Idag släpper jag min viktigaste text hittills. Det är ett PDF-dokument på c:a 20 sidor där jag ger min syn de stora frågorna i dagens jämställdhetsdebatt, och inkluderar en mängd källhänvisningar. Dokumentet heter “Från feminism till jämställdhet” och får i nuläget betraktas som mitt manifest.
Titeln är ingen slump, utan anspelar på det avgörande val vi har framför oss i Sverige vad gäller köns- och jämställdhetsfrågor. Ska vi fortsätta med en feministisk inriktning, eller ska vi jobba för jämställdhet?
Dokumentet är gratis, och får spridas och tryckas fritt, så länge inga ändringar görs och så länge man inte tar betalt för det. Tanken är att det ska kunna användas av privatpersoner, föreningar, myndigheter och företag som är intresserade av ett nytt perspektiv på jämställdhetsfrågan. Det kan även vara en bra resurs för alla som helt enkelt vill förklara för någon varför man är kritisk till feminismen.
Högerklicka på länken nedan för att ladda ner dokumentet:
Från feminism till jämställdhet (PDF, 3 MB)
05 november 2009 kl 16:36
Ett klassiskt manifest.
Härligt!
Och definitivt användbart.
05 november 2009 kl 17:20
Grymt jobb du gör. Denna skrivs ut och skall cirkuleras.
05 november 2009 kl 18:51
Ser riktigt nice ut, bra jobbat Pelle
05 november 2009 kl 20:18
EN INTRESSANT, SAMMANFATTANDE ESSÄ, PELLE!
Kanske saknar jag något ett zoologiskt och (human)etologiskt perspektiv i snäv mening. Detta inte sagt som kritik på något sätt. Jag vill i stället föra frågan framåt med en följdfråga.
Hur når man från feminism fram till någon rimlig form av s.k. jämställdhet förbi det rabiata och av förnuftsskäl opåverkbara hinder, som stats- och radikalfeminism utgör just nu? Med säte och uppburna företrädare i alla medier och flertalet andra, offentliga sammanhang.
Nyligen apostroferade du ju Joanna Rytel (hon som sabbade Fröken Sverige-tävlingen). Hur skulle hon bemöta denna din essä? Jag kan här nedan ge ett exempel, avfattat av en av hennes beundrarinnor och själsfränder. Skulle du i någon mån kunna motbemöta Rytels egendomliga verklighetsuppfattning på ett någorlunda logiskt sätt?
Beundrarinnan heter Elin Grelsson, 26 år, och att döma av hur efterfrågade hennes synpunkter och åsikter är i olika sammanhang, så måste hon vara en av Sveriges viktigaste kulturpersonligheter:
”Frilansskribent, föreläsare och humaniora-akademiker med lingvistik som huvudämne och en del genusvetenskap däremellan. Skrivit [och skriver] för bland annat Expressen, Aftonbladet, Bang, Språktidningen och Ord&Bild och sidekickat i Kvällspasset och Brunchrapporten i P3. Krönikör i Borås Tidning och Västerbottens-Kuriren och skriver om populärkultur i Rocky. Föreläser om psykisk ohälsa bland unga med fokus på ätstörningar och självskadebeteende.”
Följande är ett utdrag från en bloggpost av Grelssons hand den 1. september i år:
”PORR, JOANNA RYTEL OCH KVINNOHATET
Ivar skrev häromdagen om Dirty Diaries och framförallt om Joanna Rytels bidrag, vilket också efterföljs av en lång och intressant diskussion i kommentarerna. — FUCK NO att jag vill tillbaka till en tid då den feministiska rörelsen låg JÄVLIGT nära kristdemokraterna i sina krav på porrförbud, avsexualisering av det offentliga rummet och förövare/offer-tankar.
— Just därför älskar jag Joanna Rytel. Därför valde jag henne att skriva om när Johan Miderberg bad mig gästblogga för Saker som inspirerar förra sommaren. För att hon inspirerar mig i all sin kompromisslöshet, provokation och brist på rädsla och ängslighet. För detta är JÄVLIGT grundläggande om Rytel: Hon är en provokatör. — Hon är en reinkarnation av Valerie Solanas Scum Manifest. Man blir SKITFÖRBANNAD, chockad och undrar om man verkligen får göra, säga och tycka såhär.
— Hela hennes konstverk var en tjugo minuter lång sammanfattning av begreppet intersektionalitet, fast JÄVLIGT IN YOUR FACE och inte teoretisk. Till Dirty Diaries har hon gjort en film där hon blottar sig för män. Inte i syfte att behaga, utan att äckla. Jag förstod hur diskussionerna skulle gå. Skattepengar går till manshat. Rytel visar att feministerna hatar och vill hämnas på män.
— Joanna Rytel bjuder inte på någon konsensus. Hon SKITER i FÖRBANNADE antifeminister eller sårade feministiska män som ser sig ofrivilligt påhoppade. Hon gör feminismen en FÖRJÄVLA tjänst och jag älskar henne för det.”
05 november 2009 kl 21:38
Joanna Rytel håller väl på med djursex, eller vad man ska kalla det, eller?
http://www.yakida.se/joanna.html
En sådan skit som den idioten skiter de flesta normalbegåvade i.
05 november 2009 kl 22:32
Mycket bra och tydlig genomgång, en slags grundstomme av uppenbara självklarheter (för den som själv intresserat sig för den faktiska verkligheten).
Problemet är att det nu finns en ansenlig mängd nyttiga idioter i maktpositioner: Egoister, som är fullständigt - ekonomiskt eller emotionellt - ickemotiverade att söka eller ta till sig sakliga fakta i målet. Exempelvis genom att läsa och att försöka förstå din förnämliga text: “Från feminism till jämställdhet”.
Dessa är:
* Genusdrillade statliga/privata nollor som faktiskt helt försörjer sig på att återupp-rapa genuslögner - bedriva verklighetsförnekelse, och att torgföra könsideologiska lögner av marxistisk valör.
* Ärthjärnor som finner det bekvämt att klösa sig fast vid feministlögnerna, skylla sin egen ynkedom och sina personliga tillkortakommanden på *män* - *patriarkatet* - *könsmaktsordningen*.
05 november 2009 kl 22:49
[...] Jättebra manifest mot feminism släppt By parstrom Nu har genusbloggaren Pelle Billing släppt vad han kallar sin viktigaste text hittills. Det är ett 20-sidigt pdf-dokument med rubriken ”Från feminism till jämställdhet”. Dokumentet är gratis och får spridas fritt – sprid gärna! Ladda hem här. [...]
06 november 2009 kl 00:01
Från Pelles manifest, om viktiga mansfrågor:
“Informationsplikt för gravida kvinnor. Den presumptiva fadern ska informeras om att han troligen kommer att bli pappa. Detta för att han ska kunna organisera om sitt liv och kunna förbereda sig för sitt stundande föräldraansvar.”
I Sverige kan ingen kvinna tvingas bli mamma mot sin vilja. Män kan däremot inte bara tvingas bli pappor, utan även bli tvungna att betala underhåll i 18 år. Detta är djupt orättvist och ojämställt.
Det är nämligen inte ovanligt att kvinnor som vill bli ensamma mammor utnyttjar lagen, dels för att bli gravida och dels för att få underhåll från en pappa som sen inte ens får träffa sitt barn. Dessutom används graviditeter inte sällan av kvinnor som till varje pris vill behålla en man som hon håller på att tappa kontrollen över.
Lösningen heter “juridisk abort”. Kvinnan tvingas meddela pappan före en viss tidpunkt i graviditeten. Pappan får då ta ställning till om han vill ta på sig eller helt avsäga sig faderskapet
06 november 2009 kl 00:58
Clabbe,
Juridisk abort skulle göra situationen rättvis mellan mamman och pappan, men det skulle vara en katastrof för barnet. Barnet behöver sin pappa, både emotionellt och ekonomiskt. Därför stödjer jag inte juridisk abort. Rättvisa mellan könen är viktigt, men barnets välgång är ännu viktigare.
Jag förstår hur du tänker, och jag har själv funderat mycket kring juridisk abort, men varje gång så återvänder jag till att vi har ingen rätt att neka barnet tillgång till bägge sina föräldrar.
Om vi verkligen implementerade DNA-testning av alla barn, informationsplikt för gravida kvinnor och automatisk gemensam vårdnad, så skulle det vara omöjligt för en kvinna att “skaffa barn själv” och endast använda pappan som underhållsbetalare. Om mina förslag blir verklighet skulle alla kvinnor veta att pappan kommer att få lika stort inflytande över barnets liv, och det skulle innebära ett helt nytt sätt att tänka kring sexualitet och föräldraskap.
Lösningen på kvinnor som vill behålla sin man genom att “råka” bli gravida är ett manligt p-piller. Tills dess så är situationen inte tillfredsställande för män, men vissa biologiska fakta kan endast övervinnas genom att den medicinska tekniken fortsätter att utvecklas.
06 november 2009 kl 04:03
Har nu minutiöst läst ditt vackra manifest Pelle.
Favoritbit: “De senaste decenniernas feministiska arbete har lett till att män fått lära sig att känna empati för kvinnornas könsroll, och vilka svårigheter man kan drabbas av som kvinna. Däremot har det inte pågått någon parallell process, där kvinnor har fått lära sig att känna empati för männens könsroll, och de svårigheter man kan drabbas av som man. Således bör vi framöver prata om bägge könsrollens begränsningar, och ge både kvinnor och män chansen att känna empati för den andra könsrollen.”
Gillar empati.
Förbryllad över: “Att klä sig alltför utmanande på en arbetsplats bör betraktas som en form av sexuella trakasserier. Bägge könen får tillsammans ta ansvar för att skapa ett tryggt arbetsklimat.”
Låter rimligt visserligen. Men finns det ett slampigklädselproblem på arbetsplatser runtom i landet?
Bra jobbat hursomhelst.
06 november 2009 kl 07:46
Mycket bra!
Men det fungerade inte att sprida dokumentet vidare via e-post. Kanske strul med min dator bara.
06 november 2009 kl 09:25
@knäppo
Kul att du gillar det.
Vad gäller sexuella trakasserier är det mest en princip jag för fram. Att antingen förbjuder man det sexuella spelet på en arbetsplats, eller så tillåter man det - men man får vara konsekvent.
@Bierman
Tackar.
Det ska inte vara något problem att skicka dokumentet via e-post. Jag har själv skickat ut flera olika ex. Annars går det ju bra att skicka en länk till blogginlägget, så kan mottagaren själv ladda ner det.
06 november 2009 kl 10:14
Jag läste manifestet igår kväll, mycket bra skrivet och jag håller med dig till 99%. Det enda stycket jag direkt reagerade på där jag inte riktigt vet om jag håller med dig är:
“Att klä sig alltför utmanande på en arbetsplats bör betraktas som en form av sexuella trakasserier. Bägge könen får tillsammans ta ansvar för att skapa ett tryggt arbetsklimat.”
Jag såg här i kommentarerna att jag inte är ensam och att du också har svarat, men det skulle vara intressant med en lite längre förklaring till hur du resonerar.
Men som sagt, bra jobbat.
06 november 2009 kl 10:30
Tack för ett utmärkt manifest! Jag satt uppe alldeles försent i går och läste. Vilket märkligt, genus-hjärntvättat samhälle vi lever i! Det kan ju bara vara en tidsfråga innan normalintelligenta människor får upp ögonen för det, får vi hoppas.
Clabbe;
“I Sverige kan ingen kvinna tvingas bli mamma mot sin vilja. Män kan däremot inte bara tvingas bli pappor, utan även bli tvungna att betala underhåll i 18 år. Detta är djupt orättvist och ojämställt.
Det är nämligen inte ovanligt att kvinnor som vill bli ensamma mammor utnyttjar lagen, dels för att bli gravida och dels för att få underhåll från en pappa som sen inte ens får träffa sitt barn. Dessutom används graviditeter inte sällan av kvinnor som till varje pris vill behålla en man som hon håller på att tappa kontrollen över.
Lösningen heter “juridisk abort”. Kvinnan tvingas meddela pappan före en viss tidpunkt i graviditeten. Pappan får då ta ställning till om han vill ta på sig eller helt avsäga sig faderskapet”
Det finns inga 100% säkra preventivmedel. Risken för graviditet finns ALLTID där. Att ha sex ÄR att kanske göra ett barn. Det är en del av paketet och det får man ha med i bakhuvudet och ta ansvar för, kvinna som man. Annars får man låta bli. Sorry. ( men det är naturligtvis fruktansvärt beklagligt och helt obegripligt att det finns kvinnor som utnyttjar män för att bli gravida )
06 november 2009 kl 12:17
Mycket snyggt dokument! Keep up the good work.
06 november 2009 kl 12:27
@Martin
“Jag såg här i kommentarerna att jag inte är ensam och att du också har svarat, men det skulle vara intressant med en lite längre förklaring till hur du resonerar.”
Jag förklarar gärna.
Det ingår två komponenter i det sexuella spelet. Att locka till sig en person, och att aktivt skapa kontakt med en person. Traditionellt sett står kvinnan för lockandet och mannen för kontaktskapandet, och det mönstret lever till stor del kvar (även om det inte är lika låst längre, vilket är positivt). Om en arbetsplats är orolig för sexuella trakasserier så får man enligt mig reglera bägge komponenterna. Lika lite som man får göra en kvinna obehaglig till mods genom att bjuda ut henne på en oönskad dejt eller genom att kommentera hennes klädsel, så får inte en kvinna göra en man obehaglig till mods genom att klä sig alltför utmanande och anspela på sin sexualitet.
Sedan kan man ju hävda att djupa urringningar inte är något särskilt vanligt förekommande i Sverige, och det håller jag med om. Så det handlar mest om principen. Om vi inte vill att män ska vara för aktiva och framfusiga på det sexuella planet på arbetsplatsen, så får kvinnor inte vara för lättklädda.
Warren Farrell använder ett exempel där en man hade en bild på en kvinna på sitt skrivbord, en kvinna med djup urringning. Då sa chefen till att den fick han ta bort, eftersom det är sexuella trakasserier mot de anställda kvinnorna att ha lättklädda kvinnor på bild. Men då sa den anställde att bilden var tagen på en kvinna som jobbade i samma företag; det var helt enkelt så hon var klädd på jobbet. Så där framträder en dubbelmoral mellan könen.
06 november 2009 kl 13:14
Pelle:
Tack för en väldigt läsvärd sajt och ett bra manifest. Keep up the good work!
Jag skulle vilja riva lite mer i frågan om juridisk abort, som Clabbe tog upp. Du skrev så här i ditt svar till honom:
“Juridisk abort skulle göra situationen rättvis mellan mamman och pappan, men det skulle vara en katastrof för barnet. Barnet behöver sin pappa, både emotionellt och ekonomiskt. Därför stödjer jag inte juridisk abort. Rättvisa mellan könen är viktigt, men barnets välgång är ännu viktigare.
Jag förstår hur du tänker, och jag har själv funderat mycket kring juridisk abort, men varje gång så återvänder jag till att vi har ingen rätt att neka barnet tillgång till bägge sina föräldrar.”
Med “barnet” måste du väl primärt mena det under 12 veckor gamla (eller vilken gräns man nu skulle välja för en rätt till juridisk abort) fostret, som inte har rätt till sitt eget liv. På sätt och vis skulle man väl nästan kunna tycka att det är “en katastrof för barnet” att inte få leva också. Och att mamman om hon låter göra abort “neka[r] barnet tillgång till bägge sina föräldrar”.
Därmed inte sagt att jag skulle vara emot fri aborträtt för kvinnor, ty det är jag inte, utan att jag inte är säker på att jag tycker att ditt resonemang håller på den här punkten. Och att jag är skeptisk till att kvinnans oförgripliga rätt till sin egen kropp ska kunna innebära en oförgriplig rätt även till mannens plånbok. Är det nödvändigt för en genuint fri aborträtt?
Sofia skrev i sitt svar till Clabbe:
“Att ha sex ÄR att kanske göra ett barn. Det är en del av paketet och det får man ha med i bakhuvudet och ta ansvar för, kvinna som man.”
Visst är det så. Fast det finns ju skillnader i vilka sätt att ta ansvar som står till buds för de båda könen. Bara det ena kan bestämma att barnet ska tas bort (och bara det ena kan vara gravitt och amma i ett år eller så). På grund av det är det antagligen omöjligt att få till någon abortordning som är “rättvis” mellan män och kvinnor även om man bortser från barnet.
Men det får mig ändå att vilja återknyta till Pelles resonemang om barnets rätt till sin pappa, som i kombination med kvinnans aborträtt i mina ögon rättighetsmässigt innebär att kvinnan (som får bestämma över barnets liv) är överordnad barnet (som har rätt till sin pappa, men inte till sitt liv), som i sin tur är överordnat mannen.
Jag kan köpa att det är orimligt att mannen ska ha någon rätt till kvinnans kropp i det här sammanhanget (eller något annat), och jag kan köpa att ett barn har rätt till båda sina föräldrar, men det stör mig att det liksom finns ett stadium där den där figuren i livmodern samtidigt är både ett foster som saknar rätt till sitt eget liv och ett barn som har rätt till sin pappa om mamman bestämmer sig för att se figuren som ett barn och inte som ett foster.
Kärnfrågan när det gäller relationen man–kvinna är naturligtvis hur man ska se på en situation där en gravid kvinna beslutar sig för att inte göra abort och mannen som har gjort henne gravid utnyttjar sin hypotetiska rätt till juridisk abort. Är det rimligt att se det som att han försöker tvinga henne att göra abort (t.ex. om hon inte anser sig kunna försörja barnet ensam)? Innebär hans beslut ett intrång i hennes kroppsliga integritet? Och, om man tar med barnet också i resonemanget, har inte han eller hon rätt till en pappa som vill ha honom eller henne (ett barns rätt att vara önskat förekommer ju bland argumenten för kvinnans rätt till abort ibland)?
Jag vet inte. Vad sägs?
Jag undrar om den här frågan kanske hänger ihop med den om mäns förbrukningsbarhet. Ser man till stammens överlevnad i mänsklighetens barndom är prioritetsordningen kvinna–barn–man säkert den bästa (även om just frågan om rättslig reglering av abort inte lär ha varit särskilt aktuell i jägar- och samlarsamhället). Införandet av aborträtten kan ses som en följd av att man skalade bort en patriarkal ordning (som jag skulle gissa härstammar från jordbrukarsamhället) där barn och kvinna sågs som mannens eller klanens egendom, men det kanske finns mer att skala bort?
06 november 2009 kl 13:30
Vad ambitiöst! Bra jobbat Pelle! Ska genast printa ut!
06 november 2009 kl 14:34
Lysande, Pelle! Min kommentar återfinns här:
http://genderrorism.blogspot.com/2009/11/man-kanske-borde-ta-och-lagga-ner.html
06 november 2009 kl 15:58
Sofia skrev:
“Det finns inga 100% säkra preventivmedel. Risken för graviditet finns ALLTID där. Att ha sex ÄR att kanske göra ett barn. Det är en del av paketet och det får man ha med i bakhuvudet och ta ansvar för, kvinna som man. Annars får man låta bli. Sorry.”
Då ovanstående endast gäller män - i och med kvinnors aborträtt – har vi i jämställdhetens namn två vägar att gå, nämligen, att omedelbart avskaffa aborträtten eller att ofördröjligen införa juridisk abort.
Nemo
06 november 2009 kl 16:33
Pelle, jättebra gjort, bara att gratulera!
I stort ett mycket läsvärt och tänkvärt manifest.
@ Johan, intressanta tankar! Jag har tidigare inte förstått tanken med juridisk abort, efter antagandet att det borde missgynna barnet. Din förklaring är dock tänkvärd.
Givetvis skulle det vara en katastrof för barn och många män plötsligt skulle blev “avhoppare”, men finns en sådan risk? Men precis som du säger, om fostret om det föds har rätt till båda föräldrarna (vilket ju i alla fall är högst önskvärt) skulle man väl också kunna hävda att det i någon mån har rätt att vara önskat av båda föräldrarna? Givetvis är förhoppningen att denna problematik är ovanlig och att kommunikation löser frågan för de allra flesta föräldrar!
06 november 2009 kl 18:55
@Johan
“men det stör mig att det liksom finns ett stadium där den där figuren i livmodern samtidigt är både ett foster som saknar rätt till sitt eget liv och ett barn som har rätt till sin pappa om mamman bestämmer sig för att se figuren som ett barn och inte som ett foster.”
Som sagt, jag förstår precis vad du menar, men jag ser ändå inte att juridisk abort är en bra lösning.
Däremot så tror jag att i ett samhälle där det är självklart med delad vårdnad och delat boende för barnet när föräldrarna inte bor ihop, så är det inte så attraktivt att försöka lura en man till att bli pappa. Han kan ju vara pappa utan att bo med mamman, och mamman får då inget underhåll, utan bara ökade utgifter för att försörja barnet varannan vecka.
Så mitt tips är att vi kämpar för att införa DNA-testning, gemensam+delad vårdnad och delat barnbidrag, och sedan tror jag det kommer att märkas att juridisk abort är helt överflödigt.
06 november 2009 kl 18:56
“Ser man till stammens överlevnad i mänsklighetens barndom är prioritetsordningen kvinna–barn–man säkert den bästa ”
Kanske. Det beror nog på hur ung och fertil kvinnan är, om vi pratar strikt evolutionsbiologi.
06 november 2009 kl 18:58
Tack alla som lämnar uppskattande kommentarer! Det inspirerar mig att fortsätta utveckla mitt arbete kring könsfrågor.
The Genderrorist, du måste såklart fortsätta blogga! Alla som strävar efter äkta jämlikhet behövs i den här kampen.
06 november 2009 kl 19:34
@Pelle
“Däremot så tror jag att i ett samhälle där det är självklart med delad vårdnad och delat boende för barnet när föräldrarna inte bor ihop, så är det inte så attraktivt att försöka lura en man till att bli pappa. Han kan ju vara pappa utan att bo med mamman, och mamman får då inget underhåll, utan bara ökade utgifter för att försörja barnet varannan vecka.
Så mitt tips är att vi kämpar för att införa DNA-testning, gemensam+delad vårdnad och delat barnbidrag, och sedan tror jag det kommer att märkas att juridisk abort är helt överflödigt.”
Tanken är god. Jag är inte heller förtjust i juridisk abort.
För övrigt undrar jag om inte den omständigheten att man på den vägen kan uppnå största möjliga rättvisa mellan könen utan att behöva införa juridisk abort kunde vara ett argument att uttryckligen använda sig av.
06 november 2009 kl 19:39
@Pelle
Jag skrev: “Ser man till stammens överlevnad i mänsklighetens barndom är prioritetsordningen kvinna–barn–man säkert den bästa ”
Du skrev: “Kanske. Det beror nog på hur ung och fertil kvinnan är, om vi pratar strikt evolutionsbiologi.”
Jojo, kvinnans överlevnadsvärde för stammen låg mest i hennes potential att föda fler barn i framtiden. Antagligen såg jag en tämligen ung och fertil kvinna för mitt inre öga när jag skrev mitt inlägg …
06 november 2009 kl 20:22
PB, juste jobbat med manifestet!
Du har verkligen en värdefull supertalang att sammanfatta komplexa, nya idéer på ett kortfattat och enkelt uttryckt sätt, utan att förlora argumentativ kraft. Du är djupt avundsvärd med denna egenskap!
Vad gäller diskussionen om manliga villkor kring föräldraskapet, undrar jag om det finns fler som reagerar som jag. Om jag utgår från PBs svar:
“Lösningen på kvinnor som vill behålla sin man genom att “råka” bli gravida är ett manligt p-piller. Tills dess så är situationen inte tillfredsställande för män, men vissa biologiska fakta kan endast övervinnas genom att den medicinska tekniken fortsätter att utvecklas.”
Är det verkligen så otänkbart att efterlysa en genomgripande attitydsförändring till kondomen, det absolut mest överlägsna preventivmedlet av alla befintliga och sannolikt även av snart kommande manliga p-piller, där inte bara kondomens preventiva skydd på 96-97% tillförlitlighet utklassar övriga preventivmedel (kvinnliga p-piller snitta på dryga 90%), men dessutom är det enda som skyddar mot sexuellt överförbara sjukdomar (STDs)?
Attityden idag är att kondomen starkt förväntas vara ett manligt hjälpmedel mot oönskade graviditeter och man skuldbelägger t o m unga grabbar i försök att öka kondomanvändningen.
I själva verket säljs det lilla gummipaketet på lika villkor till båda könen och det finns inga som helst undanflykter när det gäller hur precis lika enkelt eller svårt det är för en kvinna att hala fram en kondom inför ett samlag som det är för en man, utöver attityden förstås. Och fan, med bara glimten i ögat förvandlas varje knullgummi lätt till ett högerotiskt sexhjälpmedel istället!
Detta skulle kunna vara en dellösning på problematiken kring oönskade graviditer till viss del, och ha angenäma bieffekter vad gäller spridningen av STDs.
Varför pratar vi så sällan om ett rimligt kvinnligt ansvarstagande, även i andra sammanhang? På likställda villkor som mäns? Ens när det gäller kvinnornas egen gynekologiska hälsa?
Vad tycker ni? Ställer jag orimliga krav på kvinnan (och på vår syn på man som kvinna) i bara detta lilla exempel, där jag annars tror mig kunna förvänta se en riktig jämställd, ansvarstagande kvinna axla långt mera vittgående ansvar i samhällets alla delar?
06 november 2009 kl 21:01
hampus,
Tack för berömmet!
Kondom är utmärkt på så vis att det ger ett gott skydd mot sjukdomar för de som har sex, och om du som man använder kondomen på ett korrekt sätt och varje gång så kan du vara tämligen säker på att det inte blir några barn.
Men dina statistiska siffror på p-piller och kondom stämmer inte. Kondom är ganska dåligt som preventivmedel statistiskt sett, eftersom folk inte alltid kommer ihåg det eller har det med sig, om många använder kondomer på fel sätt (rispar i dem, eller “drar ur” på fel sätt). P-piller är betydligt säkrare i längden i ett befolkningstvärsnitt.
Sedan så tycker jag personligen att kondom är tråkigt att använda inom ramen för en fast relation.
07 november 2009 kl 00:27
Nemo Johan mlf;
Nemo skrev;
Då ovanstående endast gäller män - i och med kvinnors aborträtt – har vi i jämställdhetens namn två vägar att gå, nämligen, att omedelbart avskaffa aborträtten eller att ofördröjligen införa juridisk abort.
Jag ser din poäng men jag tycker inte att det är riktigt så enkelt. Visst har kvinnor rätt till att göra abort men det är ett stort och svårt beslut och inte ens ett alternativ, moraliskt, för alla. Om hon medvetet har blivit gravid mot mannens vilja kan jag köpa en juridisk abort men i andra fall tycker jag att det är oförsvarbart. Och ryggradslöst. Omvänt, i jämställdhetens namn så borde det inte heller vara ok för en kvinna att göra abort om mannen är emot det. Han är ju lika mycket förälder till det blivande barnet och kan ha samma betänkligheter emot abort. ( Nu låter det som att jag är abort motståndare. Det är jag inte, men jag tycker att man ska vara två om beslutet.)
07 november 2009 kl 06:15
Angående restriktioner till utmanande klädsel för kvinnor på arbetsplatsen så är jag mycket tveksam. Det är verkligen inte säkert att en kvinna har klätt sig sexigt på jobbet för att bli uppvaktad, och det bör var och en förstå. Däremot så kan flörtighet orsaka problem som den flörtiga är ansvarig för. Det finns ju de som vill bli uppvaktade för att bli bekräftade och flörtar för att väcka än den enas än den andres intresse, men som egentligen inte är intresserad av något mer. Det kan nog ibland ses som en variant av sexuella trakasserier.
07 november 2009 kl 11:54
Om män inte får ha kortbyxor eller sandaler borde inte kvinnorna få ha exempelvis kort kjol. Annars är det inte helt jämställt. Tycker jag.
08 november 2009 kl 22:56
@Pelle
“Juridisk abort skulle göra situationen rättvis mellan mamman och pappan, men det skulle vara en katastrof för barnet. Barnet behöver sin pappa, både emotionellt och ekonomiskt.”
Känns ju inte så schyst mot att alla de barn som växt upp med bara en förälder och inte lidit av det. Ett barn behöver en vuxen som tar om dem och ger dem kärlek. Visst är det bra om ett barn både har en kärleksfull mamma och en lika kärleksfull pappa. Men nån “katastrof” att bara ha en förälder är det knappast. Vi har ett fungerande socialt skyddsnät i Sverige som gör att det inte går nån nöd på barn med bara en förälder.. Hur kul skulle det vara att ha en ovillig pappa?
09 november 2009 kl 00:47
@Clabbe
Visst finns det massor av ensamföräldrar som gör ett fantastiskt bra jobb. Men statistiskt sett är det oerhört gynnsamt för ett barn att ha en närvarande pappa, det kan vi inte komma ifrån. Således är det en extra utmaning att vara ensamförälder och knappast något som vi bör sätta i system - mer ett nödvändigt ont som uppstår ibland, och som samhället givetvis får stödja när det inte går att undvika.
Och även om vi har ett bra socialt skyddsnät i Sverige så känns det olustigt att skattebetalarna ska få försörja de barn som papporna avsäger sig. Pappan är trots allt mer ansvarig och mer delaktig än resten av befolkningen.
Slutligen så måste det vara en hemsk upplevelse att växa upp som ett av de barn som pappan inte ville ha, och som han t o m skrev under på att han inte ville ha att göra med. Man kan behöva åratal av terapi för mindre…
09 november 2009 kl 01:15
@Pelle
Du pratar om närvarande pappor. Men en motvillig pappa kan väl inget barn må bra av att ha? Ser ingen större skillnad mellan om pappan inte vill veta av barnet men tvingas betala underhåll eller om han avsagt sig faderskapet genom juridisk abort.
Sen förstår jag inte riktigt vad du menar med att ensamföräldrar skulle “sättas i system” om vi införde juridisk abort. Det skulle snarare sätta press på mamman att låta pappan komma till talas innan hon bestämmer sig för att föda. En sån press vore bra ur jämställdhetssynpunkt.
Pappan är “ansvarig” skriver du. Ingen kvinna i Sverige kan tvingas “ta ansvar” och bli mamma mot sin vilja. För män är saken helt annorlunda, och det är ett stort jämställdhetsproblem, anser jag.
09 november 2009 kl 13:07
@Clabbe
Det verkar helt enkelt som vi får ha olika ståndpunkter i denna sakfråga, vilket jag bara ser som positivt. Det behövs en debatt även mellan män (och intresserade kvinnor) om vilka rättigheter som det är rimligt för män att kräva.
09 november 2009 kl 16:25
Gällande juridisk abort så är det en möjlighet jag själv förordar. Anledningen är att någon skyldighet att vara närvarande inte finns med dagens system heller, den enda skillnaden avser alltså underhållet. Män som vill vara frånvarande är det redan idag, och de som inte vill vara det kommer inte att vara det trots juridisk abort. Det är ju ingen karl som faktiskt tror att barnet slutar existera bara för att han ansöker om juridisk abort. Det skulle kanske bli en intressant diskussion om du skrev ett inlägg bara om detta..?
Det här med att kvinnor inte borde få vara för lättklädda på arbetsplatsen tycker jag faktiskt att du ska tänka igenom ett varv till. För det första är det fullständigt omöjligt att dra gränsen någonstans, för jag gissar att du inte förordar burkha? För det andra så andas förslaget en väldigt tråkig människosyn. Kvinnor som män finner “lockande” ska det inte vara olagligt att trakassera, dels för att de får skylla sig själva och dels för att män naturligtvis inte kan låta bli att trakassera en lockande kvinna. För det tredje så har det visat sig att lika många män som kvinnor trakasseras sexuellt. Beror detta på männens djupa urringningar, eller har de lockat kvinnorna på andra sätt? De kanske avsiktligt har gjort sig attraktiva, vilket då rimligtvis bör förbjudas enligt samma princip.
09 november 2009 kl 16:41
Vi drar ju redan nu en gräns vad gäller klädsel. Att jobba naken eller i badkläder anses inte vara OK. Så att ha en klädkod på en arbetsplats tycker jag är fullt rimligt. Det handlar bara om att sätta ord på det som de flesta redan tycker är självklart. Det flesta tycker även att det är självklart att man inte ska tafsa på sina kollegor, och om vi har kunnat sätta ord på det så kan vi väl sätta ord på vilken klädsel som är OK.
Det är möjligt att det blir ett separat inlägg om juridisk abort.
10 november 2009 kl 13:53
Arbetsuniform/klädkod till alla ser jag i och för sig inte direkt några problem med, om man vill införa det.
Men lite känns det som att du undviker det stora problemet med förslaget. Sexuella trakasserier är inte ett manligt beteende som motsvaras av ett kvinnligt beteende (lockande). Det är ett beteende som tycks uppfriskande okönsbundet. Och vill du då, i jämställdhetens namn, åtgärda lockandet så måste du rimligtvis åtgärda både mäns och kvinnors lockande, då de leder till lika stora problem (och, rimligtvis, obehag).
10 november 2009 kl 14:00
Lena, du måste vara mer specifik om jag ska kunna svara på det du skriver. Hur lockar män kvinnor? På vilket sätt täcks det inte av mitt förslag?
20 november 2009 kl 04:54
Hej,
har läst ditt manifest och tycker att din grundtanke om jämnlikhet i fråga om rättigheter, skyldigheter och möjligheter är vad som är relevant att eftersträva.
Några saker som slog mig då jag läste dina åsikter är bla dna-test på alla nyfödda där jag delar din uppfattning, men jag tycker det faktum att män i dag saknar skyldighet att ta ansvar för sitt barn, enbart har rätt att göra det inte belystes ordentligt. Du skriver om delad vårdnad, men att det inte heller innebär skyldighet att ta halva ansvaret för barnet i tid omsorg och försörjning är kanske inte något alla är införstådda med. SCB uppdaterar tyvvärr inte regelbundet sin jämnställdshetsstatistik - som du skriver - eftersom det är uppdragsbaserad undersökning som i dagsläget saknat finansiär sedan år 2005. När du skriver att forskning visat att lika många män misshandlats av kvinnor i nära realtioner som omvänt undrar jag lite över var du funnit den informationen? jag har själv sökt statistik i ämnet och fått uppfattningen det handlar mycket om hur man gjort undersökningen och att ett tydligt resultat är svårt uppnå, men enl BRÅs senaste siffror är det väldigt tydligt att kvinnor utsätts för misshandel av närstående män i mycket högre utsträckning än tvärtom… vilket egentligen är ovidkommande eftersom våld i alla dess former oavsett utövare och dem som utsätts för det är ett brott för mycket och något som samhället bör aktivt motverka. Men det är viktigt att fakta får vara vägledande som du själv påpekar. Jag funderar också över tankegångarna i lönefrågorna, att kvinnor till stor del arbetar inom lågavlönade yrken inom tex vård och barnomsorg nämns inte. Inom barnomsorgen är det över 90% kvinnor, och om kvotering vore ett verktyg för få fler män att ta del av omvårdanden av barn vore det nog inte helt fel… frågan är om det är så att män är missgynnade vid antällningar av barnskötartjänsterna eller om de inte söker dem av andra skäl? Likaså utgörs socialarbetare av till största delen kvinnor och en jämnare könsfördelning där skulle förmodligen vara gynnsamt för alla, hur kan man uppnå det? Att fler kvinnor ska finnas på poster som kräver mycket i tid och engagemang förutsätter bättre och mer flexibla lösningar för att tillgodose barnomsorg och även äldreomsorg och hushållsnära tjänster, vilket tack och lov verkar vara på gång. Mycket i ditt resonemang utgår från jämnlikhet i äktenskap och vid skillsmässa, men många i dag lever i samboförhållanden då andra regler gäller för tex de ekonomiska frågorna.
Min uppfattning är att män i de fall de vill och önskar i dag tilldelas delad vårdnad med anledning av barnets bästa ( som sig bör ) , har sett många fall och din uppgift om att mammor får vårdnad i så hög andel bör specificeras med konkreta siffror och hänvisningar för att vara trovärdiga.
Jag håller helt och fullt med dig om att kvinnor inte är offer och män inte förtryckare, tycker därför inte heller att det är korrekt att säga att kvinnor “fått” rättigheter som du uttrycker det, vi lever i en demokrati - då kan väl ingen “ge” någon rättigheter som en allmosa, vi fattar gemensamma beslut och majoritetens vilja styr, de rättigheter var individ har är något som uppnåts - inte givits oss till skänks.
20 november 2009 kl 08:43
Jeanette,
Källhänvisningarna till våld i nära relationer finns i manifestet.
Det finns inget i lagen som säger att en pappa som är vårdnadshavare har mindre skyldighet att ta hand om barnen, än en mamma som är vårdnadshavare. Däremot kan mamman *känna* en större skyldighet, men det är ingen fråga för lagstiftarna.
Vad gäller lågavlönade yrken och kön, så tycker jag att det är utmärkt att det kommer igång en diskussion, men då utifrån korrekta premisser. Lönediskriminering är inte problemet.
Att reglerna för samboskap och äktenskap är olika är i sig inget problem. Det är bra om det finns olika typer av lösningar för att leva ihop. Men det är enormt viktigt att män och kvinnor har en stark medvetenhet om vilken samlevnadsform man väljer. Om man ska vara hemmaförälder bör man nog vara gift…
Vad gäller enskild vårdnad till mammor efter separationer så finns det källhänvisningar i dokumentet. Har du missat att det finns källhänvisningar genom hela texten och sedan listas alla källorna på slutet?
Jag använder uttrycket “få” rättigheter om bägge könen. Män bör få rättigheten att automatiskt bli vårdnadshavare av sitt barn när faderskapet är fastställt. Har du ett annat uttryck som fungerar lika bra i sammanhanget?
Tack för kommentarerna.
20 november 2009 kl 11:13
Jeanette:
“jag tycker det faktum att män i dag saknar skyldighet att ta ansvar för sitt barn, enbart har rätt att göra det inte belystes ordentligt.”
Att ta hand om barn handlar om vilja, inte om skyldigheter. Flera faktorer tyder faktiskt på att kvinnor inte vill män tar hand om barn.
“Du skriver om delad vårdnad, men att det inte heller innebär skyldighet att ta halva ansvaret för barnet i tid omsorg och försörjning är kanske inte något alla är införstådda med.”
Du förväxlar delning med lika delar. Delning betyder inte hälften var.
“När du skriver att forskning visat att lika många män misshandlats av kvinnor i nära realtioner som omvänt undrar jag lite över var du funnit den informationen?”
Peter Gill och Carita Remahl vid Gävle högskola är ett exempel på källa med det resultatet.
“jag har själv sökt statistik i ämnet och fått uppfattningen det handlar mycket om hur man gjort undersökningen och att ett tydligt resultat är svårt uppnå,”
Tydliga resultat är svåra att uppnå i all forskning och därmed finns det en praxis gällande vad som gäller. Metoden i detta fall kallas CTS (Conflict Tactics Scale) och den enda egentliga kritiken mot den är att man inte tar hänsyn till rena åsikter om patriarkat.
“men enl BRÅs senaste siffror är det väldigt tydligt att kvinnor utsätts för misshandel av närstående män i mycket högre utsträckning än tvärtom…”
De flesta “närstående män” som kvinnor misshandlas av är patienter, elever och liknande arbetsrelaterade dåd. De faktiska dåd som begåtts av pojkvänner är en minoritet av den siffran.
“vilket egentligen är ovidkommande eftersom våld i alla dess former oavsett utövare och dem som utsätts för det är ett brott för mycket och något som samhället bör aktivt motverka.”
Och partnervåldet är alltså lika många våldsutsatta kvinnor som män. Rent fysiskt kan kvinnor utsättas värre men det fysiska våldet är inte det viktiga. Det viktiga är kränkningen i handlingen.
“Jag funderar också över tankegångarna i lönefrågorna, att kvinnor till stor del arbetar inom lågavlönade yrken inom tex vård och barnomsorg nämns inte.”
Att kvinnojourer ville förbjuda män att arbeta med barn pga pedofilrisk nämns heller inte. Mäns kontakter med barn saboteras konstant.
“Inom barnomsorgen är det över 90% kvinnor, och om kvotering vore ett verktyg för få fler män att ta del av omvårdanden av barn vore det nog inte helt fel…”
Kvotering är alltid fel för kvotering slutar alltid illa. Vill man ha fler män så får man göra det mer attraktivt för män att vara där.
“frågan är om det är så att män är missgynnade vid antällningar av barnskötartjänsterna eller om de inte söker dem av andra skäl?”
Samhället har panikångest gällande pedofiler. Sanningen är att samhället vill inte ha män där. Nu vill man av politiska orsaker hävda det omvända men män är inte blinda.
“Likaså utgörs socialarbetare av till största delen kvinnor och en jämnare könsfördelning där skulle förmodligen vara gynnsamt för alla,”
Javisst, en jämnare politisk fördelning skulle också vara gynnsamt men när kursledarna säger “ni måste vara vänsterpartister för att tro på det här” då är det inte konstigt att det fattas både politisk och könsmässig mångfald.
“hur kan man uppnå det?”
Människor väljer andra alternativ när de andra alternativen är mer attraktiva. Tvångsåtgärder har aldrig funkat. Jag kan räkna upp tusentals exempel på totalt misslyckande att kvotera och tvinga fram önskat resultat.
Läs inläggen om mansforskning på min blogg.
“Att fler kvinnor ska finnas på poster som kräver mycket i tid och engagemang förutsätter bättre och mer flexibla lösningar för att tillgodose barnomsorg och även äldreomsorg och hushållsnära tjänster,”
Hur har män gjort för att klara av att vara på sådana poster?
“Min uppfattning är att män i de fall de vill och önskar i dag tilldelas delad vårdnad med anledning av barnets bästa ( som sig bör ) , har sett många fall och din uppgift om att mammor får vårdnad i så hög andel bör specificeras med konkreta siffror och hänvisningar för att vara trovärdiga.”
Konkreta siffror finns redan. I och med en lagändring anbefalld att förhindra att våldsamheter förekom vid gemensam vårdnad så smög man in att även samarbetssvårigheter resulterade i att enskild vårdnad tilldömdes - nästan alltid till mammans fördel. Resultatet blev minskad andel gemensam vårdnad.
“vi lever i en demokrati - då kan väl ingen “ge” någon rättigheter som en allmosa, vi fattar gemensamma beslut och majoritetens vilja styr”
Vi lever i en representativ demokrati, majoritetens vilja kan ignoreras vilket flera politiker har sagt de har för avsikt att göra gällande exempelvis föräldraförsäkningen och skulle alla partier vara överrens finns det ingen majoriteten kan göra åt det.
30 november 2009 kl 21:47
Takk Pelle,- dette var en virkelig flott oppsummering! Manifestet ditt fortjener å bli lest av mange. Det burde bli sendt ut som et bilag til de store avisene.
30 november 2009 kl 21:53
Tack Ola!
Så länge så får vi sprida det själva via nätet.
03 december 2009 kl 01:34
Du tappade mig redan när du skrev:
“Om vi ska vara riktigt djupa i vår kritik av feminismen och dess uppkomst, kan vi även säga att det allra bästa skulle varit om man från början hade skapat en jämställdhetsrörelse istället för en feministiskt rörelse, eftersom själva namnet “feminism” skapade ett fokus i jämställdhetsdebatten som innebar att man bara tittade på kvinnors situation.”
Vill då upplysa om följande:
Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer. (Uppslagsord “feminism” i Nationalencyklopedin på Internet, Ne.se, januari 2007.)
Vidare stördes läsningen av alla stavfel.
Till sist undrar jag om det är du själv som illustrerat och fotograferat bilderna till din krönika? Annars bör du inte sprida den vidare, då det är ett brott mot fotografernas/illustratörernas upphovsrätt.
03 december 2009 kl 01:55
Negativ,
Alla bilder jag använder i mitt manifest har jag köpt lagligt. Bilderna jag använder på bloggen är konsekvent från s k “stock”-sajter där det finns bilder man lagligt får använda. Det är inte bara bilder man tagit själv man får använda, vilken planet kommer du ifrån egentligen?
Din kritik är för övrigt helt förvirrad. Visst attackerade folk ordet feminist när det uppstod, men vad har det att göra med mitt citat om feminismen??
Du nämner även “alla stavfel”. Jag har sett att det finns något enstaka. Kan du möjligen lista alla dessa stavfel som du hävdar finns?
03 december 2009 kl 02:49
Negativ:
“Vill då upplysa om följande: Ordet feminist var ursprungligen ett nedsättande uttryck för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer.”
Dagens moderna feministrörelse skapades långt senare och det Pelle sade var att man inte skulle kallat den feminism då. Du verkar ha svårt att skilja på rörelsen som skapades på 60-talet eftersom man ansåg kvinnor kom i skymundan i kampen mot imperialismen och ordet som tillkom långt tidigare.
03 december 2009 kl 21:59
Jag får lite Negativa “passagen-vibbar”;
http://debatt.passagen.se/show.fcgi?category=3500000000000014&conference=10500000000000295&posting=19500000005589815
04 december 2009 kl 21:01
Det snakkes mye om lønnsgapet, men ingen snakker om pensjonsgapet. I Norge lever kvinner i gjennomsnitt ca fem år lenger enn menn. Jeg antar det er omtrent det samme i Sverige. Likevel har vi den samme aldersgrensen for pensjonering (67 år i Norge), og vi betaler det samme i pensjonsavgift. Det betyr at en gjennomsnittsmann da betaler for hele sin pensjon samt ca 2,5 år av en kvinnes pensjon. En kvinne slipper å betale ca. 2,5 år av sin pensjon, for det er betalt av en mann. Vi ser her at menn har to ulemper:
a) de dør fem år tidliger enn kvinner
b) de må betale for ca. 2,5 år med pensjon som de ikke får.
For kvinner er de to fordeler:
a) de lever fem år lenger enn menn
b) de slipper å betale for ca 2,5 år av pensjonstilværelsen sin.
Kan man kalle dette likestilling? Hva ville feministene sagt om det hadde vært omvendt? Det er jo ille nok at menn dør fem år tidligere enn kvinner.
Hva om vi hadde økt pensjonsalderen for kvinner med et par år, og senket den med et par år for menn? Da ville vi få omtrent samme antall år som pensjonister.
05 december 2009 kl 20:27
Intressanta tankar Ola. Med tanke på att feminister hela tiden ställer kollektivet kvinnor mot kollektivet män, så skulle de helt klart pushat för en förändrad lagstiftning om det var män som levde längre.
06 december 2009 kl 11:32
@Pelle: Du skrev “Och även om vi har ett bra socialt skyddsnät i Sverige så känns det olustigt att skattebetalarna ska få försörja de barn som papporna avsäger sig. Pappan är trots allt mer ansvarig och mer delaktig än resten av befolkningen.”
Tycker att du att de kvinnor som vill göra abort ska bekosta operationen ur egen ficka - eller ska skattebetalarna fortsätta att göra det? Mamman är väl “mer ansvarig och mer delaktig än resten av befolkningen”?
06 december 2009 kl 18:58
@Clabbe
Bra poäng. Men man kan även föra ett resonemang om att samhället sparar pengar genom att se till att aborterna verkligen blir utförda, eftersom det då blir färre oönskade barn, och oönskade barn behöver oftare försörjning från samhället.
Men jag är inte främmande för att diskutera om aborter ska vara belagda med en avgift. Det skulle tvinga folk att ta större ansvar för sin sexualitet.
10 december 2009 kl 21:29
[...] Kvinnor och män jobbar lika många timmar per vecka när förvärvs- och hushållsarbetet summeras. Var god gör en kort faktacheck på SCB innan du uttalar dig. Det är heller inget faktum att kvinnor får lägre lön än män! Inte om du talar om lika lön för lika arbete iallafall, vilket redan är implementerat i Sverige. Igen, gör en kort faktacheck med Jämo innan du uttalar dig (bägge källorna finns i mitt manifest). [...]
29 januari 2010 kl 10:54
[...] Män och kvinnor får samma lön för samma jobb, det visar både Jämos egen kartläggning och andra undersökningar. Mer info och källhänvisningar finns i mitt manifest. [...]
06 maj 2010 kl 19:50
Tack för detta manifest.
(Och för din blog i övrigt, och artikeln i Corren.)
Jag håller med, men har lite reflektioner på några begrepp som jag finner i manifestet, en terminologi som ofta används av feminister och sociala konstruktivister, och denna terminologi menar jag doftar nyspråk. Exempel på feministiskt nyspråk är ordet “osynliggjord” – en aktiv handling, som används i situationer där det mer passiva “inte gjorts synlig” skulle passa.
Begreppet “sociala konstruktioner” som sådana har jag inga problem med, de genomsyrar våra liv. Men de är sekundära fenomen, sociala konstruktioner är reaktioner på vad som råkar vara givet i en viss situation, och som ofta kan ledas tillbaka till oss som biologiska varelser.
I manifestet förekommer ord som “anses” och “förväntas” några gånger, och det får mig att osäkra min revolver. Dessa ord signalerar att man menar att något inte besitter några faktiska egenskaper, utan att det bara handlar om åsikter. Och det som ser ut som faktiska egenskaper – det ser vi bara för att vi förväntar oss det, och förväntningar det är lika med fördomar. Det blir en upp-och nedvänd värld. För i fråga om vedertagen kunskapssyn, där existerar ting och fenomen innan vi har kunskap om dem. Sen lyckas vi undan för undan identifiera och beskriva detta ting, detta fenomen. Man hittar mönster och man förstår vad som är betydelsefullt, och vad som inte är betydelsefullt. Det konstruktivistska resonemanget draget till sin spets leder till en magisk, alkemisk världsbild – världen blir till genom våra besvärjelser, våra trollformler.
I det här sammanhanget har vi också det populära begreppet “norm”, som tagit plats på bekostnad av ordet “normal”. “Normal” är inte längre ett deskriptivt uttryck om hur ett fenomen varierar, utan “normal” tolkas direkt som “normerande”, och är därmed en förolämpning mot alla som inte befinner sig i medelvärdets närhet. För “normen” styr oss, och vi följer den som lealösa mähän.
Men i verkliga livet fungerar inte “norm” som DEN stora grundbulten, utan det är ett myller av normer och påståenden som gör sig påminda. De varierar från mycket vaga – om jag går till jobbet orakad, så kan det betraktas som en uppmaning, till lagstadgade påbud – inga dubbdäck på sommaren. Men är det en naturlag att alla dessa normer blir åtlydda? För mig som inte riktigt kommit ur trotsåldern är sådana påbud ofta en anledning till att göra tvärt om.
I manifestet används ordet “könsroll” 54 gånger. En “roll” på teatern vet jag vad det är – en tydlig skapare och en tydlig utförare, och en publik. Men en “könsroll” vet jag inte om jag sväljer med hull och hår. För en utomstående observatör kan det vara ett rationellt begrepp, men inte för oss som aktörer – vi vet sällan riktigt vad vi gör, eller varför.
Feministiskt/konstruktivistiskt språkbruk är fullt av abstrakta begrepp. Dessa abstraktioner kan hjälpa till att synliggöra vissa fenomen, på avstånd kan mönster och relationer identifieras och beskrivas. Men att gå från abstraktionen tillbaka för att kunna påverka den konkreta situationen är en helt annan sak. Dels för att abstraktionen inte nödvändigtvis vilar på en riktig analys, och dels för att det levande livet inte låter sig styras. Ta bara något så konkret som pengars värde, hur tusan ska jag kunna påverka det? Abstraktioner är förföriska, och därmed förrädiska – hur många gånger har man inte hört ordet “struktur” uttalas med en uppsyn som om detta ord skulle lösa allting?
Inte nog med att det feministiska språkbruket är fullt av abstrakta begrepp, de används också på ett så otroligt kategoriskt vis att inte vet om man ska skratta eller gråta. “Patriarkatet” – PANG BOOM! “Män som grupp är överordnade gruppen kvinnor” – är kvinnor helt livegna? Jämför det med en naturvetare som aldrig sträcker sig längre än att tala om procentsatser eller grad av sannolikhet, och då är ändå naturvetarens objekt något synnerligen konkret.
Att det låter som det gör tror jag beror på att de här resonemangen uppstått i en akademisk, politisk och intellektuell värld där radikalitet varit det eftersträvansvärda. Det kan nog vara förförande att sitta på ett seminarierum och låta sig bli bländad av formuleringarnas elegans. Inte förvånande om man då kommer till slutsatser som inte riktigt påminner om vanligt sunt förnuft. Och när dessa sen omtolkas av journalister… Ja då säljer kvällstidningarna lösnummer.
Men jag tycker det känns som att pendeln redan har börjat svänga tillbaka.
Din blogg är ett exempel på det.
06 maj 2010 kl 21:12
Nils:
Oerhört intressant inlägg. Läser och begrundar.
06 maj 2010 kl 21:57
Nils beskriver bra det jag brukar beteckna som “föreställningen om att det finns en regissör”.
Nyspråket som Nils beskriver har sannolikt en härstamning från teater och litteraturvetenskapen där det bevisligen går att regissera och konstruera berättelser och skeenden.
Men eftersom dessa människor inte har läst naturvetenskap och evolution så görs den besvärliga sammanblandningen mellan teatern och det verkliga livet.
Oj: Det finns ingen regissör. Vi styrs av våra biologiska drifter kodade av evolutionen.
Jäklar nu vart det besvärligt. Så besvärligt att förträngningsmekanismen slår till och istället börjar “sagohjärnan” att jobba.
06 maj 2010 kl 22:01
PS!
Detta vart lite kul. Kloke Nils verkar vara skådespelare, enligt sökning på nätet.
Dvs en klok skådespelare som skiljer på saga och verklighet.
DS!