Jämställdhet i filmens värld

07 oktober 2009, av Pelle Billing

Det är intressant att följa argumenten folk använder sig av när de diskuterar jämställdhet. Idag skriver nio kvinnor från filmbranschen en debattartikel i Aftonbladet där de tar upp det som de upplever som en avsaknad av jämställdhet hos Svenska Filminstitutet. Låt oss gå igenom deras argumentation:

Trots att lika många kvinnor som män utbildas i regi på Sveriges filmhögskolor kommer det betydligt fler svenska filmer regisserade av män än regisserade av kvinnor.

Detta argument är samma sak som att säga: trots att det utbildas lika många manliga och kvinnliga läkare, så är det fler män som blir neurokirurger. Men frågan är vad detta har att göra med jämställdhet? Färre kvinnor blir neurokirurger eftersom det innebär långa arbetsveckor och mycket tid borta från barnen, det är således ett val som kvinnorna gör, inte ett tecken på diskriminering.  På samma vis kan man tänka sig att färre kvinnor är redo att satsa den tid det krävs för att bli regissör, och att ta de risker som krävs (kvinnor är mindre riskbenägna än män, p g a lägre testosteronnivåer). Frågan är då: innebär det svenska jämställdhetsprojektet att vi vägrar finna oss i att det finns en del medfödda skillnader mellan könen?

I januari 2006 skrev filmbranschen under ett nytt avtal där man bland annat fastställde att minst 40 procent av de regissörer, manusförfattare och producenter som får stöd av Svenska filminstitutet bör vara kvinnor.

Man har alltså infört en form av kvotering, men trots allt en mild form, då det står ”bör” och inte skall. Kvotering är som bekant en form av diskriminering och har därför inget att göra i ett modernt samhälle.

Men vart tar kvinnorna vägen efter att de färdigställt sina filmutbildningar? De senaste årens statistik talar sitt tydliga språk om ett misslyckande med att nå jämställdhetsmålet.

Den första frågan är väl utmärkt. Att söka svaret på varför kvinnor satsar mindre på karriären och tar mindre risker skulle vara ett välkommet tillskott i jämställdhetsdebatten. Istället ryggar man inför att ärligt undersöka detta, och säger reflektoriskt att det handlar om ”ett misslyckande med att nå jämställdhetsmålet” – och detta är ju inte alls någon förklaring till vart kvinnorna tar vägen.

Antalet ansökningar till Filminstitutet angående stöd till långfilm påminner om antalet ansökningar till Filmhögskolorna, 25-30 procent kommer från kvinnor. Men könsfördelningen vid antagning är ca 50 procent. Antalet ansökningar kan inte användas som ett argument för att legitimera siffrorna när det gäller filmer regisserade, producerade och skrivna av kvinnor. Vi kan inte se detta annat än en strukturell könsdiskriminering.

Har slår verkligen logiken knut på sig själv. Ifall 25-30 procent av ansökningarna till Filmhögskolorna kommer från kvinnor, men 50 procent av de antagna är kvinnor, så är ju det mest sannolika att det är män som är utsatta för diskriminering. Det behöver inte vara så, om det är högre kvalitet bland de kvinnliga sökanden, men det är en överhängande risk för att det är så (troligen p g a en uttalad eller outtalad kvotering). Ifall Filminstitutet får en viss andel av sina ansökningar om stöd från kvinnor, och sedan ger kvinnor stöd i samma proportion, så talar detta för att Filminstitutet inte diskriminerar någon, utan låter kvalitet avgöra vem som ska få stöd.

Det saknas knappast filmskapare som är kvinnor i landet. När Andrea Östlund, projektledare för Rookiefilm som vänder sig till första- och andragångsregissörer, modigt vågade öronmärka sitt femte och sista långfilmsprojekt till en film som skulle regisseras av en kvinna fick de in 75 ansökningar.

Vilken analys gör ledningen på Svenska Filminstitutet av denna anstormning av kvinnor?

Att många tar chansen att söka projektet när man slipper konkurrera med de flesta som normalt sett söker denna typen av projekt?

Svenska Filminstitutet har tidigare föreslagit åtgärder som att avsätta medel till en jämställdhetsfond, utöka stipendier inom fortbildning, att de medel som finns avsatta till oberoende produktionsbolag skulle prioritera kvinnor, extra lanseringsstöd och utvecklingsstöd till projekt där man uppnår 60/40 bland medarbetarna! Vart tog dessa förslag vägen?

Dessa förslag låter alla som olika sätt att hålla kvinnor under armarna. Varför ska man göra detta? Själv tror jag att en kvinna som bestämt sig för att satsa allt på att bli regissör kan klara detta precis lika bra som en man, så varför ska hon då få speciella stöd? Ifall vi fostrar kvinnor till att de behöver speciell hjälp och trygghet för att lyckas, så kommer vi ju aldrig att få se kvinnor som tar språnget och satsar mot det stora målet.

 

7 kommentarer på “Jämställdhet i filmens värld”

  1. Magnus skriver:

    Hejsan Pelle!

    Tycker att debattartikeln var mycket märklig.

    Om 25-30 % av ansökningarna kommer från kvinnor, och ca 50 % av de som blir antagna är kvinnor – så är det snarare männen och inte kvinnorna som diskrimineras.

  2. Erik skriver:

    Ja där har vi ju klassiskt tvärtomspråk.

    Jämställdhet är när kvinnor inte behöver konkurrera med män. Ok fast då gissar jag att de män som konkurrerat med män har en mycket högre kompetensnivå i den privata sektorns ögon. Varför skulle de tro personer som slipper hårdaste konkurrensen är överlägsna personer som tvingas konkurrera? Det sistnämnda exemplet är ju urtypiskt för debatten. Kvinnorna skall leva som Anna Anka fast försörjda av skattepengar såklart, för att de är beroende av staten som har enbart ideologiska/teoretiska intressen i dem är ok, att de är beroende av en man som motiveras av kärlek däremot är en katastrof.

    Ok så om filminstitutet ger pengarna till en man som har uppgiften att ge dem till de kvinnor vars ideer denna gillar då är det ok att kvinnorna i praktiken lever som Anna Anka. Tack för den upplysningen.

  3. Snorri skriver:

    Ang. kvinnor, män och val av specialitet inom läkaryrket:

    Det stämmer att männen dominerar bland neurokirurgerna. Men, den mest välbetalda specialiteten inom läkaryrket är faktiskt allmänläkarna. Främst pga att det råder konkurrens mellan olika vårdecentraler, inkl. privata vårdcentraler. Neurokirurgerna däremot, agerar på en oligopolsmarknad där sjukhusen, som i princip alla är Landstingsdrivna, inte konkurrerar med varandra på samma sätt.

    Det intressanta är att bland allmänläkarna dominerar kvinnorna stort. Främst troligen för att det ofta innebär mindre jourtjänstgöring och kanske också för att det erbjuder mer personlig konakt med patienterna.

    Det är därför troligt, utan att jag har gjort någon jämförelse, att kvinnliga läkare i snitt tjänar mer än manliga.

  4. Info skriver:

    WIFT

    Bakom den artikel som du behandlar står av allt att döma den (radikal)feministiska lobbygruppen WIFT:

    http://www.wift.se/aktuellt/wift-medlemmar-gar-in-gratis/

    http://www.wift.se/om-wift/

    ”Women in Film and Television (Wift) är en politiskt obunden, ideell organisation som synliggör och stärker yrkesverksamma kvinnor i alla funktioner inom film, tv och annan rörlig bild.”

  5. itspossible skriver:

    Vilket skämt att Filminstitutet inte skulle vara ”jämställt” – det borde ju egentligen heta Genus-Filminstitutet, för så ”jämställt” är det nämligen med sina anslag till filmer med genusinslag (typ kvinnliga polischefer och korkade familjefäder) och feministiska porrfilmer.

  6. Info skriver:

    DORISFILM

    Den filmfeministiska sammanslutningen Dorisfilm kan också vara värd att notera:

    http://www.dorisfilm.se/

    Klicka i menyn på DORISMANIFEST.

  7. Orion skriver:

    Angående de 25-30%, så gäller det väl inte ansökningar till filmhögskolor utan ansökningar om bidrag till att göra långfilm, d.v.s. kvinnor försöker inte ens att få stöd till att göra film och då är det verkligen svårt att få det till varannan tjej som jämställdhetsivrarna försöker. För jag tvivlar på att det är män som står och vaktar brevlådorna och ser till så att kvinnor inte kan skicka in ansökningarna, lite måste man nog anstränga sig själv, även om man ser sig själv som konstnär.

Google