Lite källhänvisningar, Borgström?

19 september 2009, av Pelle Billing

Claes Borgström, socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor, är troligen den mest produktive statsfeministiska artikelskrivaren för närvarande. Likt en ägare av gladiatorer i Romarriket, är han redo att offra hårt arbetande vanliga män, så länge det hjälper honom att plocka poäng med den politiska och statsfeministiska eliten. Låt oss se vad han säger i dagens artikel i DN:

Kvinnor utför två tredjedelar av allt arbete i världen. För det får de tio procent av världens inkomster. De äger en procent av produktionsmedlen. 75 procent av världens analfabeter är kvinnor. Sju av tio som går hungriga är små flickor.

Varför skulle sju av tio svältande vara just små flickor? Det innebär i så fall att mammor, pappor och pojkar äter sig mätta på flickornas bekostnad. Vad gäller utfört arbete så är det lika mellan könen i Sverige, det har SCB visat. Vilken källhänvisning har Borgström till sin siffra? Att kvinnor inte äger produktionsmedel och pengar i samma utsträckning som män, beror helt enkelt på de traditionella könsrollerna, inte någon form av förtryck. Om man istället mäter psykosocialt kapital, så blir bilden en helt annat.

Män utövar våld mot kvinnor i det offentliga rummet och inte minst i det egna hemmet. Kvinnor är utsatta för våldtäkter och andra sexuella övergrepp i fredstid. I väpnade konflikter används våldtäkter som vapen.

Nej, män utövar inte våld mot kvinnor i det offentliga rummet, utan män utövar i första hand våld mot andra män i det offentliga rummet. Vad gäller våld i hemmet så är det ingen stor skillnad i hur ofta män och kvinnor slår sin partner, vilket Borgström skulle vetat om statsfeminismen byggde på forskning och fakta. I väpnade konflikter används våldtäkter som vapen mot kvinnor, och kulor som vapen mot män – frågan är vilket som är värst? Den enda poängen Borgström gör som inte behöver kompletteras med korrekta fakta är att våldtäkter är en viktig kvinnofråga världen runt.

Löneskillnaderna består. Männens dominans vad gäller makt och inflytande består. Kvinnor tar alltjämt huvudparten av ansvaret för barnen och står för merparten av det obetalda hemarbetet.

I Sverige råder lika lön för lika arbete, det har Jämo visat i Miljongranskningen. Vad gäller makt och inflytande så har män mer av den varan i den publika sfären, och kvinnor i den privata sfären. Något som även är viktigt att komma ihåg är att männens makt i samhället i första hand har använts till att föra samhället framåt, och sedan har män och kvinnor vackert fått utföra det arbete som har behövts i samhället (dvs det s k patriarkatet har inte varit en intresseklubb för män där man förtryckt kvinnor, detta är en vulgärbeskrivning av historien). Att kvinnor tar huvudansvaret för barnen är ett frivilligt val i första hand; kvinnor är generellt sett ovilliga att dela med sig av föräldraledigheten.

Det är därför som vi har FN-konventioner, EG-fördrag och andra rättsakter inom EU liksom internationella konferenser som alla syftar till att bryta den patriarkala struktur som hindrar att kvinnor och män har samma makt att forma samhället och sina egna liv. Den sista formuleringen utgör det övergripande jämställdhetspolitiska mål som Sveriges riksdag antog 2006.

Ja, med denna snedvrida syn på jämställdhet världen runt, så finns det mycket jobb kvar att göra, för Moderatmännen och eventuella framtida mansorganisationer. Vi behöver släppa all radikalfeministisk ideologi, och istället jobba med viktiga kvinno- och mansfrågor på ett konstruktivt sätt. Det är omöjligt att gå bakåt i tiden, och romantisera över de stela könsroller som en gång fanns. Den enda vägen är framåt, och på den vägen måste vi bry oss om mäns rättigheter lika mycket som vi bryr oss om kvinnors rättigheter.

 

10 kommentarer på “Lite källhänvisningar, Borgström?”

  1. hampus skriver:

    Det är märkligt hur vår s k jämställdhetsivrande media, svensk media som anser sig stå bakom människors lika rättigheter, ja även till den demokratiska debatten (sic!), aldrig någonsin avkräver feminin retorik källhänvisningar, inte ens när, och alltid och enkom tillåter män direkt attackeras personligen sedan flera decennier (nej, att en enskild person a la Anka håller hög profil är inget att ta upp som ens början till jämförelse till att ett helt samhälle i alla demokratiska delar med media, regering och lagstiftande organ kränker det manliga könet. Undantaget idag, givetvis moderaterna (ana den lycka jag känner inför denna spirande grodd, som återskänkt mig tron på min rätt att delta i det demokratiska samtalet inom den offentliga arenan).

    Och det är väl härur alla dessa feministiska myter har tillåtits spridas i vår demokratiska samhällsdebatt.

    Minns ni att det bara var lagändringen som kom med jämställdhetslagen 2005, där lagen direkt förbjöd förolämpningar även avseende män, som lät oss män slippa läsa om oss själva i tidningarna som skitstövlar eller knölfödor? Inte för att det visserligen bidrog till något annat än att låta media utforska mera elaborata sätt att kränka oss män på. Tänk på alla opinionsbildande ledare och debattartiklar svensk media visat sin hållning mot oss män tydligt genom att välja låta bli publicerade, enkelt ansett sig kunna göra våld på inte bara grundläggande etik och mäsnkliga samt demokratiska rättigheter – nej, svenska tidningar frångick utan eftertanke gång på gång EGNA debattregler de ställt upp för sitt samtalsforum deras tidning utgör. Minns bara Cordelia Edvardsson och SvDs sätt att döda omskärelsedebatten för ett år sedan nu, genom att avfärda alla män med hånfulla antydningar om kastrationsångest.

    Det är en sak om en debattör i stil med Christopher Aruqette provocerar mig till vansinne, CA till skillnad leverera tunga argument så till den grad att jag tvingas skämmas och be om ursäkt för ett par formuleringar själv, en annan sak att med en svepande nonchalant handrörelse inte ens kunna förstå kritiken en man dagen efter levererade personligen till ansvarige redaktör på SvD.

    Som diametral kontrast, jämför bara det utgångsläge vi män har i den offentliga debatten, där inte ens de mest välunderstödda resonemang kan förväntas ett rimligt bemötande. Måla den bilden vidare med en skral mansrörelse som lämnar var manlige individ att själv och ensam försöka resa sig mot svensk medias opinionsbildning i manshat och hans nästintill omöjliga förutsättningar när tidningarna genomsyrat samhället så all samhällskontakt går mannen emot – ett utgångsläge visserligen välgödslad mark för stora hjältar som lyckas, men är det rimligt att avkräva alla oss andra, mentalt mera sparsamt utrustade individer att antingen förmå stå lika rakryggat mot tsunamin av manshets eller hålla käft och sluta gnälla om att vilja ”bli serverade”? Vilket har varit ett vanligt motargument, bland tusen andra. Men borde vi inte försöka komma så långt i samhällsutvecklingen att vi åtminstone kan lita på att när det gäller vår demokrati (om inte annat, för att be något för mäns del vore väl för mycket, för att bevaka demokratins utveckling i positiv riktning) att våra demokratiska fundament ser till att bli självreglerande så de inte riskerar kantra med hela den svenska befolkning? (Där den offentliga debatt svensk media erbjuder män, har effektivt låtit denna mansutestängning genomsyra hela det svenka samhällets statsapparat, där alla våra myndigheter enkom vurmar för kvinnors väl och ve och män ses som bråkstakar när dessa ifrågasätts).

    På vilket sätt är en sådan skuldbeläggande debatt av män någonsin rimlig?

    Man kan dock säga att detta efterblivna sätt att odla en debatt på i det långa loppet gagnar oss män, storligen, och om kvinnan inte lyckas lära sig formulera sig på samma vis, då finns ännu en risk. Och att den hjälper bra med att spola ner skiten a la borgström i toaletten, med dasspappret som man noga fick torka sig i röven med. Fast man borde torka sig med tidningspapper…. men det är ju, som sagt, inte Lambi precis.

    Men här har media en monumental uppgift framför sig, även om de skulle hålla fast vid sin strategi och försöka ”rida ut” stormen, och hoppas att två tre hela generationer av unga män skall antingen glömma eller glömmas genom att hålla sina ryggar fria med enstaka mansdebattartiklar publicerade. (Lita på detta, all svensk media, JAG GLÖMMER ICKE! NÅGONSIN! …av demokratiska skäl…) Nämligen att deras återupprättelse vilar på ett rakryggat försök till försoning, kort ner på bara knän, för med övergreppets storlek i åtanke, är inte förlåtelse möjlig med mindre än så om inte deras böner är klart och välformulerat blottar sina övergrepp på oss män.

    Vad som skulle kräva formuleras, är ett svar på hur en del av en befolkning kan anses som rimligt att utestänga från den demokratiska processen? Och hur man kunnat frångå så totalt sitt ansvar för demokratin? Har vi inte sett följderna av ett sådant behandlande förr? Har vi inte historiska exempel med kostsamt, men demokratiskt och dyrbart värdefulla erfarenheter, att minnas och omhulda, för att inte skuldsätta oss igen? Istället väcks enkom misstanken att vi inte utvecklats alls (häpnadsväckande om man betänker den informationsrevolution som skett under det århundrade som gått sedan vi accepterade att judar skulle gasas EN MASSE) och att bara förhållandena blir ”gynnsamma” igen, blir det läge att investera aktier i Zyklon B. Men ett sådant svar är vår svenska media både för svag som för demokratiskt efterblivet för att inom snar framtid (tio år säger jag) kunna formulera.

  2. katten skriver:

    Pelle och Hampus.

    Om ni läser noga så ser i säkert att Borgström, klart och tydligt, hänvisar till
    forskrning: ”På tal om kvinnor och män”, utgiven vartannat år av SCB.
    Men jag förstår att det passar ert syfte bra att påstå motsatsen.

  3. Tanja Bergkvist skriver:

    Bra skrivet Pelle – du har till skillnad från Borgström koll på fakta – utmärkt! Apropå makt och inflytande – om kvinnorna tar huvudansvaret för barnen, är det då inte KVINNORNA som har störst inflytande vad gäller barnuppfostran? Borgström ser visst omhändertagande av barn som kvinnoförtryck – vilken vedervärdig människosyn han har!

  4. katten skriver:

    Tanja Bergkvist

    Borgström ser inte alls omhndertagande av barn som kvinnoförtryck. Tvärtom
    betraktar han det som något mycket viktigt. När han blev pappa tog han banklån
    för att kunna vara hemma hos sina barn en tid. Det var på den tiden då det bara
    fanns mammaledighet. Det vore fint om alla pappor hade den inställningen.
    Numera får de ju betalt för det.

  5. en hund? skriver:

    katten, Borgström tjänar miljoner på sina politiskt korrekta åsikter – han kör ner det här landet i botten. är det bra?

  6. hampus skriver:

    SCB har tidigare misslyckats att presentera korrekta fakta utifrån verkligehetns rimliga krav. I synnerhet i sina publikationer ”På tal om kvinnor och män”, som du nämner. Senast tvingades de t o m dra tillbaka sin utgåva pga av felaktiga siffror angående mäns högönskliga välmåga tolkat från sjukskrivningsstatisken. Där vi nu hört försäkringskassan öppet erkänna för mycket stöd åt skadade kvinnor framför män i arbetslivet.

    Så, nej, jag har inga syften, som du nesligt hänvisar till, annat än att jämställdhetsdebatten skall grundas på sakliga fundament, precis som jag för argumentationen i varje annan debatt.

    Invändningar? Välkomen i s f.

  7. hampus skriver:

    qatten:”Det vore fint om alla pappor hade den inställningen.
    Numera får de ju betalt för det.”

    För det första finns flertal undersökningar som visar mäns svårigheter att hävda sin rätt gentemot sin kvinna att få ta ut sin halva av barnavårdnadnen. Därefter, är det ju verkligen inte så som du antyder att kvinnans föräldraledighet stått ekonomiskt okompenserad (jo, den svenska kvinnan är sedan länge ekonomiskt kompenserad (nämn ett land som inte avundas våra svenska kvinnors föräldraledighetsstöd?) och till till och med orimlighetens gräns när vi skattebetalare tvingas betal för privata inseminationer i form av statligt underhåll – enkönat, qatten, enkönat!), medan män antas skörda rikedomar där i form av kronor och ören framför de tydliga behov av manlig förebild som inte bara våra nya samhällsmedlemmar i form av unga grabbar ständigt uttrycker, utan även männens döttrar?

    Snarare har ju just alltid det ekonomiska argumentet framförts till varför enskilda par väljer att piska iväg mannen till jobbet, fast han kanske önskat mera umgänge med sina barn.

    Här, om vi vore radikalfeminister, ett lagförslag skulle kunna vara att pappamånaderna stöds med långt högre ekonomiska bidrag än kvinnoslappandet? Hm? Säg t ex i form av en procentuell ersättning av ordinarie lön till den grad för män (ujujuj) enkom att den skulle motivera pengahungriga unga kvinnor att äntligen släppa sin dominans i familjesfären och släppa in papporna?)

  8. hampus skriver:

    Förtydligande till den åsikt jag råkade delge senast ang att pappor borde erhålla särskilt samhälleligt ekonomiskt stöd (om inte annat) – jag skulle som dagens Sverige ser ut nu rösta för detta. Att unga svenska män skulle få en rejäl ekonomisk bonus för sin viljaatt ta hand om sina barn. Men inte i längden.

  9. [...] Andra inlägg om Borgströms artikel: Axess, SVD (PJ), Artikel19, Genusnytt, Pelle Billing. [...]

  10. Erik skriver:

    hampus: (ni andra får också läsa om ni vill)

    ”Det är märkligt hur vår s k jämställdhetsivrande media, svensk media som anser sig stå bakom människors lika rättigheter”

    Nej det är fel, svensk media anser sig inte stå bakom människors lika rättigheter och har ideologiskt aldrig gjort det heller. Svensk media anser sig stå bakom att människor som tillhör s.k. svaga grupper har mer rättigheter. En tradition grundad i det faktum att svensk media funkat som motvikt mot ekonomiska och politiska klassers makthavare. Men där är också skillnaden, ursprungligen handlade det om motvikt mot mäktiga PERSONER dvs klasskamp; nu handlar det om motvikt mot vem som helst som tillhör den starka GRUPPEN. Det är skillnaden och det verkar som om alla missat detta helt.

    ”ja även till den demokratiska debatten (sic!), aldrig någonsin avkräver feminin retorik källhänvisningar, inte ens när, och alltid och enkom tillåter män direkt attackeras personligen sedan flera decennier (nej, att en enskild person a la Anka håller hög profil är inget att ta upp som ens början till jämförelse till att ett helt samhälle i alla demokratiska delar med media, regering och lagstiftande organ kränker det manliga könet.”

    Javisst, precis som svensk media förut tillät attacker på överklassen så tillåter de nu attacker på alla som tillhör manliga ”klassen” Och det är ingen skillnad alls på hur nazisterna skapade ett klimat som attackerar judar. Samma argument där, männen har ju en större andel av makten och pengarna än de rent antalsmässigt förtjänar, alltså kastar vi skit på dem. Det här är ingen slump vill man ha fritt fram att nedvärdera och diskriminera personer i svensk media måste man först framställa de man vill attackera som den med makten och pengarna.

    ”Undantaget idag, givetvis moderaterna (ana den lycka jag känner inför denna spirande grodd, som återskänkt mig tron på min rätt att delta i det demokratiska samtalet inom den offentliga arenan).”

    Nej, undantaget några få grupper och personer inom moderaterna. Moderata partiet däremot är lika goda kålsupare i att sprida genuspropaganda. Sossarna skapade genussekretariaten men moderaterna har inte gjort nåt åt det.

    ”Och det är väl härur alla dessa feministiska myter har tillåtits spridas i vår demokratiska samhällsdebatt.”

    Vår ”demokratiska” samhällsdebatt har alltid föraktat rika och mäktiga personer. Det är i grunden vad sociologi handlar om ifall du inte vet det. Att studera hur överklassen förtrycker underklassen. Att diskutera problemen med rika företag och att diskutera hur illa vita behandlar alla med annan hudfärg. Vad feministerna gjorde var skapade ett eget sociologiämne som behandlar varenda medlem av det manliga könet som en rik och mäktig person. Därmed blir det fritt fram att kasta skit på män precis som det i åratal varit fritt fram att kasta skit på exempelvis Rotary.

    ”Minns ni att det bara var lagändringen som kom med jämställdhetslagen 2005, där lagen direkt förbjöd förolämpningar även avseende män, som lät oss män slippa läsa om oss själva i tidningarna som skitstövlar eller knölfödor?”

    Den lagen handlade väl huvudsakligen om att kvinnor ville skyddas av lagen från att kallas horor?

    ”Inte för att det visserligen bidrog till något annat än att låta media utforska mera elaborata sätt att kränka oss män på.”

    Vad det resulterade i var att gubbe blev den nya negern.

    ”nej, svenska tidningar frångick utan eftertanke gång på gång EGNA debattregler de ställt upp för sitt samtalsforum deras tidning utgör. Minns bara Cordelia Edvardsson och SvDs sätt att döda omskärelsedebatten för ett år sedan nu, genom att avfärda alla män med hånfulla antydningar om kastrationsångest.”

    Svenska tidningar har aldrig frångått sina regler, de har alltid haft dessa regler. Skillnaden är att de tidigare inte betraktat alla män som medlemmar av en rik grupp. Det är i praktiken exakt hur nazisterna beskrev judarna långt innan de verkliga övergreppen på dem började. Judarna var så rika, då fick de stå ut med all skit. Så resonerade media då, så resonerar media nu.

    ”en annan sak att med en svepande nonchalant handrörelse inte ens kunna förstå kritiken en man dagen efter levererade personligen till ansvarige redaktör på SvD.”

    De kan inte förstå kritiken för den ingår inte i deras IDEOLOGI, när tidningarna attackerar jätterika EXXON då kan de inte fatta att Exxon tror sig ha rätten att behandlas som människor. De är ju rika och kan sålunda strunta i kritiken eller hur?

    ”Som diametral kontrast, jämför bara det utgångsläge vi män har i den offentliga debatten, där inte ens de mest välunderstödda resonemang kan förväntas ett rimligt bemötande.”

    Välunderstödda resonemang har aldrig fått ett rimligt bemötande. Svensk media granskar och kritiserar makten. Nu har genusvetare fått ostört sitta och beskriva män som makten på universiteten och massmedia rättar sig efter den bilden. Den enda skillnaden är att män räknas som makt och pengar. Makt och pengar har alltid behandlats så här i svensk media.

    ”Måla den bilden vidare med en skral mansrörelse som lämnar var manlige individ att själv och ensam försöka resa sig mot svensk medias opinionsbildning i manshat och hans nästintill omöjliga förutsättningar när tidningarna genomsyrat samhället så all samhällskontakt går mannen emot”

    Igen måste du se på hur det ser ut hos tidningarna och media. De har lärt sig mannen är makten det får de lära sig på universitete, jag har gått sådana kurser jag har själv hört dessa saker, de har ingen orsak att visa förståelse mot makten. Tvärtom de måste vara ännu hårdare mot makten när de får mothugg. Annars kan makten ”ta över allting”

    Sin egen makt har tidningarna ända sedan de blev en maktfaktor ignorerat helt. Journalister VILL VARA rebeller. De vill inte vara det onda rymdimperiet (för att använda metaforen stjärnornas krig)

    ”ett utgångsläge visserligen välgödslad mark för stora hjältar som lyckas, men är det rimligt att avkräva alla oss andra, mentalt mera sparsamt utrustade individer att antingen förmå stå lika rakryggat mot tsunamin av manshets eller hålla käft och sluta gnälla om att vilja “bli serverade”?”

    Rimligt enligt vem? Sedan när bryr sig någon om vad som är rimligt? När det var rika som fick skit var det ingen som klagade, nu är det män som anses rika och därmed får män skit och därmed logiskt klagar ingen. Alla är hjärntvättade på det sättet, det blir man på universiteten. De är helt kvinnodominerade, andelen män som är lärare och professorer spelar ingen roll för de är VAD som lärs ut som är det viktiga. Ta exempelvis en kurs i mångkultur. Där studerar man uppdelningen av könsroller, ju mer uppdelning ju sämre. Vet du vad man kallar de olika länderna?

    De uppdelade länderna kallas MASKULINA
    De mindre uppdelade kallas FEMININA

    Ju mer maskulint ju sämre, ju mer feminint ju bättre och när läraren glatt berättar Sverige är det mest feminina landet i världen är applåderna inte långt borta.

    ”Vilket har varit ett vanligt motargument, bland tusen andra. Men borde vi inte försöka komma så långt i samhällsutvecklingen att vi åtminstone kan lita på att när det gäller vår demokrati (om inte annat, för att be något för mäns del vore väl för mycket, för att bevaka demokratins utveckling i positiv riktning) att våra demokratiska fundament ser till att bli självreglerande så de inte riskerar kantra med hela den svenska befolkning?”

    Vilken samhällsutveckling är det du pratar om egentligen? Den samhällsutveckling som skett har sett likadan ut genom hela historien. Det enda nya är att kampen för länge sedan uppnådde sina mål och ignorerade det eftersom den ville fortsätta vara rebellen ÄVEN när kampen i själva verket bevisligen är just den makt de pengar och det förtryck den handlat om att bekämpa. Den tidens rebeller är dagens makthavare, skall de kämpa mot sig själva?

    ”(Där den offentliga debatt svensk media erbjuder män, har effektivt låtit denna mansutestängning genomsyra hela det svenka samhällets statsapparat, där alla våra myndigheter enkom vurmar för kvinnors väl och ve och män ses som bråkstakar när dessa ifrågasätts).”

    Se ovan, män betraktas som makt och pengar.

    ”På vilket sätt är en sådan skuldbeläggande debatt av män någonsin rimlig?”

    Hur har den varit rimligare tidigare, se ovan, makt och pengar. Om fienden har makt och pengar är alla fulknep rimliga.

    ”Man kan dock säga att detta efterblivna sätt att odla en debatt på i det långa loppet gagnar oss män, storligen, och om kvinnan inte lyckas lära sig formulera sig på samma vis, då finns ännu en risk.”

    Hur menar du nu? Det spelar ingen roll om kvinnan inte lyckas lära sig formulera på samma vis för när kvinnan är i maktposition bestämmer hon det viset att formulera sig på är värdelöst. Har man makten behöver man inte bry sig, Leninism 101 kallas det.

    ”Men här har media en monumental uppgift framför sig, även om de skulle hålla fast vid sin strategi och försöka “rida ut” stormen, och hoppas att två tre hela generationer av unga män skall antingen glömma eller glömmas genom att hålla sina ryggar fria med enstaka mansdebattartiklar publicerade.”

    Den enda uppgiften media har bygger på om media ser män som rika och mäktiga judar, som fattiga och förtryckta negrer eller som vanliga människor som bedöms på basis av person.

    ”(Lita på detta, all svensk media, JAG GLÖMMER ICKE! NÅGONSIN! …av demokratiska skäl…)”

    De kvinnodominerade redaktionerna bryr sig inte och behöver inte bry sig heller.

    ”Nämligen att deras återupprättelse vilar på ett rakryggat försök till försoning, kort ner på bara knän, för med övergreppets storlek i åtanke, är inte förlåtelse möjlig med mindre än så om inte deras böner är klart och välformulerat blottar sina övergrepp på oss män.”

    De har inte för avsikt att sluta göra övergrepp på män. Inget med mindre än ett politiskt riksdagsparti eller organisation av motsvarande storlek kommer att ändra på detta. Vad som måste göras är väldigt enkelt,

    1. En agenda måste sättas som bygger på att alternativ två (män är negrer) och alternativ tre (män vill vara människor) Pelle Billing har kommit långt där i sitt manifest.

    2. Sedan behövs fler medlemmar, massor av medlemmar och sannolikt betalande sådana för det först när människor lägger pengar på nåt som det tas på allvar.

    3. Och avslutningsvis behövs organisering.

    ”Vad som skulle kräva formuleras, är ett svar på hur en del av en befolkning kan anses som rimligt att utestänga från den demokratiska processen? Och hur man kunnat frångå så totalt sitt ansvar för demokratin?”

    Så här har det gått till: Man har betraktat demokratin som försvaret mot makten (rätt) man har betraktat män som makten (fel)

    ”Har vi inte sett följderna av ett sådant behandlande förr?”

    Jo det var precis genom att utmåla judarna som rika och mäktiga som den lilla gruppen nazister fick fria händer. Och nazisterna ansåg sig hela tiden vara rebeller. Den lilla människan mot den stora makten.

    ”Har vi inte historiska exempel med kostsamt, men demokratiskt och dyrbart värdefulla erfarenheter, att minnas och omhulda, för att inte skuldsätta oss igen?”

    Med risk att upprepa mig, ”they do not care” alltså jag vet inte hur jag skall formlulera det bättre. I det som lärs ut på universiteten ”they do not give a shit” Jag är den enda i min klass som ens ställt faktabaserade frågor och jag har haft en lärarinna som påstod Palmes tal om Vietnam kritiserade atombomben som USA fällde. Tycka rätt och resonera om att tycka rätt. Fakta ignoreras helt! En lärare svarade på en av mina påpekanden ”att sådan var de amerikanska universitetesfeministeras framgång” Därefter diskuterades inte ämnet mer. Han hade varit på seminarier i USA och vad som lärdes ut där var ”sant”

    ”Istället väcks enkom misstanken att vi inte utvecklats alls (häpnadsväckande om man betänker den informationsrevolution som skett under det århundrade som gått sedan vi accepterade att judar skulle gasas EN MASSE) och att bara förhållandena blir “gynnsamma” igen, blir det läge att investera aktier i Zyklon B.”

    Vad de flesta missar är att det handlar inte om utveckling. Det handlar om perspektiv. Världen struntade helt i judarna när man såg dem som rika och mäktiga. När de blivit bestulna på allt och mördade var de däremot svaga och då började man bry sig om dem. Allt handlar om hur män i åratal BESKRIVTS som rika och mäktiga – inte sällan av organisationer och institutioner som har mycket mer makt än männen de beskriver.

    ”Men ett sådant svar är vår svenska media både för svag som för demokratiskt efterblivet för att inom snar framtid (tio år säger jag) kunna formulera.”

    Det tror jag inte, poängen är att svenska media inte bryr sig så länge män beskrivs som den med makt och pengar (och våld är bara en form av makt – sk tvångsmakt) för svensk media har som uttalad uppgift att gå emot makt och pengar – undantaget sig själva för journalister vill alltid vara rebeller.

Google