Vem är extremist?

29 september 2009, av Pelle Billing

Pär Ström skriver idag en debattartikel i Expressen. Han tackar Anna Anka för att hennes starkt konservativa uttalanden i jämställdhetsdebatten har tydliggjort hur pass extrema radikalfeministernas uttalanden är. Dvs hans tes är att det uppstår ett spektrum från radikalkonservativa till radikalfeministiska åsikter i den politiska debatten kring jämställdhet när även djupt konservativa åsikter får komma till tals, och därmed så framstår inte icke-feministiska jämställdhetsivrare som så extrema längre.

Jag förstår precis vad Pär menar. Anna Anka har rört om i grytan, och därmed blir det mer spelrum i den jämställdhetspolitiska debatten, vilket är välbehövligt. Däremot så skulle jag vilja kalla det för ett trappsteg av politiska åsikter, istället för ett spektrum av politiska åsikter. Som jag ser det så finner vi Anna Anka på det första trappsteget, eftersom hon förespråkar ett traditionellt och statiskt förhållningssätt till könsroller. På det andra trappsteget finner vi feminismen, som har försökt reformera könsrollerna och jämställdhetspolitiken, men utan att lyckast särskilt bra då man skitit i männen samt blivit en rörelse som vill tvinga fram en likriktning mellan könen. På det tredje trappsteget finner vi de nya röster i samhällsdebatten som vill att jämställdhet ska handla om bägge könen, och att även mäns perspektiv måste komma in i debatten.

För att skapa ett utrymme för detta tredje trappsteg så är det nödvändigt att på ett tydligt sätt kritisera hur radikalfeminismen inte är någon äkta jämställdhetsrörelse, utan en starkt ideologiskt intresseorganisation för (vissa) kvinnor. På lite längre sikt behöver vi därmed en helt ny jämställdhetsrörelse, och på lite kortare sikt behövs det troligen en mansorganisation som vågar stå upp mot den radikalfeministiska politik som förs i Sverige.

 

14 kommentarer på “Vem är extremist?”

  1. Pär Ström skriver:

    Mycket bra formulerat, Pelle! Håller med. Jag skrev precis så i boken ”Mansförtryck och kvinnovälde” – tillfälligt behövs en maskulistisk rörelse (för att aktivt påpeka felen i den feministiska argumentationen), sedan hoppas jag vi kan lägga ned både feminism och maskulism och ägna oss åt äkta jämställdhet.

    Men jag har en känsla av att feminismen inte ger upp i första taget…

  2. Pelle Billing skriver:

    Tack Pär, då är vi överens :)

  3. JJ skriver:

    Det handlar bara om ”Pengar och makt”.

  4. Erik skriver:

    Pär Ström:

    Riktigt så enkelt som den där tesen (som för övrigt Warren Farrell presenterade i myth of male power) är det inte. Feminism och Maskulism är pga den mänskliga naturens fundament inte jämnstarka så utan maskulism får vi även utan feminism just feminism fast förmodligen under något annat namn. Det spelar ingen roll vad vi kallar det, det är vad det betyder som har mening för människan.

    Den mänskliga naturen har egenskaper som kompenserar skillnader men på senare år har det moderna samhället haft exakt samma funktion som den mänskliga naturen utan att någon som helst ändring har skett i människans natur. Resultatet är dagens helt urspårade debatt som förs utifrån människans natur på basis av känslor som inte tar den minsta hänsyn till den kompensation som det moderna samhället redan skapar.

    Resultatet av detta är att all oreglerad jämställdhetssträvan är just feministisk. Vi kommer aldrig att kunna lägga ner maskulism för utan maskulism får vi mer av samma saker som vi redan har. Vilket i frånvaro av det moderna samhället vore logiskt och nödvändigt för överlevnad men som med den kompensation som finns inbyggd i moderna samhället idag har rakt motsatt effekt.

    Men detta tar inte känslorna hänsyn till för de programmerades långt innan vi ens hade ett modernt samhälle. Och samma känslor som skapade de kompensationer som finns i det moderna samhället fortsätter att funka precis likadant även NÄR sådan kompensation redan existerar. Detta är vad de flesta missat helt. Att kompensationsmekanismerna (som är till för att människan skall överleva – nåt som för övrigt funkat över förväntan) inte alls är baserade på resultat utan känslomässiga behov att kompensera baserade på frånvaron av moderna samhället.

    Precis som Fukuyama skriver i sin bok så har vi konstant varit på väg mot samma håll. Problemet är att vi har inbillat oss syftet är ett mål varvid när vi uppnått målet kan ligga ner och lata oss. Men syftet är inte något mål, syftet är snarare att tillfredställa kompensationskänslorna i sig. Så länge vi UPPLEVER samhället som ojämställt kommer vi att tycka feminism är mer rationell än maskulism (maskulism är på emotionell nivå ett hot mot överlevnad, feminism raka motsatsen) och om ni läser vetenskapsrapporter är det exakt var nånstans vetenskapsrådet placerar pengar idag. För att undersöka hur saker upplevs.

    Så Pär Ström, jag applåderar dina insatser på ämnet men tyvärr kommer det aldrig att finnas nån äkta jämställdhet utan maskulism. Utan nånting aktivt kommer det alltid att kännas mer rätt att vara kvinnokämpe. Och detta utan hänsyn till resultatet. Vi ser det redan nu i debatten hur allt fler som haft det uttalade målet 50-50 så snart detta mål uppnås i nåt ämne tycker det känns fel att sluta där och börjar leta ursäkter att få fortsätta mata känslorna,’

    Utan maskulism är detta vad som kommer att ske i samtliga områden. När man är klar med de mansdominerade kommer det inte för den delen att kännas rätt att tvinga bort kvinnor från de kvinnodominerade utan då kommer man att hitta på nya teorier som säger män har nån brist de måste åtgärda innan man kan börja behandla män som om de vore kvinnor FÖR ATT de befinner sig i den position där man när kvinnor befann sig där ansåg det nödvändigt att kompensera detta. Nån sådan kompensation kommer dock aldrig naturligt att finnas för män oavsett hur mycket bättre kvinnor lever.

  5. Adam Weisshaupt skriver:

    Erik;
    Det låter lite som att du har gett upp… ”Nån sådan kompensation kommer dock aldrig naturligt att finnas för män oavsett hur mycket bättre kvinnor lever.”
    Det är ju därför du är så viktig Erik, för att få människor att inse detta.

  6. Joakim skriver:

    Vad gäller den där mansrörelsen som vågar stå upp…count me in!

  7. Erik skriver:

    Adam Weisshaubt:

    Nej tvärtom, jag har inte gett upp, jag har bara förklarat att pga att hur vårt samhälle skapats så kommer vi för all framtid att behöva allt starkare maskulistiska rörelser för att undvika att känslorna (människans naturliga tillstånd) leder till ett samhälle som har rakt motsatta effekten på sin egen överlevnad än känslorna har som syfte att skapa.

    Även utan feminism kommer samhället utan en maskulistisk motkraft att utvecklas i det hållet. Om vi skall göra en analys med akademiskt språk så är I grund och botten modern feminism det naturliga tillståndet och feministers argument bara en variant av det naturalistiska felslutet.

    De menar att eftersom deras upplevelser är det naturliga så är de någonting bra. Men poängen för det naturalistiska felslutet är att saker inte är rätt eller bra för att de finns i naturen. Feminister brukar använda detta som argument mot könsroller, detta är dock åt skogen eftersom könsroller definitivt inte är mindre starka i samhällen utan tvärtom som starkast där.

    Vad de flesta verkar ha missat helt är att alla former av vetenskap som undersöker hur människor ”tror” eller ”upplever” saker gör är sprider just det naturalistiska felslutet. Naturen är inte skogen, naturen är våra instinkter och känslor. Upplever vi saker så är de inte nödvändigtvis sanna för det. Att vi tror det är just naturalistiskt felslut, det är naturligt för oss men varken sant eller rätt för det.

    http://aktivarum.wordpress.com/

  8. Maskulinum skriver:

    Erik,

    Jag hänger inte riktigt med. Är det ridderligheten du syftar på som det ”naturliga tillståndet”, dvs att män i sitt naturliga tillstånd har benägenhet att skydda och försvara kvinnor (men inte tvärtom)?

  9. Adam Weisshaupt skriver:

    Erik;
    Kul o viktigt att du inte gett upp, var lite orolig ett tag:-)
    Maskulinum;
    Lite kort, det naturliga i detta fall är enkelt talat att evolutionen har gett Oss människor roller som bäst gagnar Oss som rasen människor. Det naturalistiska felslutet är egentligen bäst beskrivet av en filosof som hette Moore (tror jag) och för att förverkliga de till vanlig svenska så är det en form av önsketänkande.
    Ber att få komma tillbaks med en mer utförlig beskrivning senare men Erik kan säkert rätta mig och säkerligen vara lite mer pedagogisk.
    Sov Gott!

  10. Erik skriver:

    Maskulinum:

    Nej inte riktigt. Ridderligheten är en tidsbunden konsekvens av det naturliga tillståndet. Dvs män har en benägenhet att skapa kompensationer för könsskillnaderna så människorasen överlever. Det vi kallar ridderlighet är i själva verket bara hur detta yttrade sig vid en viss tidpunkt. Gentlemannen är hur exakt samma sak (människans naturliga tillstånd) yttrade sig vid en annan tid när samhället såg annorlunda ut. Men när det moderna samhället skaapades så fanns dessa saker redan inbyggda. Att vi sedan pga att detta är emotionella behov fortsatte på samma linje även när de bevisligen inte var motiverade överlevnadsmässigt är orsaken dagens socialistiska feminism växte sig så stor. Idag hävdas att detta är så hyperviktigt att det inte spelar någon som helst roll om det har positiva, inga eller negativa effekter på den överlevnad som känslorna har som enda syfte att skapa.

    Människorna hade helt enkelt ignorerat detta och använde känsorna som om de vore narkotika. Dvs känslorna i sig ses som ett egenvärde. Så har det i ärlighetens namn förmodligen alltid varit men det var först när moderna samhället gjorde det helt onödigt och inte sällan destruktivt som vi märkte att resultatet aldrig varit motivationen. Känslorna i sig är motivationen. Därav orsaken man inte pratar om människor är förtryckta längre (exempelvis säger man inte att man skall sluta hjälpa kvinnor när de är 50% av studenterna, lockelsen att fortsätta är som en drog. Nu pratar man om människorna känner/upplever sig förtryckta istället. Detta eftersom man annars riskerar att inte längre få sitt behov av dessa droger/känslor uppfyllt.

    Lockelsen är för stor för att dessa människor skall riskera att få tillgången till dessa känslor sinad. Därmed måste de hela tiden hitta på nya problem. Om då det finns en gräns på faktiska problem måste de obönhörligen börja svamla om upplevda problem istället. De är ju den enda sorts problem som garanterar konstant och evig tillgång på emotionell tillfredställelse av kompensamtionsbehov för de naturliga förutsättningar som i det moderna samhället inte alls existerar.

    Problemet är ju att kvinnorna inte dör längre utan komp. Det är männen som dör och behöver skydd men se så var det inte när känslorna programmerades in. Därmed så ignoreras detta och man hittar glatt på ursäkter till denna ignorans för att säkerställa att fortsätta mata känslorna.

  11. Jonas P skriver:

    Erik:

    Tycker du för ett intressant resonemang. Vet inte om jag förstått dig rätt, men skulle du säga att din tes håller eller kommer hålla för samtliga moderna samhällen/kulturer? Jag tänker mig exempelvis asiatiska kulturer som Japan som inte har samma fokus på individen som Nordeuropa och USA har. Kan själv egentligen inget om det, men jag kan tänka mig att Japan inte har samma typ av feminism som vi ser i Nordeuropa och USA.

    Undrar också hur du förklarar att det idag finns väldigt många människor som tydligen inte styrs av dessa ”feministiska känslor” (eller den evolutionära funktion som ger upphov till dem). Om funktionen är allenarådande borde vi väl alla vara snärjda av den? Är det rationalitetens trumf över känslorna, eller hur skulle du förklara det?

  12. Erik skriver:

    Jonas P:

    Tack för synpunkterna. Jag tror du har förstått mig någorlunda rätt. Huruvida min tes kommer att hålla för samtliga moderna samhällen/kulturer hänger på hur vi definierar ordet moderna. Fukuyamas tes i ”The End of History” är att moderna samhällen definieras av den kapitalistiska liberala demokratin. Min tes är att den kapitalistiska liberala demokratin kommer att sträva efter att tillfredställa de känslor som bygger på behovet av kompensation av de könsskillnader i överlevnad som råder i avsaknad just det moderna samhället.

    Dvs vi (samhällets admin) kommer i allt högre grad att strunta i resultaten och bli fixerade över vad än för teori som skapar de nödvändiga ursäkterna. Detta oavsett politisk hemvist (du kan använda socialistiska jämställdhetsargument men du kan lika gärna använda nyliberala individualistiska argument, det kommer inte att spela nån roll vilken politik du tillhör det viktiga är att du kan börja ignorera överlevnadsargumentet så du kan mata känslorna istället. Detta trots att känslornas syfte är just överlevnad och att det annars är ett solklart fall av naturalistiskt felslut.

    Så här lyder argumentet: Det känns mest naturligt, alltså är det rätt – samma argument kan användas om man vill ta kokain, jag har aldrig själv gjort det men jag kan slå vad om att det känns väldigt naturligt och viktigt för en missbrukare att snorta narkotika. Precis samma naturliga känsla utgår feminismen från. Den struntar helt i om känslan i sig leder tilll vad den är till för. Istället så hittar man på att känslan i sig är det viktiga och skapar en teori som gynnar den. Vilken teori är i sig inte viktigt, det viktiga är att målet inte kan uppnås absolut utan ständigt kan skrivas om efter behov.

    Så man inte riskerar lyckas med vad man säger man försöker göra och sålunda inte längre har nån ursäkt att mata känslan.

    Du har rätt i vissa saker och fel i andra. De har inte samma typ av feminism i Japan det stämmer. Precis som det inte är samma uttryck i olika tid (Ridderlighet på medeltiden såg annorlunda ut än gentlemannastuk hundratals år senare) är det inte samma uttryck i plats. Japan är heller inte en genomasiatisk kultur, Efter atombomberna så ockuperades de av USA vilka genomförde en omfattande kulturell förändring av det traditionella Japan.

    Men det innebär inte att det saknas feminism i Japan. Så här sade japanska journalisten Mitsuko Shimomura angående ”parasitsinglar” dvs fenomenet barnlösa kvinnor i 30 årsåldern som bor hemma hos sina föräldrar och gör karriär.

    ”I think it’s a good thing. The Parasites have unintentionally created an interesting movement. Politicians now have to beg women to have babies. Unless they create a society where women feel comfortable having children and working, Japan will be destroyed in a matter of 50 or 100 years.”

    Observera att här ser du feminismen dragen till sin spets. Överlevnad är nu helt oviktigt, att mata egna känslorna är det enda som betyder nånting och får de inte det så struntar de i framtiden. Detta trots att känslornas syfte är att förbättra överlevnaden, Du kan jämföra detta med ungdomarna i reclaim the streets, samma sak där, det viktiga är att mata känslorna, naturalistiska felslutet blir lika framträdena oavsett politisk inriktning.

    Beträffande din sista kommentar så har jag beskrivit den utveckling det moderna samhället generellt haft och har idag. Jag har aldrig sagt att vi alla i lika hög grad är snärjda av dessa känslor (däremot känner alla av dem, en av menswebs skribenter skrev för ett tag sedan hur medveten denne var om hur fel det var att vara maskulist, det normala är ju att vara motsatsen – hjälpa skydda och gynna kvinnor). Däremot så har jag påpekat att de personer som inte är snärjda av dem i allt högre grad saknas vid ledande positioner medan stora globala organisationer som FN, Unicef och Amnesty i allt högre grad och allt mer öppet bekräftar att min tes stämmer.

    De har samtliga tidigare styrts av rationella människor som utgick från empiri, och proportioner i verkligheten. Men så snart de blir för gamla blir det en radikalfeministisk ersättare och vips har en väl ansedd organisation börjat utnyttja andras livsverk för att mata känslorna som förordar kompensation. Ett tydligt exempel på detta är när Europarådet påstått ”mäns våld” mot kvinnor var främsta dödsorsaken för kvinnor vissa åldrar. En uppenbar lögn men det hindrade inte mängder av stora viktiga personer att sprida dem.

    Samma sak ser vi idag när det är fashionabelt i de fina korridorerna att sprida FN-påståendet att kvinnor utför det mesta av arbetet i världen. Vilket om vi räknar allt arbete som utförs är en omöjlighet. Dock finns källor från utredningen som förklarar påståendet med att man beodrades bortse från de länder där män bevisligen gör mer arbete än kvinnor. Ett av de länderna är USA, ett annat Sverige.

    Jag ser rationaliteten föra en generellt och tydligt förlorande kamp mot känslorna, varifrån får du triumfen?

  13. Pelle Billing skriver:

    Erik, har du koll på några källor till FN-påståendet om arbete?

  14. Jonas P skriver:

    Erik:

    Okej, då är jag med på spåret tror jag. Min tanke med den japanska feminismen var att den kanske skiljer sig så pass från vår västerländska feminism att det inte längre blir meningsfullt att enbart prata om att den är sprungen ur denna kompensationsfunktion – att kompensationsidén saknar förklaringskraft i den japanska kulturen, eller att vi åtminstone behöver komplettera med andra förklaringsmodeller. Att tillskriva kompensationsfunktionen det faktum att kvinnor i Japan i allt större utsträckning satsar på karriär kan såklart vara korrekt, men hur testar vi antagandet? Kan det inte lika gärna vara så att moderna kvinnor (och män för den delen) i moderna samhällen vet att, för att kunna stå på egna ben och klara sig i samhället (vilket kan inbegripa att bilda familj), så behöver man utbildning och en god ekonomi?

    I min andra kommentar undrade jag hur du förklarar att väldigt många människor inte verkar vara snärjda av kompensationsfunktionen. Är det, i dessa fall, att rationaliteten trumfar känslorna, eller hur skulle du förklara det?

Google