Jämställdhet handlar om bägge könen

22 augusti 2009, av Pelle Billing

På Google Nyheter poppade det upp en artikel från Sydöstran, en tidning från Blekinge. Artikeln heter Inte fel att sträva efter jämställdhet, och är ett skolexempel på hur feminismen ofta bara belyser frågor från ett avgränsat perspektiv, istället för att se en större helhet.

Låt oss se vad som skrivs:

Det ska alltså inte pratas om hur ojämställt allting fortfarande är, såvida man inte klär om och byter till ojämlikhet.

Här förväntas vi automatiskt hålla med om att ”allting fortfarande är ojämställt”. Men är det verkligen en korrekt beskrivning av dagens Sverige, att allt fortfarande är ojämställt? Även den mest pessimistiske av observatörer torde väl kunna se att Sverige är mer jämställt än många länder. Frågan är också vad vi menar med jämställdhet. Artikelförfattaren menar tvivellöst kvinnors rättigheter, när hon pratar om jämställdhet. Detta likhetstecken mellan jämställdhet och kvinnors rättigheter är problematiskt, eftersom man då helt osynliggör männens rättigheter.

Man skulle lika gärna kunna definiera jämställdhet som mäns situation och rättigheter, och sedan utvärdera hur långt Sverige har kommit på detta område. Frågan är hur många (stats)feministiska skribenter som någonsin satt sig ner och funderat över män situation och rättigheter i bara en timme? Själv tror jag att (stats)feminismen skulle bli långt mer effektiv i sin strävan att utveckla könsrollerna, om man på allvar brydde sig om bägge könsrollerna och bägge könen.

Artikeln fortsätter:

Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor, dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan, fixa jämställdheten i alla slags styrelser och ge vanliga pensionärer nått att leva på.

Här har vi flera vanliga krav för de som kämpar för kvinnors rättigheter. Symptomatiskt för kraven är att man bara pratar om rättigheter, och inte skyldigheter. Själv anser jag det är viktigt att ta upp både rättigheter och skyldigheter, oberoende om det handlar om kvinnors eller mäns rättigheter. Insikten om att rättigheter och skyldigheter alltid går hand i hand är ett mer vuxet anslag, medan att bara skrika efter rättigheter mer är något som tonåringar gör.

Förslaget om att dela föräldraledigheten är inte något som jag stödjer, men det är åtminstone inte ett diskriminerande eller ojämställt förslag. Däremot så finns det mer basala reformer än så att göra när det gäller föräldraskap. Ifall man vill öka mäns engagemang i hemmet, och med fog kunna hävda att män borde ta ut lite mer föräldraledighet, så måste man först genomföra dessa grundläggande rättigheter för män:

  • DNA-testa alla nyfödda, så både moderskap och faderskap är 100 procent säkert fastställt från början. Detta höjer inte bara statusen på faderskapet, utan det ger männen samma trygghet som kvinnor alltid har haft.
  • Automatisk gemensam vårdnad mellan föräldrarna när barnet föds, oberoende om man är gifta. När faderskap bestäms via DNA-testning så är det svårt att motivera varför gemensam vårdnad inte skulle vara normen.
  • Individualiserat barnbidrag. Om föräldrarna har gemensamt ansvar för barnet bör de också dela på förmånerna. I nuläget är barnbidraget något som modern får.

När dessa reformer är på plats kan man sedan utvärdera huruvida män spontant tar ut mer pappaledighet, när deras föräldrarskap fått samma legala status som moderskapet. Om inte detta sker, så låt oss för all del ta en ny diskussion om hur föräldrarförsäkringen ska vara utformad.

Artikelförfattaren skriver även att vi bör lagstifta om rätt till heltid. Jag är förvisso ingen jurist eller nationalekonom, men hur skulle det fungera egentligen? Skulle alla som jobbar deltid kunna kräva en heltidstjänst, oberoende om det finns jobb till det? För mig låter det som ett förslag som inte är förankrat i verkligheten. Sedan ska vi också komma ihåg att det är inte alla deltidsarbetande som vill jobba heltid. En del småbarnsföräldrar väljer t ex att jobba deltid för att ha mer tid för barnen, vilket ofta glöms bort i debatten. Proffsfeministerna talar inte för alla Sveriges kvinnor (eller män), trots att man ofta kan tro det när man hör dem.

Sammanfattningsvis så kan man säga att jämställdhetsdebatten i tidningarna skulle få sig en rejäl skjuts framåt om man skrev om bägge könens rättigheter, och även pratade om bägge könens skyldigheter och individuella ansvar. Min blogg och mina artiklar kan i mångt och mycket ses som ett komplement till den flora av artiklar som tar upp kvinnors rättigheter. Således är mäns rättigheter inte ett självändamål, utan det är det rådande samhällsklimatet som gör att debatten behöver balanseras upp.

 

14 kommentarer på “Jämställdhet handlar om bägge könen”

  1. Access skriver:

    Det är väl dessutom så att hon skriver ”Lagstifta alltså om rätt till heltid också för kvinnor”.

    ”Också”?
    Har deltidsarbetande män rätt till heltid idag?

    Vidare:
    ”dela föräldraledigheten på mitten med allt vad det innebär för alla föräldrar, ge ensamstående föräldrar mer av underhållskakan”.

    Självklart ska i så fall även försörjningsbördan och barnbidrag följa samma fördelning som umgängesrätten. Den förälder som bara får träffa sitt barn varannan helg ska naturligtvis också bara betala motsvarande del av barnets försörjning, dvs 14% (två fjortondelar). Likaså fördelas barnbidraget enligt samma procentsats.
    För föräldrar som delar ekonomi gäller då att barnbidraget delas rakt av mellan föräldrarna.

  2. Pelle Billing skriver:

    Bra poäng om heltidslagstiftning. Det finns knappast någon sådan för män idag.

    Vad gäller försörjning av barn så tycker jag att det är rimligt att den delas på hälften mellan föräldrarna. Sätter man barn till världen (eller adopterar för den delen) har man också en skyldighet att försörja dem. Däremot ska utgångspunkten vara delad vårdnad efter skilsmässa, och det ska finnas mycket goda skäl om man nekar ena föräldern delad vårdnad (t ex att föräldern bevisligen är missbrukare eller begår övergrepp).

    Det är just eftersom föräldrarna alltid delar på försörjningsbördan som det är rimligt att dela på barnbidraget.

  3. katten skriver:

    Så här långt har det räckt med erkännande av faderskap eller vid förnekande av faderskap har man tagit blodprov. Att DNA skulle användas generellt för
    att fastställa faderskap låter nojigt. Men OK, i fall där misstankarna är så starka
    hos den påstådda fadern – kör för det. Strindberg har skrivit ett drama om problematiken: ”Fadren”. DNA brukar man använda vid brott.

    Utgångspunkten vid skilsmässa ÄR delad vårdnad. Sedan rätt länge förresten.
    Men det förutsätter självklart att båda föräldrarna kan uppträda vuxet och ge nårot också. Och inte bara gapa om att ”jag ska ha, jag ska ha..” Föräldraskap har inget me äganderätt att göra. Det är viktigare än så. För barnet.

  4. vmm skriver:

    Angående det här med att ta upp bägge könens problem och möjligheter.

    Jag gillar faktiskt inte tanken att man ska skapa en slags maskulinism för att balansera feminismen. Jag tycker det är ett tankefel att ha kvinnors rättigheter och mäns rättigheter i varsin vågskål och att dom då skulle balansera varandra.

    Ett sådant synsätt tycker jag bara förstärker vikten av könen. Och jag tycker könens vikt ska minskas. Nej, jag tycker inte vi ska bli queera könslösa varelser, utan vi ska helt enkelt inte placeras i någon vågskål på grund av vårt kön.

    Vi ska få vara män, kvinnor eller vad som helst, men det viktiga är att vi inte placeras i någon vågskål.

    Så tycker jag.

  5. Pelle Billing skriver:

    Att fastställa faderskap via DNA är viktigt för barnets skull, så att det är 100 procent etablerat från början. Det är givetvis också viktigt för pappan. Varför är det nojigt? Ett av trettio barn har inte den pappa de tror, dvs tusentals barn i Sverige.

    Utgångspunkten vid skilsmässa är gemensam vårdnad, inte delad vårdnad. Problemet som finns vid vårdnadstvister är att systemet uppmuntrar konflikter och inte konfliktlösning. Jag håller med om att det inte handlar om äganderätt. Det handlar om att föräldrarna ska bete sig som vuxna så att barnet får tillgång till bägge sina föräldrar.

  6. Pelle Billing skriver:

    @vmm

    ”Jag gillar faktiskt inte tanken att man ska skapa en slags maskulinism för att balansera feminismen. Jag tycker det är ett tankefel att ha kvinnors rättigheter och mäns rättigheter i varsin vågskål och att dom då skulle balansera varandra.”

    Jag håller med. Samtidigt har statsfeminismen gått så långt i Sverige att det behövs en kritik, och man behöver även ta ett samlat grepp på mansfrågorna. Denna processen kan däremot förhoppningsvis vara långt kortare än feminismen, och sedan kan man nå det du propagerar för: ett samhälle där man inte bara snackar kön hela tiden (och Sverige har verkligen ett extremt fokus på att prata kön, feminism och jämställdhet).

  7. Pär skriver:

    ”Automatisk gemensam vårdnad mellan föräldrarna när barnet föds, oberoende om man är gifta. När faderskap bestäms via DNA-testning så är det svårt att motivera varför gemensam vårdnad inte skulle vara normen. ”

    Vilka undantag från denna regel kan du sträcka dig till, Billing? Var snäll och utveckla.

  8. Dalahest skriver:

    Hon nämnde kaka och styrelse i samma mening. Får mig att tänka på russinkakeplockning. Jämställdhet har kommit att handla om vita medel- och överklasskvinnors russinplockning. Jag kan nog inte komma på ett enda sunt inlägg i debatten sedan tokfeministerna tog över på 90-talet. Sedan dess rasar allting samman och blir kvalitetslöst.

    ”Och varför ska det vara fel att bara vända sig till kvinnor. Dom är bara detsamma som åtminstone halva styrkan i det här landet men ändå inte detsamma som en stark väljargrupp, eller? Dom duger bara bra i många sammanhang men har ännu inte förstått hur dom ska använda sin rösträtt, eller?”

    Svar: För att människan består av två kön. Ja, du läste rätt 2 stycken kön. Människan är ett däggdjur – visst är det märlkligt? Eller egentligen inte – om man inte är en övervintrad gammal marxist. Artikeln avslutas med ”Vi vill höra sanningar och få ordning på konsekvenserna.”. BRA! Då föreslår jag objektiv forskning om människans biologiska konstruktion (naturligtvis utan politisk genusinblandning). Angående rösträtten vill jag påminna om att den avskaffades under Nils Liedéns ledning.

    Skillnaden mellan köns- och klasskampen är att tidigare kämpade män och kvinnor tillsammans: ”I början av 1900-talet hade mindre än var tionde svensk rösträtt. För att få rösta krävdes hög inkomst eller förmögenhet.”.

    ”Edén avkrävde kungen löfte om att inte stoppa ett regeringsförslag om allmän rösträtt och att han utan egna synpunkter godkände de statsråd som statsministern föreslog. När regeringen drivit igenom kvinnlig rösträtt och avskaffat 40-gradiga röstskalan i kommunalvalet började yngre socialdemokrater kritisera regeringen för att den inte gjorde tillräckligt.”

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Rösträtt#R.C3.B6str.C3.A4ttens_utveckling_i_Sverige

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Nils_Edén

    Detta skedde alltså på den tiden när Socialdemokraterna fortfarande var ett riktigt parti.

  9. Pelle Billing skriver:

    @Pär
    ”Vilka undantag från denna regel kan du sträcka dig till, Billing? Var snäll och utveckla.”

    Om ena föräldern har ett välkänt drogmissbruk, eller om ena föräldern tidigare är dömd för övergrepp mot barn – är två undantag som jag kan tänka mig. Det finns säkert fler undantag, men principiellt handlar det för mig om att gemensam vårdnad bör vara norm när ett barn föds, om inte ena föräldern uppenbarligen kan vara skadlig för barnet. Barnets rättigheter kommer först, och när man tagit hand om dem så handlar det om att ge bägge föräldrarna identiska rättigheter och skyldigheter.

  10. Pelle Billing skriver:

    @Dalahest

    Rösträttens utveckling är intressant. Kvinnor fick alltså rösträtt två år före att kravet på genomförd värnplikt togs bort på mäns rösträtt.

    I USA pratar Warren Farrell ofta om att män måste registrera sig för ”the draft” om de ska kunna söka högre utbildning, medan kvinnor alltså inte behöver det. Kvinnor har alltså fått mäns rättigheter utan att behöva dela skyldigheterna (”var beredd på att dö för ditt land om det behövs”).

    I dagen Sverige handlar det om att värnplikten varit kvar för män, medan kvinnor fått tillgång till all utbildning och arbetsmarknad utan att avkrävas en värnplikt. Dessutom har inte lagstiftningen på hemmaplan gjorts jämställd för männen (kvinnan får barnbidraget för alla barnen, samt vårdnaden av ett nyfött barn om hon inte är gift med fadern).

    Den ”enkla” jämställdheten är att man verkligen ser till att alla formella rättigheter och skyldigheter är samma för män och kvinnor i alla avseenden. När detta väl är fixat kan man diskutera vad som mer behöver göras.

  11. Dalahest skriver:

    Ja, det är faktiskt märkligt att den typen av information så sällan (aldrig?) lyfts fram i den (stats)feministiska debatten.

    Varför nämnde t ex inte Annacarin Leufstedt någonting om det i sin artikel om jämställdhet?

    År 1919 fattades beslut om lika och allmän rösträtt för kvinnor och män samt valbarhet till riksdagens andra kammare. För män kvarstod dock ett krav på genomförd värnplikt för rösträtt. År 1921 hölls de första riksdagsvalen där kvinnor deltog. Kravet på genomförd värnplikt för rösträtt för män togs bort 1923 och 1924 hölls de första valen där kvinnor och män röstade på lika villkor. Källa: Wikipedia

  12. Dalahest skriver:

    Ja, jag tror också att vi behöver balansera diskussionen lite, för nu låter det som om männen (som grupp) alltid har surfat runt på räkmackor – och det stämmer inte (tänk bara Ådalen 31). Det är så lätt att glömma – 1931 är bara 78 år sedan. Det är faktiskt män och kvinnor – tillsammans – som har skapat dagens samhällssystem.

    Problemet, som jag ser det, är att människans girighet har en förmåga att ta över, oavsett kön eller klass. De gamla övervintrade marxisterna (1968-gänget) beter sig därför faktiskt på ungefär precis samma sätt (mot män som grupp) som överklassen gjorde förr i tiden (mot mindre bemedlade som grupp). Enda skillnaden är att alla överlag har det bättre idag, men det beror nog mest på att vi inte deltog i första- och andra världskriget (som våra grannländer). Folkhemmets statskassa börjar sina, och verklighetens ljus sipprar in från omvärlden.

    Det är nu eller aldrig som debatten måste balanseras. Pojkar är inte överordnade flickor i dagens Sverige, snarare tvärtom. Vi måste börja kunna se (och uppskatta) varandras olikheter, för att kunna värdera dem rätt. Genusglasögon av. Verklighetsglasögon på.

    Wikipedia:

    År 1919 fattades beslut om lika och allmän rösträtt för kvinnor och män samt valbarhet till riksdagens andra kammare. För män kvarstod dock ett krav på genomförd värnplikt för rösträtt. År 1921 hölls de första riksdagsvalen där kvinnor deltog. Kravet på genomförd värnplikt för rösträtt för män togs bort 1923 och 1924 hölls de första valen där kvinnor och män röstade på lika villkor.

  13. Dalahest skriver:

    Ser att jag råkade skriva Nils Liedén i stället för Nils Edén (samt avskaffades i stället för anskaffades/infördes) – i kommentar 8.

  14. Kristina skriver:

    vmm:
    ”Vi ska få vara män, kvinnor eller vad som helst, men det viktiga är att vi inte placeras i någon vågskål.”

    Håller med helt och fullt. Därmed inte sagt att en manskamp är onödig på något sätt! Den snedvridning som skett av delar av feminismen är tråkig, och en kritisk hållning behövs. Dock är inte denna feminism grund till allt av de orättvisor (mot män) som samhället uppvisar. Idag är det svårt att vara för feminism/kvinnokamp eller överhuvudtaget ett kvinnligt perspektiv utan att förknippas med osympatiska åsikter. Det behövs även kvinnliga röster om/när vi skapar en mer rimlig debatt. Jag hoppas (och kanske tror) på en balanserad debatt som flera här skrivit om.

    Kvinnokampen mötte till en början hårt motstånd, det krävdes stort mod för bara ett par generationer sedan att tala om kvinnors fri- och rättigheter. Det motstånd som mansfrågeförespråkare känner idag är på ett sätt inte så oväntat, även om det är motigt, när det tar tid att vända en opinion.

Google