Baumeisters idéer når Sverige

30 oktober 2009, av Pelle Billing

Roy F Baumeister är en socialpsykolog och forskare från USA vars tal ”Is There Anything Good About Men” fått stor spridning på nätet, och som också påverkat min egen syn på könsroller en hel del.

I dagens SvD så återger Thomas Gür dessa idéer på svenska, vilket är mycket glädjande att se. Baumeisters idéer är nämligen en viktig pusselbit för att kunna förklara varför feminismen till stor del bygger på missförstånd och en otillräcklig förståelse av historien.

Istället för att tro att män har förtryckt kvinnor, så är det mer korrekt att säga att män och kvinnor bägge har förtryckts av sin könsroll, och könsrollerna har bestämts utifrån behovet av överlevnad och behovet av att föra samhällets utveckling framåt.

 

Inte utan mina söner

30 oktober 2009, av Pelle Billing

”Det finns saker som man bör avstå från att skriva om, om man vill ha ett lugnt och behagligt liv. Rättssäkerhet för män och barns rätt till sina pappor är sådana saker.”

Så börjar förordet till boken ”Inte utan mina söner”, som släpps idag. Ingrid Carlqvist – författarinnan till boken – är en förkämpe för pappors rättigheter, och hon är mycket kritisk mot den svenska statsfeminismen. Här är ett utdrag ur pressreleasen:

”Oliver och Nicholas Pesor från Australien kidnappades av sin svenska mamma vid ett besök i Sverige hösten 2008.
Myndigheterna stod handfallna och media visade ett mycket ljumt intresse, trots att modern hade bedömts vara olämplig som vårdnadshavare och nu gått under jorden med barnen.
George Pesor – pojkarnas pappa – fick ta saken i egna händer och inledde en dramatisk jakt för att hitta sina söner och befria dem.
Nu berättar han hela den dramatiska historien genom journalisten Ingrid Carlqvist.
Boken har flera bottnar. Förutom berättelsen om den bittra striden om barnen handlar den också om vårt samhälle i en tid där rättsäkerheten för män och barns rätt till sina pappor väger lätt.”

Vissa av känner säkert till den blogg som Ingrid tidigare drev, men som nu fått stängas p g a hot och obehagliga mejl. Ingrid kommer dock att börja blogga igen på nytt ställe, så håll ögonen öppna!

 

Är klimatet en kvinnofråga? Det hävdar Gudrun Schyman, Farah Kabir och Ylva Jonsson Strömberg i Aftonbladet. Anledningen till att man kommer med det påståendet är att ”kvinnor och flickor drabbas alltid hårdast av fattigdom, svält, katastrofer och krig”. Men frågan är vad man har för belägg för detta? Varför drabbas kvinnorna hårdast av t ex krig? Själv tänker jag mig att det är männen som alltid är ansvariga för att slåss i ett krig och därmed är de som dör mest. Vad gäller svält och fattigdom så bör det rimligen drabba både män och kvinnor, och ifall man vill påstå något annat får man komma med en förklaring till varför det är så. På samma vis så bör man kunna motivera följande påstående: ”Nuvarande globala finansieringsfonder för klimatanpassning tar inte hänsyn till kvinnor och mäns olika roller och ansvar och att kvinnor bär på erfarenheter som måste tas tillvara.” Det blir således bakläxa för Schyman och company; det håller inte längre att hävda att kvinnor är särskilt drabbade utan att ha belägg för att det verkligen är så.

I dagens Aftonbladet kan vi även läsa om att barnen blir sjuka när pappa slår mamma. Jag tycker det är utmärkt att man uppmärksammar hur barnen drabbas av våld i nära relationer, då det kan leda till långtgående psykiska konsekvenser för barn som tvingas bevittna våld och inte har någon möjlighet att sätta ord på vad som pågår. Däremot så känns det tråkigt att man inte uppmärksammar att barn även får bevittna kvinnors fysiska våld mot män. Norsk forskning visar att i nästan 4 fall av 10, så är det en våldsutsatt pappa som barnen får bevittna, inte en våldsutsatt mamma.

Vidare så skriver Lisa Magnusson om att hon inte litar på Mona Sahlin, utan hon ”vill ha kompetens, inte kvotering”. Jag tar själv inte ställning till Mona Sahlin som politiker, men jag tycker det är utmärkt att Magnusson lyfter fram att det är kompetens och inte kvotering som ska gälla för alla positioner i samhället: inom politiken, inom näringslivet och vid antagning till högskolorna. Magnussons artikel innehåller även ord som ”gubbslem”, men ibland så får man ta det goda med det onda…

Sveriges Radio rapporterar att hjärtvården för kvinnor blivit bättre, vilket är glädjande. Tyvärr så gör man en grovt misstag i sin rapportering när man skriver: ”Det har under lång tid talats om att kvinnor får sämre vård än män när de drabbas av en hjärtinfarkt, men nu kommer en studie som visar de första tecknen på att en ändring är på väg.” Att det har talats om det betyder inte att det är så! Det har jag själv tidigare skrivit om. Det känns oansvarigt av SR att skriva om rykten utan att man kollar upp ifall de verkligen stämmer.

 

World Economic Forum diskriminerar män

28 oktober 2009, av Pelle Billing

Det har kommit en ny jämställdhetsrapport från World Economic Forum, där rankingen ser ut som följande (yle.fi):

  1. Island
  2. Finland
  3. Norge
  4. Sverige
  5. Nya Zealand

Inga överraskningar här alltså, utan de länder som brukar hamna i topp i denna typ av undersökningar är fortfarande i topp. Däremot så kan man gissa att svenska feminister kommer att bli upprörda över att Sverige ”bara” ligger fyra.

Det som däremot är problematiskt med rapporten – på riktigt – är att den inte är en neutral rapport över jämställdhet, utan en starkt feministisk färgad utsaga över hur det ser ut i världen. Det är bara att läsa innantill i rapporten för att snabbt inse varför det är så:

Our aim is to focus on whether the gap between women and men in the chosen variables has declined,rather than whether women are “winning”the “battle of the sexes”. Hence,the Index rewards countries that reach the point where outcomes for women equal those for men,but it neither rewards nor penalizes cases in which women are outperforming men in particular variables. [min markering]

Man skäms alltså inte ens för att säga att de variabler där män har det sämre än kvinnor, inte ens räknas när man ska mäta jämställdhet! Således kan vi bara ännu en gång konstatera att osynliggörandet av mansfrågor har nått upp på internationell toppnivå, och att jämställdhet och kvinnofrågor används synonymt.

De fyra huvudområden som mäts i undersökningen är:

  • Ekonomiskt deltagande och möjligheter
  • Utbildningsnivå
  • Politisk makt
  • Hälsa och överlevnad

Med den kunskap som finns om mansfrågor så kan vi på en gång säga att hälsa och överlevnad är ett område där män ligger sämre till en kvinnor, och i hela västvärlden så släpar män efter vad gäller utbildningsnivå (snart är det två tredjedelar kvinnor på högre utbildningar).

Dessutom så undersöks inte områden som är viktiga för män såsom livskvalitetsindex, missbruk, antal nära vänner och tillgång till sina barn.

Rapporten från World Economic Forum är ytterligare ett bevis för att feminismen inte bara är ett problem i Sverige och andra rika länder, utan det är ett problem som påverkar världen som helhet.

Läs även:

  • Under rubriken ”Män som hatar män” så har Jackson Katz föreläst i Norrbotten, där man ska satsa extra på mäns våld mot kvinnor, medan man tänkt ignorera kvinnors våld mot män. Intressant är också att elitidrottsklubbarna inte tilläts avstå från att vara på plats, utan fick vackert dyka upp efter lunchen.
  • Aftonbladet skriver om ensamma mammors utsatthet, vilket är bra. Däremot så glömmer man att skriva att det kunde finnas färre ensamma mammor om man inte utestängde papporna från delad vårdnad. Man glömmer även att ta upp att det trots allt finns ensamma pappor (c:a var tionde ensamförälder är en man), vilket får ses som ett osynliggörande.
 

Wikipedia som könsfråga

27 oktober 2009, av Pelle Billing

DN Kultur rapporterar idag att det är stor dominans av män bland de som bidrar till Wikipedia. Men om man läser artikeln så verkar det inte alls vara könsfördelningen som de insatta verkar vara oroliga för, utan att antalet nytillkomna personer som bidrar inte längre ökar. Att vinkla det som en könsfråga är det DN som har gjort, och detta är symptomatiskt för svenska medier sedan flera år tillbaka. Allt som har att göra med jämställdhet och könsfrågor anses bli en bra rubrik, särskilt om man kan skriva ”män dominerar” eller ”kvinnor är mest utsatta”.

Hur som helst…

Mansdominansen inom Wikipedia ses tydligen som besvärande och t o m som en fara för sajten. Exakt varför detta är ett problem framgår inte av artikeln, eftersom det numera anses vara underförstått att det alltid är bra med en jämn könsfördelning. Själv tror jag att det kan ha sina fördelar att bägge könen är representerade, men detta bör inte tas som en självklarhet i alla lägen, utan man bör kunna presentera goda argument till varför detta anses vara något positivt.

Sedan är det också intressant att notera att artikeln vinklar det hela som att ”mansdominansen är ett problem”. Man skulle lika gärna kunna vinkla det som att unga mäns villighet att gratis använda en stor del av sin fritid för att bidra till kunskapssystematisering, är en enorm tillgång för världen, medan kvinnors relativa ointresse att bidra kan ses som ett problem. Själv tror jag inte att något av dessa perspektiv fångar hela sanningen, men det är intressant att vända på steken ibland, och att inte alltid se män som skyldiga och kvinnor som offer.

Det viktigaste för Wikipedia torde trots allt vara att man har ett arbetssätt som gör det lätt för nya talanger att börja bidra, och att kvaliteten bibehålls, oberoende av könet på den som sitter vid tangentbordet.

Tips:

Läs även RFSU:s repliker till den kritik de utsatts för (SvD, Expressen).

 

Jämställdhet som politiskt slagträ (notiser…)

26 oktober 2009, av Pelle Billing

Tre borgerliga politiker skriver i en debattartikel att fler kvinnor i arbete leder till en högre BNP. Och givetvis är det så: ju fler som jobbar och producerar desto större potential till hög BNP. Men istället för att hålla sig till ekonomiska resonemang, så kopplar man argumenten till jämställdhet, då detta blivit ett slagord som ger nästan vilken idé som helst legitimitet. Visst kan man föra ett resonemang om att fler kvinnor i arbete gör att fler kvinnor får en större ekonomisk självständighet, men detta är inte nödvändigtvis ihopkopplat med jämställdhet (lika rättigheter, lika skyldigheter, lika möjligheter). Artikeln är däremot ett bra exempel på den oheliga allians som finns mellan feminismen och de som vill öka BNP. Genom att hänvisa till feminismen kan man implementera en samhällsstruktur där alla alltid jobbar heltid, vilket ger en större ekonomi men också sönderstressade småbarnsfamiljer.

Vänsterpartiet har presenterat partistyrelsens förslag till valmanifest, och då Vänsterpartiet är ett feministiskt parti finns givetvis dessa frågor med. Bland annat vill man jobba för ”jämställdhet på riktigt”, vilket innebär att män och kvinnor ska tjäna lika mycket pengar och att man lagstiftar mot ofrivilliga deltidsanställningar. Det är intressant att man kallar dessa förslag ”jämställdhet på riktigt” då de egentligen inte alls har något att göra med jämställdhet. Kanske är det detta man känner på sig och då försöker man skrika extra högt om jämställdhet så att man inte får mothugg. Jämställdhet innebär att varken män eller kvinnor lönediskrimineras, inte att grupperna tjänar lika mycket pengar, medan ofrivilliga deltidsanställningar är en ekonomisk fråga som inte har något alls att göra med jämställdhet.

Trafficking är en form av slavhandel, och bör bekämpas hårt av polisen, gärna med samarbete över nationsgränserna. Men som jag nyligen skrev om så överdrivs ofta förekomsten av fenomenet, och det finns även en tendens att klumpa ihop frivillig prostitution med påtvingad prostitution. Dessa vanliga missförstånd görs även i Kalmar, där man haft en manifestation mot trafficking. Det vänsterpartistiska kommunalrådet sade till exempel: ”En av tio män i Sverige har någon gång köpt sex och stödjer alltså vår tids slaveri” – och vips så har man likställt prostitution med trafficking. En socialdemokratisk EU-parlamentariker fortsatte sedan: ”Mellan 80 och 85 procent av dem som drabbas är kvinnor, sade hon. Och vi måste sluta tala om begrepp som frivillighet när det gäller den här verksamheten. Den har inte varit och är inte frivillig. Orsakerna är ofta helt andra såsom fattigdom och brist på mänskliga rättigheter.” Även här är resonemanget förvirrat. Att mot sin vilja bli såld till människohandlare är definitionen på trafficking, medan att frivilligt prostituera sig är något helt annat. Givetvis kan man ha en diskussion om fattigdom och prostitution, men den bör inte blandas ihop med trafficking, då det är två olika saker.

Styrelseproffset Monica Caneman intervjuas i SvD om kvotering. Hennes grundsyn är negativ men hon kan numera möjligen tänka sig kvotering under en övergångsperiod. Kvotering är som vi alla vet en form av diskriminering, där man frångår principen om att den mest kompetente ska få jobbet. Ifall kvotering av kvinnor är OK under en övergångsperiod, är det då OK att vi tvingar de bosatta i Lidingö och Rinkeby att byta bostäder under en övergångsperiod, för att minska orättvisorna mellan svenskar och invandrare? Monica Caneman har dock i grunden ett väldigt sunt synsätt, då hon t ex säger följande om det kommande nationella styrelseprogrammet för kvinnor: ”Nja, det där är jag lite tveksam till. Många verkar tro att lösningen på de här problemen är att skapa särskilda forum för kvinnor. Men varför då? Det finns väl lika mycket män som behöver utbildas och få en mentor. Jag tycker man går i en fälla när man försöker skapa alla de här kvinnliga nätverken. Om kvinnor ska bli mer kända och få möjlighet att komma in i fler styrelser handlar det om att de behöver blandande nätverk, inte kvinnliga nätverk.”

Dagbladet rapporterar att kvinnliga arbetare haft en bättre löneutveckling än de manliga arbetarna de senaste åren. Detta ses som en seger för jämställdheten. Men detta har ingenting alls att göra med jämställdhet, och det är tråkigt att se hur begreppet jämställdhet missbrukas. För oss som kämpar för en äkta jämställdhet handlar jämställda löner istället om att undersöka huruvida någon individ eller någon grupp har en osaklig lön, och att vid behov åtgärda detta. Två grupper (t ex män och kvinnor) kan endast ha identiska löner om de har samma utbildning, yrke, befattning, erfarenhet, kompetens, arbetstid, villighet till övertid, villighet att resa, osv.

 

RFSU och undervisning av ungdomar

24 oktober 2009, av Pelle Billing

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) har fått en del kritik på senaste tiden. Först var det Roland Poirier Martinsson som tog till orda, och nu har även Göran Skytte uttalat sig. Vad jag tycker om den debatten kan du läsa här.

Utifrån den debatt som pågår har jag kollat igenom en del av RFSU:s material, och hittade på en gång saker som var intressanta från ett jämställdhets- och mansfrågeperspektiv. Ett exempel på ett RFSU-projekt är en gymnasielärare, som har hjälpt sina elever att anordna en sex- och samlevnadsdag för högstadieelever. Och det visar sig snabbt att projektet har en stark feministisk inriktning. Låt oss se vad gymnasieläraren skriver:

Min föreläsning handlade om killar, män och maskulinitet och hade rubriken: Killar, vad ska vi ha dem till? Killar är idag skolans stora förlorare samtidigt som vi ser att killar och män står för en stor del av det som är dåligt i samhället som kriminalitet, våld, våld mot kvinnor och barn och våldtäkt. Skolans styrdokument framhåller att skolan ska skapa ”goda” samhällsmedborgare. Med andra ord kan man beskriva det som att skolan har misslyckats med sitt uppdrag. Det är hög tid att vi ifrågasätter och utmanar unga killars bild av maskulinitet om vi ska skapa oss en bättre framtid, för alla!

Det är tråkigt att se att en manlig gymnasielärare har en sådan negativ bild av män och manlighet. Till att börja med så är rubriken lätt chockerande; vad skulle folk säga om man skrev ”Tjejer, vad ska vi ha dem till?”. Troligen skulle det bli ett ramaskri. Tankefelet som läraren gör är att han anser att en liten minoritet män är representativ för den stora majoriteten. Dvs att om det finns en liten minoritet män som är våldsbrottslingar, så betyder det att det är något fel på alla män och på maskuliniteten – samt att alla män är medskyldiga till våldsamheterna. Frågan är hur det hade mottagits om man använt samma resonemang med kvinnor och prostitution? Dvs eftersom vissa kvinnor är prostituerade, så finns det en horkultur bland kvinnor, och alla kvinnor är medskyldiga till prostitutionen och är potentiella horor. Att säga så om kvinnor framstår som absurt, men frågan är då varför vi accepterar resonemanget när det gäller män? (läs för övrigt om denna typ av retorik på Aktivarum).

För övrigt så osynliggör han kvinnors våld mot män och kvinnors våld mot barn, men det är ju snarast legio i dagens samhälle.

Hur mottogs då denna workshop av de stackars 13- och 14-åriga killar som fick lära sig att de var medskapare av en våldskultur?

Det enda inslag som inte enigt uppskattades var min föreläsning om killar, män och maskulinitet. Min generella uppfattning är att killarna sågade föreläsningen medan tjejerna uppskattade den. Att avslöja genussystemets vinnare och visa exempel på killars dominansbeteende är naturligtvis inte alltid, och framförallt inte första gången det görs, populärt.

”Killars dominansbeteende” är en intressant fras. Menar han på allvar att alla killar är dominanta och att alla tjejer är undergivna? Ett sådant simplistiskt och svart-vitt sätt att se på världen är lite skrämmande, särskilt när det kommer från en gymnasielärare. Även om han skulle ha en inbakad poäng i att fler killar är dominanta, så blir det väldigt ensidigt att bara fokusera på pojkarnas brister. Varför inte lika gärna ta upp att fler tjejer manipulerar och intrigerar bakom ryggen på folk? Det finns t o m forskning (gjord av feminister!) som visar att pojkar och flickor är lika aggressiva, men pojkarnas aggressivitet är mer fysisk och flickorna uttrycker mer av det som kallas ”relational aggression” på engelska (frysa ut kompisar, manipulera folk utifrån sina egna behov, osv).

Att killarna sågade föreläsningen är därmed inte så konstigt, eftersom läraren attackerade dem utan anledning, och felaktigt pekade ut dem som genussystemets vinnare (det finns lika stora problem med bägge könsrollerna, så inget av könen kan sägas vara vinnare). Frågan är varför det är så populärt numera att fokusera på mäns brister och det faktum att fler män än kvinnor är våldsbrottslingar? En förkrossande majoritet av män är ju laglydiga, och det är dessutom männen som grupp som byggt upp det moderna samhället – ofta med risk för liv och lem. Men tidsandan (inspirerad av feminismen) är att man bara ska attackera män och inte se att män är oumbärliga för samhället, och har alltid var det.

Något som även är intressant att notera är att män anses alltid vara ansvariga för sina egna brister, men när det gäller kvinnor så är de alltid offer för strukturer och för omständigheter. Det finns en dubbelmoral där som minst sagt är problematisk, och det är tråkigt att en organisation som RFSU – som officiellt har som målsättning att stödja bägge könen i sin sexualitet – faller in i det sättet att tänka.

Tips:

Titta gärna på förra veckans Skavlan på Svt Play, medan klippet ligger kvar på nätet. Där kan man se hur Barack Obamas syster pratar om sin välgörenhetsorganisation, som i princip bara ger stöd till kvinnor. Men hennes resonemang till varför organisationen gör så, faller helt när Skavlan ställer en skarp fråga. Titta mellan 2:25 till 4:30.

 

Attackerna mot Bildt fortsätter

23 oktober 2009, av Pelle Billing

För några dagar sedan skrev jag om hur Bildt blev ifrågasatt för att han inte var tillräckligt feministisk, och hur han inte gav tillräckligt mycket specialfokus åt kvinnofrågor. Det är intressant att notera att det numera inte räcker att göra ett bra jobb som politiker och t ex jobba för fred vilket rimligen gagnar alla människor, kvinnor såväl som män. Nej, det feministiska etablissemanget – som totalt dominerar debatten om jämställdhet – kräver att man ska ge kvinnofrågor och feministiska tankegångar särskild uppmärksamhet, för att man ska bli godkänd. Vi har kort och gott nått en punkt i Sverige där könsfrågorna och jämställdhetsfrågorna drivs på samma sätt som i en enpartistat, och det är feminismen som är det enda tillåtna partiet på området.

Det är alltså en subtil men avgörande förskjutning som har skett inom jämställdhetsområdet. Från början ansågs det vara fint att vara en person som jobbar mot jämställdhet; men idag räcker inte det, utan du måste vara en person som jobbar med kvinnofrågor och kvinnliga särintressen för att få godkänt av det feministiska parti som styr dessa frågor. Själv stödjer jag till fullo målsättningen att vi ska sträva mot jämställdhet, men jag har svårt att förstå hur man uppnår jämställdhet genom kravet att bara fokusera på det ena könet.

I gårdagens SvD tar feministen Anna Laestadius upp stafettpinnen och ser till att attackerna mot Bildt fortsätter. För henne är det så självklart att man ska ha ett feministiskt perspektiv på jämställdhetsfrågorna, och att kvinnors behov ska komma först, att hon inte inser hur förvirrad hennes artikel blir. Låt oss se vad hon skriver:

Polarn och jag dricker några öl och diskuterar politik. Som vanligt håller vi inte riktigt med varandra. Han beundrar Carl Bildt och menar att han är den enda svenska politiker som verkligen behärskar sitt område, utrikespolitiken.

– Absolut, vissa delar av den, invänder jag.

– Och vad är det då han inte kan, undrar polarn.

– Kvinnors situation och rättigheter till exempel, säger jag.

– Äsch, säger polarn. En sån nischfråga!

Visst är det underbart? Nästan vackert i all sin tydlighet. Kvinnokampens huvudproblem nummer ett genom århundraden i blixtbelysning. Kvinnor må utgöra hälften av mänskligheten – ändå är vi på något märkligt sätt för många ett särintresse. En nischfråga, långt ut i strålkastarljusets periferi.

Det Laestadius inte förstår är att det är feminismen som gjort kvinnofrågorna till ett särintresse, till något som ska ha sin egen religion teoribildning, och som måste ges särskild uppmärksamhet i varje situation för att de ska vara nöjda. Istället för att inse att utgångspunkten är att alla människors livsvillkor – kvinnors såväl som mäns – förbättras av fred, frihet, demokrati, osv (sånt som Bildt försöker uppnå), så försöker feminismen sälja oss myten att om man inte fokuserar speciellt på kvinnor så förbättras bara mäns livssituation.

Med detta inte sagt annat än att en könsrollsanalys ofta har ett värde i politiska sammanhang, men i så fall är det lika viktigt att analysera mansfrågor som kvinnofrågor, så inte heller i det fallet handlar det om att göra kvinnofrågorna till ett särintresse, vilket feministerna vill.

Laestadius förvirrade analys fortsätter sedan:

Att ge världens kvinnor makt över sina liv måste stå i fokus för vårt globala arbete för fred och utveckling, säger FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon. Och USA:s utrikesminister Hillary Clinton har förklarat att för henne står kvinnofrågan i centrum för den amerikanska utrikespolitiken: Om inte kvinnorna får fler rättigheter och större ansvar blir många av våra utrikespolitiska mål ouppnåeliga.

Det hon skriver här är att kvinnor redan har starka företrädare mitt i den internationella politikens centrum som tar tillvara kvinnofrågorna och kvinnors rättigheter. Således har kvinnofrågorna en fantastisk stark ställning! Mansfrågorna finns däremot inte ens på agendan. Dessa frågor är osynliga och nedtystade till den grad att folk inte ens vet om att det finns viktiga mansfrågor. Man skulle kunna skriva om citatet ovan till följande:

Att ge världens män makt över sina egna kroppar och inte längre se män som förbrukningsbara måste stå i fokus för vårt globala arbete för fred och utveckling, säger FN:s generalsekreterar Ban Ki Moon. Och USA:s utrikesminister Hillary Clinton har förklarat att för henne står mansfrågan i centrum för den amerikanska utrikespolitiken: Om inte männen får makt över sitt liv och grundläggande mänsklig respekt utan att vara redo att offra sitt liv, blir många av våra utrikespolitiska mål ouppnåeliga.

Men frågan är när vi får höra en toppolitiker säga något sådant? Samhällets förmåga att artikulera viktiga mansfrågor kan liknas vid ett autistiskt barn som för första gången ska lära sig prata, medan kvinnofrågorna kan liknas vid en fullfjättrad retoriker som har all talartid som önskas.

Vi som vill driva mansfrågor har således en monumental uppgift framför oss: att påvisa för folk att något som idag ses som en icke-fråga är en av de allra viktigast framtidsfrågorna för mänskligheten.

 

Sex, relationer och trafficking (notiser…)

22 oktober 2009, av Pelle Billing

Fråga Psykologen är en intressant serie artiklar i SvD där en psykolog svara på läsarnas frågor. Ofta ges det bra och tänkvärda svar, där andemeningen är att man ska acceptera sig själv, vilket forskningen också visar är nyckeln till en framgångsrik terapi. När det gäller könsfrågor däremot, så utgår svaren nästa alltid från det kvinnofokus som samhället har, och att kvinnors inställning till relationer är den som ska gilla. I en nylig artikel skriver en undrande kvinna: ”Jag har också helt nyligen resonerat med honom om detta; att jag som trott att jag agerat mer mixat, agerar utifrån impulser och känslor och att han resonerar och agerar intellektuellt .” Således uppvisar de en vanlig bild, där kvinnan prioriterar känslor och mannen prioriterar intellektuell resonerande – åtminstone inom relationen. Så vad blir då psykologens svar? ”Har du en oro kring att din vän stänger av sig känslomässigt så säg ut det. Är det ett problem för honom själv så kan han söka hjälp och utvecklas.” Däremot inte ett ord om att kvinnan ska fundera på att hon kanske är för känslosam och borde söka hjälp för detta…

En artikel i brittiska Guardian berättar att trots en riktigt stor operation där polisen och myndigheter samarbetat för att gripa de som sysslar med trafficking eller de som är offer för trafficking så har man haft problem att få några substansiella resultat. Slutsatsen blir att den mediabild som piskats upp kring trafficking är rejält överdriven, åtminstone i Storbritannien. Trots detta håller man på att ta fram en ny lagstiftning, där sexköpare ska straffas om de har sex med någon som är utsatt för tvång, vare sig kunden är medveten om detta eller inte: ”Parliament is in the final stages of passing the policing and crime bill which contains a proposal to clamp down on trafficking by penalising any man who has sex with a woman who is ”controlled for gain” even if the man is genuinely ignorant of the control.”

Lisa Magnusson skriver på ett skarpsynt sätt i Aftonbladet att det är irrationellt att vara mer rädd för överfallsvåldtäkt än att bli misshandlad utomhus: ”År 2008 anmäldes 1162 utomhusvåldtäkter. Samma år anmäldes 41261 utomhusmisshandlar. Sannolikheten att man skall åka på spö på väg hem är alltså 35,5 gånger större än att man skall bli överfallen, nedmanövrerad och våldtagen.” Således är det betydligt farligare för män att vistas utomhus sent på kvällen än det är för kvinnor, eftersom det i första hand är männen som blir misshandlade. Detta känner de flesta jämställdhetsexperter inte till, vilket vi kan se i denna roliga video.

Expressen skriver att det är kvinnors sexsurfande som ökar mest, vilket jag antar blir svårsmält för de radikalfeminister som säger att all porr är kvinnoförnedrande. De värsta radikalfeministerna är dock svåra att ta på allvar eftersom de hävdar att allt sex är kvinnoförnedrande. Procentsatserna för de som sexsurfar anges i artikeln vara 17 procent, men om man tittar på Expressens inofficiella omröstning så har hela 85 procent klickat att de gör det regelbundet eller att de har gjort det flera gånger. Således kan man drista sig till att gissa att ämnet fortfarande är tabu och att det är en grov underrapportering när undersökningar görs.

 

Äntligen börjar mansfrågorna lyftas

21 oktober 2009, av Pelle Billing

Johan Wennström i SvD skriver idag en efterlängtad ledare för oss som länge sett behovet av att lyfta mansfrågornas status till samma nivå som kvinnofrågorna. Han fokuserar framför allt på de unga männen, och hur man i Tyskland har uppmärksammat att unga män inte får något stöd i samhället, då alla resurser som inte är könsneutrala läggs på unga kvinnor.

Det bredare synsätt på könsfrågor och könsroller som nu börjar växa fram i Tyskland, är något som man kan önska att även svenska politiker tar till sig:

Det här är ett problem som politiken helt nyligen har vaknat upp inför. Under många årtionden av könsdebatt koncentrerade den sig på att stödja och underlätta för kvinnor. Männen glömdes bort. Det menar åtminstone Tysklands familjeminister Ursula von der Leyen. Hon säger att hennes departement helt har saknat kompetens när det gäller situationen för pojkar och män. Men den nya borgerliga regeringen ska hädanefter lägga krut på att främja en männens Emanzipation.

De lever dessutom i en kultur som, vilket också Der Spiegel har noterat, i allt högre utsträckning primärt vänder sig till unga kvinnor. Inte minst publicistiken verkar mer och mer vilja nå just den här målgruppen.

Att männen har glömts bort under det ständiga fokuserandet på feminism och kvinnofrågor är en klockren analys, och det är ytterst glädjande att Tyskland nu tar sitt första trevande steg mot en mer öppen och pragmatisk syn på könsfrågor och jämställdhet.

Däremot så verkar man ännu inte ha formulerat någon teoretisk grund till varför det är viktigt att fokusera även på mansfrågor, och varför det har blivit obalans i samhället av att bara vilja hjälpa kvinnor och flickor:

Ännu tycks det vara tämligen oklart vad en politik för unga män går ut på. Det talas löst om att stärka förutsättningarna för pojkars bildning.

Som tur är, så finns ju vi som jobbar aktivt med att formulera en ny vision och teoribildning om vad jämställdhet innebär; ett arbete som inte är feministiskt och som utmynnar i att det är lika viktigt att jobba med både mans- och kvinnofrågor. Jag ska gärna hjälpa svenska politiker med detta, och jag vet att det även i Tyskland finns kompetenta personer som jobbar med dessa frågor (t ex finns det en tysk man som sitter tillsammans med mig på ledarredaktionen på Men’s News Daily, och han har full koll på mansfrågorna).

Efter att Wennström betonat att männen även har ett eget ansvar vad gäller mansfrågorna (vilket är mycket viktigt att komma ihåg), så avslutar han med denna slutkläm, som jag inte kan göra annat än instämma i:

Det har nog funnits ett ideologiskt motstånd mot att låta politiken stödja också de unga männen. Men nu börjar vi se resultatet. Den tyska regeringens Jungen- und Männerpolitik borde få en svensk motsvarighet.

Läs även vad Pär Ström skriver om detta ämne.

Fler tips från dagstidningarna:

  • En annan ledare i SvD ger oss följande roliga citat: ”I motion D29 yrkas att Socialdemokraterna ska verka för att Sverige ska ha en jämställd skidsport där kvinnor och män åker lika långt.” Frågan är när motionen om att män och kvinnor måste börja vara lika långa kommer? Ursäkta mitt raljerande men jag kunde inte hålla mig.
  • Petra Östergren (en feminist som retar gallfeber på statsfeministerna) skriver i Expressen om att sexköp lika gärna kan ses som att den som säljer har makt över den som köper, vilket även är det jag fått höra av min kontakt på Kompetenscentrum Prostitution.
  • Margot Wallström, EU-kommissionens vice ordförande, skriver i Sydsvenskan om att kvinnorna behövs i klimatkampen och att kvinnor kommer att drabbas hårdare än männen av klimatförändringarna. Detta fastslår hon utfrån att endast göra en konsekvensbeskrivning för kvinnor, och genom att säga att kvinnornas röst måste med i beslutsfattandet. Mycket av det hon säger stämmer säkert, men samtidigt undrar jag varför hon avstår från att göra en konsekvensbeskrivning över männens situation. Är inte männen värda samma uppmärksamhet? Och att kvinnornas röst ignoreras motsägs av det faktum att det blir allt större fokus på kvinnorna när det handlar om situationen i tredje världen.
 
Google