Mansfrågor hos SvD

17 oktober 2009, av Pelle Billing

Thomas Gür skriver i SvD om hur vi ska tygla de unga männen. Det är glädjande att han pratar om unga män, och hurpass mansovänligt samhället egentligen är idag.

Till att börja med kommer han in på att det finns en del medfödda faktorer som präglar unga män, t ex en ökad tendens att ta mer risker än unga kvinnor:

I alla samhällen är det de unga männen som beter sig mest asocialt. De slåss och skränar mer än andra. Tron på den egna osårbarheten får dem att ta oproportionerliga risker. De är överrepresenterade vad gäller i stort alla sociala patologier – kriminalitet, utslagning, drogmissbruk, våldsutövning.

Det han skriver stämmer till viss del, men behöver kompletteras med ett par viktiga insikter. Att män har en större tendens att ta risker är inte bara något negativt, utan när detta beteende används för konstruktiva syften så byggs civilisationer och fattigdom utrotas. Och att män är överrepresenterade vad gäller kriminalitet, utslagning, drogmissbruk och våldsutövning kan inte bara skyllas på medfödda faktorer – utan det handlar snarare om ett samhälle som inte klarar av att uppfostra och stödja unga män på ett adekvat sätt. Till exempel så saknas det numera en positiv syn på manlighet i samhället (efter decennier av feminism), och hela utbildningssystemet är gjort på flickors villkor, inte på pojkars. Pojkar och unga män presterar generellt bättre av katerledd undervisning och att man tillåts tävla sinsemellan, med flickor presterar bättre av att jobba i grupper och utan någon tydlig tävlan.

Gür ger sin syn på detta:

Arbete från tidig ålder eller fortsatta studier, att gå till sjöss eller göra värnplikt, idrottsengagemang eller bildningsresor, har varit olika sätt på vilka unga män fått lära sig självbehärskning, respekt för sin omgivning och för andra människor. Krav på mätbar kunskap och synliga prestationer och tydliga trösklar för inträde eller meritering, i kombination med kännbara belöningar, har understött processen. Men de flesta system och institutioner som har funnits i det svenska samhället och som har tjänat detta syfte, har under de senaste decennierna förlorat i betydelse.

Undervisningssystemet har präglats av kravlöshet. Jagförsjunket självförverkligande har ersatt det samhälleliga idealet om välförtjänt erkänsla

Man skulle kunna sammanfatta det som att traditionellt manliga värderingar på många vis försvunnit ur det svenska samhället och ersatts av traditionellt kvinnliga värderingar. Jag håller inte med Gür om att värnplikten är något önskvärt då den symboliserar att alla män ska vara en förbrukningsvara, men att vi rivit ner många av de strukturer som möjliggör en positiv utveckling för pojkar och unga män står helt klart för mig. Vidare skriver han:

Den allt större omhändertagandesektorn har förklarat att alla är offer, också förövarna. Ett utbyggt bidrags- och transfereringssystem har gjort det mindre kostsamt att inte arbeta. Den politiskt så populära retoriken om diskriminering och utstötthet, där majoritetssamhället beskrivs som ogint, avogt och främlingsfientligt, har stått i vägen för en saklig värdering – att vandaler är vandaler, oavsett vad de kallar sig.

Detta är en klockren beskrivning av ”kvinnliga” värderingar: omhändertagande, trygghet, att se alla som offer, osv. Traditionella ”manliga” värderingar är istället: ansvar, ställa krav, belöning för prestation, osv. Givetvis betyder inte detta att dessa värderingar inte kan finnas hos alla människor, oberoende av kön. Men det som är viktigt att se är två saker:

  1. När vi försöker gömma och glömma bort halva uppsättningen värderingar i samhället (de manliga) så skapas en obalans på sikt.
  2. Även om alla människor behöver vara hela människor som kan värdera trygghet lika mycket som belöning för prestation (dvs både kvinnliga och manliga värderingar), så finns det en tendens till att män (särskilt pojkar och unga män) är i större behov av de manliga värderingarna än de kvinnliga för att få en positiv utveckling, och vice versa för kvinnorna. Detta p g a att det finns en del medfödda skillnader som vi inte kan ignorera på gruppnivå.

Att vi de senaste decennierna börjat se män och manlighet närmast som en patologi (dvs som något sjukligt), gör idag att vi har en generation män som

  • presterar dåligt i skolan
  • bara skaffar sig en universitetsutbildning hälften så ofta som sina jämnåriga kvinnor
  • får lära sig att det är önskvärt att vara en mjukisman, vilket sedan visar sig vara något som gör att man inte kan få till det med motsatta könet (om man är straight)
  • får lära sig att det är önskvärt att vara en mjukisman, samtidigt som samhället fortfarande förväntar sig att mannen ska vara en förbrukningsvara
  • internaliserar en negativ syn på män, och därmed på sig själv

Det är hög tid att våga börja kämpa för pojkar och att våga se att manliga värderingar är något positivt som behövs för att komplettera de kvinnliga värderingarna i samhället.

 

2 kommentarer på “Mansfrågor hos SvD”

  1. hampus skriver:

    Billings rubrik ”Mansfrågor i SvD”, lät naturligtvis för bra för att vara sann.

    Missförstå mig inte, jag avfärdar inte själva innehållet i Gürs debattinlägg, som jag finner, vare sig jag kommer att hålla med om dem eller inte, bjuda på många uppfriskande uppslag åtminstone i hur vi kan gå vidare i könsdebatten ett litet steg.

    Men vad jag vänder mig mot, exemplifieras redan i Gürs rubrik ”Hur skall vi tygla de unga männen”.

    Bortsett från inläggets sakinnehåll, osar det av traditionell manssyn, där återigen och som vanligt män beskrivs som ett samhällsproblem, både i det nedlåtande ordvalet och i hur retoriken är uppbyggd.

    Varför talar man t ex inte istället om hur vi ska skörda alla unga mäns fulla och samhällsbyggande högst eftertraktade potential?

    För är det inte rimligt att unga mäns lojalitet med samhället brister för att därefter grundlägga manliga individers asociala egenskaper, när kanske unga män känner sig beljugna, förrådda och mötas av direkt förvånande hyckleri från samhällets politik och offentliga debatt?

    Alla människor, och ff a män genom deras mera högriskdrivna mentalitet, är fullt kapabla att blomstra under en bred vidd av ideologiska politiska maktsystem, vars syfte är att få med sig folket så välbehållet och därutöver så produktivt som möjligt.

    Så även om Gûr anser, vilket jag själv inte tagit ställning till ännu och som borde provocera den feministiska ideologins grundbult om det beryktade patriarkatet, i politik bestämt till könsmaktordningen, att samhällets feminisering nått den grad, vilken den nu månde vara, att unga män behöver ”tyglas” från samhällets sida, anser jag hans första och mest grava brist är att glömma ställa sig frågan:

    Är det möjligt för ett samhälle att ens börja fundera över (alla etiska argument t o m passerade) utöva den maktutövning som ordet ”tygla” anger, när det självt brustit i egna grundläggande ideal:

    A) att alla skall vara lika inför lagen, även kvinnan såsom man?

    B) att allas åsikter i en deliberativ demokrati (=samtalsdemokrati) skall bemötas med samma respekt, där visserligen bemötande kan vara ytterst förringande, men då på basis av åsiktens INNEHÅLL och inte på den tyckande individens KÖN – en tendens vanlig i den allmänna debatten när det gäller missnöjesyttringar från män, tydligast i media, och som jag anser kunna härledas just till denna åsikt att ”män skall tyglas” såsom ”de asociala indivder män är”.

    C) att den samhällsutvecklande debatten erkänner männens rätt att förvänta sig inkluderas i politiska resonemang om individens behov av makt över sitt eget liv, sin situation och sina personliga drömmar och önskemål, där idag hundars kroppsliga och nyligen även psykiska integritet åtnjuter större lagstadgat skydd än män, småpojkars kön legaliserade att göra kränkande ingrepp på som bara ett ypperligt bisarrt exempel. Visst är det rimligt att värna om religionsfriheten, men i s f på könslika villkor?

    Rätt glest förvisso, men återkommande, upprepas medias tanklösa rapporteringar kring oroväckande antidemokratiska tendenser hos vår unga pojkar till skolelever, där bara t o m en ytlig analys klart och tydligt anger de obstinata killarnas igfrågasättande tvärtom inte baseras på antidemokratiska övertygelser, utan snarare och så mycket mera hoppingivande djup insikt om demokratins ideologiska fundament. Pojkarnas svårbemötta ifrågasättningar, som väntat ställer lärarna svarslösa, vittnar istället om en sann förståelse för demokratiska värderingar. Men istället för att vårda dessa frön av demokratisk solidaritet, väljer den offentliga debatten att ytterligare alienera tänkande unga pojkar med stämpeln antidemokrat, helt enkelt för att i dagsläget har män en hel del krav att ställa ställa och rimligen borde kunna förväntas se tillgodosedda, ff a efter den feministiska manshetsjakten vår trista könsdebatt och urvattnade jämställdhetsarbete insiktslöst och häpnadsväckande ännu förblivit totalt ensidig.

    Och däri ligger då min poäng om Gürs första allvarliga analytiska brist: nämligen att mäns och ff a unga mäns förväntningar på att behandlas rättvist och rimligt av samhället i dess grundläggande fundament FÖRST måste tillgodoses (varför måste jag ens påpeka detta grundläggande faktum? .Jo, för att ev missförhållanden gentemot män inte utforskats i samhället, t ex genom en ärlig och rakryggad mediadebatt som högst givet borde kunna förväntas även ställa krav på kvinnan), innan samhället ens kan drista sig till att börja ställa motkrav. Och då, i samma veva, börja det otänkabara att ställa krav på kvinnan och hennes syn på först och främst mansrollen, men även sin egen kvinnoroll.

    Gürs andra, och vad jag förväntar mig mera uppenbara, sårbarhet ligger i hans funderingars utsatthet för kritik för könskonservatism. Om man är likhetsfeminist är den angreppspunkten givetvis självklar (eller som alltid, borde vara det, fast den aldrig är det för det handlar om oss män), men ff a exemplifierat med mig som brinnande ultraradikal könsseparatist med välgödda rötter i biologistiskt synsätt på könsorganens villkor mellan benen på var individ, där jag givetvis inte åsyftar mina extrema åsikters innehåll som referens utan bara vill ge ett exempel på hur även den mest könsskillnadstroende individen ändå kan välja förhålla sig till Gürs sårbara könskonservatism: nämligen att om, ens nånsin, och när mäns status som likaberättigade individer erkänts av det offentliga samhället, först då är det läge för en debattör i stil med Gür att framlägga väälvilliga och ödmjuka förslag till unga män, tydligt frågande efter deras behov och önskningar och ödmjukt acceptera rimliga uttryckta behov till modifieringar.

    För en sak som stör mig i denna mansfrågedebatt i fosterstadiet är just obenägenheten att verkligen söka upp de unga männen och ge dom verbalt uttrycksutrymme att få definiera sig. Typiskt, ännu och bekräftat med Gürs inlägg, är de unga männens egna upplevelser ointressanta. För det handlar ju bara om för samhället att finna vägar att ”tygla unga män” till obstinata bråkstakar. Detta tillvägagångsätt exemplifieras hittils utan ett endaste undantag i form av statliga myndigheters arbetsmetodik och långt värre medias ansvar för den demokratiska debatten, deras vilja till trots att söka axla den från bloggosfären, vara de sanna antidemokratiska aktörerna i svenskt samhällsliv.

    Jovisst, äntligen sedan ett år tillbaka slipper vi löpsedlar med skrikande manshets, men kom ihåg att vi fortfarande är i stadiet i denna debatt där vi jublar och hurrar med en befrielsekänsla åt svensk press nådiga inkluderande av mansförsvarande debattörers inlägg i könsdebatten. Vi är ännu långt ifrån att se ledare bestämt uttrycka solidaritet med sagda unga ,mäns livsvillkor (där under en kort fas snarare tidningarnas ledare koncentrerade sig ppå att utgjuta bitterhet mot unga manliga kritiker av jämställdhetsarbetets enkelspåriga gång), än längre ifrån att få lov att se våra sk tappra demokratiska riddare till journalister ställa politiker till svars för deras kommande planer att förbättra samhället i just bara bortglömda, reella, mansfrågor. Mansfrågorna så osynliggjorda att vi män kan se vårt inkluderande i alla tre demokratiska stöttepelare (media, makthavare och rättsstaten), vara gravt komprometterade.

    Så innan ens Gürs sakinnehåll av desperat könskonservatism blir möjlig för mig att smälta, kräver jag svar på följande fråga:

    Är det omöjligt att tänka sig, med den sällsynta episoden av antidemokratisk manshets i det offentliga samhällslivet ännu ej utvisad, att unga mäns lojalitet gentemot samhället bygger på en ärlig men synnerligen besviken förväntan att behandlas just såsom dess feministiska politik annars med både saftigt ekonomiskt och opinionsbildande stöd, skall börja inkludera de unga grabbarna innan vi väljer att komma med än fler pekpinnar?

    Och är det orimligt av oss unga män, vars könsidentitet utforskats grundligen av oss själva, ambitiöst ”uppmuntrade” av medias debatt, att svara dig med att vi vill andas luften som det (ja, paradoxalt ändå första befriade könsorgaet av två från könsrollerna) och fås ses ges tid till att yrvaket och uggleblinkande storögt värdera våra nya förutsättningar i en välkomnande demokrati innan vi modifierar dina, vilket jag återigen känner mig tvingad påminna om att jag tycker, knoppar tiloll förslag vad gäller ung manlighets framtid? Dess plats i samhället uttryckligen då inte ifrågasatt med skrämmande argument i ordval såsom asocial el dyl?

    Precis såsom jag nu njuter av att smälta dina uppfriskande åsikter under god stund (där jag väl inte behöver påminna om mina grundläggande invändingar:

    1) det mansföraktande ordavlet och den nedklåtande retorik, som jag förlåter dig, Gür för, eftersom jag vet att ditt debattinlägg förmodligen publicerades av traditionelll mansföraktande ”nyhetsvärdering”, där etablerad media kanske t o m vågar hoppas på att få fortsätta dissa oss unga mäns reaktioner utan sakliga argument), din rubrik vara en riktig toppsäljare! Eller hur?

    2) kravet på vårt demokratiska samhälle att inkludera oss och främst unga män i sin könsideologi, vare sig falsk eller sann, åtminstone inte alienera de unga killarna med sitt uppenbara hyckleri.

    Återigen, missförstå mig inte och jag vill påminna dig om att jag förmodligen,. långt mera än du, är en radikal könsseparatist med biologiska argument i flera aspekter. Jag finner visst intressant och tankeväckande stöd för dina mansfostrande synpunkter, mest i argumentet att vi samhällsbyggande män, maskulint orienterade, möjligen har värdefulla mansfostrande tradistioner att värna om. Kanske.

    Men börja snacka om att tygla mig, och mina yngre behövande bröder, och du har gjort mig till din fiende. Ja, hårda ord, men som jag förmodligen lika storögt förvånat som du finner absolut nödvändiga. Just för att ännu avkrävs det av dagens könsdebatt svar på grundläggande frågor kring mäns mänskliga och demokratiska rättigheter.

    Avslutningsvis, för att knyta ihop mitt inlägg: min besvikelse över Billings rubricering, som antydde att mansfrågor äntligen skulle ha tagits upp av svensk etablerad media via SvD, kom av just ett evigt återkommande och traditionellt oifrågasatt (sic! Mitt under vår könsdebatt!) synsätt på oss män.

    Ja, Gür, jag utvecklar hemskt gärna sakinnehållet till stora delar i ditt inlägg och ja jag förlåter tvånget av manlig prostitution inför den manshetsande media du säkert enkom fick din artikel publicerad av, inte ringaktankde dina synpunkter själv, som jag som sagt gärna ser dig utveckla, kanske på en blogg, och då under manshetsbefriat tonläge, då återigen, min kritik vilar på dels ett totalt förbiseende för det svek av män samhället står för än idag och dels för din retirik som tydligt anger män som en förbrukningsvara, utan att ens ha anständigheten att åtminstone erkänna oss män de bidrag vi alltgenom historien bidragit till i form av samhällsutveckling. T ex ansågs säkert båda två Martin Luther vara asociala, obstinata samhällsfientliga individer en gång i tiden.

  2. [...] förskola här: del 1, del 2, del 3, del 4. Här är en verklighetsförankrad SVD-artikel med kloka kommentarer hos Pelle Billing, och glöm inte följa Pär Ströms [...]

Google