Hur könsrollerna utvecklas

15 augusti 2009, av Pelle Billing

Malmöprofilen Göran Skytte delar idag med sig av några intressant tankar på SvDs ledarsida, som direkt knyter an till den debatt som pågått här på bloggen den sista tiden. Skytte frågar sig varför det finns en trend att se ner på kärnfamiljen, när det fortfarande är så många som lever i denna konstellation:

En majoritet av alla familjer i Sverige är kärnfamiljer. Men de rödgröna förkunnar att ”verkligheten” ser annorlunda ut.

”Idag är samhället fullt av bonusbarn, extrapappor och flatmorsor… Oavsett vad konservativa krafter vill är det så verkligheten ser ut.”

Nej, det är inte så ”verkligheten” ser ut. En del av verkligheten ser ut så. Men större delen av ”verkligheten” består av en kärnfamilj som består av mamma, pappa, barn.

Givetvis kan detta ses som en strid mellan konservativa och progressiva krafter, men frågan är om det är särskilt produktivt att fortsätta den striden i längden. Jag skulle vilja föreslå ett synsätt som kortsluter den striden, och som istället ger utrymme för de flesta människor att bilda familj på ett sätt som fungerar för dem.

I traditionella samhällen fanns det bara ett sätt att bilda familj: mamma, pappa, barn. Allt annat sågs den ner på och motarbetades av samhällsstrukturerna. Därmed så var upproret oundvikligt, och vi ser nu även hur alternativa familjekonstallationer vuxit fram med plastmammor, dubbla pappor och halvsyskon. Men frågan är då ifall vi ska ersätta den gamla exkluderande normen, med en ny exkluderande norm? Varför inte istället göra normen såpass vid att den klarar av att rymma både de gamla traditionella familjerna, och de nya sätten att bilda familj som även inkludera bl a bögar och flator?

Skytte verkar vara inne på detta spår när han skriver:

Naturligtvis har vi idag en mycket rikare flora av familjetyper än för låt oss säga femtio år sedan. Kan man inte bejaka detta utan att vara nedlåtande mot den typ av familj som är mest vanlig: mamma-pappa-barn? Måste man bekämpa majoritetens norm genom att ersätta den med en minoritetsnorm?

Här kan man även dra en parallell till jämställdhetsdebatten i Sverige. I det traditionella samhället var könsrollerna relativt låsta och begränsade för bägge könen: en man skulle vara en man, och en kvinna skulle vara en kvinna. Sedan kom de progressiva krafterna och ifrågasatte detta, och den nya normen blev att män skulle prova att vara lite mer kvinnliga, och kvinnor skulle prova att vara lite mer manliga. I vissa kretsar har normen t o m blivit sådan att det inte borde finnas några skillnader mellan könen, utan bara skillnader mellan människors olika personligheter.

Men kan inte normen vara såpass bred att alla passar in? Jag kan se att de finns åtminstone tre kategorier människor idag i Sverige:

  1. De som vill ha de gamla, strikta könsrollerna utan någon större flexibilitet
  2. De som vill ha helt upplösta könsroller och inga skillnader mellan könen
  3. De som vill ha flexibla könsroller men som ändå ser att det i genomsnitt finns vissa könsskillnader som påverkar män och kvinnors roller och beteenden

Själv tillhör jag den sistnämnda kategorin, men jag tycker det är viktigt att lämna plats för alla tre grupperna.

 

4 kommentarer på “Hur könsrollerna utvecklas”

  1. Access skriver:

    Jag tycker inte Skytte var helt konsekvent i artikeln. Först verkar han vilja hålla kvar vid kärnfamiljen som norm (Billings kategori 1), men mot slutet verkar han snarare göra en öppning mot friare tänk (Billings kategori 3).

    Hoppas han börjar slipa sina formuleringar bättre och inriktar sig tydligare mot kategori 3 istället för att vara så pass reaktionär som han ofta är.

  2. Pelle Billing skriver:

    Ja, visst betonar han inte dessa tre kategorier så tydligt som jag gör, och kanske är det delvis ett önsketänkande från min sida att han skulle vara såpass fritänkande. Men som du skriver, så gör han helt klart en öppning mot ett friare tänk, där det finns plats för alla människor – och det är positivt.

    Annars är ju samhället idag fullt av människor som officiellt är tillåtande och accepterande, men som egentligen vill ha in allla i kategori nr 2.

  3. Kristina skriver:

    Jag röstar på linje 3 ;)
    Det är många som är officiellt tillåtande i både läger 1 och 2 skulle jag säga… Men alternativ 3 vore nog lockande för ganska många (hoppas jag i alla fall) om det var synligt. Problemet är väl att det inte är kontroversiellt nog att få utrymme i media??

  4. Pelle Billing skriver:

    Precis Kristina. Att vara den som kombinerar ståndpunkter och är flexibel ger inte någon skjuts i media tyvärr. Men det går även att spetsa till budskapet något, utan att förlora andemeningen, hoppas jag iaf – så att det kan bli lite intressanta debattartiklar ;)

Google