Pelle Billing

På Newsmill idag skriver den queerpolitiska debattören Jon Jordås om att männen skulle bli de stora vinnarna under en Sahlin-regering, eftersom lagstadgad kvotering i bolagsstyrelser skulle gynna just männen. Även om Jordås har ett par intressanta poänger i sin artikel, så missar han den stora problematiken med kvotering.

Som jag tidigare själv skrivit om på Newsmill, så innebär kvotering att man lagstadgar om diskriminering, något som givetvis inte är önskvärt i en modern demokrati. Kvotering innebär nämligen att individer nekas att få ett jobb, enbart p g a att de tillhör fel kön. En man eller kvinna kan alltså få beskedet att trots att han eller hon är den mest lämpade kandidaten för jobbet, så kommer man istället att kvotera in en person av motsatt kön, endast för att lagen måste följas. Snacka om orättvis behandling, och snacka om ett sjukligt fokus på vilket kön man föddes med!

Dessutom är kvotering problematiskt eftersom man bara pratar om könskvotering. Om man nu till varje pris vill att varje liten bolagsstyrelse helt ska avspegla vårt samhälle, så bör man rimligen kvotera in (i korrekta proportioner):

• funktionshindrade
• invandrare med olika etniskt ursprung
• transsexuella
• hetero-, homo- och bisexuella
• olika ålderkategorier
• olika utbildningsnivåer
• olika samhällsklasser

Man inser snabbt att denna strävan efter representativitet blir ohållbar.

Det som är bra med Jordås artikel är att han är inne och nosar på den dynamik jag ofta pratar om: männens ekonomiska styrka motsvaras av kvinnors psykosociala styrka (nära relationer med barn och vänner). Även om jag inte håller med honom om att kvotering är rätt väg för att förbättra männens “psykosociala kapital”, så vill jag ge honom en eloge för att han faktiskt lyfter fram även männens situation – något som är ovanligt i jämställdhetsdiskussioner.

Jordås drar sedan upp det vanliga argumentet om kompetens, dvs att kvinnor är lika kompetenta som män och att män väljs in i bolagsstyrelser av gammal vana. För de som fortfarande tror på det argumentet så hänvisar jag dels till vad Jakob Wallenberg har att säga i frågan, och dels till vad jag själv skrev i min Newsmill-artikel:

Problemet med detta resonemang är att man inte skiljer på begåvning och faktisk kompetens. Visst är män och kvinnor lika begåvade, och har därmed samma potential att utveckla den kompetens som krävs för att nå upp till toppen. Men för att uppnå den faktiska kompetensen måste man våga välja den karriärbana som de facto kan ge en de färdigheter och kunskaper som krävs på toppen. Sådana karriärbanor innebär ofta stora uppoffringar i form av långa arbetsveckor, mycket övertid samt stort ansvar. Eftersom kvinnor väljer dessa karriärer mindre ofta än män gör, så är det färre kvinnor som uppnår den kompetens och lämplighet som är avgörande när en topposition i näringslivet ska tillsättas. Kvinnor har alltså samma förmåga som män att uppnå kompetensen, men gör inte de livsstilsval som krävs för att nå dit.

En ärlig diskussion om varför samhällstoppen ser ut som den gör, bör således handla om varför män och kvinnor gör de livsstilsval de gör (könsroller, medfödda faktorer, osv) och vad respektive val får för konsekvenser (ekonomisk makt kontra livskvalitet). Jag undrar när vi får se en sådan ärlig diskussion högst upp på den politiska agendan?

2 Kommentarer »

Jag är en varm anhängare av att använda forskning i jämställdhetsdebatten. Av någon anledning är det vanligt att åsikter och ideologi är tillräckligt för att få uttala sig i just jämställdhetsfrågorna, något som är betydligt mindre OK i andra samhällsdebatter. Vare sig vi diskuterar lönenivåer, partnervåld, kvotering eller medfödda könsskillnader – så bör debatten ta sitt avstamp i den forskning som faktiskt föreligger.

I dagens SvD skriver man om den forskning kring självskador som psykolog Jonas Bjärehed och psykologiprofessor Lars-Gunnar Lund utfört vid Lunds Universitet. Förutom att det är ett alarmerande antal ungdomar som provat att skada sig själv, så framkommer det att det inte är särskilt stora skillnader i könsfördelningen. Annars brukar ju tidningsrubrikerna handla om att unga kvinnor mår dåligt, och självskadar sig.

Om vi dessutom lägger till statistiken för ungdomsbrottslighet och självmord, så talar det mesta för att unga män mår lika dåligt som unga kvinnor gör – även om männen är sämre på att söka hjälp hos t ex psykiatrin. Givetvis ska detta inte handla om någon slags könskamp: det viktiga är att individer mår dåligt, och därmed behöver hjälp att komma vidare i sitt liv. Men när tidningarnas rubriker nästan alltid handlar om att unga kvinnor mår dåligt, så är det på sin plats att med forskningens och statistikens hjälp påvisa hur det egentligen ser ut i samhället.

4 Kommentarer »

Bloggen växer så det knakar just nu, och det har medfört lite turbulens i kommentar-sektionen. Jag är för en så fri debatt som möjligt, där det är högt i tak och där även de som är mina meningsmotståndare får komma till tals. Dock så är inte bloggen helt utan gränser, så om du vill kommentera på bloggen så bör du hålla med om följande:

• Jag kritiserar ofta feminismen (framför allt statsfeminismen/radikalfeminismen). Däremot är inte detta en blogg för kvinnohat, så om det är det du vill sprida så vänligen hitta ett annat forum. Manliga och kvinnliga läsare är lika välkomna här.
• Det finns flera bögar som läser denna blogg, vilket är något jag uppskattar. Jag är övertygad om att straighta män och bögar har en hel del gemensamt när det kommer till jämställdhetsfrågor. Således, om du vill sprida hat mot bögar, så vänligen hitta ett annat forum.

Dina åsikter är välkomna! Även de åsikter som är kontroversiella och politiskt inkorrekta. Låt oss bara upprätthålla ett minimum av respekt för varandra så blir diskussionerna djupare och mer intressanta.

34 Kommentarer »

Tidigare i veckan publicerades en intressant intervju med Bob Hansson, poet och författare. Intervjun handlar om något så ovanligt som samhällets syn på maskulinitet och de normer som män har att rätta sig efter. Att detta tas upp i media hör till ovanligheterna, så låt oss se vad han har att säga.

Att det fortfarande är tabu för män att gråta är ju inte helt obekant, något som Hansson fick erfara efter att han vigt ett par:

Flera av de manliga gästerna kom fram till honom efter vigseln och berättade hur de kämpat för att hålla tillbaka tårarna.

– Jag såg någon som verkade nicka tillbaka tårarna. Har aldrig sett något liknande. Visst är det sorgligt att killar inte får gråta? Ändå var det mest musiker på det där bröllopet, inte hockeykillar. Helt obegripligt!

Än mer intressant är varför män inte tillåts gråta. Är det bara männen själva som reglerar detta och ser till att hålla varandra i skinnet? Enligt den statsfeministiska könsmaktsordningen så är det ju män som bestämmer både hur kvinnor och män ska bete sig. I intervjun får vi en annan bild av hur det förhåller sig:

– Tjejer säger det är så fint när killar gråter. Sen när det händer kan de bli hemskt nervösa. Jag vet inte om det beror på att de inte gillar det eller om de inte vet hur de ska bete sig för att deras pappor inte grät.

Kvinnor säger att de vill ha mjuka män, samtidigt som de tycks förakta mjukhet.

Också som man är jag offer för patriarkatet. Både kvinnor och män tycks hata manlig svaghet.

– ”Ryck upp dig” säger de. Men ryck upp mig till vad?

För mig är det helt logiskt att män anpassar sin könsroll till kvinnor, lika mycket som kvinnor anpassar sig till män. Könsrollerna är ju ett sammanhängande system, och därmed så bidrar de till att forma varandra; det blir någon typ av jämvikt mellan rollerna. De flesta män har nog erfarenhet av det Bob säger, nämligen att kvinnor säger att de vill ha mjuka, snälla män som har kontakt med sina känslor – men sedan är det en helt annan typ av man de blir sexuellt attraherade av (mannen som alltid har kontroll över sina känslor och är lite lätt macho).

Hansson säger sedan detta rakt ut:

Men säg så här: mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser, fortsätter Bob. Det stämmer kanske inte med feminismens definition, men det är vad jag ser.

Jag kan inte annat än att hålla med, men denna typ av makt som kvinnor har över män är väldigt svår att kvantifiera och väldigt svår att “bevisa”. Därmed får feministernas påstående att män har all makt ofta gå oemotsagt i debatterna. Sanningen som jag ser det är att män oftare har ekonomisk makt, och kvinnor oftare har psykosocial makt (relationer, osv).

Hansson verkar även stödja och tro på den typ av verksamhet jag själv bedriver, vilket är glädjande:

Bob Hansson tror ändå att en manlig medvetenhetsrörelse som inte utgår ifrån det kvinnliga perspektivet kan vara på väg, parallellt med genustänkandets man.

Jag ser mig inte endast som en del av en manlig medvetenhetsrörelse, eftersom det jämställdhetsperspektiv jag för fram är bredare än så, men att ha en sådan komponent i framtidens jämställdhetsrörelse tror jag är oundviklig. Männen behöver gå igenom den frigörelseprocess som kvinnorna fick möjlighet till via feminismen.

Sedan kommer Hansson in på något som jag tänkt på mycket själv: nämligen att den starka feminismen i Sverige faktiskt har fört fram traditionellt maskulina drag än mer. Feminismen stämplar ju den traditionellt kvinnliga/feminina rollen som oönskad och utan större värde, och målet för kvinnorna bör vara att ta på sig den traditionellt manliga/maskulina rollen. Detta leder till en form av livlöshet i längden:

Det är väldigt maskulint i Sverige. Alla är så självständiga och så duktiga. Det handlar väldigt mycket om att hålla tillbaka känslorna i alla lägen. Om man tänker på ­machomannen i sydliga länder har han en mycket mer levande feminitet medan den svenske mannen är tillknäppt – som om någon hade dragit ur kontakten på honom.

Precis som att svenska kvinnor steg för steg kämpat sig till att det ska vara självklart för en kvinna att kunna göra karriär, så behöver svenska män kämpa sig till ett ökat handlingsutrymme där det är OK att vara mer levande, animerad och känslosam – utan att detta stämplas som omanligt av omgivningen. Handlingsutrymmet för närvarande är ju begränsat, vilket t ex märks när det gäller kläder för män:

Man är förtryckt och begränsad också som snubbe, anser Bob. Ta bara det här med kläder. Män ska klä sig i dova färger. Bara några få modiga har börjat med färgglada byxor. I vissa kretsar kan manlig klädfrihet handla om hur många millimeter man har mellan ränderna på skjortan. ”Jaha, så du valde fyra? Jag har tre!” Som kvinna är stilvalet så mycket större.

– Vill jag vara en blommig kvinna eller vill jag vara en strikt kvinna i slips?

För en man är det inte lönt att gå till nästa affär för det finns inte något annorlunda att välja på där heller. Som kille förväntas man vara löjligt stereotyp. Annars blir människor nervösa

Något som är talande är att det är det är bögarna som gått i bräschen för att experimentera med den manliga könsrollen och de manliga kläderna. När det inte finns någon kvinna vars mall på “en riktig man” man ska behöva tillfredsställa, så öppnar sig möjligheten att prova på helt nya sätt att vara. Detta ska inte ses som ett skuldbeläggande av kvinnan! Även män gjorde motstånd då kvinnans könsroll började förändras; dessa former av motstånd är näst intill omöjliga att undvika när man förändrar en komponent i ett system.

Slutligen så kommer Bob Hansson med en uppmaning, som får bli slutklämmen på detta inlägg:

– Vi behöver diskutera kön utifrån ett manligt perspektiv. Inte lägga oss platta inför det kvinnliga perspektivet. Vi ska reclaima den klassiska maskuliniteten och frigöra oss från den stereotypa, fantasimördande typen av manlighet.

Kommentera »

SvD skriver idag om vilka konsekvenser som Högsta Domstolens nya praxis kring våldtäktsmål ger. Den 3 juli kom som bekant beskedet från HD att två män som dömts till våldtäkt i Hovrätten friades, då det inte fanns någon teknisk bevisning som band dem till brottet. HD sätter därmed ett prejudikat att det inte räcker med en trovärdig berättelse för att sätta någon i fängelse, och detta är givetvis ett viktigt besked till alla män – som annars lever i ett samhälle där man riskerar fängelse endast på en kvinnas utsago.

Givetvis får inte detta leda till att kampen mot våldtäkter ges upp; istället bör man intensifiera arbetet för att säkra en fällande dom för de skyldiga. Fokuset bör ligga på att säkra teknisk bevisning så snabbt som möjligt, samt bedriva övrigt polisarbete på ett kompetent sätt – för att få till stånd så många fällande domar som möjligt.

Budskapet som sänds till allmänheten bör vara följande:

• Är du oskyldig till brottet, så finns det ingen risk att du döms, nu när HD slagit fast att det inte räcker med att peka ut en man utan teknisk bevisning
• Är du skyldig till brottet, kommer polisen att vara skoningslös i sin jakt på dig, och du kan förvänta dig ett långt fängelsestraff

Våldtäkt är en komplicerad fråga, då jag både avskyr brottet i sig, och den feministiska vridning av domstolarna som gjort att män dömts till fängelse trots att ord stått mot ord.

5 Kommentarer »

Malmöprofilen Göran Skytte delar idag med sig av några intressant tankar på SvDs ledarsida, som direkt knyter an till den debatt som pågått här på bloggen den sista tiden. Skytte frågar sig varför det finns en trend att se ner på kärnfamiljen, när det fortfarande är så många som lever i denna konstellation:

En majoritet av alla familjer i Sverige är kärnfamiljer. Men de rödgröna förkunnar att ”verkligheten” ser annorlunda ut.

”Idag är samhället fullt av bonusbarn, extrapappor och flatmorsor… Oavsett vad konservativa krafter vill är det så verkligheten ser ut.”

Nej, det är inte så ”verkligheten” ser ut. En del av verkligheten ser ut så. Men större delen av ”verkligheten” består av en kärnfamilj som består av mamma, pappa, barn.

Givetvis kan detta ses som en strid mellan konservativa och progressiva krafter, men frågan är om det är särskilt produktivt att fortsätta den striden i längden. Jag skulle vilja föreslå ett synsätt som kortsluter den striden, och som istället ger utrymme för de flesta människor att bilda familj på ett sätt som fungerar för dem.

I traditionella samhällen fanns det bara ett sätt att bilda familj: mamma, pappa, barn. Allt annat sågs den ner på och motarbetades av samhällsstrukturerna. Därmed så var upproret oundvikligt, och vi ser nu även hur alternativa familjekonstallationer vuxit fram med plastmammor, dubbla pappor och halvsyskon. Men frågan är då ifall vi ska ersätta den gamla exkluderande normen, med en ny exkluderande norm? Varför inte istället göra normen såpass vid att den klarar av att rymma både de gamla traditionella familjerna, och de nya sätten att bilda familj som även inkludera bl a bögar och flator?

Skytte verkar vara inne på detta spår när han skriver:

Naturligtvis har vi idag en mycket rikare flora av familjetyper än för låt oss säga femtio år sedan. Kan man inte bejaka detta utan att vara nedlåtande mot den typ av familj som är mest vanlig: mamma-pappa-barn? Måste man bekämpa majoritetens norm genom att ersätta den med en minoritetsnorm?

Här kan man även dra en parallell till jämställdhetsdebatten i Sverige. I det traditionella samhället var könsrollerna relativt låsta och begränsade för bägge könen: en man skulle vara en man, och en kvinna skulle vara en kvinna. Sedan kom de progressiva krafterna och ifrågasatte detta, och den nya normen blev att män skulle prova att vara lite mer kvinnliga, och kvinnor skulle prova att vara lite mer manliga. I vissa kretsar har normen t o m blivit sådan att det inte borde finnas några skillnader mellan könen, utan bara skillnader mellan människors olika personligheter.

Men kan inte normen vara såpass bred att alla passar in? Jag kan se att de finns åtminstone tre kategorier människor idag i Sverige:

1. De som vill ha de gamla, strikta könsrollerna utan någon större flexibilitet
2. De som vill ha helt upplösta könsroller och inga skillnader mellan könen
3. De som vill ha flexibla könsroller men som ändå ser att det i genomsnitt finns vissa könsskillnader som påverkar män och kvinnors roller och beteenden

Själv tillhör jag den sistnämnda kategorin, men jag tycker det är viktigt att lämna plats för alla tre grupperna.

4 Kommentarer »

I en debattartikel i gårdagens SvD, tar Jonas Himmelstrand upp ett par viktiga punkter som behövs i den svenska jämställdhetsdebatten.

Först ett citat om medfödda skillnader mellan könen:

Riksdagsledamöterna påstår att det saknas vetenskapligt stöd för en kvinnlig ”vårdgen” och en manlig ”byggnadsgen”. Oavsett generna så är det klarlagt i många studier att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, förvisso måttliga och med stora individuella variationer, men ändå tillräckliga för att ge statistiska skillnader i mäns och kvinnors beteenden som grupper.

Läs till exempel ”The Essential Difference” av forskaren Simon Baron-Cohen eller vilken modern bok om hjärnforskning som helst.

Jag kan inte annat än hålla med. Det är hög tid att vi överger både biofobin och biologismen, och istället accepterar den forskning som visar att arv och miljö ständigt samverkar för att skapa mänskligt beteende. Att inte vilja reducera allt till antingen kultur eller biologi är en stor utmaning för de flesta av oss, men en nödvändig sådan som jag ser det.

Sedan kommer ett än mer intressant citat:

”Varför utför kvinnor oavlönat arbete och män avlönat arbete?” Den frågan ställdes av en feminist i ett UR-program för något år sedan. Men finns det skillnader i mäns och kvinnors val bortom social påverkan, ja då blir den frågan ointressant. Då behövs en annan fråga: ”Varför är det kvinnliga arbetet oavlönat och manliga arbetet avlönat?” Svaret på den frågan kräver en ny jämställdhetsdiskussion.

Ifall vi accepterar att det finns vissa skillnader mellan könen, så vidgas jämställdhetsdebatten genast, och frågeställningar som tidigare varit tabu kan komma upp till ytan. Detta är frågor som jag själv driver dagligen här på bloggen, t ex frågan om hur en mamma (eller pappa) kan få vara hemma med sina små barn på deltid, utan att straffas ekonomiskt vid en eventuell framtida skilsmässa.

När vi skippar den politiska korrektheten som säger att det inte får finnas könsskillnader, vad än forskningen säger, så öppnas möjligheten att ta tag i kvinno- och mansfrågor som annars är förbjudna.

Apropå tabut mot könsskillnader så slogs jag av en tanke igår som poppar upp med jämna mellanrum: kan det vara så att den ständigt ökande exploateringen av människokroppen (fr a kvinnokroppen, men även manskroppen), är kopplat till att kroppsskillnaderna överdrivs när det inte får finnas några skillnader på insidan mellan könen?

Homosexuella är ju i så fall långt bättre än heterosexuella på att tillåta sig att leka med maskulina och feminina sätt att vara, för att skapa en dynamik i förhållanden.

Feminina och maskulina sätt behöver inte alltid vara kopplat till kön, vare sig hos hetero- eller homosexuella, men att de finns tror jag är nödvändigt. Frågan är hur länge idealet om att vara könlös ska pågå i Sverige?

2 Kommentarer »

Mitt blogginlägg från igår har satt igång en debatt inom orienteringssporten. Som jag skrev igår så är jag kritisk mot att den jämställdhetstävling som man hade på O-ringen, valde ett vinnande bidrag som fokuserade på kvantitativ jämställdhet. Tyvärr är det alltför vanligt i dagens Sverige att jämställhet definieras som en jämvikt av män och kvinnor på ledande positioner, och att detta sprider sig som en löpeld genom det svenska samhället är tråkigt att se.

Niklas Wrane, jämställdhetsansvarig på Sveriges Orienteringsförbund (SOFT), bemöter idag min kritisk mot att likaställa jämställdhet med fler kvinnor på ledande poster. Niklas säger följande:

Men när vi inom orienteringen har 21 manliga distriktsordförande och endast 2 kvinnliga kan man fråga sig om inte något är fel. När fördelningen mellan de aktiva är 59/41 så vill åtminstone jag tro att ungefär samma fördelning på ledarsidan skulle vara bra för sporten.

Detta citat innehåller flera intressanta påståenden som skulle må bra av att undersökas närmare.

Varför är fler kvinnor i ledande positioner bra för sporten? Istället för att bara hävda detta så borde man kanske explicit kartlägga vilka fördelar som fler kvinnor i ledande positioner skulle medföra inom orienteringen. Genom att göra detta skulle man kunna identifiera ledarskapsområden som kvinnor kan lockas av, vilket skulle göra jämställdhetsarbetet mer fokuserat. Sedan är det också intressant att konstatera att ifall man anser att kvinnor kan tillföra något unikt till organisationen, så anser man att män och kvinnor har olika kompetenser. Annars skulle det ju inte spela någon roll vilken könsfördelningen var… Detta synsätt skulle i så fall må bra av att göras explicit, genom att säga att man inte tror på den rådande statsfeministiska doktrinen att alla könsskillnader är socialt konstruerade, utan att man tror att män och kvinnor i genomsnitt har delvis olika kompetenser.

Att fråga sig varför det är så få kvinnor på ledande poster inom orienteringen är i sig en intressant fråga. Men har man undersökt varför så är fallet? Har man gjort en enkät och skickat ut till ett par hundra kvinnliga orienterare, och frågat varför det inte söker sig till ledande positioner? En sådan enkät skulle kunna ge flera intressanta svar, t ex:

• Jag är inte intresserad av att vara ledare
• Jag har inte tid att vara ledare
• Det känns inte som att det finns några roliga arbetsuppgifter som ledare
• Jag vill inte vara enda kvinnan i en arbetsgrupp

Ett ständigt återkommande problem i jämställdhetsarbetet är att vi gör massa antagande om varför det saknas kvinnor eller män i en viss verksamhet, i stället för att undersöka hur det faktiskt ligger till. Ett sådant antagande gör Niklas Wrane när han säger:

Hur välkommen känner sig en ung tjej på en datautbildning när det är en gubbe till kursledare och nästan alla på kursen kommer att vara gubbar?

Det är omöjligt att veta om detta stämmer. Kanske känner sig tjejen/kvinnan unik om hon är den enda kvinnan, och att detta inspirerar henne ytterligare. Igen, varför inte fråga kvinnorna istället för att göra antaganden? Dessutom är det ett uttryck för samhällets tendens till mansförakt när man benämner intresserade och hårt arbetande män för “gubbar”. Uppenbarligen skulle ju orienteringssportens organisation falla ihop om det inte var för mäns (ofta oavlönade) arbete. Kanske detta borde uppskattas och visas respekt istället för att nedvärderas.

Slutligen kan jag inte hålla mig från att kommentera följande citat:

- Jo, det finns fler viktiga frågor än bara orättvisor mellan kvinnor och män, men då är det fråga om jämlikhet och inte jämställdhet, dvs ålder, etnisk bakgrund, fysiska förutsättningar osv. Jämställdhet utgör en del av jämlikhet, det borde Pelle känna till. SOFT:s jämställdhetsgrupp är utsedda att fokusera på jämställdhet i första hand, men visst borde kanske förbundet även satsa på en jämlikhetsgrupp.

Ja, visst borde jag känna till att jämställdhet utgör en del av jämlikhet, men frågan är varifrån Niklas får informationen om att jag inte skulle veta detta? Att tillskriva en person egenskaper eller åsikter som den inte har, och sedan attackera dessa, är inget annat än ett barnsligt debattknep som inte tillför diskussionen något.

Däremot håller jag fullständigt med Niklas om att Sveriges Orienteringsförbund borde satsa på en jämlikhetsgrupp. När man väl gjort det så kan man skrota jämställdhetsgruppen och låta allting falla under jämlikhetsgruppen. Varför är just jämställdhetsfrågorna viktigare än andra jämlikhetsfrågor?

31 Kommentarer »

Idén om att jämställdhet betyder lika många män och kvinnor på alla områden, särskilt då det gäller ledande positioner, har nu nått även orienteringssporten. På O-ringen, världens största orienteringstävling, så höll man i år en jämställdhetstävling, och det vinnande bidraget var följande:

“Fler kvinnliga tävlingsledare samt ordförande inom såväl klubb-, distrikts- som central nivå.”

Av någon anledning så har den kvantitativa aspekten blivit den enda måttstocken på jämställdhet i Sverige. Man glömmer då bort andra måttstockar, som kanske är viktigare, till exempel:

• Känner du dig fri att forma ditt liv som du vill?
• Har du tid att träffa dina barn så mycket du vill?
• Tror du att du skulle stöta på några diskriminerande hinder om du försökte avancera i din karriär?

När vi endast fokuserar på kvantitativa aspekter då antar vi att män och kvinnor är identiska, och vi glömmer även bort andra grupper i samhället såsom handikappade, fattiga, bostadslösa, osv – som troligen har det långt värre än en medelklasskvinna eller medelklassman har det p g a sitt kön.

Själv skulle jag gett följande bidrag till orienterarnas tävling:

Lika möjligheter för kvinnor och män att ha ledande positioner inom orienteringssporten; kompetens och arbetsmoral avgör vem som får befattningarna.

När ska det frenetiska sökandet efter kvantitativ jämställdhet lugna ner sig i Sverige?

5 Kommentarer »

Sofia Nerbrand, chefredaktör för nyhetsmagasinet Neo, skrev igår en befriande ärlig artikel i SvD. I artikeln så går hon emot den krystade syn på kön och könsidentitet som numera regelbundet presenteras av genusvetare som ignorerar all form av biomedicinsk forskning. Som bekant så hävdar ju genusvetarna att kön och könsidentitet är socialt konstruerade, och inte påverkade av medfödda skillnader – trots att vi numera vet att det finns sådana medfödda skillnader i hjärnan och i de hormonella systemen.

Utgångspunkten för Nerbrands artikel är Pop, den 2-åring vi nyligen kunde läsa om i media, som utsätts för ett sexualpolitiskt experiment av sina föräldrar. Ingen i Pops omgivning får nämligen reda på vilket kön Pop har, för att “undvika att Pop formas av könsstereotyper”. Könsstereotyper anses ju som bekant vara något ovälkommet nuförtiden, och är det som den svenska statsfeminismen kämpar mot mer än något annat. Givetvis kan det vara negativt med starka stereotyper som hindrar varje individ att utvecklas på ett sätt som han eller hon vill, men är det hela sanningen? Nerbrand skriver:

Män och kvinnor är mer lika än olika, men det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser. Är det därför inte lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat?

Könsstereotyper har inte uppstått godtyckligt, utan de lär oss också någonting om de medfödda skillnader som finns mellan könen. På så vis kan könsstereotyperna faktiskt vara av värde för människor, särskilt för barn, som snabbt behöver få ett hum om hur världen fungerar. Det är omöjligt att inte göra generaliseringar; människan är en varelse som gör alla möjliga former av generaliseringar för att navigera genom livet. Om man vill att människor ska sluta generalisera, så måste man troligen byta ut den mänskliga hjärnan helt och ersätta den med ett intelligent organ som inte har generaliseringstendensen inbyggd.

Nerbrand skriver sedan om könsskillnader, något som jag själv brukar skriva om med utgångspunkten att könsskillnader är omöjliga att avveckla, utifrån det vi vet om medfödda biomedicinska skillnader. Nerbrand utgår istället från det som många av oss instinktivt känner:

För olikheter i sig är inget negativt. Tvärtom. Det är berikande att det finns två olika kön. Tänk om vi varit androgyna kloner allihop.
…
Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull.

Frågan är varför det i dagens Sverige anses vara en självklarhet att vilja utplåna skillnaderna mellan könen? Varför tror man det är möjligt – och kanske ännu viktigare – varför tror man att det är önskvärt?

Medfödda skillnader mellan könen hotar inte jämställdheten på något vis, för det är fullt möjligt att ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter – även om könen inte är identiska. Vi är ju alla olika på individuell nivå, och detta är ju inget som leder till panik över att vi inte skulle vara jämlika. Så varför denna panik så fort det handlar om könsskillnader?

40 Kommentarer »