Pelle Billing

Flera olika medier rapporterar idag om att pojkar får lägre betyg än flickor i förhållande till hur de skriver på de nationella proven (DN, AB, Genusnytt). Det mesta talar alltså för att utbildningssystemet i Sverige är en viktig mansfråga av tre olika anledningar:

1. Pojkar presterar sämre än flickor i skolan, trots att det inte var så förr.
2. Även när en pojke och flicka presterar identiskt på ett nationellt prov, så har flickan större chans att få högre betyg. Varför då? Vi kan inte säkert säga att detta beror på diskriminering men det bör föranleda en grundlig utredning. Risken är att det beror på den så kallade WAW-effekten (“women are wonderful”), ett sociologiskt begrepp för fenomenet att både kvinnor och män sedan 80-talet är mer positivt inställda till kvinnor.
3. Det är snart två tredjedelar kvinnor på universitet och högskolor. Varför då?

Ifall förhållandena var de motsatta, då skulle det skrivas spaltmeter efter spaltmeter om hur flickor och kvinnor diskriminerades i utbildningssystemet, och att förlegade patriarkala strukturer höll tillbaka flickorna. Men när det är pojkar som har det svårt då talas det mindre om frågan, och förklaringsmodellen som blivit populär bland s k genusexperter är att det är den “destruktiva pojkkulturen” som är orsaken. Dvs man antyder att det är pojkarnas och männens eget fel att det blivit så här.

Ett återkommande tema i den feministiska jämställdhetsdebatten är just att män är ansvariga för sina och för kvinnornas problem, medan kvinnorna alltid är offer för strukturer. Detta förhållningssätt är ohållbart i längden, eftersom det demoniserar män och fråntar kvinnor makten att förändra sitt eget liv. En intelligent debatt om jämställdhet skulle istället se till att man diskuterade hur män och kvinnor kan drabbas av rådande strukturer, och hur män och kvinnor även gör egna val som påverkar deras livssituation.

Vad gäller utbildningssystemet så är det ytterst angeläget att utreda varför det går som det gör för pojkarna. Sannolikt så bidrar det negativa samhällsklimatet mot pojkar och män till att pojkar underpresterar, så en seriös utredning om problemet måste inkludera detta perspektiv.

10 Kommentarer »

När det gäller våld i nära relationer så förespråkar jag nolltolerans. Dvs det är inte OK att slå sin partner även om det bara är en knuff eller en örfil.

I vår kultur så anses det tyvärr vara helt OK för kvinnor att ge sina män en örfil eller att kasta något på dem när de “förtjänar det”. Denna norm etableras via filmer och böcker. Tyvärr är en konsekvens av denna norm att kvinnor riskerar sätta igång bråk och våld i hemmet, som i slutändan kan leda till att bägge parterna blir skadade, och störst risk är det att kvinnan blir skadad.

För män är däremot normen något annat. En man som ger sin kvinna en örfil är en hustrumisshandlare, och dessutom en ynklig person och inte En Riktig Man.

I gårdagens UNT var det ett klockrent exempel på denna dubbelmoral vad gäller våld. 17-åriga Camilla Andersson som precis blivit utsedd till lucia i Tierp hade följande att säga om sin pojkvän Jesper som inte var på plats när hon utnämndes:

Han är inte här nu?
- Nej, han valde att spela dataspel med några kompisar i stället. Han förtjänar en örfil, säger Camilla Andersson.

Jaså, gör han? Och om du skulle missa en viktig hockeymatch som Jesper spelar, förtjänar du då en örfil av honom?

Nej, fram för nolltolerans mot våld i nära relationer, även för kvinnor. I slutändan så är det kvinnorna själva som skulle tjäna mest på det.

Uppdatering: UNT har nu redigerat bort den textpassage som jag citerar, och man har även raderat alla kommentarer till artikeln. Jag har skrivit till UNT och bett om en förklaring. Se även originalartikeln nedan:

19 Kommentarer »

Häromdagen skrev jag om kvinnors och mäns situation i Iran, för att belysa det faktum att medan kvinnofrågorna ses som kvinnofrågor, så ses mansfrågorna bara som ett tecken på allmänt förtryck. I fredagens Expressen kom det ytterligare en artikel om kvinnoförtryck i Iran, och man tar där upp viktiga frågor såsom lagar vilka begränsar kvinnors frihet samt sexuellt våld mot politiska fångar.

Det är bra att dessa frågor lyfts men ånyo så är problemet att mansfrågorna riskerar osynliggöras när endast kvinnofrågorna benämns vid sitt rätta namn. Förtryckarregimer är ju inte helt ovanliga, och generellt sett finns det alltid viktiga mansfrågor i dessa sammanhang:

• Vilka är det som oftast blir arresterade vid protester? Män.
• Vilka är det som oftast blir politiska fångar? Män.
• Vilka är det som oftast blir torterade? Män.
• Vilka är det som oftast blir avrättade? Män.

Problemet är inte att dessa frågor ignoreras, för det görs de inte, utan problemet är att i en värld där kvinnofrågor alltid kallas för kvinnofrågor, så benämns inte dessa frågor som mansfrågor. Därmed sprids och upprätthålls bilden av att kvinnor alltid är värst utsatta när vi egentligen inte alls har något objektivt mått på vems situation som är värst.

Iran är inte enda exemplet, ett annat exempel är Afghanistan där t o m vår statsminister sagt att svenska soldater är på plats för att skydda kvinnorna. Betyder detta att Sverige struntar i de afghanska männen? Finns det ens någon som kartlagt deras situation? Tidningarna kryllar ju inte precis av artiklar som tar upp våld och maktövergrepp mot afghanska män.

I slutändan så spelar det inte någon roll vem som “har det värst” av män och kvinnor. Och man skulle t o m kunna släppa lite på könshysterin och i första hand prata om mänskligt lidande i oroshärdar och under förtryckarregimer. Men när det väl görs analyser från ett könsperspektiv, så är det hög tid att både mans- och kvinnofrågorna belyses adekvat, inte bara ena hälften av befolkningens situation.

Kommentera »

Läkaren Henric Malmström skriver i en debattartikel i SvD om hur många svenskar som ska behöva dö i Afghanistan innan man åtgärdar problemet med bristande sjuktransportförmåga.

Han ställer ett flertal till synes retoriska frågor i artikeln:

Varför måste den militära sjuktransportförmågan i Afghanistan vara underlägsen den civila i Sverige? Är det inte rimligt att kompensera för olika faktorer som försvårar transport i Afghanistan? Skall vi ha snabb undsättning och omhändertagande för civila i Sverige men inte för svensk trupp i Afghanistan?

Det som saknas i Malmströms artikel är ett s k genusperspektiv som har blivit populärt i Sverige på 2000-talet. Genom att lägga till ett genusperspektiv så upphör hans frågor att vara retoriska, och jag kan enkelt svara på dem. Den militära sjuktransportförmågan i Afghanistan är underlägsen den civila i Sverige, eftersom det primärt är män som är utsatta för risk i Afghanistan, och mäns liv värderas lägre en kvinnors liv, både historiskt sett och i dagens samhälle.

Detta är inte på något vis feminismens fel, eftersom män som förbrukningsvara var ett fenomen långt innan teorin om feminismen skapades. Däremot så gör avsaknaden av mansperspektiv i dagens könsrollsdebatt att vi inte tar upp mäns försumbarhet samt att vi fortfarande blir mindre upprörda när en man offras för sitt land än när en kvinna offras.

Ifall det var lika självklart att betrakta krig som en mansfråga, som det är att betrakta abort som en kvinnofråga, så skulle vi kunna ha en helt annan diskussion om föraktet för svenska soldaters liv i Afghanistan, och det skulle bli svårare att spara pengar på sjuktransporterna.

22 Kommentarer »

Hanne Kjöller skriver idag en ledare i DN om kvinnoförtryck i Iran. Retoriken är relativt balanserad, men knappast ny. Bland annat beskrivs det hur kvinnor i Iran kan råka illa ut p g a sitt kön:

När man ser eller hör hur livet i Iran ser ut, där det fortfarandet händer att kvinnor stenas – med lagom stora stenar så att de inte ska dö för fort, där familjens manliga ”överhuvud” bestämmer om en kvinna får yrkesarbeta eller åka utomlands, så vill man så hiskligt göra något.

Ja, visst vill man göra något! Jag avskyr själv alla former av förtryck och jag stödjer att kvinnorna i Iran ska få de fri- och rättigheter som man normalt sett har i en västerländsk demokrati.

Men frågan är hur männen i Iran har det? Vilka var det som fick strida i kriget mot Irak? Jo, det var männen, och även de små pojkarna. Detta är en mansfråga av oerhörda proportioner, men jag har aldrig hört att pojksoldater eller män i krig ses som en mansfråga.

Jag undrar även vem som gör de farliga jobben i Iran? Vem bygger kärnkraftverken, vem jobbar ner i gruvorna? Kan det månne vara så att det finns ytterligare viktiga mansfrågor i Iran?

Kjöller fortsätter sedan:

Det jag däremot skulle vilja att Sverige gjorde var att erkänna det systematiska och allvarliga förtrycket mot vissa av världens kvinnor och att relatera det till det förtryck som riktas mot folkgrupper här och där i världen.

Ja, visst ska vi erkänna detta förtryck. Men ska vi samtidigt tiga om det förtryck som män utsätts för bara för att de är män? De flesta länder använder männen till de farliga, tunga och dödliga jobben. När ska Sverige erkänna dessa problem med den manliga könsrollen?

Slutligen skriver Kjöller:

[...] vi är så vana att se förtryck mot kvinnor som något mindre upprörande än när det är svarta, romer eller homosexuella som får sin frihet allvarligt beskuren.

Ja, och förtryck mot män ser vi inte alls…

7 Kommentarer »

Tidningen Ordfront har två artiklar om jämställdhet i skolan i sitt senaste nummer, och det är mycket intressant läsning på många olika vis. Först är det feministiska Annika Hallman som minns sin egen skolgång:

Vi var en grupp rätt starka unga kvinnor som tog plats och var aktiva på lektionerna, men feminister?

Därför blev det en ögonöppnare när jag tog ­Marilyn Frenchs Kvinnorummet ur mammas bokhylla och inte kunde sluta läsa, och sen, på universitetet, möttes av fakta, fakta, fakta. Är det så här världen ser ut? Varför har ingen sagt något?

Man kan förundras över att Hallman inte ifrågasätter vad det är som pågår. Hennes egen upplevelse från sin skolgång är att de unga kvinnorna var starka och tog plats, men när hon sedan läser ideologiska böcker, och får ideologisk undervisning på universitetet (s k genusvetenskap eller genusperspektiv), då tror hon i ett huj att alla kvinnor är svaga och förtryckta. Tänk om hon vågade tro mer på sin egen upplevelse, och sökte egna fakta, istället för att med hull och hår svälja feminismens och genusvetenskapens syn på verkligheten. Tyvärr är hennes upplevelse inte unik, då feminismen och genusvetenskapen producerar generation efter generation av kvinnor, som tror att män förtrycker kvinnor, istället för att lära ut att bägge könsrollerna har sina problem  och att det inte är något förtryck som skapat rollerna utan en arbetsfördelning.

Sedan samlar Hallman ihop en grupp niondeklassare i Tyresö för att höra vad de tycker om feminismen. Här är ett axplock av kommentarerna:

– De flesta är nog feminister, men man vill inte säga det. Ordet feminism låter så negativt. Det låter som om tjejer ska ha allt. Jämställdhet är ett bättre ord, säger Sofie Edstedt.
– Det låter som en gammal sur kärring, säger David Tegnér.

– Ordet är så hårt, säger Linnea Forsén.
– Ordet ger fel associationer, något slags girlpower, fortsätter Sofie Edstedt.
– Jämställdhet är bra, men feminism låter som om kvinnor ska ha det så mycket bättre, säger David Tegnér.

Tillbaka på ruta ett?

Ungdomarna har alltså förstått långt mycket mer än den feministiska hegemonin som bara accepterar mäns förtryck av kvinnor som modell för verkligheten. Ungdomarna vill ha jämställdhet istället för feminism, vilket är kärnan i mitt eget arbete. Endast en feminist kan tycka att ungdomarnas självklara önskan om jämställdhet innebär att vi skulle vara tillbaka på ruta ett.

Hallman skriver sedan en lång harang om hur hemskt det är att pojkar och flickor gör olika val i skolan. Hon försöker även hålla liv i myten om att pojkar får mer uppmärksamhet i klassrummen, men hon tvingas erkänna att det framför handlar om tillsägningar. Att pojkar och flickor gör olika val, och beter sig olika, kan givetvis vara påverkat av kulturen, men det kan också vara påverkat av medfödda faktorer, Således betyder inte jämställdhetsarbete att vi ska sträva efter att utplåna alla skillnader i hur könen väljer utbildning, vilket Hallman vill få det till. Strävan ska istället vara att varje individ känner sig fri att göra det val man verkligen vill göra.

I en annan artikel i Ordfront återvänder Mats Jonsson till sin gamla gymnasieskola i Bollstabruk, och pratar med tre tjejer och tre killar om hur det ser ut i skolan:

Vilka pratar mest i klassrummet, tjejer eller killar?
– Tjejerna, svarar alla med en mun.
– Det är tjejerna som svarar på frågor, det är killarna som babblar, säger Magdalena Sjölund. Men det är många killar som har höga betyg också.
– I alla fall i vår klass är det tjejerna som diskuterar, säger Ida Djupenström.

Under den knappa timmen i konferensrummet är det flickorna som pratar, medan pojkarna är tysta, verkar blyga, svarar enstavigt. Flickorna hjälper till och försöker dra svar och åsikter ur dem, men det går inte riktigt. Det är långt ifrån den kaxiga attityd jag själv minns. På frågan om det finns några problem mellan killar och tjejer på skolan, jobbig jargong eller trakasserier, svarar alla nekande.

Här framträder en bild av hur skolan blivit efter några decenniers feminism, där tjejer har uppmuntrats och killar fått lära sig att de är framtida förtryckare som tar för mycket plats. Det självförtroende som artikelförfattaren upplevde hos (vissa av) pojkarna när han själv gick där är som bortblåst, och istället framträder pojkarna som kuvade gestalter som inte klarar av att hävda sig gentemot flickorna.

Vi får också höra en förklaring till att flickorna får bättre betyg:

Finns det skillnader mellan könen när det kommer till betygen?
– Tjejerna är bättre, så har det varit i en följd av år, säger Per-Olof Sjödin. Skolan har väl ändrat karaktär, det upplägg som finns idag är kanske mer gynnsamt för tjejers och kvinnors sätt att studera.

Att ständigt jobba i grupp och med eget ansvar verkar främja flickors studieresultat mer än pojkars. Man har i Storbritannien provat att göra pilotklasser med bara pojkar, där man återinför katerledd undervisning, uppmuntrar tävling mellan eleverna och låter läraren ha en naturlig auktoritet. Det man har sett är att pojkarna då får samma betyg som flickorna.

Nu förespråkar jag inte nödvändigtvis att vi ska ha könssegregerade klasser. Men när pojkar år efter år får sämre betyg än tidigare, så känns det rimligt att prova nya undervisningsmetoder, för att se om det finns metoder där pojkar svarar upp bättre än de gör i nuläget.

18 Kommentarer »

Med tanke på hur många artiklar som skrivs om kvoteringens fördelar, så är det befriande att stöta på en artikel som säger nej till kvotering. I Kvällsposten skriver Jan-Olof Bengtsson att EU behöver ingen kvotering. Den senaste tidens nomineringar av EU-kommissionärer runt om i Europa har lett till en diskussion om hur många män respektive kvinnor som sitter i kommissionen, och det finns de som anser att kvinnor kvoteras in från svensk sida, med tanke på att alla tre kommissionärerna varit kvinnor. Dessutom har en grupp kvinnliga EU-parlamentariker protesterat mot det som de upplever vara en brist på kvinnor. Kvoteringen ligger således och ruvar i vassen.

Vad presenterar då Bengtsson för argument mot kvotering?

Så skulle EU styras bättre om EU-kommissionen blev könskvoterad? Naturligtvis inte. Visserligen bor det fler män än kvinnor i EU. Och rätt man på rätt plats i EU-sammanhang behöver så klart inte vara en man. Men synsättet är inskränkt.

[...] det är fundamentalt fel om könstillhörighet blir utslagsgivande eftersom det är just detta som den enskilde inte kan påverka.

Jag kan inte annat än instämma. Ingen människa kan ändra på sitt kön, och att nekas en plats i ett viktig sammanhang enbart beroende på vad man har mellan benen måste vara höjden av könsdiskriminering. Därmed så är kvotering raka motsatsen till att förespråka jämställdhet.

Kvoteringsfrågan är en av vår tids viktigaste jämställdhetsfrågor, och risken är överhängande att kvotering till bolagsstyrelser införs inom kort i Sverige. Med tanke på hur stark feminismen vuxit sig i internationell politik, så finns det alla möjligheter att kvotering även införs på EU-nivå. Frågan är vilket typ av kvinnosyn som denna kvoteringsiver leder till? Klarar inte kvinnor av att slå sig in på de yrken de önskar? Är kvinnor i större behov av gräddfil än invandrare, homosexuella och funktionshindrade – som är erkänt diskriminerade grupper i samhället?

Ifall feminismen lyckas införa en kvotering av kvinnor, så är risken överhängande att det blir en pyrrhusseger.

2 Kommentarer »

Två professorer i statsvetenskap skriver idag i Expressen om Sverigedemokraternas avsaknad av jämställdhetspolitik. I vanlig ordning tänker jag själv inte ge mig in i den allmänpolitiska debatten, utan jag håller mig till jämställdhetsfrågorna och mansfrågorna. Debattartikeln är intressant som ett exempel på hur radikalfeminismen blivit synonym med begreppet jämställdhet i Sverige. Låt oss se vad professorerna skriver:

Sverige är ett av världens mest jämställda samhällen, politiken har under flera decennier varit inriktad på att främja kvinnors möjligheter att förverkliga sina drömmar, leva självständigt och att ge både män och kvinnor ansvar som föräldrar.

Det är alltså genom att vara inriktad på att främja kvinnors möjligheter som ett land blir jämställt, samtidigt som man betonar männens plikt att ta på sig mer ansvar i hemmet. Vilken människosyn representerar detta? Män, som redan har ett stort ansvar för familjens försörjning i de flesta fall, ska nu även ta halva ansvaret i hemmet. Kvinnor däremot, ska inte dela männens ansvar för försörjning, utan ska ges möjlighet att “förverkliga sina drömmar” och “leva självständigt”. Varför osynliggör man att männen alltid har tagit ansvar för försörjningen? Och varför osynliggör man att det på hemmaplan handlar om männens rätt att vara föräldrar och ha vårdnaden om sina barn, lika mycket som det handlar om att ta ansvar?

Feminismen hävdar att den inte är mansfientlig, men själva kärnan i retoriken utgår från en syn på män som är oerhört negativ.

Sedan slutet av 90-talet benämner dessutom alla riksdagens partier – utom Moderaterna och Kristdemokraterna – sig som feministiska.

Således är alla dessa partier mansfientliga.

Men, en radikal politik föder förstås motkrafter.

Ja, och denna motkraft består av män och kvinnor som är för en äkta jämställdhet, där kärnan är en positiv grundsyn på bägge könen. Att försöka få det till att det endast är SD och liknande åsiktskonstellationer som motsätter sig feminismen är ett billigt retoriskt trick, vars syfte är att skambelägga den växande folkrörelse i Sverige som har fått nog av statsfeminismen.

Tillsammans med Norge och Island ligger Sverige i toppen av internationella jämställdhetsindex.

Om man mäter bägge könens situation är det ett jämställdhetsindex, men om man endast mäter kvinnors nackdelar och osynliggör männens nackdelar så är det ett feministiskt index. Gör er hemläxa professorer, ifall ni ska vara statligt avlönade.

Frågan är även hur länge som institutionaliserat mansförakt (dvs feminism och genusvetenskap) ska anses vara OK på svenska universitet? Vi accepterar inte att andra grupper i samhället attackeras, så varför accepterar vi det när det gäller män? Det känns som det är dags för ett uppror på svenska universitet och högskolor.

13 Kommentarer »

I mitt arbete pratar jag ofta om att män är förbrukningsbara eller försumbara. Därför var det mycket intressant att upptäcka dessa rader idag:

- Män är relativt försumbara vid katastrofer hävdar psykologen Per Folkesson som skrivit en avhandling om katastrofer och män och bland annat studerat Titanic-katastrofen.

Citatet kommer från Sveriges Radios hemsida, och programmet Tendens nuvarande tema Kvinnor och barn först.

Jag provade att lyssna på det aktuella programmet. Tyvärr så når man inte ända fram vad gäller mansrollen och män som förbrukningsbara. Man låter klassiska feministiska perspektiv såsom patriarkatet och könsmaktsordning få stort utrymme istället för att fullt ut prata om att mäns försumbarhet utgör grunden för traumat i den manliga könsrollen.

Män som förbrukningsvara är inte ett tecken på manlig makt, utan ett tecken på kvinnlig makt – om vi nu tvunget ska prata om makt överhuvudtaget.

35 Kommentarer »

Att vara manlig feminist är inte helt ovanligt i dagens Sverige. Många tror att feminismen står för jämställdhet, och därmed så stödjer man den. Men de män som stödjer den feministiska rörelsen kan få sig ett brutalt uppvaknande, när de ställs öga mot öga mot de reformer som statsfeminismen implementerat.

Ett sådant uppvaknande fick Vänsterpartiets gruppledare i Halland, Sasa Sacipovic, när han och hans sambo bråkade med varandra. Enligt Sacipovic så var det hans kvinna som angrep honom först, och det var han som fick mest fysiska skador av bråket. Ändå blev konsekvenserna av bråket följande:

• Sacipovic döms till sex månaders fängelse, p g a grov kvinnofridskränkning. Det finns ju inget som heter mansfridsbrott, så hans egna skador är mindre värda enligt svensk lag.
• Han är inte längre välkommen inom Vänsterpartiet, som är ett feministiskt parti med en majoritet kvinnor på ledande poster.
• Han kommer troligtvis att mista sin chefspost inom landstinget.
• Hans sambo blir inte ens åtalad eller utredd för sin roll i det hela. Kvinnor kan ju inte slå män enligt statsfeminismen.

Vad kan vi då dra för slutsatser av detta? Jo, att Sacipovic nu får skörda effekterna av det system som han själv varit med att skapa som statsfeministisk politiker.

– Jag ser domen som ett rättsövergrepp. En man är alltid förövare och kvinnan alltid ett offer, säger landstingspolitikern.

En klockren analys, herr landstingspolitiker. Välkommen till Sverige år 2009, du har själv varit med och skapat det samhällsklimat vi har för män.

28 Kommentarer »