Johan Falk – De Fredlösa

22 november 2009, av Pelle Billing

Såg en av de nya Falk-filmerna i helgen, och genast gick det att se hur t o m denna typ av film (action) färgas av den svenska statsfeminismen.

I en scen så uppenbaras det att en manlig polis utsatt sin fru, som också är polis, för ett svek. Den kvinnliga polisen, som är en av huvudkaraktärerna, ger honom då två örfilar och hoppar sedan på honom med knytnävsslag så han till slut ligger på golvet. Vad är då sensmoralen? Att hon är elak och gjort något fel? Nej, vi förväntas tycka att hon ger honom det han förtjänar. Jag kan inte tänka mig att man haft samma handling om könen varit ombytta, eftersom det på film bara är osympatiska män som slår sina kvinnor.

johan_falk-gsi-300x177

Senare tar kvinnan parets två barn, och lämnar en lapp på köksbordet till maken där det står att de stuckit. Detta utan att konsultera mannen först. Barnen är uppenbarligen hennes, såsom hon ser det. Om mannen gjort det samma hade det väl setts som kidnappning kan jag tänka mig. Det intressanta är att feministernas argument om att kvinnan spenderar mest tid med barnen och därmed är det primära vårdgivaren inte håller här, eftersom maken är den som tagit hand om barnen mest p g a hennes krävande jobb.

Således ser vi här en av feminismens vanligaste fallgropar: kvinnor ska ha tillgång till mannens sfärer (kvinna blir specialpolis), men ska fortfarande ha monopol på de kvinnliga sfärerna (kvinna ser barnen som sina vid en separation).

Denna Johan Falk-film är således ett intressant samtidsdokument kring hur sned synen på könen var år 2009 i Sverige.

 

11 kommentarer på “Johan Falk – De Fredlösa”

  1. Ulf Andersson skriver:

    Jag tänkte gå och se GSI – Gruppen för särskilda insatser
    när den hade biopremiär. Men jag gick aldrig.
    Skälet: en av skådespelarna som medverkar i GSI
    är svartlistad för sin medverkan i den extremfeministiska
    filmen Män som hatar kvinnor (efter Stieg Larssons bok).

    Nu åker Jakob Eklund (Johan Falk) på samma biljett.
    Det diskuterades väl huruvida staten skulle dra in
    på sina bidrag till SF. Det betyder att det kommer att
    bli svårare att göra riktigt feministiska manshatarfilmer
    för våra skattepengar.

    Jag gråter inte om det aldrig mer spelas
    in en svensk film med feminism som budskap!

    Uffe från PappaRättsGruppen
    (som fick kritik av andra ”pappagrupper”
    i Sverige för att jag är antifeminist!)

  2. Erik skriver:

    Pelle:

    Det är ett bra påpekande du gör men du har gjort några missar i texten. Johan Falks fru som han har ett biologiskt barn med (Ola) och ett bonusbarn med (Lina) är inte polis utan jobbar med internationell marknadsföring (vice ordförande i Sverige reklammakares förening enligt Tredje Vågen) Johan Falk är först polis vid våldsroteln göteborgspolisen, sedan arbetslös (sade upp sig när chefen gav honom cykelstölder) försörjd av frun, därefter vid Europol.

    Poliskvinnan i serien heter Anja och är Johan Falks KK från tiden innan han träffade nuvarande frun. Då jag inte sett de Fredslösa kan jag inte säga vem som gjorde vad men jag gissar att då du skriver hon tog parets två barn och stack så var det Helén du pratar om. När du pratar om poliskvinnan är det Anja och vilken av dem som misshandlar Johan har jag ingen aning om även om det sannolikt är Helén eftersom det är hon han har barn med.

    Beträffande ”barnen” så är har de ett gemensamt barn, Ola. Dottern Lina är Johan låtsaspappa till och hon är vuxen vid tiden för GSI. Skulle alltså inte de ha fått ett till barn under de senaste två filmerna så verkar det osannolikt att mamma skulle ”ta” dottern. Hon är ju vuxen och bestämmer själv, hon kan däremot ta sonen och jag gissar det är vad som inträffar.

    Beträffande de nya Johan Falk-filmerna så har jag sett de fyra första och utvecklingen till radikalfeministisk manistisk stat i Sverige är tydlig hos svensk filmindustri. När Tredje vågen slutade så var Johan nämligen socialt en positiv bild. Från första början av GSI (film 1) så finns en aktiv och konstant process att ändra detta. Å ena sidan är filmerna underhållande kriminalaction

    Å andra sidan är de sociala delarna politisk propaganda och vid tiden för den fjärde GSI-filmen så reagerade jag kraftigt mot hur Johan Falk framställdes. Det har blivit en norm i svenska filmer att män skall vara svaga. Johan Falk var vid tiden för Tredje vågens slut inte svag så ändringarna de gjort för att passa in i det nya politiska manshatarklimatet är pinsamt tydliga.

  3. Zac skriver:

    Jag reagerade på exakt samma sätt som du. Har vi kommit så långt att det är legio för en kvinna att misshandla – observera att hon slår emot kroppen, baksidan av ryggen för att maximera smärtan och inte lämna spår. Hur det gått till i det hushållet innan är onekligen fritt för spekulationer…

    Sedan att hon tar barnen som ett slags segerpris gör en bara illamående… :o \

    //Zac

  4. Urban skriver:

    Kan man inte anmäla filmen till DO eller någon annan instans? Det här är ju inte acceptabelt och jag antar att filmen är finansierad av skattepengar, som ju det mesta andra i Sverige.

  5. Anders skriver:

    Hmm… är det bara jag, eller är det inte så att film är fiktion och att det nödvändigtvis inte behöver vara de bästa värderingarna som kommer till uttryck där? Och att skådespelare gör ett jobb och inte nödvändigtvis behöver tycka samma sak som deras rollfigurer?

    Det är ju inte precis en nyhet att actionfilmer av diverse slag ofta inte framför särskilt god moral, det är mycket där som löses med våld som aldrig skulle ha gjort i verkligheten. Men visst, man kan använda en film som språngbräda för en tänkvärd debatt.

    Och hur kommer det sig att man drar slutsatsen att presentera män med svaghet är likamed manshat? Jag får inte ihop det riktigt. Kan det inte vara så att manusförfattarna lika gärna lade in lite svaghet i karaktären för att göra honom mer nyanserad och på det sättet mer trovärdig och realistisk?

  6. Erik skriver:

    Pelle:

    Jag klantade mig, fick för mig det var Johan Falk som var polisen ifråga du skrev om (med tanke på hans felparkeringsböter i fjärde GSI-filmen) och hade som sagt inte sett filmen. Nu såg jag du aldrig skrev polisens namn men att ytterligare en manlig polis skulle utsätta sin flickvän för ett svek (en tredje om vi räknar polisens informatör) verkade orealistiskt. Det är alltså andra personer inblandade än de jag räknade upp.

    Anders:

    De har inte ändrat karaktären, de har bara slängt in helt absurda beteendemönster närhelst den sociala handlingen behövde det och i övrigt behållit originalkaraktären precis som vanligt. Men det såklart, de kanske fått inspiration från Dexter?

  7. KimhZa Bremer skriver:

    Jag tycker att det är en intressant och absolut relevant iakttagelse, Pelle.

    Vi matas, i flera skikt, genom både medier och tv/underhållning, halvseriös teoretisering (och ”forskningsrapporter”), för att inte tala om serier och barnboksfloran (se hur upplägget ”storytelling” ser ut på Konstfack…).

    Det är ett slags bombardemang av tillpassade och ideologiskt framdrivna vanföreställningar om genus och hur vi förväntas förhålla oss till Kön.

    Sen sipprar detta ner genom samhällsfiltret och kloggar fast i tv-morgonsoffor, redaktioner, myndighetsutövande, högskoleförordningar och inte minst rättsväsendet. Nu har vi hamnat i ett nästan förbryllat tillstånd, där en del felaktigheter har uttalats så många gånger att vi nästan börjar tro att det är sant.

    Individuella gärningar är underställda Kön. Och föreställningen om Könsmaktsordningen. När man genom en teoretisk modell, redan etablerat vem som är offer och vem som är förövare – och lyckats distribuera denna modell som ”sanning”, ja, då spelar det ju ingen roll hur individerna agerar.

    I denna värld är det alltid OK att en kvinna slår en man. Det är ”attityd”, ”skinn på näsan”, en efterlängtad tuffhet (i den teoretiserade modellens bild av verkligheten). Och att hon tar barnen och sticker är naturligtvis också helt i ordning, eftersom hon samtidigt med denna tuffhet – också alltid är ”den goda modern”.

    Men detta är inte bara fiktion. Det är verkligheten idag, för tiotusentals barn och pappor som drabbas, på olika sätt, av dessa isande fördomar och diskriminerande synsätt.

    Och det roligaste av allt (men det är lätt att hålla sig för skratt), är att de som vågar ställa sig upp och lyfta dessa frågor – möts nästan uteslutande av ett förlöjligande och misstänkliggörande. Om man är man. Är man kvinna blir man en ”könsförrädare”, men minst lika bespottad.

    Då är man plötsligt inte tillräckligt mycket ”man”, en ”gnällpappa”, någon som man helt öppet kan håna (se bara på Pär Ström). Och medierna hänger på. Förlöjligar eller osynliggör.

    Tack, Pelle Billing, för ditt engagemang!

  8. Sara skriver:

    Det förekommer lika ofta i serietidningar – bara titta på ex; 91:an där seriemännen slås gula och blåsvarta av seriekvinnor. För att inte tala om ”Lilla Fridolf”! Där går det hett till.

  9. PabloHoney_4 skriver:

    Det går praktiskt taget att inte göra en film idag som inte stöder feministiska åsikter. Man är tvungen att göra dessa vinklingar för att få pengar. Eftersom kulturvänstern sitter på pengarna så är det dessa villkor tyvärr.

  10. PabloHoney_4 skriver:

    Enligt en filmregissör som jag pratade med i somras så förhandssöker man pengar för att göra film.Men man får inte veta om det får finansiering förrän filmen är klar. Man tar alltså en ekonomisk risk om filmen inte får finansiering. Man gör således en deal med skådespelare och team om andelar i filmen. Man inriktar sig då på ett genusvinklat manus som helst skildrar en ung kvinna eller tjej, för att öka chanserna till finansiering rejält. Det är därför det spottas ut filmer som skildrar kvinnoöden.

  11. Erik skriver:

    Rubriken i Kvällsposten säger allt: Kämpade för kvinnors rätt – slog sambon!

    En annan kul detalj är att försvaret påpekade några av misshandelstillfällena hände på en kryssningsbåt på Egyptiskt vatten. De menade att slå sin sambo var tillåtet enligt Egyptisk lag, nåt för kulturrelativistiska akademiker att sätta tänderna i.

Google