Bob Hansson om normer för män

16 augusti 2009, av Pelle Billing

Tidigare i veckan publicerades en intressant intervju med Bob Hansson, poet och författare. Intervjun handlar om något så ovanligt som samhällets syn på maskulinitet och de normer som män har att rätta sig efter. Att detta tas upp i media hör till ovanligheterna, så låt oss se vad han har att säga.

Att det fortfarande är tabu för män att gråta är ju inte helt obekant, något som Hansson fick erfara efter att han vigt ett par:

Flera av de manliga gästerna kom fram till honom efter vigseln och berättade hur de kämpat för att hålla tillbaka tårarna.

– Jag såg någon som verkade nicka tillbaka tårarna. Har aldrig sett något liknande. Visst är det sorgligt att killar inte får gråta? Ändå var det mest musiker på det där bröllopet, inte hockeykillar. Helt obegripligt!

Än mer intressant är varför män inte tillåts gråta. Är det bara männen själva som reglerar detta och ser till att hålla varandra i skinnet? Enligt den statsfeministiska könsmaktsordningen så är det ju män som bestämmer både hur kvinnor och män ska bete sig. I intervjun får vi en annan bild av hur det förhåller sig:

– Tjejer säger det är så fint när killar gråter. Sen när det händer kan de bli hemskt nervösa. Jag vet inte om det beror på att de inte gillar det eller om de inte vet hur de ska bete sig för att deras pappor inte grät.

Kvinnor säger att de vill ha mjuka män, samtidigt som de tycks förakta mjukhet.

Också som man är jag offer för patriarkatet. Både kvinnor och män tycks hata manlig svaghet.

– ”Ryck upp dig” säger de. Men ryck upp mig till vad?

För mig är det helt logiskt att män anpassar sin könsroll till kvinnor, lika mycket som kvinnor anpassar sig till män. Könsrollerna är ju ett sammanhängande system, och därmed så bidrar de till att forma varandra; det blir någon typ av jämvikt mellan rollerna. De flesta män har nog erfarenhet av det Bob säger, nämligen att kvinnor säger att de vill ha mjuka, snälla män som har kontakt med sina känslor – men sedan är det en helt annan typ av man de blir sexuellt attraherade av (mannen som alltid har kontroll över sina känslor och är lite lätt macho).

Hansson säger sedan detta rakt ut:

Men säg så här: mannen formas väldigt mycket i reaktion mot kvinnan. Man känner in vad kvinnan vill ha och så blir man det. Det är vad jag ser, fortsätter Bob. Det stämmer kanske inte med feminismens definition, men det är vad jag ser.

Jag kan inte annat än att hålla med, men denna typ av makt som kvinnor har över män är väldigt svår att kvantifiera och väldigt svår att ”bevisa”. Därmed får feministernas påstående att män har all makt ofta gå oemotsagt i debatterna. Sanningen som jag ser det är att män oftare har ekonomisk makt, och kvinnor oftare har psykosocial makt (relationer, osv).

Hansson verkar även stödja och tro på den typ av verksamhet jag själv bedriver, vilket är glädjande:

Bob Hansson tror ändå att en manlig medvetenhetsrörelse som inte utgår ifrån det kvinnliga perspektivet kan vara på väg, parallellt med genustänkandets man.

Jag ser mig inte endast som en del av en manlig medvetenhetsrörelse, eftersom det jämställdhetsperspektiv jag för fram är bredare än så, men att ha en sådan komponent i framtidens jämställdhetsrörelse tror jag är oundviklig. Männen behöver gå igenom den frigörelseprocess som kvinnorna fick möjlighet till via feminismen.

Sedan kommer Hansson in på något som jag tänkt på mycket själv: nämligen att den starka feminismen i Sverige faktiskt har fört fram traditionellt maskulina drag än mer. Feminismen stämplar ju den traditionellt kvinnliga/feminina rollen som oönskad och utan större värde, och målet för kvinnorna bör vara att ta på sig den traditionellt manliga/maskulina rollen. Detta leder till en form av livlöshet i längden:

Det är väldigt maskulint i Sverige. Alla är så självständiga och så duktiga. Det handlar väldigt mycket om att hålla tillbaka känslorna i alla lägen. Om man tänker på ­machomannen i sydliga länder har han en mycket mer levande feminitet medan den svenske mannen är tillknäppt – som om någon hade dragit ur kontakten på honom.

Precis som att svenska kvinnor steg för steg kämpat sig till att det ska vara självklart för en kvinna att kunna göra karriär, så behöver svenska män kämpa sig till ett ökat handlingsutrymme där det är OK att vara mer levande, animerad och känslosam – utan att detta stämplas som omanligt av omgivningen. Handlingsutrymmet för närvarande är ju begränsat, vilket t ex märks när det gäller kläder för män:

Man är förtryckt och begränsad också som snubbe, anser Bob. Ta bara det här med kläder. Män ska klä sig i dova färger. Bara några få modiga har börjat med färgglada byxor. I vissa kretsar kan manlig klädfrihet handla om hur många millimeter man har mellan ränderna på skjortan. ”Jaha, så du valde fyra? Jag har tre!” Som kvinna är stilvalet så mycket större.

– Vill jag vara en blommig kvinna eller vill jag vara en strikt kvinna i slips?

För en man är det inte lönt att gå till nästa affär för det finns inte något annorlunda att välja på där heller. Som kille förväntas man vara löjligt stereotyp. Annars blir människor nervösa

Något som är talande är att det är det är bögarna som gått i bräschen för att experimentera med den manliga könsrollen och de manliga kläderna. När det inte finns någon kvinna vars mall på ”en riktig man” man ska behöva tillfredsställa, så öppnar sig möjligheten att prova på helt nya sätt att vara. Detta ska inte ses som ett skuldbeläggande av kvinnan! Även män gjorde motstånd då kvinnans könsroll började förändras; dessa former av motstånd är näst intill omöjliga att undvika när man förändrar en komponent i ett system.

Slutligen så kommer Bob Hansson med en uppmaning, som får bli slutklämmen på detta inlägg:

– Vi behöver diskutera kön utifrån ett manligt perspektiv. Inte lägga oss platta inför det kvinnliga perspektivet. Vi ska reclaima den klassiska maskuliniteten och frigöra oss från den stereotypa, fantasimördande typen av manlighet.

 

Kommentarsfunktionen är stängd.

Google