Hjärtsjukdom är inte psykiatri

21 september 2009, av Pelle Billing

I gårdagens Aftonbladet skriver Mary Mårtensson om anorektiska flickors problem, och säger bland annat: ”Man skulle självklart aldrig låsa in en hjärtsjuk gubbe på psyket, men där hamnar dessa flickor. Varför tas inte den här patientgruppen på allvar?” Det Mårtensson då inte beaktar, är att anorexi är en psykiatriska sjukdom medan hjärtsjukdom är en internmedicinsk (eller ibland thoraxkirurgisk) sjukdom. Således är jämförelsen helt uppåt väggarna. Dessutom så är det knappast så att det är kvinnorna som är förfördelade inom psykiatrin; det stora problemet är nämligen att män inte söker psykiatrin lika ofta som kvinnor, då den manliga könsrollen inte uppmuntrar män att söka den hjälp de behöver.

 

3 kommentarer på “Hjärtsjukdom är inte psykiatri”

  1. John Apse skriver:

    De flickor som skadar sig själva har uppmärksammat tidigare.
    Nu är det denna grupp.
    Jag har träffat många av dom själv och det som kännetecknar
    dem är att de är ytterst nära döden i många fall genom destruktivitet.
    De är i allmänhet utåtagerande, skriker och slåss samt tar
    betydligt fler personal i anspråk dygnet runt.
    Att ha dom på låst psykavdelning i många fall är inget övergrepp
    utan en nödvändighet som en flytväst…
    ”Vanliga” avdelningar är inte lämpliga för dom själva och inte heller
    för de medpatienter som finns.

  2. Jonas P skriver:

    Apropå diskriminering och förtryck av kvinnor i vården. Många hävdar att detta även gäller psykiatrin.

    Vad jag tänkt på, mycket eftersom jag själv jobbar i psykiatrin, är det faktum att det är närmare 70/30 fördelning på kvinnor respektive män i psykiatrin, både vad det gäller patienter (i både sluten- och öppenvård) och personal. Detta gäller även verksamhetscheferna, åtminstone i min organisation. Sedan är 100% av alla chefsjuksköterskor är kvinnor, och på de olika slutenvårdsavdelningarna är det sjuksköterskorna (som oftast är kvinnor) som är chefer. Läkarna är de enda som är ”jämställda”, 50/50.

    Den naturliga frågan blir då såklart: Vem är det som diskriminerar och förtrycker kvinnorna i psykiatrin, när det är kvinnor som är i överlägsen majoritet?

    Filosofen Ken Wilber brukar i jämställdhetsdebatten tala om att för att en grupp ska kunna bli förtryckt så behöver den antingen vara i minoritet, eller så behöver den vara dummare eller svagare på något sätt. Kvinnorna är istället i överlägsen majoritet i psykiatrin, och det är knappast armbrytningstävlingar som avgör vem som får bestämma. Så… (Poängen är såklart helt enkelt att kvinnor inte diskrimineras, inte att de är korkade.)

    Ett lustigt tankeexpriment är att tänka sig att rollerna vore omvända. Att de som fick mest hjälp/vård i psykiatrin var män, och att männen också var i majoritet i personalgruppen. Då skulle nog många hävda att det var bevis nog för att kvinnor diskrimineras. Men när förhållandet är det omvända så letar man andra förklaringar, hela tiden med föreställningen att kvinnor diskrimineras.

    Tack f.ö. för en superb blogg, Pelle! Det är en vågad grej du gör och din röst är välbehövd.

  3. Pelle Billing skriver:

    Bra kommentar Jonas! Denna typ av logiska resonemang är det som kommer att få feminismen att övergå i en jämställdhetsrörelse på sikt.

    Tack för berömmet :)

Google