För några dagar sedan skrev jag om hur Bildt blev ifrågasatt för att han inte var tillräckligt feministisk, och hur han inte gav tillräckligt mycket specialfokus åt kvinnofrågor. Det är intressant att notera att det numera inte räcker att göra ett bra jobb som politiker och t ex jobba för fred vilket rimligen gagnar alla människor, kvinnor såväl som män. Nej, det feministiska etablissemanget – som totalt dominerar debatten om jämställdhet – kräver att man ska ge kvinnofrågor och feministiska tankegångar särskild uppmärksamhet, för att man ska bli godkänd. Vi har kort och gott nått en punkt i Sverige där könsfrågorna och jämställdhetsfrågorna drivs på samma sätt som i en enpartistat, och det är feminismen som är det enda tillåtna partiet på området.
Det är alltså en subtil men avgörande förskjutning som har skett inom jämställdhetsområdet. Från början ansågs det vara fint att vara en person som jobbar mot jämställdhet; men idag räcker inte det, utan du måste vara en person som jobbar med kvinnofrågor och kvinnliga särintressen för att få godkänt av det feministiska parti som styr dessa frågor. Själv stödjer jag till fullo målsättningen att vi ska sträva mot jämställdhet, men jag har svårt att förstå hur man uppnår jämställdhet genom kravet att bara fokusera på det ena könet.
I gårdagens SvD tar feministen Anna Laestadius upp stafettpinnen och ser till att attackerna mot Bildt fortsätter. För henne är det så självklart att man ska ha ett feministiskt perspektiv på jämställdhetsfrågorna, och att kvinnors behov ska komma först, att hon inte inser hur förvirrad hennes artikel blir. Låt oss se vad hon skriver:
Polarn och jag dricker några öl och diskuterar politik. Som vanligt håller vi inte riktigt med varandra. Han beundrar Carl Bildt och menar att han är den enda svenska politiker som verkligen behärskar sitt område, utrikespolitiken.
– Absolut, vissa delar av den, invänder jag.
– Och vad är det då han inte kan, undrar polarn.
– Kvinnors situation och rättigheter till exempel, säger jag.
– Äsch, säger polarn. En sån nischfråga!
Visst är det underbart? Nästan vackert i all sin tydlighet. Kvinnokampens huvudproblem nummer ett genom århundraden i blixtbelysning. Kvinnor må utgöra hälften av mänskligheten – ändå är vi på något märkligt sätt för många ett särintresse. En nischfråga, långt ut i strålkastarljusets periferi.
Det Laestadius inte förstår är att det är feminismen som gjort kvinnofrågorna till ett särintresse, till något som ska ha sin egen religion teoribildning, och som måste ges särskild uppmärksamhet i varje situation för att de ska vara nöjda. Istället för att inse att utgångspunkten är att alla människors livsvillkor – kvinnors såväl som mäns – förbättras av fred, frihet, demokrati, osv (sånt som Bildt försöker uppnå), så försöker feminismen sälja oss myten att om man inte fokuserar speciellt på kvinnor så förbättras bara mäns livssituation.
Med detta inte sagt annat än att en könsrollsanalys ofta har ett värde i politiska sammanhang, men i så fall är det lika viktigt att analysera mansfrågor som kvinnofrågor, så inte heller i det fallet handlar det om att göra kvinnofrågorna till ett särintresse, vilket feministerna vill.
Laestadius förvirrade analys fortsätter sedan:
Att ge världens kvinnor makt över sina liv måste stå i fokus för vårt globala arbete för fred och utveckling, säger FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon. Och USA:s utrikesminister Hillary Clinton har förklarat att för henne står kvinnofrågan i centrum för den amerikanska utrikespolitiken: Om inte kvinnorna får fler rättigheter och större ansvar blir många av våra utrikespolitiska mål ouppnåeliga.
Det hon skriver här är att kvinnor redan har starka företrädare mitt i den internationella politikens centrum som tar tillvara kvinnofrågorna och kvinnors rättigheter. Således har kvinnofrågorna en fantastisk stark ställning! Mansfrågorna finns däremot inte ens på agendan. Dessa frågor är osynliga och nedtystade till den grad att folk inte ens vet om att det finns viktiga mansfrågor. Man skulle kunna skriva om citatet ovan till följande:
Att ge världens män makt över sina egna kroppar och inte längre se män som förbrukningsbara måste stå i fokus för vårt globala arbete för fred och utveckling, säger FN:s generalsekreterar Ban Ki Moon. Och USA:s utrikesminister Hillary Clinton har förklarat att för henne står mansfrågan i centrum för den amerikanska utrikespolitiken: Om inte männen får makt över sitt liv och grundläggande mänsklig respekt utan att vara redo att offra sitt liv, blir många av våra utrikespolitiska mål ouppnåeliga.
Men frågan är när vi får höra en toppolitiker säga något sådant? Samhällets förmåga att artikulera viktiga mansfrågor kan liknas vid ett autistiskt barn som för första gången ska lära sig prata, medan kvinnofrågorna kan liknas vid en fullfjättrad retoriker som har all talartid som önskas.
Vi som vill driva mansfrågor har således en monumental uppgift framför oss: att påvisa för folk att något som idag ses som en icke-fråga är en av de allra viktigast framtidsfrågorna för mänskligheten.
10 Kommentarer »
Följ med