Det pågår en intressant diskussion för närvarande i kommentarerna till ett nyligt inlägg, där bland annat följande fråga ställdes av Josefin:
Enligt era resonemang så utläser jag att när man kämpar för fred, så är det egentligen en mansfråga man sysslar med, fastän man inte använder det uttrycket specifikt? Eftersom det är män som drabbas mest av krig och våld. Har jag förstått er rätt då?
Eftersom det närmast är ett metaperspektiv på diskussionen som efterfrågas (vad menar vi med mans- och kvinnofrågor), så väljer jag att svara på frågan i detta inlägg.
På ett sätt så är alla viktiga frågor i samhället människofrågor, och inte mans- eller kvinnorfrågor. Vare sig vi pratar krig, våld, våldtäkt, diskriminering, vårdnadstvister eller föräldraledighet så är det mänskliga frågor som vi ytterst pratar om. Men sedan kan man ha en medvetenhet om att frågorna slår olika mot människor beroende på vilket kön de har, och på så vis kan vi börja prata om “mansfrågor” och “kvinnofrågor”.
Den situation vi har idag i den svenska politiska och mediala debatten är att det till övervägande del pratas om kvinnofrågor och hur kvinnor drabbas av olika fenomen och situationer. Begreppet “mansfråga” är något relativt nytt, och när jag själv pratar med folk i vardagen och säger att jag jobbar med jämställdhet och mansfrågor så är det många som hoppar till och undrar om det finns något som heter mansfrågor.
Därmed ser jag ett stort behov av att artikulera, och sprida kunskapen om, vilka viktiga mansfrågor som finns i dagens samhälle - så att vi får en mer komplett bild av hur respektive kön och könsroll påverkar oss i olika situationer och samhällsfrågor. Några exempel på viktiga mansfrågor är:
- Att män alltid har varit de som ska offras i krig (män offras medvetet som soldater, kvinnor skyddas men kan såklart dö eller bli våldtagna ändå)
- Farliga jobb, tunga jobb och smutsiga jobb anses vara mansjobb
- Vårdnadstvister innebär ofta att männen är i underläge och blir misstänkliggjorda
- Pojkar gör dåligt ifrån sig i utbildningssystemet. Varför?
- Omskärelse av pojkar är fortfarande tillåtet
Att aktivt påtala och sprida kunskapen om dessa och andra mansfrågor, så att vi får en allmän medvetenhet om att bägge könen kan missgynnas av sitt kön och sin könsroll, är nästa steg som samhället måste ta - som jag ser det. Än så länge är denna process bara i sin linda, så min gissning är att det kommer att ta minst 5-10 år innan mansfrågorna blir accepterade som lika viktiga som kvinnofrågorna.
På sikt däremot, när mansfrågorna blivit accepterade, så hoppas jag att vi kan få en större integration av mans- och kvinnofrågorna. I slutändan så är de ju människofrågor allihopa, även om olika frågor slår olika mot könen, och att hjälpa ena könet hjälper inte sällan även det andra könet (så länge man inte attackerar eller svartmålar det andra könet!). Mänskliga frågor och könsfrågor är inget nollsummespel i slutändan.
Jag har vid flera tillfällen (4-5 ggr) märkt en tendens hos kvinnor som är progressiva och redo att tänka bredare kring könsroller, och ibland även hos män, att man vill hoppa till slutmålet på en gång. Dvs man vill inte alls prata om mans- och kvinnofrågor utan bara människofrågor, då det är en artificiell uppdelning att hela tiden fokusera på kön. Även om jag förstår varför man säger detta, och att jag kan sympatisera med att en större integration är önskvärd, så tror jag tyvärr att det är en omöjlighet att förneka männen sin “frigörelseprocess” där man blir medveten om sin könsroll och börjar organisera sig i olika sammanhang för att jobba med mansfrågor. Det är först när vi har en mansrörelse att tala om som mans- och kvinnorörelserna kan mötas, och därmed i förlängningen börja samarbeta om de frågor som inte går att lösa utan att könen hjälps åt.
18 oktober 2009 kl 22:41
Lysande inlägg! Nyanserat och med bra slutsatser. Jag håller helt med.
19 oktober 2009 kl 03:03
Jag instämmer helt, det sista partiet där du drar slutsatsen man inte kan hoppa över en mansrörelse är för övrigt just vad Warren Farrell påpekar i sitt förord.
Jag vill dock lägga till en fråga som jag anser vara en av de viktigaste
* Manshat (kulturellt negativ syn på hur det är vanligt män är funtade) anses idag politiskt korrekt. Manshat framställs ofta som en form av humor och manlighet framställs som en sjukdom som borde botas.
19 oktober 2009 kl 09:38
Jag håller helt med om att vi behöver en manlig frigörelse innan vi kan mötas igen. Den riktigt intressanta frågan är hur vi genomgå den utan att “ge igen” på samma sätt som feminismen gjorde i den kvinnliga frigörelsen (den på senare tid då). Dvs, det vore fantastiskt om vi kunde låta processen vara till övervägande del introvert istället för övervägande extrovert (utifrån vårt “genus” alltså).
19 oktober 2009 kl 10:23
Mycket bra sammanfattat Pelle, jag håller också med om beskrivningen!
Det är kanske möjligt att se mig som tillhörande de “ivriga” som du skriver om:)
Men jag förstår att män behöver arbeta med mansfrågor för sig. Som jag tidigare påpekat är det svår att se varandras frågor, men när de väl blir tydliga finns en möjlig bas för att hjälpas åt. Men det kräver en avsaknad av hätskhet för att (senare) kunna närma oss varandra och däri ligger nästa utmaning.
29 januari 2010 kl 14:29
En reflektion angående att pojkar gör sämre ifrån sig i utbildningssystemet. Jag kan inte säga något om hur det är generellt, men jag kan berätta hur det var under hela min grundskolegång.
På de skolor jag gick ansågs det om inte fjolligt så åtminstone tjejigt att vara pluggig. Det var bara tjejer som pluggade till prov och läxförhör (om någon kille gjorde det var det inget han erkände öppet). Det var ofta kutym bland tjejerna att jämföra sina studieresultat och helt okej att visa öppet att man var stolt och glad om det gick bra. Om en kille visade sig glad över goda studieresultat blev han retad av andra killar. Det var manligt att inte bry sig, det var manligt att prata högt och kasta sudd på varandra. Var det då nån kille som försökte arbeta under skoltiden var det fritt fram att kasta tuggade pappersbitar i huvudet på honom. Lärarna (manliga som kvinnliga, hade ungefär 50/50, något övervikt av män) grep aldrig in förrän vild kalabalik utbrytit, pojkar är ju sådana.
Det jag försöker säga är att i de klasser jag gått gick det utmärkt att vara socialt framgångsrik och väldigt studiemedveten som tjej, medan det var mycket svårare som kille. Bland tjejer fästes det ingen vikt vid studieframgångar när det gällde popularitet medan det bland killar var en del av identiteten att skita i skolan.
Som sagt så var det där jag växte upp under 90-talet och bland mina klasskamrater var det inte så konstigt att killar presterade sämre när de gjorde en grej av strunta i allt som hette skolarbete. Sen kan man ju undra var de vuxna fanns som borde ha stävjat en sådan attityd. Skulle vara intressant att se en undersökning om hur skol/pluggkulturen bland elever (med fokus på killar och tjejers olika syn) ser ut generellt idag.
Kan tilläga att jag inte vuxit upp i någon småborglig miljö utan i ett typiskt brukssamhälle.
29 januari 2010 kl 15:44
Tack för dina iakttagelser Marielle. Frågan är då varför de vuxna inte kräver mer av pojkarna? Personligen tror jag att vi tappat bort en del av vår kunskap om barnuppfostran. Förr visste föräldrar att stökiga pojkar behövde extra disciplin, men idag så är disciplin närmast ett fult ord. Man får även fundera över om skolan har ett arbetssätt som fungerar för pojkar? Jag tror att många pojkar skulle må bra av ordning och reda i klassrummet, och att det inte anses fult att tävla.
21 februari 2010 kl 17:21
Pelle
Hörde just på radio att Nobelpristagaren Harald Zur Hausen (2008) http://sv.wikipedia.org/wiki/Harald_zur_Hausen föreslår att också pojkar ska få tillgång till det vaccin mot humant pappillomavirus, som flickor erbjuds, och som skyddar mot livmoderhalscancer. På tiden.
När det gäller män och soldater: Makten - den politiska, bl a - har i vårt land fram till 1921 innehafts av män. Som i århundraden har försökt hantera konflikter med våld. Traditionen att offra sina söner ( hellre än sig själv?) är urgammal. Och lagenlig.Och förfärlig.
När det gäller dödstal i krig är det ju inte så att kvinnor och barn är skyddade.
http://www.unicef.se/stoppa-exploateringen-av-barn-nu/fakta-om-exploatering-av-barn/barn-i-krig
Men hurra! för ditt intiativ att bilda ett manligt nätverk för mäns intressen. Jag funderar på att gå med. Men vet inte om man blir “godkänd” om man är med i Mjf ( sedan 10 år, ca) . Ett hedervärt nätverk som nischat in sig - på Rädda Barnens initiativ - på att försöka förändra vissa destruktiva manliga beteenden, som drabbar pojkar, män, flickor, kvinnor. Dessutom är jag med i 1,6 miljonerklubben, som förutom att arbeta med kvinnors hälsa också lobbar för mäns - screening av prostatacancer. Ingen av dessa två förhånar eller förlöjligar andra. Det tycker jag är befriande.
21 februari 2010 kl 17:44
Christina Nauckhoff:
Pga det oärliga manipulativa språk som exempelvis din Unicef-länk innehåller är det omöjligt att ta dig på allvar. När det gäller dödstal i krig så är en MAN och en professionell SOLDAT givetvis inte samma sak.
Professionella soldater brukar bestå av någon futtig procent av befolkningen. Med andra ord dödades fler civila och barn än soldater redan under andra världskriget. Ingen av de påståenden som Unicef gör är nya. Huruvida det är 80% eller 40% civila som dödas gör ingen skillnad för den fara som en soldat upplever.
om ett trupp soldater på cirka 300 man skyddar en by med 5000 innevånare och 1000 personer dödas under striden så är det garanterat att minst dubbelt så många civila som soldater dödades Men det är även sannolikt att de flesta av de 300 soldaterna dödats medan minst 80% befolkningen överlevt,
Unicef skriver propagandatexter som utmålar de överlägset minst utsatta personerna för krig som de värst utsatta. Det går inte att ta professionella lögnare på allvar. Om Unicefs personal är så förbannat okunniga de inte kan räkna andelar så bör de omgående anställa nån som kan det
Om de vet detta redan men avsiktligt ljuger för att samla snyftpoäng bör organisationen avskaffas och deras verksamhet flyttas till en organisation som håller sig till sanningen.
24 februari 2010 kl 19:09
Åhå!
Här får du lite mer manipulation:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_antal_d%C3%B6dade_under_andra_v%C3%A4rldskriget
Från Irak:
“Det är svårt att uppskatta antalet civila dödsoffer och de undersökningar som har gjorts har nått resultat med stora variationer. Enligt Iraq Body Count har 86 453–94 325 civila dödsfall på grund av våldet rapporterats i medierna.[39] Enligt en statistisk undersökning publicerad i den medicinska tidskriften The Lancet beräknas ockupationen ha lett till en överdödlighet på cirka 655 000 irakier.[40] Av koalitionens soldater har enligt koalitionen över 4 100 amerikanska, 170 brittiska och 120 av övriga i koalitionen stupat sedan krigsutbrottet”
Som jag förstår det går det “moderna ” kriget ut på att så mycket som möjligt förse de egna soldaterna med senaste teknik - robotar, flyg, pansar etc , och skydda dem så mycket som möjligt från markstrider, för att hemmaopinionen skall hålla sig lugn. Jag tror faktiskt inte att civila har en chans.
Men kanske vet du bättre?
Jag har ingen lust att bli utsatt för vidare förolämpningar.Vore tacksam om du kunde medverka till ett gott samtal.
http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=3362325
Om du anser att Unicef och Wikipedia osv är manipulativa - skriv till dem!
Good luck!