Styrelsedebatten tar fart igen

06 oktober 2009, av Pelle Billing

Media har haft ett stort fokus på frågan om styrelsekvotering de senaste månaderna, och nu tar diskussionen fart igen – men på ett befriande ärligt sätt.

På E24 Kvinna intervjuas Nicklas Storåkers, vd för Avanza Bank och småbarnspappa, kring vad han tycker om styrelsekvotering och kvoterad föräldraförsäkring. Uppenbarligen är han en förespråkare för att kompetens ska vara avgörande när positioner tillsätts:

– Om du får tre barn och är kvinna i Sverige, då är du troligen hemma i tre, fyra år sammanlagt med vårt generösa system. Då kan man ju inte förvänta sig att vara på samma nivå på jobbet som någon som har varit där och jobbat under samma period. Man kan inte förvänta sig vare sig samma lön eller titel. Det vore orättvist.

Det där med ”glastak” och sådant är bara trams. I alla fall på moderna arbetsplatser. Möjligen kan det finnas relevans för sådant på väldigt ålderdomliga arbetsplatser, men jag känner inte igen det. Man väljer utifrån kompetens och erfarenhet.

Så långt är väl allt väl i hans resonemang; kompetens ska komma först och väljer man att vara hemma med sitt barn långa perioder då får man räkna med att man halkar efter en bit i karriären.

När man kommit ifrån hela resonemanget om glastak, och påtvingade kvoteringar, kommer således den verkligt intressanta frågan: bör män och kvinnor dela mer på föräldraförsäkringen än de gör idag? Man kan här ha två olika strategier: antingen kan man förespråka att föräldrarna själv får lösa detta, eller så kan man propagera för kvoterad/individualiserad föräldraförsäkring. Själv är jag för att föräldrarna får välja, men en individualiserad föräldraförsäkring är åtminstone inte diskriminerande på samma vis som styrelsekvotering, så de som förespråkar detta alternativ är åtminstone inte för att införa en strukturell orättvisa (vilket styrelsekvotering innebär). Om man tittar på de undersökningar som gjorts hos SIFO så är dock en majoritet av svenskarna emot en kvoterad föräldraförsäkring, så det verkar som att de flesta uppskattar att själva få bestämma över sina liv.

Nicklas Storåkers, från artikeln ovan, är dock för en kvoterad föräldraförsäkring, och säger sig vara en smygbeundrare av Gudrun Schyman. Och visst har han all rätt till sin politiska åsikt, men jag börjar bli trött på att flera olika näringslivstoppar säger sig vara för kvoterad föräldraförsäkring, när de själva aldrig har tagit ut någon föräldraledighet (såsom Storåkers) eller t o m har en hemmafru (såsom Douglas Roos). Visst är det lätt att stödja ett införande av tvång när man själv har haft friheten att få välja?

Även DN Ekonomi har ett par artiklar om könsfördelningen i styrelser idag. Carl-Henric Svanberg, vd för Ericsson, säger t ex:

–Vi jobbar verkligen med kvinno­frågan men kommer inte ifrån att bara runt tio procent av studenterna är kvinnor på de för oss viktiga utbildningarna, säger Carl-Henric Svanberg.

Han påpekar att på chefsnivå är andelen kvinnor högre än i bolaget som helhet (borträknat administrationen).

I en annan artikel i DN, så är det Sandviks vd Lars Pettersson som tar bladet från munnen:

Menar du att det saknas kvinnor och personer med utländsk bakgrund som har den kompetens som ni efterfrågar?
– Ja, de är alldeles för få. Vi har engagerat oss i en mängd initiativ för att öka mängden kvinnor som söker tekniska utbildningar.

Och inte en enda kvinna kvalificerar sig till Sandviks koncernledning?
– Nej, det kommer ju underifrån och upp. Det tar tid innan erfarenheten byggs upp i organisationen så att man kan fylla på i koncernledningen.

Även om journalisterna fortfarande försöker få till en vinkling att det råder ojämställdhet, där det egentligen handlar om livsstilsval, så är det befriande att cheferna i näringslivet vågar vara ärliga kring varför det saknas kvinnor på ledande positioner. Det enda man nu kan önska är att om de tvunget vill förespråka en kvoterad föräldraledighet, så bör de själva vara hemma ett par år med sina barn, för att sedan kunna stödja ett sådant förslag med någon slags trovärdighet. Det är lätt att komma med pekpinnar för andra…

Uppdatering: Även Genusnytt skriver om styrelser och kvoteringsiver idag.

 

8 kommentarer på “Styrelsedebatten tar fart igen”

  1. Medborgare X skriver:

    Pelle!

    Felet feministerna gör är att fokusera på styrelserna. De borde istället fokusera på att få in fler kvinnor där grunden för att bli aktuell för styrelseuppdrag börjar. Att få in fler kvinnor på de utbildningar som är relevanta för näringslivet. Att få fler kvinnor att starta egna företag och anställa egen personal. Att få fler kvinnor att prioritera karriär över rollen som huvudförälder.

    Det ställs idag för låga krav på kvinnor att bidra till samhället som arbetsgivare och att generera välfärd. Om feministerna själva kunde gå före och visa att de kan starta egna företag, utveckla dessa på ett lönsamt sätt och slapa nya jobb så skulle med tiden de också bli attraktiva i styrelserummen. Men idag finns väldigt få kvinnliga förebilder, än färre som dessutom är feminister!

  2. Anri skriver:

    ”Även om journalisterna fortfarande försöker få till en vinkling att det råder ojämställdhet, där det egentligen handlar om livsstilsval, så är det befriande att cheferna i näringslivet vågar vara ärliga kring varför det saknas kvinnor på ledande positioner.” ”Att få in fler kvinnor på de utbildningar som är relevanta för näringslivet.”

    Sedan 1998 har riksgenomsnittet för kvinnor på civilekonomutbildningar och civilingenjörsutbildningar varit cirka 50% respektive 26% (se högskoleverkets hemsida) Brukar det inte vara dessa examen som de flesta vd:ar och styrelseordföranden har?

  3. Erik skriver:

    Det spelar i grunden ingen roll vilket fokus ”vi” har.

    Skall det vara lika många kvinnor som män högst upp så måste det finnas en elitklass kvinnor i samhället som föder precis lika många barn som deras manliga motsvarigheter, dvs noll. Det funkar helt enkelt inte att förvänta sig samhället skall kompensera skillnaden i erfarenhet, kompetens och fokus/intresse.

    Det spelar ingen roll om vi tvingar föräldrarna dela på föräldraledigheten för själva födseln i sig och skillnaden i prioriteringar den innebär är i sig en gigantisk skillnad jämfört med de manliga motsvarigheterna. Dessutom brukar männens sociala relation se annorlunda ut. Männen är vanligen huvudsakliga försörjare, det är sällan kvinnliga chefer är huvudsakliga försörjare. Även de mest högutbildade kvinnorna tenderar ha män som sitter ännu högre upp och några som helst praktiska förslag som kan ändra detta har jag inte sett röken av från de personer som klagar på för låg kvinnlig representation. Internetdejting ökar heller inte kvinnornas sannolikhet att ändra på det förhållandet.

    Tvärtom med internet som redskap kan högutbildade kvinnor enkelt begränsa sina dejter till de män som är av rätt ”sort” och då måste man ställa frågan vem är mest rätt sort? En överläkare som försörjer familjen på avstånd men som har lite fritid eller en gatusopare som har gott om tid att vara med barnen och som lätt kan ersättas på jobbet? Vem av dessa två är mest sannolik att få träffar på dejtingprofilen tror ni?

  4. Pelle Billing skriver:

    Anri:
    ”Sedan 1998 har riksgenomsnittet för kvinnor på civilekonomutbildningar och civilingenjörsutbildningar varit cirka 50% respektive 26% (se högskoleverkets hemsida) Brukar det inte vara dessa examen som de flesta vd:ar och styrelseordföranden har?”

    Ja, utbildning är ett steg på vägen. Men sedan ska man ta många steg för att komma högt upp i ett företag. Det innebär ofta flera års arbete där man jobbar 60-80 timmar i veckan. Och det har visat sig att kvinnor är mer ovilliga att göra detta.

  5. Anders skriver:

    Ett motiv att kvotera föräldraförsäkringen är att undvika att kvinnor blir diskriminerade vid anställning (alltså nu menar vi vanliga jobb, inte styrelsearbete) för att en arbetsgivare antar det statistiska — nämligen att om jag anställer den här tjejen kommer hon få barn och stanna hemma vilket inte kommer hända om jag istället anställer en kille.

    Jag tror mycket väl att det ligger något i det, i alla fall på mindre arbetsplatser (jag vet själv när jag i min ungdom skaffade arbete att de kollade om jag hade flickvän, att jag var singel var ett plus för då räknade de med att jag kunde jobba hårdare), men frågan är om det är värt priset, att offra valfriheten för att minska risken för ovan beskrivna diskriminering.

  6. Erik skriver:

    Anders: Att tjejen som har en relation kommer att få barn och stanna hemma i en viss ålder är inte ett antagande, det är fakta. Hon kommer att bli gravid, få minst ett barn och hon kommer att amma varje barn i cirka 6 månader. Ingen analys i världen kan ändra på detta. Men där är inte det stora problemet. Det stora problemet är att de flesta kärleksrelationer är funtade så att bägge tjänar ekonomiskt på att den som jobbar flest aktiva timmar är mannen och då får man anpassa sig efter detta inte bara vid graviditet och ammning utan det fortsätter likadant vid vård av sjukt barn och liknande behov av ledighet.

    Dvs i grund och botten allt riksdag och regering behöver göra för att skapa det önskade mer jämställda resultatet är plocka fram plånboken till barnfamiljerna och ersätta dem ekonomiskt för mannens ökade frånvaro från jobbet föreslagsvis så får de betala lika mycket mindre i skatt som de förlorar på att den bäst lämpade för försörjning sätts på avbytarbänken.

  7. katten skriver:

    Som om allt kunde mätas i pengar.

  8. Erik skriver:

    Katten: Skillnaden i en balanserad budget kan mätas i pengar, och dessutom ganska enkelt. Allt kan däremot inte mätas i pengar.

Google