Vem är jämställd i skolan?

26 november 2009, av Pelle Billing

Tidningen Ordfront har två artiklar om jämställdhet i skolan i sitt senaste nummer, och det är mycket intressant läsning på många olika vis. Först är det feministiska Annika Hallman som minns sin egen skolgång:

Vi var en grupp rätt starka unga kvinnor som tog plats och var aktiva på lektionerna, men feminister?

Därför blev det en ögonöppnare när jag tog ­Marilyn Frenchs Kvinnorummet ur mammas bokhylla och inte kunde sluta läsa, och sen, på universitetet, möttes av fakta, fakta, fakta. Är det så här världen ser ut? Varför har ingen sagt något?

Man kan förundras över att Hallman inte ifrågasätter vad det är som pågår. Hennes egen upplevelse från sin skolgång är att de unga kvinnorna var starka och tog plats, men när hon sedan läser ideologiska böcker, och får ideologisk undervisning på universitetet (s k genusvetenskap eller genusperspektiv), då tror hon i ett huj att alla kvinnor är svaga och förtryckta. Tänk om hon vågade tro mer på sin egen upplevelse, och sökte egna fakta, istället för att med hull och hår svälja feminismens och genusvetenskapens syn på verkligheten. Tyvärr är hennes upplevelse inte unik, då feminismen och genusvetenskapen producerar generation efter generation av kvinnor, som tror att män förtrycker kvinnor, istället för att lära ut att bägge könsrollerna har sina problem  och att det inte är något förtryck som skapat rollerna utan en arbetsfördelning.

1173688_24482522_425

Sedan samlar Hallman ihop en grupp niondeklassare i Tyresö för att höra vad de tycker om feminismen. Här är ett axplock av kommentarerna:

– De flesta är nog feminister, men man vill inte säga det. Ordet feminism låter så negativt. Det låter som om tjejer ska ha allt. Jämställdhet är ett bättre ord, säger Sofie Edstedt.
– Det låter som en gammal sur kärring, säger David Tegnér.

– Ordet är så hårt, säger Linnea Forsén.
– Ordet ger fel associationer, något slags girlpower, fortsätter Sofie Edstedt.
– Jämställdhet är bra, men feminism låter som om kvinnor ska ha det så mycket bättre, säger David Tegnér.

Tillbaka på ruta ett?

Ungdomarna har alltså förstått långt mycket mer än den feministiska hegemonin som bara accepterar mäns förtryck av kvinnor som modell för verkligheten. Ungdomarna vill ha jämställdhet istället för feminism, vilket är kärnan i mitt eget arbete. Endast en feminist kan tycka att ungdomarnas självklara önskan om jämställdhet innebär att vi skulle vara tillbaka på ruta ett.

Hallman skriver sedan en lång harang om hur hemskt det är att pojkar och flickor gör olika val i skolan. Hon försöker även hålla liv i myten om att pojkar får mer uppmärksamhet i klassrummen, men hon tvingas erkänna att det framför handlar om tillsägningar. Att pojkar och flickor gör olika val, och beter sig olika, kan givetvis vara påverkat av kulturen, men det kan också vara påverkat av medfödda faktorer, Således betyder inte jämställdhetsarbete att vi ska sträva efter att utplåna alla skillnader i hur könen väljer utbildning, vilket Hallman vill få det till. Strävan ska istället vara att varje individ känner sig fri att göra det val man verkligen vill göra.

I en annan artikel i Ordfront återvänder Mats Jonsson till sin gamla gymnasieskola i Bollstabruk, och pratar med tre tjejer och tre killar om hur det ser ut i skolan:

Vilka pratar mest i klassrummet, tjejer eller killar?
– Tjejerna, svarar alla med en mun.
– Det är tjejerna som svarar på frågor, det är killarna som babblar, säger Magdalena Sjölund. Men det är många killar som har höga betyg också.
– I alla fall i vår klass är det tjejerna som diskuterar, säger Ida Djupenström.

Under den knappa timmen i konferensrummet är det flickorna som pratar, medan pojkarna är tysta, verkar blyga, svarar enstavigt. Flickorna hjälper till och försöker dra svar och åsikter ur dem, men det går inte riktigt. Det är långt ifrån den kaxiga attityd jag själv minns. På frågan om det finns några problem mellan killar och tjejer på skolan, jobbig jargong eller trakasserier, svarar alla nekande.

Här framträder en bild av hur skolan blivit efter några decenniers feminism, där tjejer har uppmuntrats och killar fått lära sig att de är framtida förtryckare som tar för mycket plats. Det självförtroende som artikelförfattaren upplevde hos (vissa av) pojkarna när han själv gick där är som bortblåst, och istället framträder pojkarna som kuvade gestalter som inte klarar av att hävda sig gentemot flickorna.

419554_88258128_425

Vi får också höra en förklaring till att flickorna får bättre betyg:

Finns det skillnader mellan könen när det kommer till betygen?
– Tjejerna är bättre, så har det varit i en följd av år, säger Per-Olof Sjödin. Skolan har väl ändrat karaktär, det upplägg som finns idag är kanske mer gynnsamt för tjejers och kvinnors sätt att studera.

Att ständigt jobba i grupp och med eget ansvar verkar främja flickors studieresultat mer än pojkars. Man har i Storbritannien provat att göra pilotklasser med bara pojkar, där man återinför katerledd undervisning, uppmuntrar tävling mellan eleverna och låter läraren ha en naturlig auktoritet. Det man har sett är att pojkarna då får samma betyg som flickorna.

829482_48917166_425

Nu förespråkar jag inte nödvändigtvis att vi ska ha könssegregerade klasser. Men när pojkar år efter år får sämre betyg än tidigare, så känns det rimligt att prova nya undervisningsmetoder, för att se om det finns metoder där pojkar svarar upp bättre än de gör i nuläget.

 

18 kommentarer på “Vem är jämställd i skolan?”

  1. vmm skriver:

    När det gäller feminismens grundtema som är att berätta att tjejer och kvinnor är förtryckta så undrar jag faktiskt om det får tjejer att må bättre. Eller sämre. Jag tvivlar på att det är sunt att ständigt och dagligen överösas av budskap som säger att man är förtryckt och diskriminerad. Börjar man tro på det så kan det bli en självuppfyllande profetia som gör att man ständigt går runt och känner sig förtryckt och diskriminerad. Och då mår man inte bra.

  2. Pelle Billing skriver:

    Jag håller helt med, vmm. Feminismen är inte bra för tjejer heller. Alla gynnas således av att vi börjar släppa på feminismen och ersätter den med jämställdhet istället (lika rättigheter, skyldigheter, möjligheter).

  3. Ulf Andersson skriver:

    Detta är ETT exempel på hur det kan gå när man prackar på
    elever genusteori/genuslära som ett led i ”jämställdhetsutveckling”
    i skolan:
    http://www.smp.se/nyheter/vaxjo/elever-vann-mot-toys-r-us%281557655%29.gm

    Uffe från PappaRättsGruppen

  4. KimhZa Bremer skriver:

    Jättebra inlägg!

    Man har skapat en miljö i skolor och på gymnasier, där flickornas arbetsinsatser och studietakt värderas högre. Tjejerna får ständigt högre betyg – och det handlar inte om små skillnader!

    Man avfärdar pojkarnas dåliga betyg med att de är lata och omotiverade. Pojkar utestängs genom detta från högskolestudier. Redan nu är 2/3 av alla högskolestudenter kvinnor. På några av de mest radikalfeministiskt styrda högskolorna diskrimineras unga män i antagningsprocessen, nästan helt öppet.

    Man kan anta att inom 10-20 år, så har vi ett samhälle, där inte bara de flesta styrelseposter innehas av kvinnor, utan de allra flesta akademiska, högavlönade tjänster i samhället och näringslivet.

    Samtidigt är det ju sannolikt att papporna fortsätter att utestängas ytterligare från föräldraskapen – och att arbetet med att utmåla män som ”förtryckare” kommer att intensifieras.

  5. Paddan skriver:

    Som blivande (förhoppningsvis) lärare kan jag bekräfta att det i genomsnitt verkar stämma det du skriver Pelle. En hel del killar kan dock också prata i klassrummet, självklart är det så. Men tendenserna tycker jag mig kunna se. Dessutom verkar det som att killarna, eftersom de känner sig underlägsna gentemot tjejerna, måste hävda sig genom att verka coola och häftiga. Så istället för killar som är högljudda, men trots allt pratar om lektionens innehåll, så har vi killar som är högljudda och pratar om ALLT ANNAT. Samtidigt som både en hel del killar och tjejer sitter tysta.

    Eftersom vissa killar vill hävda sig, och inte kan göra det med kunskap precis, så gör de det med ett utåtagerande och nästan aggressivt beteende. Således får feminismen mer vatten på sin kvarn. Det är de här killarna som hörs mest och syns mest fortfarande. Vi behöver så klart mer feminism för att lösa det här. Inte förrän alla killars röster har tystnat i klassrummet kan vi säga att det jämställt, så tycks idén vara.

    Om jag ska vara mer allvarlig så är det ett mycket svårt problem att ha en balanserad klass där tjejer och killar gynnas lika mycket, ses lika mycket, uppmuntras lika mycket och får lika stort utrymme. Sen om det beror mer på sociala faktorer eller medfödda egenskaper kan man ju diskutera, men förbannat svårt är det!

  6. skåningen skriver:

    Lägg därtill en lärarkår som

    1. snart bara är kvinnor
    2. och som har allt lägre kompetens

  7. Kristina skriver:

    Mycket intressant debatt!
    Några tankar:
    Är detta verkligen ett problem att tjejer svara på fler frågor eller inte? Får de fler frågor av läraren eller är det bara så att det är fler flickor som är aktiva, ger längre svar och därför upplevs som dominerande? Om antalet frågor skiljer sig är det ett probelm. Utredning behövs.

    Vad är pojkarnas behov? Tidigare har det satsats extra att väcka flickors intresse för matematik och naturvetenskap. Kan man göra något motsvarande för pojkar? I så fall vad skulle det handla om?

    Som blyg tjej hade jag i min skolgång tjänat på betygsmässigt den lite mer traditionella undervisningsform som här föreslås passa pojkar bättre. Jag fick kämpa med att ”vara aktiv” och tala inför grupp i vissa ämnen för att få mer än godkänt trots provresultat bland de bästa. Kön är nog ett trubbigt sätt att gruppindela när det gäller studieteknik. Hur löser man detta? Kanske går det bra att hålla ihop klasserna och variera undervisningsform samt träna studieteknik (detta görs iof säkert redan idag på många håll).

  8. Pelle Billing skriver:

    ”Tidigare har det satsats extra att väcka flickors intresse för matematik och naturvetenskap. Kan man göra något motsvarande för pojkar?”

    Ja, man skulle kunna satsa på pojkars läs- och skrivförmåga. Ursprungligen hade pojkar samma fördel i matte och fysik som flickor hade i läs- och skrivförmåga. Nu har man hjälpt flickorna, vilket är utmärkt, men av någon anledning har man inte hjälpt pojkarna…

  9. Kristina skriver:

    ”Ja, man skulle kunna satsa på pojkars läs- och skrivförmåga.”

    Ja precis, jag tänkt säga språk, för att flickor ofta har lättare för det. Jag vet inte hur länge pojkarnas efterhalkande när det gäller läs- och skrivförmåga har varit ett problem (inte bara en tendens) men när den nu uppmärksammas så går det att göra något åt vilket också är utmärkt.

  10. Pelle Billing skriver:

    Kristina,
    Man har haft lika bra koll på matte respektive läsningen från början. Men åtminstone i USA har man hjälpt flickorna och struntat i pojkarna, vilket Christina Hoff Sommers visade i sin bok ”The War Against Boys”. Det känns bizarrt att ens behöva påpeka ett sådant fenomen men tyvärr har det blivit såpass snedvridet.

  11. Skolad skriver:

    Notera bildvalet på följande sidor:

    Pojkar angående kränkning och likabehandling
    http://www.skolverket.se/sb/d/3082/a/17463

    Flickor angående likvärdig bedömning och betygsättning
    http://www.skolverket.se/publikationer?id=2207

    Räkna gärna pojkar och flickor på bilderna på första sidan:
    http://www.skolverket.se/

  12. Pelle Billing skriver:

    Skolad,

    Ja, vad ska man säga…

    Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar flickor men inte pojkar.

  13. Musse Pig skriver:

    Jag skrev häromdagen epost till rektorerna för ett antal skolor i mitt hemområde och bad dem redovisa hur betygen fördelar sig mellan pojkar och flickor. Min fråga motiverade jag med att jag har 2 pojkar som är 3 resp 5 år gamla och att letar efter en skola som kan göra troligt att de inte kommer att diskrimineras. Jag skickade med Maria Nycanders undersökning från Uppsala universitet. Endast en rektor har svarat, och svaret var ungefär att ” Ja, det har vi ju diskuterat i evigheter och om några genier kom på en förklaring så vore det ju bra. Tyvärr har vi ingen egen statistik så vi kan inte redovisa om vi är bättre eller sämre än andra.” Jag svarade att eftersom ni inte ens har tagit fram någon statistik över detta så anser ni väl inte att det är ett prioriterat problem. Jag sa också att detta nog är något föräldrar kommer att vilja se mer och mer i framtiden, så länge missförhållandena kvarstår. Jag har inte hört något mer sedan dess.

  14. Pelle Billing skriver:

    Jag tror det är viktigt att fler och fler börjar göra som dig, Musse Pigg. Börja ställ krav på politiker och myndigheter när det gäller mansfrågor.

  15. Funderare skriver:

    Vi kanske skulle börja med jämställdheten redan när barnen är små. Om man kollar hur det går till på en skolgård med lågstadieelever så ser man stor skillnad redan där. Slår sig en pojke så får de oftast höra att det är bara att bita ihop och inget att klaga för. Är det en flicka så ska det ojjas och tyckas synd om, lilla vän.

    Att vänta tills barnen får betyg och därgenom jämföra är för sent. Då har barnen redan detta i ryggmärgen. Pojkar ska inte beklaga sig och flickor är det synd om.

    Bara några iaktagelser jag gjort genom åren på en skolgård.

  16. Musse Pig skriver:

    Genusarbetet är i full gång med våra småttingar. Dagis har genuspedagoger som någon sorts pedagogisk ledare. De ska se till att barnen uppfostras till ”jämställdhet”. Kända exempel är ett dagis där pojkarna fick spela innebandy utan mål, medan flickorna uppmuntrades att bli målspottare. Dessvärre står det i statens direktiv för förskoleverksamheten att dagis inte bara har ett barnpedagogiskt mål utan även ett genuspolitiskt mål. Det är väl bara sunt förnuft hos dagispersonalen som hindrar det från att urarta fullständigt.

  17. Musse Pig skriver:

    Naturligtvis handlade det inte om att vänta tills betygen är satta och sedan gnälla. Vi har bett om statistik som underlag för att välja skola åt våra pojkar.

  18. Funderare skriver:

    Musse Pig, tänk om fler föräldrar skulle göra det som Ni gör. Då kanske skolorna också skulle tänka sig för lite. Skolorna visar gärna på hur de har det ställt med jämställdheten men det är långt mellan ord och handling, mellan lektion och rast.

Google