det räcker med att erinra om kritiken mot AMF-chefen och hans förmånliga pensionskontrakt för att ta ett exempel från i år. Och när det gäller statsråd har Maud Olofsson ett par kolleger som odugligförklarats fler gånger än hon: arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin och försvarsminister Sten Tolgfors.

Det Olofsson gör är alltså att hon underminerar andra karriärskvinnor att bli tagna på allvar, när hon ska söka sympati hos pressen så fort det börjar blåsa snålt.

Själv har jag också en stilla fundering kring vilka feministiska principer som ska gälla här, då de motsäger varandra. Liza Marklund och Lotta Snickare hävdar i sin bok Det finns en särskild plats i helvet för kvinnor som inte hjälper varandra, att kvinnor hålls tillbaka i sin karriär av att de inte får samma tuffa feedback och kritik som männen får. Men när en karriärskvinna som Maud Olofsson får just denna tuffa form av kritik så ska hon istället gråta ut i pressen. Vad är detta för dubbelmoral? Är budskapet att kvinnor ska få samma tuffa feedback som män eller inte?

Tack Urban för tipset!

 

Angående kritiken mot Maud Olofsson

30 december 2009, av Pelle Billing

maud-olofsson

Expressen skriver om att Maud Olofsson anser sig extra hårt kritiserad just för att hon är kvinna. Och då medierna själva målat upp en bild av kvinnan som ständigt offer, så har Olofsson ett utrymme för att göra detta utspel. Dessutom så anspelar Olofsson på den uråldriga könsdynamiken att hon som kvinna ska skyddas, när hon hävdar att hon behandlas illa just för att hon är kvinna.

Vad är då sanningen? Behandlas Olofsson extra tufft för att hon är kvinna? Jag vet inte. Möjligen är det svårare för henne att ses som en ”tung” politiker. Det jag däremot vet är att hon har ett handlingsutrymme att söka sympati i media som inte en man har – och just det faktum att hon spelar ut det kortet gör att hon underminerar alla kvinnors strävan att bli tagna på lika stort allvar som män. För hur kan kvinnor bli tagna på lika stort allvar om de har rätt att spela ut offerkortet när det börjar blåsa snålt?

Således kan man ha goda skäl för att säga att Maud Olofssons utspel är kontraproduktivt för andra karriärskvinnor.

Något som ofta även framförs i denna typ av diskussioner är att kvinnor döms hårdare när de gör ett misstag. Men jag är inte så säker på det. Se på Mona Sahlin som efter en stor skandal nu är tillbaka som partiledare för Sveriges största parti. Se på Gudrun Schyman som är f d alkoholist och som gjort flera tokiga saker under sin tid som alkoholist. Hon är numera tillbaka i en mycket stark opinionsbildande roll.

Tack för tipset Sara, Gonzo och Ulf!

 

Martin Munk

29 december 2009, av Pelle Billing

Tidens største ligestillingsproblem er de mange uudannede mænd, mener sociologiprofessor.

(Vår tids störst jämställdhetsproblem är de många outbildade männen, menar sociologiprofessor.)

skriver den danska tidningen Politiken om Martin Munk, professor i sociologi på Aalborg Universitet, Campus Köpenhamn. Munk är något så ovanligt som en person som forskar på mäns levnadsvillkor, utan att göra det inom ett feministiskt ramverk.

martin-munk

Enligt Munk så är Danmark i full färd med att skapa ett proletariat av outbildade och arbetslösa män, medan elitfeministerna endast bryr sig om huruvida deras döttrar kommer att få en styrelsepost i näringslivet. Varför elitfeministerna inte står i kontakt med det som händer i verkligheten sammanfattar han på följande vis:

Fordi kvinder per definition er det svage køn. Svage mænd er tidens store tabu. Det taler vi ikke om. Mænd må helst ikke vise svaghed. Tag jer dog sammen, drenge! Kom i gang! Feministernes billede af manden krakelerer, hvis han viser sig at være svag. For manden er jo undertrykkeren, ikke?

(Därför att kvinnor per definition är det svaga könet. Svaga män er vår tids stora tabu. Det talar vi inte om. Män ska helst inte visa svaghet. Tag er samman, grabbar! Kom igång! Feministernas bild av mannen krackelerar om han visar sig vara svag. För mannen är ju förtryckaren, eller?)

Enligt mig så är det inte bara bilden av mannen som krackelerar, utan det är bilden av patriarkatet och männens makt som krackelerar ju mer vi tittar på forskningen och de för- och nackdelar som drabbar respektive kön. Den manliga och kvinnliga könsrollen är helt klart olika, men vilken roll som är bättre eller sämre är svårt att avgöra, och beror i slutändan på vilka värden man prioriterar. Traditionellt sätt har kvinnor i genomsnitt alltid haft mer trygghet än män, och män har haft mer frihet än kvinnor.

Att det snart bara är hälften så många män som tar ut en examen på högskolenivå jämfört med kvinnor, kommer även att drabba kvinnorna. För vad händer när nästa generation utbildade kvinnor ser sig om efter en man? Munk har detta att säga om ämnet:

Undersøgelser viser, at kvinder gifter sig opad – med mænd, der mindst har samme uddannelse, løn og stilling som dem selv. Men hvem skal parre sig med hvem, når der bliver flere veluddannede kvinder end mænd? Også her bliver mændene i bunden de store tabere.

(Undersökningar visar, att kvinnor gifter sig uppåt – med män, som minst har samma utbildning, lön och befattning som de själva. Men vem ska para ihop sig med vem, när det finns fler välutbildade kvinnor än män? Också här blir männen på botten de stora förlorarna.)

Om du förstår danska så rekommenderar jag att du läser hela artikeln! Själv tycker jag det är spännande att en forskare i Norden (eller egentligen två forskare) har börjat engagera sig i mansfrågor. Överhuvudtaget så är behovet av högkvalitativ sociologisk forskning på kön stort (nej, jag räknar inte genusvetenskapen som högkvalitativ).

För övrigt så har Finland sedan ett år tillbaka en mansorganisation som jobbar för att få upp mansfrågor på en politiska agendan. För närvarande har de en blogg som hemsida, men deras förhoppning är att få till en riktig hemsida nu i januari. Jag står i mejlkontakt med dem, och har informerat dem om Mansnätverket som jag startat på Facebook – som är ett första steg mot en mer organiserad svensk rörelse för mansfrågor.

Tack för länken till Politiken-artikeln, Klas!

 

Mer om män, jul och ensamhet

28 december 2009, av Pelle Billing

För några dagar sedan skrev jag om den ensamhet som drabbar många män i samband med julfirandet. Nu uppmärksammar också Sydsvenskan att många män blir socialt isolerade i dagens samhälle. Även om jag tvivlar på att rubriken Manliga rester satts utifrån en medvetenhet om mäns försumbarhet, så är det en mycket träffsäker rubrik.

Artikeln tar upp det som jag alltid återvänder till i min egen argumentation, nämligen att det män vinner ekonomiskt förlorar de psykosocialt:

Zanyar Adami skriver lite förvånat om hur skilsmässor drabbar kvinnor hårdare ekonomiskt medan männen slås ut socialt – vilket i USA blivit så vanligt att fenomenet fått en egen diagnos, ”bread winner syndrome”. När mannen lagt så mycket kraft på karriären att vännerna automatiskt följer med frugan i flyttlasset. Mannen pallar inte ensamheten och tar livet av sig. Antingen direkt eller via alkohol och usla matvanor.

I ett samhälle där de flesta tycker att det sociala nätverket är lika viktigt som vilken inkomst man har, så är det underligt att detta inte förs fram oftare i jämställdhetsdebatten.

Vidare så tar artikeln upp de fattiga männen:

I höstas, i danska Politiken, anklagade sociologiprofessorn Martin Munk feminister för att kämpa i fel riktning: samhällets nya förlorare är inte kvinnorna utan fattiga outbildade män. Deras jobb har flyttat utomlands. Skolsystemet gynnar mellanchefsegenskaper – flexibilitet, effektivitet och planeringsförmåga – som kvinnor drillas i tidigt. Precis som Adami skriver i Arena: kvinnor tenderar att gifta sig uppåt i samhällstegen, män nedåt. Vilket leder till ett överskott både på outbildade män och välutbildade kvinnor. Kvinnorna har starka sociala nätverk – männen överges på alla plan.

hemlos-man

Jag tycker att det är utmärkt att man uppmärksammar fattiga män, men det man missar är att detta inte är något nytt fenomen. De fattiga männen har alltid utfört de sämsta jobben i samhället, de jobb som ofta är farliga, tunga och skitiga. Så att bry sig om de fattiga männen är något som det alltid funnits behov av, men tyvärr aldrig något som definierats som en mansfråga och en jämställdhetsfråga.

Artikeln fortsätter sedan med en tveksam analys kring frånskilda pappor:

De frånskilda karriärspapporna betalar, i alla fall enligt den amerikanska diagnosen, priset för sin makt med dålig kontakt med barnen (och varför skulle makt egentligen vara gratis?).

Endast ett missriktat mansförakt som man lärt sig från feministiska tankegångar kan leda till en sådan slutsats. Ifall man tror på kvinnors förmåga på arbetsmarknaden, varför tror man då inte på mäns förmågor på hemmaplan? Precis som att en hemmafru kan växla om och ge sig ut på arbetsmarknaden, så kan en karriärspappa växla om och se till att han har tid för sina barn efter en skilsmässa. Dessutom visar all forskning att barn vill ha kontakt med bägge sina föräldrar och att barnen klarar sig betydligt bättre som vuxna ifall de haft en god kontakt med bägge föräldrarna.

Min behållning av artikeln i Sydsvenskan är att det är väldigt positivt att mansfrågor börjar komma upp på agendan som just mansfrågor, istället för människofrågor. Däremot är det en bit kvar innan feminismen slutar vara det ramverk som även mansfrågor ska analyseras genom.

 

Newsmill-artikel om Woods-affären

27 december 2009, av Pelle Billing

pelle-billing-newsmill

Ikväll har Newsmill tagit in en artikel av mig, som för närvarande syns på förstasidan. Anledningen till att jag skrev ihop artikeln tidigare idag var att jag inte kunde hålla mig från att ge en replik till det Staffan Erfors skrivit om manliga sportstjärnors syn på sexualitet. I sin artikel gör han männen till ansvariga för de sexuella förbindelser som förekommer, medan kvinnorna ses som utnyttjade. Denna dubbelmoral kunde jag inte låta passera obemärkt.

Det är lustigt att dagens jämställdhetsdebatt i vissa situationer (arbetsmarknaden, osv) propagerar för att kvinnor ska ses som lika kapabla som män, men när det gäller andra situationer (ta ansvar för sitt sexliv eller för andra handlingar) så ska män ses som mer ansvariga än kvinnor. Det enda rätta är givetvis att ha samma måttstock för bägge könen i samtliga situationer. Ifall jag var kvinna skulle jag känna mig rasande över att bli sedd som utnyttjad, när jag helt på egen hand valt en viss handling. Det är just genom att vi hålls ansvariga för våra egna handlingar som vi kan lära oss av våra misstag, och av våra framgångar för den delen.

Jag kommer även att tänka på uttrycket ”kvinnor och barn först”, som fortfarande gäller till sjöss. Ifall vi tror på äkta jämställdhet så ska detta uttryck ändras till ”barn först, vuxna sen”.

 

marklund-snickare

Denna bok med det onödigt långa namnet har jag precis läst ut. Författarinnor är Liza Marklund och Lotta Snickare, som bägge har rejäla karriärer bakom sig, och därmed vill dela med sig av sina erfarenheter till andra kvinnor (och män). Bokens huvudtema kan sammanfattas i följande tre punkter:

  • Vi uppfostras till att bete oss som kvinnor respektive män.
  • Kvinnor behandlas annorlunda i arbetslivet.
  • Genom att lära sig hur arbetslivet fungerar kan kvinnor bli mer framgångsrika.

Bokens styrka är den sista punkten, dvs beskrivningen av hur man ska göra för att bli framgångsrik i sin karriär. Men jag förstår inte riktigt varför de råden enbart riktar sig till kvinnor; som man upplevde jag att många av råden var träffsäkra, om än inte särskilt nyskapande för den som läst liknande material tidigare.

Resten av boken är däremot en riktig röra. Låt mig ge ett exempel:

Det finns inget magiskt i att lyckas på jobbet. Du behöver tre saker: Feedback, mentorer och nätverk. Så enkelt, och så svårt, är det. Män får dessa tre ingredienser automatiskt. Det enda de behöver göra är att kliva in genom dörren på aretsplatsen. Kvinnor får inget av det här på något naturligt sätt. Vi måste vara aktiva och skaffa oss det.

Vilket universum lever Marklund och Snickare i? Jag kan garantera att män inte får en enda av dessa tre faktorer gratis, utan det kräver mycket jobb, engagemang och en smula tur om man ska lyckas hitta rätt personer för detta. Givetvis kan jag inte uttala mig om huruvida det är lättare för män än för kvinnor, men lätt är det verkligen inte för någon – möjligen med ett undantag för de individer som föds in i helt rätt familjer.

Ett annat exempel som Marklund och Snickare tar upp är att män får tuffare feedback än kvinnor, och därmed så lär de sig snabbare och blir befordrade snabbare. Det är möjligt att de har en poäng här, men i så fall måste man fråga sig varför det är så. Jag kan tänka mig att det dels beror på våra gamla föreställningar om att män ska skydda kvinnor, och dels på en mer modern rädsla av att åka dit för diskriminering. Gamla och nya åtgärder för att skydda kvinnor  skulle därmed kunna bli en nackdel på arbetsmarknaden för de kvinnor som verkligen vill göra karriär och jobba tolv timmar om dagen.

Och här fallerar boken igen, genom att underlåta att ta upp andra sidan av myntet. Att kvinnor ska skyddas har ju genom historien varit en stor fördel för kvinnor, då det ökat deras chanser att överleva. Än idag är det en fördel för de flesta kvinnor att bli skyddade, om man i första hand önskar sig ett bra familjeliv och ett flexibelt arbete. Nackdelen uppstår just då man fullt ut vill bryta sig ur sin könsroll och vill bli sedd som en person som ska ges tuffa arbetsuppgifter och tuff feedback. Men om man inte beskriver hela sammanhanget, vilket författarinnorna inte gör – och vilket proffsfeminister i allmänhet inte gör – så framstår det som att den kvinnliga könsrollen bara innehåller nackdelar och inga fördelar.

Att man inte sätter saker i ett större sammanhang är bokens största svaghet, tillsammans med en grov missuppfattning om att män får allt gratis i karriären. Enligt min erfarenhet är det vanligt att feministiska tankegångar, som denna bok får sägas innehålla, oftast uppstår genom att titta på de män som nått upp till toppen. Men man glömmer då att titta på alla andra män – den stora massan män – som trots att de kämpat hårt i sin karriär för att försörja sin familj, inte alls når upp till toppen och därmed inte får några förmåner eller någon makt.

 

Kärlek på jobbet

26 december 2009, av Pelle Billing

affarsman-affarskvinna

Nyligen kunde man läsa i ett par olika tidningar att Kärlek på jobbet är farligt för kvinnor och att Kvinnorna drar kortaste strået. Bägge artiklarna är skrivna av Olle Zachrison, och han driver tesen om att det nästan alltid är kvinnorna som tvingas sluta när det uppstår kärlek mellan två medarbetare. Förklaringen till detta är enligt Zachrison följande:

Att kvinnan drar det kortaste strået är en avspegling av samhällets könsmässiga strukturer. Det är ofta mannen som är den högre chefen. Det borde i en bättre värld betyda att han också tar det största ansvaret och själv lämnar in sin avskedsansökan.

Om det ska vara den högre eller lägre chefen som avgår kan man givetvis diskutera, och ha olika åsikter om. Man kan också ha en princip om att bägge två bör avgå om de inte lyckas hålla sig till företagets regler om att inte starta förhållanden med varandra.

Men så länge det konsekvent är antingen den högre, den lägre eller bägge cheferna som får avgå så kan man knappast säga att det är könsdiskriminering som pågår. Könsdiskriminering blir det först då man låter kön avgöra vem som får avgå.

Vad gäller de könsmässiga strukturerna som gör att mannen oftare är en högre chef så har det att göra med åtminstone ett par olika faktorer. Den ena är att det alltid varit männens uppgift att arbeta utanför hemmet, vare sig det gäller arbete nere i en gruva eller att ha ett tidskrävande jobb som chef. Således finns det fler manliga chefer, åtminstone i den privata sektorn. Den andra faktorn är att kvinnor ofta väljer en något äldre partner som har högre status och högre lön på arbetsmarknaden – på samma vis som att män gärna väljer en något yngre partner med lägre status och lägre lön.

Slutsatsen blir som vanligt att vi måste inse att könsrollerna skapats av män och kvinnor tillsammans, ofta som ett resultat till att vi anpassat oss till yttre omständigheter. Att fortsätta lägga allt ansvar på männen, som Zachrison gör, är varken korrekt, nyskapande eller intressant.

Uppdatering: Lade till två länkar i sista stycket.

 

God Jul

24 december 2009, av Pelle Billing

god-jul

Hoppas ni alla får en härlig julafton, hur ni än firar den!

 

90 000 unga män ensamma i jul

23 december 2009, av Pelle Billing

ensam-snogubbe

Precis som att män är i stark övervikt när det gäller hemlöshet och självmord, så är det dubbelt så många män som kvinnor som sitter ensamma på julafton. Bara inom åldersgruppen 18-24 år är det 90 000 män som inte har någon att fira jul med, enligt en uppskattning från Match.com.

Ibland pratas det om ett glastak för kvinnor i arbetslivet. I så fall skulle man lika gärna kunna prata om en glaskällare för män. För när det gäller samhällets bottennapp så är det männen som är mest utsatta:

  • Offra livet i krig
  • Göra samhällets farliga jobb
  • Bli hemlös
  • Inte se någon annan utväg än att ta sitt liv
  • Inte få tillgång till sina älskade barn
  • Sitta ensam på julafton

Låter detta som att jag argumenterar för att män har det värre än kvinnor? Det gör jag definitivt inte. Däremot är jag hjärtligt trött på all retorik kring att kvinnor är utsatta och männen glider på en räkmacka. Låt oss istället börja tänka konstruktivt kring viktiga mansfrågor och kvinnofrågor, samtidigt som vi spolar ned statsfeminismen i toaletten.

 
Google