Pelle Billing

Uppdatering: Se även denna uppföljning av detta inlägg.

För ett tag sedan så skrev jag om avsaknaden av mansorganisationer i samhället. Detta blir extra tydligt när en mansfråga dyker upp i media, och det inte finns några organisationer som kan gå ut med en tydligt åsikt i frågan. Så fort en kvinnofråga kommer upp till debatt däremot, så verkar det alltid finnas massor av organisationer och nätverk som kan uttala sig om frågan.

Jag tänkte därför göra en liten inofficiell lista över organisationer som jobbar för mans- respektive kvinnofrågor, för att få någon slags bild över hur det ser ur.

Jag kommer att fylla på listorna allt eftersom, och skrik gärna till i kommentarsfältet om du kommer på någon organisation eller nätverk.

Organisationer som jobbar för män:

1. Moderatmännen (nybildat nätverk, ännu ingen hemsida)
2. Säg Nej till Omskärelse av Pojkar
3. Pappa-Barn
4. Sveriges Mansjourers Riksförbund
5. Umgängesrättsföräldrarnas Riksförbund
6. Riksförbundet För Föräldrars Rätt
7. Papparättsgruppen
8. Rikskriscentrum för män
9. MaNet
10. Män på LUT
11. UngMan.info
12. Round Table Sweden
13. Svenska Frimurare Orden
14. C:a 7 stycken mansjourer i Sverige

Organisationer som jobbar för kvinnor:

1. Centerkvinnorna
2. Feministiskt Initiativ
3. Moderatkvinnorna
4. Kristdemokratiska Kvinnoförbundet
5. ROKS (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)
6. Feministas (feministiskt nätverk inom Socialdemokraterna)
7. Sveriges Kvinnolobby (paraplyorganisation för svensk kvinnorörelse)
8. Liberala Kvinnor (Folkpartiets Kvinnoförbund)
9. Nätverk Kvinna (Nätverk inom Sveriges Kommuner och Landsting)
10. S-kvinnor (Socialdemokraternas kvinnoförbund)
11. Amnesty Sverige (har numera ett radikalfeministiskt fokus på mäns våld mot kvinnor)
12. Nationella Sekretariatet för Genusforskning (även om namnet är könsneutralt så utgår forskningen från att män förtrycker kvinnor)
13. Bang (feministisk kulturtidskrift)
14. Fredrika-Bremer-Förbundet (feministisk organisation)
15. Höjdarna (Nätverket för företagsamma kvinnor)
16. Women in Progress (affärsnätverk för kvinnor)
17. Hilda (stödjer kvinnliga jurister, trots att fler kvinnor än män läser juridik)
18. Vänsterpartiet (de har inget kvinnoförbund, men istället kvalificerar sig partiet som helhet som en organisation som jobbar med kvinnofrågor)
19. Doris Film (vill stödja film som görs av kvinnor)
20. Svenska Kvinnors Vänsterförbund
21. Nätverket för Feministiskt Självförsvar i Sverige
22. Nationellt Centrum för Kvinnofrid
23. Nordisk Institutt for Kunnskap om Kjönn (den nordiska varianten av Nationella Sekretariatet för Genusforskning)
24. Regeringens statsfeministiska apparat
25. Unifem Sverige (United Nations Development Fund for Women)
26. W.I.S.P. (Women in Swedish Performance Arts)
27. Malmö Fria Kvinnouniversitet
28. Sveriges Ekumeniska Kvinnoråd
29. Sveriges Kvinnojourers Riksförbund
30. KvinnorKan
31. Kvinnor för fred
32. Kvinnofronten
33. KSAN (Kvinnoorganisationernas Samarbetsråd i Alkohol- och Narkotikafrågor)
34. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
35. IKKR (Irakiska Kommittén för Kvinnors Rättigheter)
36. Gröna Kvinnor
37. 1.6miljonersklubben (för kvinnors hälsa)
38. DEA-föreningen (För Kvinnohistoriskt Museum)
39. Q-jouren (hjälp för våldsutsatta, kvinnliga missbrukare)
40. Revolt (feministisk organisation)
41. Kvinnofolkhögskolan
42. Kvinnohöjden (feministisk kurs- och gästgård)
43. Syster Yster (feministiskt forum för kvinnliga studenter på Linköpings Universitet)
44. Forum För Feministiska Föräldrar (notera att bägge firandena av Fars Dags ställdes in p g a för få anmälningar…)
45. Feminetik (stor feministisk online-community)
46. Elektra
47. Tidskrift för Genusvetenskap
48. Zora (feministisk förening för kvinnor och tjejer)
49. SIOS Kvinnokommitté
50. Forum – Kvinnor och Funktionshinder
51. Kvinna till Kvinna (stödjer kvinnors organisering i konfliktområden)
52. Varken hora eller kuvad (feministisk gräsrotsrörelse)
53. Tidskriften Ful (queerfeministisk tidskrift)
54. Systrar.net (feministiskt forum för kvinnor)
55. Kvinnokonventionen.se (bevakar FNs alla kvinnokonventioner, backas upp av ett 20-tal organisationer)
56. Kvinnliga Akademikers Förening
57. Business and Professional Women in Sweden
58. Stödstrumporna inom Svenska Kyrkan
59. Kvinnofridslinjen
60. Enter (Stadsmissionen hjälper unga tjejer, men inte killar)
61. Operation Kvinnofrid
62. Skogsägarkvinnorna
63. flicka.se
64. Nätverket Göran
65. Ruter Dam
66. Kvinna till kvinna
67. Män för jämställdhet (för jämställdhet, för kvinnofrid, mot mäns våld och övergrepp)
68. C:a 170 stycken kvinnojourer i Sverige
69. Musiklinjen för kvinnliga instrumentalister
70. Kvinnors Byggforum
71. FKF – Föreningen för Kvinnliga Forskare i Uppsala

63 Kommentarer »

Jag fick tipset om sidan okejsex.nu, som vid en första anblick förefaller vara en informativ sida om att ha sunda gränser i sin sexualitet. Och en sådan sida, om det nu verkligen hade varit det, hade ju varit alldeles utmärkt som resurs i t ex skolors sexualundervisning. Men när man skrapar under ytan så framkommer det att sidan har en tydlig statsfeministisk agenda, och att det är Operation Kvinnofrid som står bakom den.

Okejsex.nu ger oss en samling “fall från verkligheten” där vi ska se hur olika scenarier från vardagen faktiskt utgör en våldtäkt, så låt oss titta på ett av dessa fall. Det handlar om Eva, som träffar Semak och Gustav på krogen, och som sedan följer med Semak hem till Gustavs lägenhet. Här är Evas version av det som händer:

Gustav bjuder på champagne. Hon dricker två glas, och börjar snart känna sig konstig. Det blir suddigt, Eva liksom bara flyter med och minns enbart korta sekvenser från resten av natten.

Men hon kommer ihåg ett trapphus, att hon plötsligt är nästan naken, utan linne och byxor. Eva minns också att Semak ligger med henne bakifrån. Hon minns däremot inte hur länge han håller på, eller hur samlaget avslutas. Sedan är Eva säker på att även Gustav ligger med henne, i en soffa, men det är som om hon saknar känsel.

Vidare kommer sedan Semaks version:

Semak är väldigt berusad den här kvällen. Han tror att Eva också är det.[...]

Semak och Eva hånglar. Han minns inte riktigt om de har sex, men han tror det. När han vaknar har Eva redan gått.

Slutligen kommer sedan Gustavs version:

Semak frågar om han kan ta med sig Eva till lägenheten. Visst, svarar Gustav. Som sedan hör hur de har sex på hans soffa. När de är klara går Semak på toaletten, och Gustav kryper då ned bredvid Eva. Hon mumlar något och lägger sitt ben över honom. Han börjar kyssa henne och genomför ett samlag. Hon säger ingenting, ligger bara helt still.

Och vad är då slutsatsen av detta som har hänt? Tydligen så är det lätt att avgöra enligt okejsex.nu som skriver “Tror du att Semak och Gustav förstår innebörden av vad de har gjort och att de har begått ett brott?”. Det anses alltså att bägge två har våldtagit Eva.

Själv tycker jag att det är en vansinnig bedömning att Semak ska ha våldtagit Eva. De har haft sex medan bägge två var såpass berusade så att de dagen efter inte minns ordentligt vad som hände. Varför är Semak mer ansvarig än Eva för detta? Ska frivilligt fyllesex numera klassas som våldtäkt i Sverige? Och varför säger vi i så fall inte att även Eva har våldtagit Semak och därmed ska dömas till fängelsestraff?

Vad gäller Gustav så är situationen en annan. Han har sex med en person som är på gränsen till att vara medvetslös, med han själv är vid fullt medvetande, och detta klassas numera som våldtäkt i lagen. Han får således räkna med att han har begått ett brott som han kan komma att dömas för.

Något som är ytterst skrämmande att läsa är kammaråklagare Elisabeth Brandts bedömning av detta fall. Hon skriver:

Även den situationen att någon saknar hämningar på grund av berusning eller liknande kan utgöra ett hjälplöst tillstånd. Samtycke kan inte befria någon från straffansvar i dessa fall.

Hon menar alltså att en full man som har sex med en full kvinna, och där alkoholen har lett till att de har mindre hämningar en normalt, kan leda till att mannen anklagas för våldtäkt. Och detta kan ske även om han explicit har fått ett samtycke av henne. Det är skrämmande att t o m en person inom rättsväsendet är redo att bedriva en ideologisk kamp där man spelar rysk roulette med folks liv. Visst skulle någon kunna hävda att det hon säger även gäller åt andra hållet, men vi vet alla att i praktiken så är det bara män som döms för våldtäkter.

Det finns även en man på expertpanelen som uttalar sig om detta fall, och det är sexualupplysare Pelle Ullholm från RFSU. Han säger:

Semak är själv väldigt full. Det är möjligtvis sant att han inte riktigt vet vad han håller med. Men ömsesidighet kräver som sagt aktiva val från båda. Om han nu tar initiativet utan att kunna avgöra att Eva vill vara med på det, så gör han fel. Oavsett hur full han själv är.

Således går även han på den statsfeministiska linjen om att mannen alltid är ansvarig, även när bägge två är lika fulla. Vad har hänt med kvinnans ansvar? Och hur vet vi egentligen att det inte var Eva som var den lite nyktrare och som förförde Semak? Eva har ju bättre minne av vad som hänt dagen efter, så troligen var hon den som var något mindre berusad.

Låt oss se vad som händer om vi reverserar rollerna i Pelle Ullholms uttalande:

Eva är själv väldigt full. Det är möjligtvis sant att hon inte riktigt vet vad han håller med. Men ömsesidighet kräver som sagt aktiva val från båda. Om hon nu tar initiativet utan att kunna avgöra att Semak vill vara med på det, så gör hon fel. Oavsett hur full hon själv är.

Frågan är om han själv skulle skriva under på detta uttalande? Jag är tveksam. Möjligen skulle han hävda att han skriver under på det, men jag tvivlar på att han spontant skulle beskrivit verkligheten på detta sätt.

24 Kommentarer »

Min och Michael Högbergs artikel om våld i nära relationer är nu även publicerad i Sydsvenskans nätupplaga.

Kommentera »

I gårdagens upplaga av Sydsvenska Dagbladet, publicerades en debattartikel av mig och Michael Högberg. Titel på artikeln var “Våld mot män ignoreras”. Tyvärr så är det bara ett urval av debattartiklar som läggs ut i nätupplagan, så jag kan inte länka till den. Istället så går det bra att läsa artikeln här:

Sydsvenskan 091009: Våld mot män ignoreras

Michael Högberg och jag ordnar workshops tillsammans om våld i nära relationer, där jag pratar om jämställdhet och forskning, och där han pratar om konflikthantering samt behandling.

Uppdatering: Artikeln har nu publicerats på Sydsvenskans nätupplaga.

7 Kommentarer »

Det går knappt en dag i media numera utan att man skriver om ett daghem som jobbar med genuspedagogik med hjälp av s k genuspedagoger, och idag är det Ålands tur att få prova detta nya koncept. Själv tycker jag det är utmärkt att förskolelärare lär sig behandla barnen som individer, och att de är öppna för att barns beteende och behov inte alltid är knutna till deras kön. Men tyvärr så är det inte en sådan verksamhet som genuspedagogiken sysslar med, även om man vill ge sken av det, vilket vi får ytterligare bevis på från Åland.

Ett konkret tips hon fick på utbildningen handlade om bakning. Att man kan dela in pojkarna och flickorna i skilda grupper och låta pojkarna jobba mer med känslor, hur känns och luktar degen? Medan flickorna får öva på att våga genom att baka utan recept.

Här utgår man uppenbarligen från väldigt låsta stereotyper, och förutsätter att alla pojkar behöver jobba mer med sina känslor och att alla flickor behöver jobba mer med att våga. Hur kan man veta att det är detta som är bäst för barnen? Min egen erfarenhet är att det alltid finns flera blyga pojkar i en grupp, även om man märker de högljudda mer, och att det alltid finns flickor i gruppen som skriker och tar plats – alla är inte lugna och leker med dockor.

Men genuspedagogerna utgår från att alla barn är stöpta i samma könsmall, och sedan ska man sätta igång och reversera denna upplevda könsmall.

– Man har en engångschans att påverka barnen de första sex åren. Vi måste börja hos barnen om vi ska få ett jämställt samhälle, säger Nikula.

Varför kommer jag att tänka på Sovjet när de säger så?

Min egen uppfattning är att om man önskar en samhällsförändring så får den drivas av vuxna, och det är vuxna som får ändra sig först. Att experimentera med barnen, utan att själv ändra på sig som vuxen, är djupt oetiskt.

Att ha mer manlig personal på daghemmen lägger kommittén ingen större vikt vid. Man anställer personal för att de är bra pedagoger, inte baserat på kön.
– Tyvärr förstärker manlig personal ofta könsrollerna. De är ute med barnen och spelar fotboll eller är i verkstaden, säger Nikula.

Så att göra aktiviteter som traditionellt sett har ansetts vara manliga förstärker alltså könsrollerna? Kan man då anta att aktiviteter som att sy och baka minskar på könsrollerna?

Här bekänner man färg en gång för alla: inbakat i genuspedagogernas arbete finns det en attack på traditionellt manliga beteenden och domäner, vilket inte är helt förvånande om man betänker att genuspedagogiken är sprungen ur genusvetenskapen, som i sin tur har importerat tanken om könsmaktsordning från radikalfeminismen (vilken i sin tur har tagit principerna från marxismen…).

Och vem var det då som utbildade personalen på Åland (som tillhör Finland)? Jo, givetvis så var det en svensk kvinna som var där och föreläste…

Tips: Läs även Pär Ströms inlägg idag om jämställdhetsbonus hos Investor (DN).

10 Kommentarer »

1. Ingvar Persson skriver i Aftonbladet om att man borde ha kvar jämställdhetspotterna i LO:s löneförhandlingar, trots att dessa potter hanterades på ett tveksamt sätt förra gången det begav sig. Borde inte LO istället fokusera på vilka yrken som har en felaktig lön, oberoende av vilket kön som dominerar dessa yrken? Dessutom är det viktigt att man kommer ihåg att jobb som är farliga, tunga, smutsiga eller görs utomhus förtjänar en högre lön än trygga jobb som görs inomhus. Det är inte bara utbildningsnivå som bestämmer lönen utan också faktiska arbetsförhållande och hurpass lätt det är att hitta folk till ett visst yrke.
2. I en debattartikel i Expressen skriver Katarina Wennstam om poliser som slår sina fruar. Jag tycker det är helt OK att man belyser detta problem, givetvis ska poliser inte slå sina fruar. Samtidigt undrar jag om de har undersökt hur många kvinnliga poliser som slår sina män? Som bekant så är det ungefär lika många män som kvinnor som drabbas av relationsvåld, även om kvinnor blir skadade och rädda oftare. I artikeln framställs det också som att machokulturen i polisen är orsaken till detta men detta är rena spekulationer och motsägs t o m av forskningen (det är personer som är dåliga att hävda sig som oftast slår sin partner).
3. I ytterligare en ledare av Ingvar Persson i AB så är underrubriken Föräldraansvar reducerat till betalningsansvar. Här handlar det om att föräldrar ska ha ett skadeståndsansvar för sina barn, men jag kan inte låta bli att associera underrubriken till att många män efter en skilsmässa hamnar i en situation där deras föräldraansvar reduceras till ett betalningsansvar. Som pappa har man minst sagt oddsen emot sig om man hamnar i en vårdnadstvist.

6 Kommentarer »

Något som är mycket vanligt i vårt samhälle är att viktiga mansfrågor inte benämns vid sitt rätta namn (medan kvinnofrågor nästan alltid gör det). Ett bra exempel är gårdagens ledare i Aftonbladet där Eva Franchell skriver om att ta värvning i USA. Visst är det bra att hon belyser att många ungdomar i USA tar värvning i en situation där det pågår ett par olika krig för USA och då arbetslösheten är stor på hemmaplan. Men är det verkligen korrekt att benämna detta som en ungdomsfråga?

Så är det i USA. I städer som Detroit, där det inte finns några jobb kvar att söka, där tar ungdomarna värvning. De får lön, utbildning och någonting att göra.

Det är i första hand unga män som tar värvning, inte “ungdomar”.

Många barn kommer aldrig hem, de dödas i krig eller olyckor. Många tar livet av sig. Andra kommer hem skadade, de får psykiska problem och riskerar livslånga depressioner.

Det är i första hand många söner som aldrig kommer hem, inte många “barn”. Det är en förkrossande majoritet män som dött i samtliga amerikanska krig, även på senare tid.

Det är ingen enkel sak, att skicka ut en ung generation i krig. Amerikanerna vet det av bitter erfarenhet och de vågar prata om det.

Som sagt, det är i första hand en ung generation män man skickar ut i krig, på samma sätt som det alltid varit. Även om det numera finns en del kvinnor i USA:s militär, så utgör de bara en liten minoritet av militären och en ännu mindre minoritet av de som verkligen utsätts för stor fara.

I Sverige är frågan ny. Vi har levt i fred i 200 år och det är först nu vi börjar se en svensk yrkesarmé växa fram.

Frågan om yrkesarmé är förvisso ny i Sverige, men här innebär yrkesarmén faktiskt en befrielse för männen, eftersom man då avskaffar värnplikten för alla män. I Sverige har det ansetts OK att männen ska ge ett år av sitt liv gratis till staten, och samtidigt utsätta sig för fysisk fara, medan kvinnor har haft samma rättigheter som männen i samhället utan att dela på denna skyldighet.

Jag kan bara hoppas att den svenska yrkesarmén ger sina anställda en bra lön och bra förmåner, för det förtjänar man när man är redo att offra sitt liv för sitt land och sitt lands värderingar.

8 Kommentarer »

Det är intressant att följa argumenten folk använder sig av när de diskuterar jämställdhet. Idag skriver nio kvinnor från filmbranschen en debattartikel i Aftonbladet där de tar upp det som de upplever som en avsaknad av jämställdhet hos Svenska Filminstitutet. Låt oss gå igenom deras argumentation:

Trots att lika många kvinnor som män utbildas i regi på Sveriges filmhögskolor kommer det betydligt fler svenska filmer regisserade av män än regisserade av kvinnor.

Detta argument är samma sak som att säga: trots att det utbildas lika många manliga och kvinnliga läkare, så är det fler män som blir neurokirurger. Men frågan är vad detta har att göra med jämställdhet? Färre kvinnor blir neurokirurger eftersom det innebär långa arbetsveckor och mycket tid borta från barnen, det är således ett val som kvinnorna gör, inte ett tecken på diskriminering.  På samma vis kan man tänka sig att färre kvinnor är redo att satsa den tid det krävs för att bli regissör, och att ta de risker som krävs (kvinnor är mindre riskbenägna än män, p g a lägre testosteronnivåer). Frågan är då: innebär det svenska jämställdhetsprojektet att vi vägrar finna oss i att det finns en del medfödda skillnader mellan könen?

I januari 2006 skrev filmbranschen under ett nytt avtal där man bland annat fastställde att minst 40 procent av de regissörer, manusförfattare och producenter som får stöd av Svenska filminstitutet bör vara kvinnor.

Man har alltså infört en form av kvotering, men trots allt en mild form, då det står “bör” och inte skall. Kvotering är som bekant en form av diskriminering och har därför inget att göra i ett modernt samhälle.

Men vart tar kvinnorna vägen efter att de färdigställt sina filmutbildningar? De senaste årens statistik talar sitt tydliga språk om ett misslyckande med att nå jämställdhetsmålet.

Den första frågan är väl utmärkt. Att söka svaret på varför kvinnor satsar mindre på karriären och tar mindre risker skulle vara ett välkommet tillskott i jämställdhetsdebatten. Istället ryggar man inför att ärligt undersöka detta, och säger reflektoriskt att det handlar om “ett misslyckande med att nå jämställdhetsmålet” – och detta är ju inte alls någon förklaring till vart kvinnorna tar vägen.

Antalet ansökningar till Filminstitutet angående stöd till långfilm påminner om antalet ansökningar till Filmhögskolorna, 25-30 procent kommer från kvinnor. Men könsfördelningen vid antagning är ca 50 procent. Antalet ansökningar kan inte användas som ett argument för att legitimera siffrorna när det gäller filmer regisserade, producerade och skrivna av kvinnor. Vi kan inte se detta annat än en strukturell könsdiskriminering.

Har slår verkligen logiken knut på sig själv. Ifall 25-30 procent av ansökningarna till Filmhögskolorna kommer från kvinnor, men 50 procent av de antagna är kvinnor, så är ju det mest sannolika att det är män som är utsatta för diskriminering. Det behöver inte vara så, om det är högre kvalitet bland de kvinnliga sökanden, men det är en överhängande risk för att det är så (troligen p g a en uttalad eller outtalad kvotering). Ifall Filminstitutet får en viss andel av sina ansökningar om stöd från kvinnor, och sedan ger kvinnor stöd i samma proportion, så talar detta för att Filminstitutet inte diskriminerar någon, utan låter kvalitet avgöra vem som ska få stöd.

Det saknas knappast filmskapare som är kvinnor i landet. När Andrea Östlund, projektledare för Rookiefilm som vänder sig till första- och andragångsregissörer, modigt vågade öronmärka sitt femte och sista långfilmsprojekt till en film som skulle regisseras av en kvinna fick de in 75 ansökningar.

Vilken analys gör ledningen på Svenska Filminstitutet av denna anstormning av kvinnor?

Att många tar chansen att söka projektet när man slipper konkurrera med de flesta som normalt sett söker denna typen av projekt?

Svenska Filminstitutet har tidigare föreslagit åtgärder som att avsätta medel till en jämställdhetsfond, utöka stipendier inom fortbildning, att de medel som finns avsatta till oberoende produktionsbolag skulle prioritera kvinnor, extra lanseringsstöd och utvecklingsstöd till projekt där man uppnår 60/40 bland medarbetarna! Vart tog dessa förslag vägen?

Dessa förslag låter alla som olika sätt att hålla kvinnor under armarna. Varför ska man göra detta? Själv tror jag att en kvinna som bestämt sig för att satsa allt på att bli regissör kan klara detta precis lika bra som en man, så varför ska hon då få speciella stöd? Ifall vi fostrar kvinnor till att de behöver speciell hjälp och trygghet för att lyckas, så kommer vi ju aldrig att få se kvinnor som tar språnget och satsar mot det stora målet.

7 Kommentarer »

Media har haft ett stort fokus på frågan om styrelsekvotering de senaste månaderna, och nu tar diskussionen fart igen – men på ett befriande ärligt sätt.

På E24 Kvinna intervjuas Nicklas Storåkers, vd för Avanza Bank och småbarnspappa, kring vad han tycker om styrelsekvotering och kvoterad föräldraförsäkring. Uppenbarligen är han en förespråkare för att kompetens ska vara avgörande när positioner tillsätts:

– Om du får tre barn och är kvinna i Sverige, då är du troligen hemma i tre, fyra år sammanlagt med vårt generösa system. Då kan man ju inte förvänta sig att vara på samma nivå på jobbet som någon som har varit där och jobbat under samma period. Man kan inte förvänta sig vare sig samma lön eller titel. Det vore orättvist.

Det där med ”glastak” och sådant är bara trams. I alla fall på moderna arbetsplatser. Möjligen kan det finnas relevans för sådant på väldigt ålderdomliga arbetsplatser, men jag känner inte igen det. Man väljer utifrån kompetens och erfarenhet.

Så långt är väl allt väl i hans resonemang; kompetens ska komma först och väljer man att vara hemma med sitt barn långa perioder då får man räkna med att man halkar efter en bit i karriären.

När man kommit ifrån hela resonemanget om glastak, och påtvingade kvoteringar, kommer således den verkligt intressanta frågan: bör män och kvinnor dela mer på föräldraförsäkringen än de gör idag? Man kan här ha två olika strategier: antingen kan man förespråka att föräldrarna själv får lösa detta, eller så kan man propagera för kvoterad/individualiserad föräldraförsäkring. Själv är jag för att föräldrarna får välja, men en individualiserad föräldraförsäkring är åtminstone inte diskriminerande på samma vis som styrelsekvotering, så de som förespråkar detta alternativ är åtminstone inte för att införa en strukturell orättvisa (vilket styrelsekvotering innebär). Om man tittar på de undersökningar som gjorts hos SIFO så är dock en majoritet av svenskarna emot en kvoterad föräldraförsäkring, så det verkar som att de flesta uppskattar att själva få bestämma över sina liv.

Nicklas Storåkers, från artikeln ovan, är dock för en kvoterad föräldraförsäkring, och säger sig vara en smygbeundrare av Gudrun Schyman. Och visst har han all rätt till sin politiska åsikt, men jag börjar bli trött på att flera olika näringslivstoppar säger sig vara för kvoterad föräldraförsäkring, när de själva aldrig har tagit ut någon föräldraledighet (såsom Storåkers) eller t o m har en hemmafru (såsom Douglas Roos). Visst är det lätt att stödja ett införande av tvång när man själv har haft friheten att få välja?

Även DN Ekonomi har ett par artiklar om könsfördelningen i styrelser idag. Carl-Henric Svanberg, vd för Ericsson, säger t ex:

–Vi jobbar verkligen med kvinno­frågan men kommer inte ifrån att bara runt tio procent av studenterna är kvinnor på de för oss viktiga utbildningarna, säger Carl-Henric Svanberg.

Han påpekar att på chefsnivå är andelen kvinnor högre än i bolaget som helhet (borträknat administrationen).

I en annan artikel i DN, så är det Sandviks vd Lars Pettersson som tar bladet från munnen:

Menar du att det saknas kvinnor och personer med utländsk bakgrund som har den kompetens som ni efterfrågar?
– Ja, de är alldeles för få. Vi har engagerat oss i en mängd initiativ för att öka mängden kvinnor som söker tekniska utbildningar.

Och inte en enda kvinna kvalificerar sig till Sandviks koncernledning?
– Nej, det kommer ju underifrån och upp. Det tar tid innan erfarenheten byggs upp i organisationen så att man kan fylla på i koncernledningen.

Även om journalisterna fortfarande försöker få till en vinkling att det råder ojämställdhet, där det egentligen handlar om livsstilsval, så är det befriande att cheferna i näringslivet vågar vara ärliga kring varför det saknas kvinnor på ledande positioner. Det enda man nu kan önska är att om de tvunget vill förespråka en kvoterad föräldraledighet, så bör de själva vara hemma ett par år med sina barn, för att sedan kunna stödja ett sådant förslag med någon slags trovärdighet. Det är lätt att komma med pekpinnar för andra…

Uppdatering: Även Genusnytt skriver om styrelser och kvoteringsiver idag.

8 Kommentarer »

SvD skriver idag om det ökade antalet starka kvinnor i den internationella politiken, och att det sker en s k feminisering av den internationella storpolitiken. Frågor som drivs är:

Våldtäkt ska betraktas som krigsförbrytelser, diskussioner om våld mot flickor, höjda krav på utbildning för kvinnor.

Dessa kvinnofrågor tycker jag själv är viktiga att driva, och jag ser det även som positivt att starka kvinnor vågar ta steget ut på den internationella politiska arenan. Generellt sätt så stödjer jag dem som jobbar med kvinnofrågor, medan jag är kritisk till att mycket av arbetet påverkas av en radikalfeministisk ideologi.

Samtidigt som jag stödjer det fortsatta arbetet med kvinnofrågor, så är jag orolig över hur man osynliggör viktiga mansfrågor. Mansfrågor ignoreras antingen helt, eller så talar man om dem som mänskliga frågor utan att erkänna att det faktiskt är mansfrågor. Exempel på viktiga mansfrågor är alla former av krig och konflikter världen runt, där det är män som förväntas att ställa upp som soldater eller t o m tvingas in i den rollen. En annan oroande trend är att I-länder tenderar att i första hand ge kvinnor mikrolån i fattiga länder, medan män inte får tillgång till dessa lån endast för att de är män.

Standardförklaringen till att män utesluts från mikrolån på många håll, är att kvinnor är bättre på att betala igen de lånade pengarna. Detta resonemang är lika logiskt som det vore att utesluta kvinnor från civilingenjörutbildningarna i västvärlden eftersom män i genomsnitt har lättare för dessa utbildningar. Man kan också fråga sig vad det är som gör männen mindre pålitliga i tredje världen? Gör deras könsroll att de far illa på något vis, eller har de det så svårt att de förlorat allt hopp till att lyckas i livet? P g a den feministiska präglen på insatserna så frågar man sig tyvärr inte om även män kan fara illa av sin könsroll.

Ett annat perspektiv på mikrolån är att män oftare tar större risker med sina affärer (p g a högre testosteron-nivåer), vilket leder till fler konkurser, men också till fler stora företag som skapar ett välstånd som kvinnors företagande mer sällan leder till. Om man utesluter män från mikrolånen så riskerar man alltså att fördröja välståndsskapandet i dessa fattiga länder.

Risken med insatserna i tredje världen är att vi överför vår egen feministiska syn till deras samhällen, och skapar långt större obalanser än feminismen ännu har hunnit skapa på hemmaplan.

15 Kommentarer »