Politisk feminism

11 november 2009, av Pelle Billing

Folkpartisten Åke Blomqvist har åkt fast för att han köpt sex av en 17-åring. Detta scenario är knappast det vanliga när det gäller prostitution, oftast handlar det om vuxna kvinnor och män som säljer sex, och när det gäller minderåriga så är det vanligare att pojkar säljer sex än flickor. Men Åke Blomqvists agerande används av tre folkpartistiska feministiska kvinnor som argument för att stärka sexköpslagen: ”Vi välkomnar att sexköpslagen nu utvärderas. Det är uppenbart att lagen måste utrustas med vassare tänder. En tyngre skrämselarsenal än dagsböter behövs om vi vill ha ett torskfritt Sverige.” Man kan ha olika åsikter om sexköpslagen, allt från att den ska stärkas till att den ska avvecklas. Men att använda Åke Blomqvists fall som en modell för hur prostitutionen i Sverige normalt sett ser ut känns intellektuellt ohederligt.

DN skriver om feministisk Malifunk, men frågan är varför denna typ av funk är feministisk? Jo, förklaringen är: ”Sedan sin skivdebut som 21-åring har Oumou Sangaré gjort sig känd som förespråkare av kvinnors rättigheter och motståndare till omskärelse, polygami, och tvångsäktenskap.” Vad är det som är feministiskt med att motarbeta polygami? De största vinnarna när polygami avskaffas är männen, och vad gäller tvångsäktenskapens avskaffande så gynnar det rimligen bägge könen lika mycket. Att enbart vara motståndare till kvinnlig omskärelse är förvisso feministiskt, men genom av även ta avstånd från manlig omskärelse, så skulle Oumou Sangaré i en handvändning kunna gå från att vara feminist till att vara en förkämpe för mänskliga rättigheter!

Det nästan maniska fokuserandet på att ha 50/50-fördelning av könen fortsätter inom politiken. I Malmö driver några socialdemokrater frågan att artisterna till Malmö-festivalen (och alla andra festivaler som får skattepengar) ska kvoteras efter kön, och de har nu drivit frågan ända upp till S-kongressen. Som tur är fick man nej till detta, men man fick igenom att ett jämställdhetsperspektiv alltid ska beaktas. I dagens Sverige betyder det att man ska bevaka att det är en hyggligt jämn kvantitativ könsfördelning, inte att man ska bevaka att diskriminering inte förekommer.

Sanna Rayman i SvD skriver om valet av ny EU-kommissionär. Thomas Idergard var först ut med att säga att det borde bli en man, och ny fortsätter Rayman problematisera den vanliga tankegången att det måste bli en kvinna: ”Hittills har Sverige alltid representerats av en norrländsk S-kvinna. Att det ska vara en kvinna även framöver verkar många ta för givet. Sverige bör hyfsa kommissionens könsfördelning, sägs det. Förvisso finns det gott om kvinnliga kandidater, men varför halvera urvalet? Och varför ska Sverige ensamt ansvara för EU:s jämställdhetsimage?” Mitt eget bidrag till debatten är: strunta i könet, välj den mest kompetente kandidaten som kan företräda Sverige på ett bra sätt.

 

1 kommentar » på “Politisk feminism”

  1. Anders skriver:

    Jag upphör aldrig förvånas av detta att man sätter så stor vikt vid könet på makthavarna. Det kanske gör större skillnad om person X bott på landsbygden hela livet eller i Stockholm. Jaaa! Kvotera in folk från landsbygden för att mildra glesbygdsföraktet bland våra makthavare! Sverigefödd eller utlandsfödd kan man ju också titta på, eller tusen andra aspekter. Vill man ha 50/50-fördelning män/kvinnor borde man väl vilja ha en representativ fördelning över hela spektrat, ett litet minisverige i varje församling… det faller på sin egen orimlighet.

Google