Våldtäkter, feminism och omskärelse (notiser…)

30 september 2009, av Pelle Billing
  1. Även Landstingen i Småland ska nu erbjuda rituell omskärelse av små pojkar. Ett citat från tidningen Dagen: ”- Det ingår ju i islam att omskära sina söner. Och det ger ju möjlighet att utföra något man kommer göra oavsett vad samhället säger eller svenskarna säger. Så att man kan utföra det på ett svenskt sjukhus, det är toppen, säger Ahmed El Ghazzi.” Detta är ett resonemang jag har svårt att förstå. Ett nytt medborgarskap bör rimligen innebära både samma rättigheter och skyldigheter som för alla andra, så att säga att man kommer att omskära sina söner oberoende av vad lagstiftningen kan komma att säga i framtiden rimmar illa med tanken på integration.
  2. Blekinge Läns Tidning har en artikel om jämställdhet som är kritisk mot feminismen. Detta hör inte till vanligheterna och måhända är det ett tecken på att framtidens jämställdhetsdebatt snart är här.
  3. Uppsala Studentkårs tidning Ergo, har två olika artiklar som bägge är tecken på hur snedvriden debatten om könsfrågorna är. Först berömmer man genusstudier, utan att säga ett ord om den mansfientliga syn som genusvetenskapen (läs radikalfeminismen) har. Sedan talar man glatt om en tjejjour som drivs av kvinnliga studenter, utan att säga ett ord om avsaknaden eller behovet av en killjour.
  4. I Aftonbladet skriver Margot Wallström m fl om våldtäkter i samband med krig. Det är ju utmärkt att man kämpar mot detta problem, samtidigt så verkar debattörerna vara helt omedvetna om att de rabblar upp flera olika resolutioner och sessioner som redan finns för att skydda just kvinnor mot våld. Frågan är var resolutionerna som ska skydda män mot våld och att tvingas strida i krig finns? Och även om de finns, när såg vi senast en debattartikel som fokuserade på att just män är de som dör i krig och som alltid ska skydda kvinnor och barn?
 

Konspirationsteorier om patriarkatet

29 september 2009, av Pelle Billing

Jag brukar ibland säga att om män verkligen har förtryckt kvinnor i tusentals år, i alla olika kulturer och genom alla olika tidsåldrar, så måste män ha en fenomenal förmåga att samarbeta över kontinenterna och över kulturerna – och det måste vara den största konspirationen genom världshistorien. Detta säger jag alltså på skämt, för att påvisa hur galet det är att tala om en könsmaktsordning som ska ha härskat i tusentals år. En långt troligare förklaringsmodell är att män och kvinnor har inordnat sig i olika könsroller för att kunna producera mat effektivt, och för att hålla kvinnor skyddade så att de kan föda nästa generation i lugn och ro. Könsroller kan därmed ses som en funktionell anpassning till yttre förhållanden, och genom detta synsätt kan man förklara hur könsrollerna har uppstått och förändrats genom världshistorien.

I dagens DN så skriver man däremot om en kvinna som tar ”männens maktkonspiration” på allvar, och som gör en hel krogshow om det. Här är ett utdrag från artikeln:

Lo Kauppi, som gjorde succé med den mycket personliga ”Bergsprängardottern som exploderade”, har i denna show tagit på sig rollen som är superagent.

Hon wallraffar sig in och avslöjar ett världsomspännande nätverk som verkat i det fördolda i tusentals år, Global Sexist Organisation. GSO härrör från den tid då gubbarna klottrade ned sina anteckningar och samlade dem i Bibeln och Koranen. Där finns såväl Bush som Bin och Berlusconi och de samarbetar över alla religioner och gränser med ett enda mål, att bevara sexismen.

– Jag har blommat ut i en konspirationsteori, en fiktion där jag förstorar och karikerar: som när islamiska falangen hittade burkan, då ville den västerländska falangen finna sin egen metod, de brände på bål och omyndigförklarade, men stötte på problem när kvinnorna började kräva rösträtt.

– På 60-talet när kvinnorna slet av sig behån och sa att de hade rätt till sin sexualitet blev GSO-gubbarna verkligen oroliga. De samlades till dygnslånga krismöten och kom fram till lösningen: Det du inte får bort med tvång eller våld, det fixar du med reklam, mode och kultur, stringbikini och silikonbröst.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Radikalfeminismen har nu fått så starkt fäste i Sverige att man på fullt allvar kan göra en krogshow med detta innehåll, som utgår från att män alltid var ondskefulla varelser som velat dominera kvinnor.

Ibland undrar jag hur lång tid det kommer att ta att få till en vettig jämställdhetsdebatt i Sverige. Det känns minst sagt som vi har en bit kvar att gå.

Uppdatering: Lägg också märke till (i citatet ovan) att män ska straffas både om de är emot att kvinnorna slänger behån, eller om de är för att kvinnor slänger behån och har stringbikini. Damned if you do, damned if you don’t – dubbelbestraffning av män är legio numera.

 

Vem är extremist?

29 september 2009, av Pelle Billing

Pär Ström skriver idag en debattartikel i Expressen. Han tackar Anna Anka för att hennes starkt konservativa uttalanden i jämställdhetsdebatten har tydliggjort hur pass extrema radikalfeministernas uttalanden är. Dvs hans tes är att det uppstår ett spektrum från radikalkonservativa till radikalfeministiska åsikter i den politiska debatten kring jämställdhet när även djupt konservativa åsikter får komma till tals, och därmed så framstår inte icke-feministiska jämställdhetsivrare som så extrema längre.

Jag förstår precis vad Pär menar. Anna Anka har rört om i grytan, och därmed blir det mer spelrum i den jämställdhetspolitiska debatten, vilket är välbehövligt. Däremot så skulle jag vilja kalla det för ett trappsteg av politiska åsikter, istället för ett spektrum av politiska åsikter. Som jag ser det så finner vi Anna Anka på det första trappsteget, eftersom hon förespråkar ett traditionellt och statiskt förhållningssätt till könsroller. På det andra trappsteget finner vi feminismen, som har försökt reformera könsrollerna och jämställdhetspolitiken, men utan att lyckast särskilt bra då man skitit i männen samt blivit en rörelse som vill tvinga fram en likriktning mellan könen. På det tredje trappsteget finner vi de nya röster i samhällsdebatten som vill att jämställdhet ska handla om bägge könen, och att även mäns perspektiv måste komma in i debatten.

För att skapa ett utrymme för detta tredje trappsteg så är det nödvändigt att på ett tydligt sätt kritisera hur radikalfeminismen inte är någon äkta jämställdhetsrörelse, utan en starkt ideologiskt intresseorganisation för (vissa) kvinnor. På lite längre sikt behöver vi därmed en helt ny jämställdhetsrörelse, och på lite kortare sikt behövs det troligen en mansorganisation som vågar stå upp mot den radikalfeministiska politik som förs i Sverige.

 

Könsrollernas handlingsutrymme

28 september 2009, av Pelle Billing

I helgen kunde man i Aftonbladet läsa om att strip aerobics och pole fitness nått de etablerade träningsklubbarna. Det handlar alltså om träningsformer som baseras på, eller har inslag av, striptease eller pole dancing. Den finns t o m något som heter lapdance aerobics som är baserat på… ja, det får du lista ut själv.

När de intervjuar kvinnan som skapat lapdance aerobics, säger hon:

– Jag vill hjälpa tjejer att hitta sin självkänsla genom att jobba med allt från hållning och utstrålning till kondition. Kurserna är fullbokade och de är väldigt efterfrågade på exempelvis möhippor.

På vilket sätt stärks tjejers självkänsla av lapdance aerobics?

– Den hjälper tjejer att ta fram sin lite vilda, feminina sida. Ju mer man arbetar med sin kropp, desto mer lär man sig tycka om den.

Frågan är då, varför skriver jag om detta? Har jag något emot dessa träningsformer? Nej, inte det minsta. Om kvinnor vill träna på detta vis och mår bra av det så tycker jag absolut att de ska göra det.

Min vinkling på detta handlar istället om könsrollernas handlingsutrymme. Jag uppfattar det som att den kvinnliga könsrollen, från att ursprungligen varit relativt smal, nu fått ett stort svängrum. Kvinnor kan välja mellan traditionellt manliga domäner (göra karriär, osv) och traditionellt kvinnliga domäner (vässa din sexualitet via lapdance aerobics). Personligen tycker jag detta är bra. Ett ökat handlingsutrymme för kvinnor kan jag inte se som något annat än positivt, då jag fast och fullt tror att det är viktigt för individen att själv få forma sitt liv och sin identitet.

Men frågan är hur det ser ut med handlingsutrymmet för den manliga könsrollen i Sverige? Män förväntas i grund och botten fortfarande ta ansvar för den traditionellt manliga domänen som familjeförsörjandet innebär, med tillägget att man även ska skämmas lite om man lyckas alltför väl med sin karriär och därmed anses stå i vägen för kvinnor. Samtidigt har män c:a noll tillgång till den kvinnliga domän som detta inlägg handlar om. Det skulle knappast vara OK för en grupp män att gå på en träningsform som handlar om att bejaka sin sexualitet, eller att ”utforska sin manlighet”.

Så min stilla tanke är helt enkelt denna: när ska den manliga könsrollen komma ikapp den kvinnliga när det gäller valfrihet och handlingsutrymme?

 

Läsarrespons till DN

27 september 2009, av Pelle Billing

För en vecka skrev jag om hur DN försökte vara nyskapande i jämställdhetsdebatten utan att lyckas speciellt bra. Man blandade enstaka fräscha ställningstaganden med en i grunden radikalfeministisk syn på jämställdhetsdebatten.

Idag tar DN in ett axplock av läsarkommentarer som kommit in som respons till de artiklar man haft på ledarsidan inför valet nästa år, och ett par av dem handlar om jämställdhetsartikeln. Först kan vi läsa detta:

Män är också diskriminerade
I Sverige är män minst lika ofta diskriminerade. Män får hårdare straff än kvinnor, i skolan råder ingen kvotering eller krav på att anställa män trots att det är en kvinnovärld, kvinnor har stor fördel i vårdnadstvister bara av sitt kön, kvinnor har speciella stödpengar för att starta företag, män drabbas mer av arbetslöshet och så vidare.
Det finns mycket som är ensidigt i denna debatt och det gör att vi inte får en trovärdig diskussion. Allt fler blir tvärtom anti­feminister.
Åke Brännström

Att en sådan här läsarkommentar tillåts bubbla upp mitt på DNs ledarsida ser jag som ett tecken på att missnöjet med statsfeminismen snart har nått en punkt att man inte kan hålla det utanför media. Moderatmännens deltagande i TV4 är ytterligare ett exempel på att mansfrågor börjar komma upp till ytan. Sedan är kanske inte Åke Brännströms kommentar exakt de punkter jag själv skulle nämna, men hans frustrationen över statsfeminismen går inte att ta miste på.

Nästa läsarkommentar om jämställdhet är som följer:

Genuskunskap i utbildningen
För att verkligen skapa god grogrund för jämställdhet bör det läggas in genus- och jämställdhetslära i förskolläreutbildningen. Min spontana känsla är att många förskollärare är mycket okunniga. De allra flesta är överens om att jämställdhet mellan små flickor och pojkar är en självklarhet, men ofta har jag fått upplevelsen att förskolepersonalen inte uppfattar ojämlikhetstecken och då heller inte aktivt kan arbeta mot dem.
Bodil Lidén

Visst är det bra att förskolelärare kan se varje barn som en individ, med unika behov som inte alls behöver passa in med de förväntningar som man kanske har på en pojke eller på en flicka. Och visst är det bra att alla barn själva får välja lekar och leksaker på förskolan. Men vad menar man med att små pojkar och flickor är ojämlika? På vilket sätt då? Om pojkar och flickor i genomsnitt vill leka på olika sätt, eller är olika högljudda, är detta då ojämställt eller ojämlikt? Eller menar Bodil Lidén t o m likt radikalfeministerna att små pojkar redan håller på att skapa en ”manlig överordning” inför framtiden, och därmed ska betraktas som små förtryckare som behöver läras om av välmenande genuspedagoger?

Slutligen kommer det ett intressant inlägg från en miljöpartist:

Självklart finns det många [manliga chefer] som helt enkelt osynliggör kvinnor, men det är också så att om en manlig chef tar sig an kvinnliga adepter kan det misstänkliggöras och tolkas sexuellt till både hans, men framför allt kvinnornas, nackdel.
Miriam Tiljander Hollmer
Miljöpartiets jämställdhetskommitté

Detta resonemang har jag aldrig hört förut. En representant för miljöpartiets jämställdhetskommitté tror alltså att manliga chefer inte vågar skapa en nära arbetsrelation till kvinnliga adepter, p g a risken för att detta ska tolkas som sexuella trakasserier eller något liknande. Jag vet själv inte om detta stämmer, eftersom jag inte sett någon forskning på det och inte vill basera mina ställningstaganden enbart på tyckande, men om så skulle vara fallet innbär det att det ständiga misstänkliggörandet av manlig sexualitet nu får negativa konsekvenser för kvinnor. Vilket inte förvånar mig alls, om det nu skulle visa sig stämma. Den manliga och kvinnliga könsrollen är en del av samma system, så om vi går hårt åt den ena könsrollen så kommer det oundvikligen att få konsekvenser för det andra könet.

 

Tännsjö ger sig in i debatten

26 september 2009, av Pelle Billing

Professorn i praktisk filosofi, Torbjörn Tännsjö, ger sig in i debatten kring kön, genus och surrogatmödraskap i en artikel på DN Opinion. Jag skriver inte under på allt han säger, men det är intressant att han vågar sig in på detta minerade fält och rör om lite i grytan.

Ty även om pratet om att vår könsmässiga tillhörighet är konstruerad inrymmer ett mått av sanning, i det att vi ”konstruerar” vissa normer för vad som är manligt och kvinnligt genom vårt sätt att leva och värdera varandras liv (vad som förr kallades könsroller), så finns ju robusta biologiska skillnader att peka på i de flesta fall. Vi tycks ha våra rent biologiska könsmässiga karaktäristika oberoende av uppfostran.

Tänk att vi har nått en punkt då det närmast är kontroversiellt att säga att människan är en biologisk varelse, trots att vi inte ens skulle existera utan vår biologi. Tännsjö verkar vara innepå att våra könsroller bestäms i ett komplext samspel mellan kulturella, ”konstruerade” faktorer och medfödda faktorer – och detta håller jag med om till fullo. Människan är en varelse där medfödda egenskaper ständigt samspelar med omgivningen och med förvärvade egenskaper, så vi kan inte förklara könsskillnader eller någon annan mänsklig egenskap genom att endast titta på kultur eller genom att endast titta på det medfödda.

Tännsjö tar även upp att gynekologen Lars Hamberger är tveksam till att börja transplantera livmödrar till individer som saknar en sådan, men som fullt ut vill leva som kvinnor (dvs transsexuella, eller kvinnor som föds utan fungerande livmoder). Själv har jag lite svårt att förstå varför man skulle stoppa den medicinska utvecklingen, även om jag tror det är en lång väg kvar innan man kan lyckas med ett sådant ingrepp. Alternativet som tas upp till livmodertransplantation är surrogatmödraskap, men själv ser jag ingen motsättning alls mellan dessa två alternativ:

Dessa kvinnor och par kan ju i stället anlita en surrogatmoder, för att få det barn de önskar, påpekar han. Han pläderar också för legalisering av en sådan ordning i vårt land.

Det är utmärkt att Lars Hamberger och Torbjörn Tännsjö är för en legalisering av surrogatmödraskap, men jag förstår inte varför de bara pratar om kvinnor och par. Enligt mig borde även män kunna göra ett avtal med en kvinna om surrogatmödraskap, vare sig mannen är straight eller bög. Den lagliga situationen i dagens Sverige är att surrogatmödraskap är förbjudet, medan insemination tillåts för kvinnor som är i ett parförhållande (med en man eller en kvinna). Jag hoppas man snart tar steget fullt ut och tillåter surrogatmödraskap och inseminering både för par och individer. Det rör sig inte om någon avancerad teknolgi som ska till, utan det skulle helt enkelt handla om att man legaliserar de praktiska möjligheter som alltid funnits tillgängliga för mänskligheten.

 

Gynnings nya bok

25 september 2009, av Pelle Billing

I gårdagens DN skriver man om Carolina Gynnings nya bok ”Ego Woman”, som hon skrivit tillsammans med journalisten Ingrid Carlqvist (som även varit en aktiv bloggare om rättssäkerhet för män). Carolina och Ingrid undertecknade för övrigt en debattartikel som jag och Tanja Bergkvist skrev i Sydsvenskan för en tid sedan.

DN tar upp några intressanta punkter från Gynnings bok:

När ”Ego Woman” finns i handeln är det säkert många som retar sig på uttalanden som: ”Svensk feminism är den värsta backlash som drabbat kvinnorna”.

Ja, detta kommer garanterat att reta upp statsfeminister till både vänster och höger, men det är lite fräckt att en stark och självständig kvinna som Gynning vågar säga detta utan att blinka. Jag gillar även detta citat:

Vardagspoesi av typen: ”Jag ligger bara med folk som jag vill ligga med”, vilket har relevans i de branscher Carolina Gynning rört sig i.

Kvinnors sexuella revolution var ett steg framåt, men sexuell frihet betyder inte att man måste ligga med massa personer, man har också friheten att vara sexuellt selektiv. Det kan tyckas vara en självklarhet att allt detta är inbakat i begreppet sexuell frihet, men som jag ser det betonas ofta friheten att vara med vem man vill, medan man mer sällan pratar om rätten att få vara selektiv och försiktig – om detta passar en bättre.

Mer om kvinnors sexualitet:

I ett kapitel som fått rubriken ”I love sex” menar Carolina att flickor och kvinnor ska ta ansvar för sin egen sexualitet vilket också innebär att inte utsätta sig för onödiga risker.

- Så istället för att lyssna till dumma råd som att du alltid kan säga nej och att du ska kunna gå naken genom stan utan att utsättas för våldtäkt, så lyssna på mitt råd: gå inte hem med en kille som du just träffat och hånglat upp på krogen, om du inte tänker ha sex med honom! Givetvis har han ingen rätt att tvinga till sig sex, men om du är rädd om dig själv så utsätter du dig inte för den risken. Och försök inte gå naken genom stan – det vore lika korkat som att sätta ut en skål med alla sina guldsmycken på torget för att ingen har rätt att stjäla dem.

Detta har jag själv tagit upp vid några tillfällen, så det är kul att Gynning tar upp samma resonemang. Det finns alltid några som tycker att detta sätt att resonera är att skuldbelägga kvinnor (eller män) som våldtas, men detta är ett missförstånd. När vi varnar våra vänner från att gå själva i ett skumt kvarter sent på natten p g a risken att bli rånad, inte menar vi väl då att de är ansvariga för rånarens handlingar? Att uppmana någon att inte utsätta sig för onödiga risker betyder bara att man accepterar hur världen fungerar för närvarande, samtidigt som man kan arbeta för att förändra världen och minska olika typer av brottslighet och övergrepp.

 

CNN hör av sig

24 september 2009, av Pelle Billing

Jag blev precis kontaktad av CNN, med en förfrågan om jag ville bli intervjuad under deras Newsdesk på lördag eftermiddag. De hade läst en av mina artiklar på Men’s News Daily, och ville att jag skulle kommentera den i en dialog med deras nyhetsankare. Tyvärr så föll det hela på att jag bor i Sverige, och de ville ha någon som är baserad i USA.

Jag ser det ändå som väldigt positivt att de tycker mitt arbete håller sådan hög kvalitet att de skulle viljat ha med mig i direktsändning.

 

Jämställdhet åt bägge hållen

24 september 2009, av Pelle Billing

För några dagar sedan tog Lisa Magnusson upp TV3-progammet ”Ensam mamma söker” i sin krönika. I senaste programmet kunde man tydligen se männen få rada upp sig och sedan skulle kvinnorna klämpa på deras rumpor. Visst kan TV3 få sända sådan underhållning, även om det inte är det mest högkvalitativa inslaget man sett på TV. Problemet uppstår istället när TV3 säger att de aldrig kunde tänka sig att göra samma inslag med män som känner på kvinnors rumpor. Magnusson skriver:

Programdirektör Anders Knave erkänner utan omsvep att kanalen aldrig skulle göra ett Ensam pappa söker med en pappa som radar upp rekvisitan, det vill säga kvinnorna han skall dejta, på rad för att klämma dem på rumpan. Risken är nämligen att ”det skulle bli stötande eller förnedrande”, menar han.

Okej, Anders Knave, men varför är det då inte stötande och förnedrande när singelmamman Helena gör samma sak? Förklara gärna det för mig

Jag kunde inte sagt det bättre själv…

Att censurera TV är inte något bra val som jag ser det, men det är viktigt att ha en diskussion kring huruvida vi applicerar samma regler på bägge könen, eller ifall jämställdhet i första hand ska vara en kvinnofråga.

 

Notiser

23 september 2009, av Pelle Billing
  • Om någon har lyckats missa det, så har det rasat en debatt i svenska medier om Anna Ankas åsikter om män, kvinnor och hemmafruar. På Newsmill har även Roland Poirier Martinsson skrivit om hemmafruar. Nu slår dessa kontroversiella personer sina påsar ihop, och skriver en gemensam artikel på Newsmill. Jag tänker inte uttala mig om artikeln som helhet, men ett citat slår mig som mycket intressant: ”Alldeles uppenbart har gårdagens ofrihet för kvinnor att välja sitt liv ersatts med en ny ofrihet. I går fick kvinnor inte göra karriär. I dag får de inte låta bli. För män står båda valen däremot alltid öppna.” Njae… För männen är det fortfarande försörjarrollen som gäller; att gå ut med att man vill vara hemmaman kommer knappast att leda till att någon kvinna vill gifta sig. Däremot så håller jag med kring det de säger om kvinnor. Från att kvinnor hade en fixt roll i hemmet, så har kvinnor nu haft flera decennier då det varit OK att jobba hel- eller deltid (eller t o m vara hemma). Men trenden är att vi är på väg att i ökad utsträckning kräva heltidsjobb av kvinnor, så därmed uppstår en sjuk form av rättvisa, där normen förbjuder valfrihet för alla.
  • Sydöstran, en tidning från Blekinge, publicerar idag en debattartikel med kravet att Sverige ska jobba för s k ”kvantitativ jämställdhet” inom EU. Maktpositionerna ska ha 50/50-fördelning mellan könen, även om detta har väldigt lite att göra med jämställdhet. Artikeln avslutas med: ”Chansen finns då Sverige ska utse sin kandidat till kommissionär, men den finns framför allt i att Sverige som ordförandeland driver en jämn könsfördelning när ordföranden för Rådet och den utrikespolitiske talespersonen ska utses. Det saknas inte kvinnor med kompetens”. Den manliga artikelförfattaren är alltså redo att offra hårt arbetande mäns karriär, för att uppnå en jämn könsfördelning i EU:s topp. Hur kan man spela rysk roulette med människors liv på det viset? Det handlar som bekant inte om huruvida det finns kompetenta kvinnor eller män, utan det handlar om att välja de mest kompetenta och meriterade individerna till positionerna.
  • I ytterligare en artikel från Sydöstran är upprördheten stor över en deltidspool för barnskötare. För att undvika uppsägning av trettio heltidsanställda barnskötare, så vill man att dessa personer istället ska ingå i en vikariepool med 75 procents antställning. Detta sätt att resonera liknar det man gjort inom industrin i dessa kristider, där anställda frivilligt har gått ner i lön och/eller arbetstid. Frågan är då varför det är en attack mot jämställdheten när barnskötare erbjuds samma modell som industrianställda? Man skriver: ”– En bemanningspool – jättebra! Men laborera inte med deltidstjänster, utan lev upp till jämställdhetsplanens mål om heltid och lika lön för likvärdigt arbete, protesterar Patrik Hansson, S.” En enkel matematik säger mig att för att heltidsanställa folk så måste c:a 7 av 30 barnskötare sparkas. Är det detta man vill? Och vad har respektive valmöjlighet att göra med jämställdhet?
 
Google