Radikalfeminism av Unni Drougge

15 november 2009, av Pelle Billing

Författarinnan Unni Drougge skriver idag en debattartikel i Aftonbladet som närmast kan liknas vid ett radikalfeministiskt manifest, där hon totalt osynliggör vad män går igenom vid en skilsmässa. Eftersom denna typ av artikel ofta får gå oemotsagd så tänker jag bemöta varje viktigt påstående hon gör i artikeln:

Men ekonomiska och strukturella orättvisor försvinner inte bara för att vi rotar i våra känsloliv. Skilsmässor slår nämligen hårdast mot kvinnorna.

Nej, skilsmässor slår inte nödvändigtvis hårdast mot kvinnor. Däremot är det är sant att ekonomiska skillnader kvarstår efter en skilsmässa. Den som har hunnit längre i sin karriär och har en högre inkomst har en ekonomisk fördel efter skilsmässan. Samtidigt så har den part som engagerat sig mer i sina barn ett större psykosocialt kapital, vilket också har ett värde! Den förälder som tillbringat mer tid med barnen har fler minnen från småbarnsåren och även ett nära band som finns kvar efter skilsmässan. Det är oförskämt att osynliggöra de fördelar som kommer sig av att arbeta mindre och att ha mer tid för barnen.

Pappor tycks ha svårare att ställa om sig till småbarnstillvaron medan mammorna överanpassar sig och tar allt större ansvar för familjesammanhållningen.

Ja, mammorna tar oftast större ansvar för familjesammanhållningen och för omhändertagandet av barnet – vilket är en enormt viktig funktion i en familj. Samtidigt tar papporna oftast det större ansvaret för att försörja familjen, vilket leder till att många män jobbar heltid och övertid i jobb som inte alls överensstämmer med de drömmar de en gång hade.

795735_66817305_425

Att jobba som civilekonom eller mellanchef kanske inte var drömmen, men man gör det för att försörja sin familj. Det är en grov förenkling att som radikalfeministerna ständigt hävda att män är så oerhört privilegierade för att de får jobba heltid och övertid, när många gör det just för sin familjs skull. Ifall alla kvinnor egentligen ville byta roll med sin man, skulle de inte då gjort det för länge sedan?

Men vid separationen ska plötsligt vårdnaden och försörjningsbördan delas lika samtidigt som inkomsterna fortsätter att vara olika.

Ja, och då har respektive förälder var sin utmaning. Mamman har som utmaning att gå upp i arbetstid och att försöka avancera i karriären, och pappan har som utmaning att avstå från avancemang i karriären och istället lägga mycket tid på att bli en så bra förälder som möjligt. Samtidigt glömmer Drougge att även om försörjningsbördan delas lika så är kvinnorna de som får hela barnbidraget, och påståendet om att vårdnaden alltid delas lika är inte sant. 23 procent av alla Sveriges barn bor med sin mamma, medan endast 5 procent av barnen bor hos pappan, och resten har föräldrar som fortfarande bor ihop eller som har delad vårdnad.

Barnbidraget fördelas jämnt när barnen bor lika mycket hos båda föräldrarna.

Nej, som jag nyss skrev så är barnbidraget mammans, om hon inte frivilligt väljer att ge hälften till pappan.

Vad är då Drougges lösning på dagens skilsmässor?

Obligatorisk tudelad föräldraledighet.

Sextimmarsdag för småbarnsföräldrar, både mammor och pappor, med bibehållen lön.

En ”fallskärm” vid separationer som går ut på att den av föräldrarna med störst ekonomiska tillgångar delar med sig av dessa till den andre tills barnen är myndiga.

Kraftiga löneförhöjningar inom kvinnodominerande yrken.

I klassisk radikalfeministisk anda, så handlar inte ett enda av förslagen om vad kvinnor själva, som kapabla individer ska göra. Utan systemet ska framtvinga delad föräldraledighet, och systemet ska tvinga fram en lönehöjning inom kvinnodominerade yrken. Sedan vill hon även införa ett underhåll för vuxna kvinnor efter en skilsmässa, under det förtäckta namnet ”fallskärm”.

Det är trist att läsa en såpass bakåtsträvande analys av äktenskap och skilsmässa. Mina egna förslag till hur man ska förbättra äktenskap/samboska och skilsmässa ser jag som mer framåtsträvande:

  1. Automatiskt delad vårdnad av barnen efter en separation, om inte någon av föräldrarna är bevisligen olämplig att vara förälder (givetvis kan föräldrarna frivilligt göra en annan form av avtal).
  2. Delat barnbidrag från att barnet föds, föräldrarna får hälften var i sitt eget namn.
  3. Intjänade pensionsrätter under ett äktenskap delas lika mellan parterna, för att den som förvärvsarbetar mindre inte ska få en sämre pension.
  4. Par som vill att ena föräldern ska vara hemmaförälder eller jobba halvtid bör samtidigt se över hur det ska fungera ekonomiskt, även efter en separation. En privat, individuell pensionsförsäkring eller fondsparande kan vara ett alternativ, så att ju längre man är borta från arbetsmarknaden desto större buffert har man efter en skilsmässa.

Det viktigaste av allt är dock att vi börjar synliggöra även männens situation under ett äktenskap och efter en skilsmässa. Det är endast genom att bry oss om bägge könen som vi kan få ett bättre samhälle, och detta gör att marxismens arvinge radikalfeminismen aldrig kommer att bli lösningen inom jämställdhetsområdet.

 

20 kommentarer på “Radikalfeminism av Unni Drougge”

  1. Matte Matik skriver:

    Ja det är många ”sanningar” hon slår fast utan att styrka med fakta. Tack för några andra grepp på det hela, Pelle!

  2. OT skriver:

    Tack för en bra bloggartikel tycker Unni’s artikel är alldeles för onyanserad. Ta t ex det här med barnbidrag och bidrag överhuvudtaget. Barnens mamma får barnbidrag + flerbarnstillägg + bostadsbidrag. Dessa bidrag finns för att avlasta från den ekonomiska bördan. Hon får dessutom underhållsstöd från mig. Jag har 2 barn.
    Jag vet att barn kostar det är inte det men vi har ett system som faktiskt underlättar åtminstone något. Mamman till barnen har alltid tyckt att mamma är viktigare pappa!! Varför jämföra? Vi har olika roller varför inte låta det vara? Jag tror ganska många mammor har samma känsla för att de burit barnet inom sig, så är de viktigare. Snacka om att sänka jämställdhetsarbetet på egen hand. Om mammorna ser sin roll som viktigare än pappans hur ska det då kunna bli jämlikt?

  3. Funderare skriver:

    Men nu handlade det väl inte om vem som har de äst minnena och närmaste banden till barnen. Du kan ju prova att sätta mat på bordet eller köpa en dator för ett minne. Tror inte att affären skulle uppskatta det, eller?

    De nära banden du skriver om hjälper inte så mycket när det gäller tonårsbarn, då är det mer häftiga och nya prylar som gäller. Och stackars den pappa som måste jobba som mellanchef och inte fått leva ut sin dröm. Mammor har också drömmar. Att kunna ta hand om sina barn och samtidigt ha ett arbete som betalar sig minst lika bra som pappans. Men att bara gå upp i arbetstid är inte det lättaste. Man kan inte glömma att mammorna är många år efgter på karriärsstegen innan de hinner ikapp pappan.

    Sen har vi ju detta med lika lön. E24 skrev om löneökningarna 2008 att männens lön sten i snitt med 2,1% medans kvinnornas sten med 1,2%. Detta också något som mammorna har svårt att ta igen.

    SCB skrev att under 2008 så hade 95% av de separerade föräldrarna gemensam vårdnad. Så räknar man så med de 47 000 barn som var med om en separation under 2008 borde det bli ca 22 325 (delat med 2 barn/familj)mammor som lever snålt. OK, det finns några få som har gjort karriär så låt säga att det är 20 000 bara under 2008. Sen har vi ju många år innan också.

    Men det man inte får glömma är att det finns pappor som är i denna situation också, inte bara mammor.

    När det gäller barnbidraget så är det som du skriver. Men du glömmer att många anser att har den ena föräldern hela barnbidraget ska h*n betala allt. Träningar, skidor, kläder osv. Om man kollar upp vad ett barnbidrag ska gå till så är det så mycket mer som räknas in bla hyra och mat.

    Om man jämför med de föräldrar som har ensam vårdnad så blir siffrorna ganska orättvisa. En ensamstående förälder behöver samma standard som gemensam förälder. Dock får det hela barnbidraget som ska räcka till kläder på ett ställe, inte två som det är hos många med gemensam vårdnad. Ensamstående förälder bestämmer standarden efter den inkomst man har. Dagis och fritidsavgifter räknas bara på dennes inkomst. Gemensamma föräldrar betalar båda lika mycke och den med högre inkomst är den som driver upp avgiften. Vissa föräldrar behöver inte fritids eller dagis men det gör den arbetande föräldern. De har underhållsstöd på 1 273:-/månad och barn. Bostadsbidraget räknas på ett annat sätt. Gemensam förälder har ju bara barnen halva tiden.

    Personligen skulle jag kunna ha råd att flytta så att jag slipper sova i förrådet. Jag skulle tjäna flera tuser varje månad på att vara ensamstående förälder, tyvärr. Tänk att slippa pressen att alltid ha samma som den andra. Egna rum, utlandsresor, datorer, dirt-bikes och mycket annat. Jag och min ekonomi bestämmer standarden. Men nu har jag inget intresse för ensam vårdnad, barnen behöver pappan lika mycket.

    Läste i DN om att mellan 2006 och 2009 har ökningen av fattiga kvinnor ökat med 130 000 st.

    Men om det är detta du menar med att bry sig om båda könen vid en separation så är det väl inte direkt förankrat i verkligheten. För vi är många här ute som har det så här, både mammor och pappor.

  4. Monica Carlsson skriver:

    Citat från art.”Mannen med sina högre inkomster har också lättare att processa om bodelningen sedan den allmänna rättshjälpen för den här typen av mål avskaffades.” Detta är den viktigaste punkten som alla kvinnor/män borde tänka på innan man börjar en familjebildning. När skilsmässan är en faktum är det bara ” egoismen och pengarna som är rådande”. Min man använde mig med juridisk skicklighet som en slasktratt. Halverade sin skuld i sin rörelse. Efter ett 20 årigt äktenskap, såg till att bara underskotten syntes i bodelningen, allt för egen vinnings skull. Jag fick 0-kr i bodelning och 14,5 milj.i skuld, som idag med ränta är uppe i 31 milj . blåste mig på giftorättsgods mm.mm. Medan han lever som vanligt i slottsliknande manér så lever jag som vanligt i en trerummare om sjuksköterska. Men den springande punkten är att kvinnan med lägre inkomst och som skött marktjänsten. Helt står utan juridisk hjälp med allt som har med bodelning att göra. Den svagare parten har inte råd att processa och betala dyra advokatkostnader. Utgången hade sett helt annorlunda ut annars. Det är inte ovanligt att utnyttja bodelning till en ekonomisk vinning. / Juridisk jämlikhet vid bodelning måste återinföras./ MC

  5. Katarina skriver:

    Ärligt talat Vem är det som säger att kvinnan alltid tjänar sämst i ett förhållande?! Både du och Unni antar att det är mannen som tjänar mest och på så sätt ”försörjer” familjen. Det finns kvinnor som tjänar mer än sin partner, det finns par som delar på kostnaderna, det finns män som försörjer och det finns kvinnor som försörjer. Otroligt förlegat att anse att det bara är på ett sätt.

  6. Medborgare X skriver:

    Unni Drougges förslag på lösning låter förvånandsvärt konservativ ut. Bara för att två personer har varit gifta med varandra har ju inte den som har lägre inkomst någon automatisk mänsklig rättighet att leva på samma ekonomiska standard efter skillsmässan som man gjort som gift.

    Nej, instället för underhållsbidrag och ‘fallskärmar’ borde varje individs eget ansvar att försörja sig själv gälla redan under äktenskapet. Båda personerna borde förväntas bidra med ungefär lika mycket till den gemensamma ekonomin och till barnen under äktenslapet. Efter så är båda individer som sköter sig själva.

  7. Lavazza skriver:

    En radikal och jämställd lösning vore att avskaffa försörjningsplikt mellan makar och gemensam egendom som huvudregel och att kräva avtal som registreras hos en myndighet för att örsörjningsplikt mellan makar och gemensam egendom ska uppkomma.

    Jag tror dock att det är svårt att få någon politisk uppslutning för den idén eftersom staten vinner på att makar är underhållsskyldiga mot varandra genom minskade behov av bidrag.

    En eventuell regel om delad pension bör, i vilket fall som helst, bara gälla från första barnets födelse.

  8. Mr Galahad skriver:

    Ja vad ska man säga. Unnis sätt att se världen ger mig flashbacks till 50-talet..

    Om nu det är så synd om kvinnorna för att deras löner är så dåliga så borde de kanske välja andra yrken så att de tjänar nog med pengar för att både kunna vara familjemor och karriärkvinna. Vi är alla ansvariga för våra egna val och väljer man att arbeta inom yrken där lönerna är dåliga så bör man ju vara medveten om vad detta får för effekter om man saknar ekonomiskt stöd ifrån någon annan, eller hur?

    Innerstan och parkerna fullkomligt vimlar av mammor med små barn under eftermiddagarna och de gör också ett medvetet val att vara med sina barn istället för att arbeta och på så sätt bidra till familjens ekonomi. Åtskilliga väljer medvetet att arbeta 70-80% under flera år efter att barnen fötts för att istället vara med barnen den tiden. Är det då rimligt att hävda att den som arbetat 2-3 år mindre ska ha samma lön som den som slitit de åren istället?
    Dessutom är det otroligt förlegat att anta att det alltid är mannen som tjänar bäst i ett förhållande, det finns åtskilliga män som tjänar ungefär lika mycket som sin kvinna eller mindre och det påverkar givetvis mannen negativt efter en separation, men det ska vi inte nämna eftersom det inte är politiskt korrekt.

    I min familj så tjänar min fru drygt 15 000 mer än mig/månad och jag har då inte ens en låg lön. Vi har tre barn varav ett under 2 år och balanserar två jobb på 50-60 arbetstimmar/vecka, familjeliv och relationen genom flextider, varannan dags jobbande och att våra pensionerade föräldrar kliver in och hjälper oss med barnen när det behövs.

    Det är vårt medvetna val för att vi ska klara av livet OCH göra det vi vill göra karriärmässigt. Det vi offrar är viss tid med barnen och att vi tvingas köpa hushållstjänster för att ge oss tid med dem istället.

    Men väljer man istället att arbeta inom äldreomsorgen eller barnomsorgen och sedan luta sig på en man som utbildar sig och sedan väljer en karriär för att kunna tjäna bra pengar åt familjen. Så bäddar man för att vara beroende av andra resten av livet och gör sig själv en björntjänst i processen.

    Om en kvinna lämnar en man och sedan vägrar honom delad vårdnad (Jodå i praktiken kan varje kvinna göra det eftersom 9 av 10 fall som går till domstol tilldöms kvinnan vårdnaden även om fadern anses lämplig) vilket då innebär att kvinnan får HELA barnbidraget OCH underhållet ifrån mannen TROTS att han vill ha barnen halva tiden.

    Låter det rimligt tycker ni?

    Det finns många män därute som gett upp striden och finner sig i att spendera 10-15 år med näst intill icke existerande ekonomiska förutsättningar för ett nytt liv, pga av underhållskravet trots att hans fd fru/kvinna lever i tvåsamhet med mycket god ekonomi. Jag känner själv två män som lever så så jag vet att det förekommer.

    Näe kvinnor drabbas ALLTID hårdare vid alla skilsmässor, så ÄR det för det har Unni Drougge sagt och det stod ju DESSUTOM i tidningen…

    Idag lever omkring 50 000 barn i Sverige med dålig eller ingen kontakt med sina fäder. Experterna är eniga om att flertalet av dessa vill vara en större och viktigare del av sina barns liv men att de inte klarar av alla konflikter med modern.
    För att sätta situationen i lite perspektiv så har fångarna vid en av landets anstalter i enkätsvar berättat att nästan 95% av dem hade haft en dålig eller icke existerande relation med sin pappa under sin uppväxt.

    Kanske skulle vi som samhälle sluta utgå ifrån att pappor är onda, lata och kriminella och istället börja se till barnens bästa i ett långsiktigt perspektiv.
    Att fråntas rätten att umgås med en pappa som vill vara en del av ditt liv kan ALDRIG vara i barnets bästa intresse och det är fö ett brott mot barnkonventionen.

    //Mr G

  9. Funderare skriver:

    Mr G, du har inte sett en undersökning som visar att det inte bara är en frånvarande pappa som påverkar negativt. Eller där föräldrarna jobbar mycket och aldrig har bara tid med sina barn, bara på vuxnas villkor.

    Valet att kvinnan ska vara hemma så länge som möjligt är ett val som båda föräldrarna gör tillsammans i många fall. Vilken tur att det funkar för dig men verkligheten ser lite annorlunda ut. Själv har jag ingen släkt där jag bor som jag kan förlita mig på. Vad ska de i min situation göra, flytta kanske?

    Men att lösa det med att inga gemensamma mammor ska jobba inom vården eller barnomsorgen är ju vansinnigt. Få män vill ju ha de jobben. Ska inga hjälpa barnen som behöver vara dygnet runt på dagis för att föräldrarna ska göra karriär.

    Tur att du bor där det finns tillgång att köpa hemtjänster, det finns tyvärr inte i hela Sverige. Men man kanske bara ska ha barn i storstan, eller?

    Och var fick du siffran om att 50 000 barn lever med dålig eller ingen kontakt med pappan. Nått du läst i tidningen? Hittar inget som stödjer dessa siffror, tyvärr.

    Har läst endel av dig Mr G men detta, snacka om att göra ner viktiga yrkesgrupper och mammor. I de flesta förhållanden så gör man val tillsammans. Man har tron om den eviga lyckan. Vem planerar för en separation? Skulle man göra det så skulle det inte bli så många barn födda. Och kom i håg att detta gäller även endel pappor. Detta är inte något exklusivt för mammor även om du tycks tro det….

  10. Sundochrund skriver:

    Är inte syftet med giftemålet att båda parter ska ha samma ekonomiska ställning efter skilsmässan (tillgångarna delas lika): Drougge måste då syfta på de fall då det föreligger äktenskapsförord eller arv/gåvor med liknande klausuler som gör att den ena parten har mer tillgångar vanligen uppkomna/beroende på saker som hänt innan de blev ett par -alltså inte något de har tjänat in ”tillsammans”.

    Är det lite så också att om en kvinna vill skriva något som enskild egendom ser man det som fullkomligt självklart, men om en man vill göra det så ses han som en egoist som inte vill dela med sig?

  11. Pelle Billing skriver:

    Funderare:
    ”Och var fick du siffran om att 50 000 barn lever med dålig eller ingen kontakt med pappan. Nått du läst i tidningen? Hittar inget som stödjer dessa siffror, tyvärr.”

    500 000 barn bor med en ensamstående förälder, de flesta hos mamman. Av de har 25 procent sällan eller aldrig kontakt med den andra föräldern. Så det är mer än 100 000 barn som sällan eller aldrig träffar sin pappa.

    Källa:
    http://www.bo.se/Files/publikationer,%20pdf/Upp%20till%2018%202004.pdf

  12. Alexander skriver:

    Inte så dumt. Vill bara påpeka att vårdnad och boende inte är samma sak. I de allra flesta fall är vårdnaden delad efter en skilsmässa. Var barnen bor är en annan sak.

    En sak till som inte kom fram här är att enligt vad jag har läst är det oftast män som lider mest känslomässigt vid skilsmässa, eftersom kvinnor tenderar att bibehålla sina relationer utanför förhållandet i högre utsträckning och har därmed ett bättre kontaktnät när förhållandet tar slut.

  13. Pelle Billing skriver:

    Alexander,
    Helt rätt, det är män som har det sämre psykosocialt sett efter en skilsmässa.

    Stämmer även att gemensam vårdnad är vanligare än delad vårdnad.

  14. katten skriver:

    Jag hoppas att tomten kommer och kidnappar barnet i förhållanden där
    mor och far slåss om barnbidraget – medan Lille-Pelle fryser för att han inte fått vinterstövlar och overall fastän det blivit kallt.

  15. Funderare skriver:

    Tack för länken, men den är lite gammal. Om vi nu tänker på att separationerna har minskat, växelvist boende har ökat och att fler barn bor med endast sin pappa så blir det lite missvisande.

    Skickar med en länk med lite nyare siffror, kan alltid vara bra att ha:

    http://www.scb.se/statistik/_publikationer/LE0102_2006A01_BR_BE51ST0704.pdf

    Av de siffror jag hittat så ligger det tydligen runt 40 000 barn som inte har någon kontakt med sin pappa. Men då har vissa inte dragit ifrån att 18 000 av dessa barn har ingen pappa, han har dött.

    Sen har vi funktionshindrade barn som enl BO lever oftare med en ensam förälder än ”friska” barn. Och då är merparten mammor som har vårdnaden om dessa barn, ofta inte självvalt.

    ca 8 000 barn har föräldrar som blir frihetsberövade varje år, vissa under flera års tid. Vissa har liten kontakt eller ingen. Sen har vi barn till föräldrar som utvisas, barn som tvångsomhändertas, ensamma flyktingbarn, samäktenskap, tonårsgraviditeter, föräldrar som arbetar utomlands och så vidare. Sen har vi föräldrar som inte vill ha kontakt med sina barn eller som är direkt olämplig som förälder och några med fader okänd finns också. Det finns säkerligen fler orsaker vilka jag inte kommer på just nu.

    Tillsammans så blir det en hel del som borde dras bort från de siffror som många hänvisar till. Hur många som det verkligen rör sig om är kanske svårt att veta genom att mycke statistik inte finns.

    Men oavsett hur många barn det är som nekas ha kontakt med den ena förälder pga av den andra så är det fel så länge föräldern är en bra sådan. Men det är inte alltid mammans fel eller hon som nekar pappan till kontakt med barnet som många vill göra gällande.

    Dessutom så funkar detta precis lika bra i omvänd situation, lite eller ingen kontakt med mamman.

  16. Pelle Billing skriver:

    Tack för en bra länk!

    Siffrorna verkar däremot vara samma som den lite äldre rapporten jag länkade till. Jag pratar inte bara om de som *aldrig* träffar sin pappa, utan dem som sällan eller aldrig träffar sin pappa, dvs mindre än en gång i månaden.

    Så siffran på 100 000 står sig än så länge. Sedan är det, som du säger, långt ifrån alltid som att detta beror på att pappan ”jagats bort” av mamman eller samhället – det finns massa andra förklaringar – men det säger ändå något som är relevant när vi diskuterar föräldraskap.

    Som jag ser det är dessa siffror en signal att vi bör:
    1. Förvänta oss av alla pappor att de vill vara pappor ”på riktigt”.
    2. Göra det enkelt för pappor att förbli pappor även efter en separation.

  17. Ulf Andersson skriver:

    Tack Pelle!

    ”Pelle Billing säger:
    Som jag ser det är dessa siffror en signal att vi bör:
    1. Förvänta oss av alla pappor att de vill vara pappor “på riktigt”.
    2. Göra det enkelt för pappor att förbli pappor även efter en separation.”

    Kunde inte ha uttryckt mig bättre själv.
    Får nästan en tår i ögat – så vackra ord var det…..

    Uffe från PappaRättsGruppen

  18. Funderare skriver:

    Jag tycker man ska vara lite restriktiva med att nämna 100 000 när vi vet att nästan 30 000 beror på dödsfall och frihetsberövande. Hur många % de andra står för hittar jag inga siffror på, tyvärr.

    Jag vill även lägga till en punkt 3. Låt pappor få vara pappor.

  19. Pelle Billing skriver:

    Nej du kan inte dra av 30 000. För min siffra grundar sig på 25% av 410 000 barn. Så drar vi av 30 000 blir det 25% av 380 000 barn, vilket fortfarande är 95 000 barn.

  20. Mr Galahad skriver:

    Intressant läsning ifrån SCB angående vårdnad av barn..

    http://www.scb.se/Grupp/valfard/_dokument/A05ST0204_08.pdf

    ”Knappt 7 000 fäder har ensam
    vårdnad för samtliga sina barn och ytterligare
    3 000 har gemensam vårdnad för
    vissa barn, ensam för andra. Många fl er
    mammor har ensam vårdnad, 98 000
    har ensam vårdnad för samtliga sina
    barn och ytterligare 53 000 har ensam
    vårdnad för några, gemensam för andra.”

    //Mr G

Google