Gamla och nya normer

31 augusti 2009, av Pelle Billing

Häromdagen hittade jag en artikel i BLT (Bleking läns tidning), som fångade min blick. Det mesta som står i artikeln håller jag inte med om, men den närmar sig ändå en sanning som nästan alltid glöms bort, men som jag anser vara central i debatten om jämställdhet.

När vi debatterar jämställdhet, så verkar det vara ett obestritt axiom att vi ska utgå ifrån de stela könsroller och normer som gällde för 50 år sedan. Utgångspunkten verkar vara att man ska utgå från gamla normer, och sedan komma med förslag på hur de kan ändras. Men man glömmer då totalt bort allt som skett de senaste decennierna, vilket lett till en kraftig förändring av de åsikter som samhället har kring könsroller, feminism och jämställdhet.

Själv är jag uppvuxen med feminismen; den har alltid funnits. Jag har inte fått lära mig att jag ska ta för mig som man, jag har fått lära mig att män tar för sig för mycket (på arbetsmarknaden, osv) och att män gör detta på kvinnors bekostnad. Jag har inte fått lära mig att en man ska var stolt över att försörja sin familj; jag har fått lära mig att en man är en skitstövel om han inte gör halva hushållsarbetet och tar ut halva föräldraledighet (och helst fortfarande klarar av att försörja sin familj…). Jag har inte fått lära mig att män ska respekteras utifrån sitt kön; jag har fått lära mig att män är gubbslem och en gubbmaffia som som gynnar varandra på kvinnors bekostnad.

Jag har mest av allt fått lära mig att män har ingen röst i samhällsdebatten när det gäller jämställdhet, utan det är kvinnor som genom feminismen har ett total tolkningsföreträde.

Således är det förlegat att tala om ”normerna i samhället” när man pratar om könsfrågor. Vilka normer är det som menas? Numera krävs det en specifikation kring om man menar de konventionella, traditionella normerna från förr kring könsfrågor – eller om man menar de nya normer som en stark feministisk rörelse har implementerat i Sverige. Att låtsas att man inte har makt håller inte riktigt för proffsfeministerna längre, då de är den överlägset starkaste rösten i debatten, och har varit det så länge jag själv kan minnas.

Förutom att vi börjar specificera om det är gamla eller nya normer vi talar om, så bör vi benämna de gamla normerna på ett mer korrekt sätt. De gamla normerna postulerade en tydlig arbetsfördelning mellan könen, och en tydlig rollfördelning i beteende och livsval. Däremot så är det alltför förenklat att att säga att dessa gamla normerna var till för att gynna männen på kvinnornas beskostnad. Som helhet var det inget av könen som gynnades av dessa normer, utan det handlade om att alla människor skulle underkasta sig den roll som krävdes för att samhället skulle överleva samt drivas framåt.

Anledningen till att upproret mot mediafeminismen, statsfeminismen och radikalfeminismen nu har börjat – är att flera decenniers reformer för kvinnor, medan männens situation ignorerats, har lett till en snedvriden situation som män (och en del kvinnor) inte längre kan ignorera. Och kanske mest av allt så är det tonläget gentemot män som gör att man börjar få nog. Om man benämner halva befolkningen för egoistiskt gubbslem som förtrycker kvinnor, trots att den verklighetsbeskrivningen känns helt främmande för många män, då kommer upproret som ett brev på posten.

 

17 kommentarer på “Gamla och nya normer”

  1. Kristian skriver:

    Ja, det enda man kan anse som mainstream idag är väl att ifrågasätta normer…

  2. Erik skriver:

    Där sätter du fingret på en central del av debatten den del som danskarna Stjernfelt och Thomsen tog upp i sin bok. Att ifrågasätta normer är idag hos många offentliga människor ett självändamål, inte ett verktyg för att skapa nånting. Denna utveckling började som en motreaktion till en viss konst men spred sig till en mängd dicipliner och var snart inte längre motståndet utan det dominerande paradigmet.

    Av den anledningen kan normer heller inte vara tydligt definierade. Normer är ju inte vad människor gör eller något liknande. Normer är vad än de själva (sociologer) säger är normen. Men av den anledningen funkar heller inte din kritik för du har också blandat ihop det normala med normer. Att du själv inte lärt sig dessa saker beror på att under din tid var de inte det vanliga (det normala), detta har i sig ingenting med normer att göra. Det enda din kritik sålunda är bra till är att visa sociologins dubbelspel med följande definition

    ”Rule or standard considered to be acceptable behavior in a group or society”

    Fundera lite över av vem den anses vara acceptabel.

  3. Logitech skriver:

    ”könsroller”

    Ordet, floskeln, *könsroll* är problematiskt i det att ordet implicerar att könet man och könet kvinna bara är en roll som människor spelar, en könsroll. Vilket ju såklart passar som handsken för den könshatande och verklighetsförnekande minoriteten, den statligt försörjda genusnomenklaturan. Det vill säga kommunisten/feministen, med bihängande papegojklientel.

  4. Anders skriver:

    Jag tror att bland oss 70-talister (och angränsande) så har man upplevt feminismen under uppväxten på väldigt olika sätt. Jag tycker mig se/sett några olika typer pojkar/män:

    1) de som under uppväxten tagit till sig feministargumenten och faktiskt aktivt anpassat sitt beteende, lämnat mer utrymme, varit försiktig med att se kvinnor som sexobjekt osv.

    2) de som hört feministargumenten och sympatiserar med den men inte anpassat sitt beteende en millimeter. Jag tycker till exempel komikern Magnus Betnér ger intrycket av att vara en sån typ.

    3) de som inte brytt sig överhuvudtaget, typ inställningen ”men are bad boys, so what?”

    Så här i efterhand så inser jag själv att det var inte så jäkla smart att vara i grupp 1 hehe… grupp 2 och 3 klarat sig betydligt bättre i sökandet efter partner och i annan konkurrens. Nu har det iofs inte bara att göra med hur man tolkat feminismen, utan troligen mer med personlighetstyperna som typiskt hamnar i grupperna, de lite mer osäkra i grupp 1 till de störigt självsäkra i grupp 3 :-) .

    Bland vuxna män ser man ju ungefär samma gruppuppdelning, och det är nog ungefär samma sak ännu, de som inte bryr sig och är totalt ointresserade av feministisk debatt ”jaja, låt tjejerna tycka vad de vill” klarar sig nog faktiskt bäst som män. Det är förstås ett grundläggande problem för feminismen, att de män som anpassar sig till den straffas snarare än belönas, exempelvis i konkurrensen i dejtingvärlden och i konkurrensen på arbetsmarknaden.

  5. Paddan skriver:

    @Anders och Pelle

    Känns definitivt som att 70-talister och 80-talister (får ju räkna med mig själv här) har mycket likartade beskrivningar av feminismen. Jag sympatiserar med det Pelle skriver och jag skulle mestadels falla in i kategori nr 1 på Anders lista. Jag upplever det som att många män har blivit matade med att vi tar plats på kvinnors bekostnad, osv. Så har det iaf uppfattats, vilket så klart leder till någon lustig eller udda skuggsida i vårt psyke. Ett litet utrymme där det ryms SKULDKÄNSLOR utan någon egentlig förankring i vare sig hjärta eller hjärna.

    Konsekvensen blir att vi inte kan vara oss själva fullt ut. Vi går inte med rak rygg på samma sätt som kategori nr 3 gör. Det är först när bl.a. skuldkänslorna rensas ut, plus lite annan feministpropaganda, som ryggraden återuppstår och vi återigen kan stråla och sprida glädje. Då känner vi män att vi har något att bidra med, något att ge. Exakt vad detta är för någonting varierar från man till man naturligtvis och är något som varje individ måste finna själv.

  6. Kristian skriver:

    Tycker nog att Betnér sympatiserar lite väl mycket…
    http://www.youtube.com/watch?v=cGbS2N3khNU
    Tacka jag vet Paolo Roberto som har hört feministargumenten och genomskådat dem.
    http://www.youtube.com/watch?v=CEZ7uta14nw

  7. Paddan skriver:

    @ Kristian

    Både Betnér och Roberto är ju lite pajaser. Men jisses vad uppfriskande att höra Paolos ”no bullshit” attityd när det handlar om feminism. Skulle Betnér kalla honom för gubbslem? Han är ju dessutom Italienare och minoritet i Sverige! :-p

    Skulle majoriteten på denna bloggen kallas för gubbslem??? Snacka om straw-man där. Men det är väl det som är så gulligt. Att vi druckit feminism med modersmjölken, så också Betnér.

  8. Kristian skriver:

    Japp, blev besviken på att Betnér var så mainstream där. Han brukar ju anstränga sig för att utmana.

  9. Urban skriver:

    Kategori ett och tre är nog de som är lättaste offren i en vårdnadstvist när mamma och socialtanterna gaddar ihop sig. Här tror jag att kategori ett har lättast att manövrera och spela sina kort rätt om de inte vore såna totala mähän. Tyvärr.

  10. Anders skriver:

    Anders:

    Mellan tummen och pekfingret hur stor andel anser du finns i gruppen 1, 2 resp 3?

    MVH, Anders S

  11. Pelle Billing skriver:

    Betnér ger regelbundet uttryck för radikalfeministiska åsikter. Vilket ju är lätt att göra när man är en man på toppen, vilket han är. Om alla män var män på toppen så skulle ju faktiskt radikalfeministerna ha en poäng…

    Jag har tyvärr svårt att bli underhållen av Betnér längre, med tanke på de åsikter han sprider. Vill han använda sitt kändisskap som komiker för att sprida politiska åsikter, så får han räkna med att han blir bortvald just på grund av dessa åsikter.

  12. Pelle Billing skriver:

    Anders, bra punkter (1, 2, 3).

    Grupp 1 är mycket stor bland män under 40 i Sverige, enligt min egen erfarenhet. Det är givetvis en glidande skala inom gruppen hur mycket man gett upp sin egen kraft, efter att feminismen lärt en att manlig kraft är något negativt. Men helt klart är att många yngre män har påverkats på ett märkbart sätt.

  13. Erik skriver:

    Pelle m.flera:

    Jag tror ni missat en viktig poäng. Betner är inte politiker av någon form, han var ganska tydlig med den delen när han ”i ditt ansikte” gjorde standupp åt Muf. Betner är en underhållare, vad han säger kan inte bedömas på basis av fakta eller politiska åsikter för det är inte fakta eller politiska åsikter. Däremot så kan vi se hans flört med radikalfeministiska åsikter som ett tecken på att dessa idag är kommersiella och det är det egentliga problemet. Hade de inte varit kommersiellt gångbara hade han inte kört med dem.

  14. Josefin Utas skriver:

    Mycket bra skrivet!

    Det är intressant att som kvinna höra en mans utförliga tankar på det här sättet(inte bara i detta inlägg utan hela bloggen). Jag börjar av min entusiasm för och fascination av det inse att jag nog lidigt en stor brist på det i livet. Kanske att det i just min omgivning inte har funnits mycket sådant. Men nog har det varit så även ute i samhället?

    Det som rör män har inte diskuterats på samma sätt som det som rör kvinnor. Problem har inte satts ord på när det gäller männen, hur saker påverkar dem. Har män lidit, har det varit i det tysta, enligt så som ”män borde vara”. Men jag har svårt att skylla denna tysthet på att det som rör kvinnor har lyfts upp, diskuterats och försökt lösas. Män må ha påverkats av det negativt i en del fall där den goda viljan för att hjälpa kvinnor har gått lite för långt. Men jag tror ändå att männen gynnas av att utvecklingen har skett. Det här öppnat upp ett sorts diskussionsklimat där det är ok att diskutera hur människor verkligen mår och påverkas av hur andra människor ser på dem, hur de mår och hur de påverkas av diverse politiska beslut. Hittills har detta fält dominerats av kvinnor. Men männen är på väg. Det är glädjande.

    Jag gillar din blogg. Jag får inte bara nya perspektiv på saker genom att läsa, jag blir glad och hoppfull. Jag hoppas att fler män skulle börja prata om de här sakerna på ett konstruktivt sätt (och inte bara vara ”arga”, så som jag skrev om i min egen blogg om du kommer ihåg). Egentligen speglar denna min glädje att se män uttala sig en rätt trist syn jag innehar, att jag inte tycker mig se att män kan eller vill göra det. Men, jag tror inte den syn jag har är opåverkbar. Den går att bota. Din blogg har nog redan börjat hjälpa mig med det. Tack!

  15. Pelle Billing skriver:

    Tack för berömmet Josefin, mycket kul att höra att jag har en positiv påverkan på dig. Att män sätter ord på sin egen upplevelse, och vad den manliga könsrollen innebär, är – som du säger – en ny process. Samtidigt är den oundviklig, precis som den en gång i tiden var det för kvinnorna. På sikt så ger detta helt nya förutsättningar för män och kvinnor att relatera till varandra, både när det gäller varandras likheter och olikheter. Det är en spännande tid vi lever i…

  16. Josefin Utas skriver:

    Till Pelle:

    ”Det är en spännande tid vi lever i…”

    Ja det har du verkligen rätt i!

  17. Kristina skriver:

    Håller med dig Josefin (och Pelle)!
    Jag välkomnar att män också diskuterar jämställdhetsfrågor och (som här) är starka nog att inte bara vara ”arga”. Det är tråkigt när man får för sig att män bara är anti och inte vill se att många kvinnor och även feminister står ganska nära om målet är att konstruktivt arbeta för jämställdhet. Det är ju mycket mer konstruktivt om vi kan se varandras svårigheter. Alternativet är att ständigt misstänkliggöra varandra. Jag lär mig se andra infallsvinklar här, också då jag inte håller med i sak alla gånger. Även om den här processen är smärtsam så är vi på rätt väg tror jag.
    Visst är det intressant!

Google