Befriande artikel om män och kvinnor

11 augusti 2009, av Pelle Billing

Sofia Nerbrand, chefredaktör för nyhetsmagasinet Neo, skrev igår en befriande ärlig artikel i SvD. I artikeln så går hon emot den krystade syn på kön och könsidentitet som numera regelbundet presenteras av genusvetare som ignorerar all form av biomedicinsk forskning. Som bekant så hävdar ju genusvetarna att kön och könsidentitet är socialt konstruerade, och inte påverkade av medfödda skillnader – trots att vi numera vet att det finns sådana medfödda skillnader i hjärnan och i de hormonella systemen.

Utgångspunkten för Nerbrands artikel är Pop, den 2-åring vi nyligen kunde läsa om i media, som utsätts för ett sexualpolitiskt experiment av sina föräldrar. Ingen i Pops omgivning får nämligen reda på vilket kön Pop har, för att ”undvika att Pop formas av könsstereotyper”. Könsstereotyper anses ju som bekant vara något ovälkommet nuförtiden, och är det som den svenska statsfeminismen kämpar mot mer än något annat. Givetvis kan det vara negativt med starka stereotyper som hindrar varje individ att utvecklas på ett sätt som han eller hon vill, men är det hela sanningen? Nerbrand skriver:

Män och kvinnor är mer lika än olika, men det finns onekligen skillnader som inte bara beror på vad vi lär oss under uppväxten: barnafödande, hormoner, fysiologi och instinkter. Vilket också ger oss olika upplevelser och referenser. Är det därför inte lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat?

Könsstereotyper har inte uppstått godtyckligt, utan de lär oss också någonting om de medfödda skillnader som finns mellan könen. På så vis kan könsstereotyperna faktiskt vara av värde för människor, särskilt för barn, som snabbt behöver få ett hum om hur världen fungerar. Det är omöjligt att inte göra generaliseringar; människan är en varelse som gör alla möjliga former av generaliseringar för att navigera genom livet. Om man vill att människor ska sluta generalisera, så måste man troligen byta ut den mänskliga hjärnan helt och ersätta den med ett intelligent organ som inte har generaliseringstendensen inbyggd.

Nerbrand skriver sedan om könsskillnader, något som jag själv brukar skriva om med utgångspunkten att könsskillnader är omöjliga att avveckla, utifrån det vi vet om medfödda biomedicinska skillnader. Nerbrand utgår istället från det som många av oss instinktivt känner:

För olikheter i sig är inget negativt. Tvärtom. Det är berikande att det finns två olika kön. Tänk om vi varit androgyna kloner allihop.

Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa. Tankefiguren om behovet att avköna oss är i själva verket totalitär och fasansfull.

Frågan är varför det i dagens Sverige anses vara en självklarhet att vilja utplåna skillnaderna mellan könen? Varför tror man det är möjligt – och kanske ännu viktigare – varför tror man att det är önskvärt?

Medfödda skillnader mellan könen hotar inte jämställdheten på något vis, för det är fullt möjligt att ha samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter – även om könen inte är identiska. Vi är ju alla olika på individuell nivå, och detta är ju inget som leder till panik över att vi inte skulle vara jämlika. Så varför denna panik så fort det handlar om könsskillnader?

 

40 kommentarer på “Befriande artikel om män och kvinnor”

  1. Access skriver:

    Jag tror det handlar om en rädsla inför människor olikheter och en oförmåga att hantera dem.

    Istället för att lära sig att hantera människors olika yttringar och viljor – och inte värdera dem som bättre eller sämre – så stoppar de huvudet i sanden inför den egna oförmågan.
    Med huvudet i sanden skriker de ut att alla andra ska ändra sig och bli likformiga, så att de själva kan få ro i sinnet. Vilket de naturligtvis aldrig kommer att få. En fundamentalist blir aldrig nöjd.

  2. vmm skriver:

    En sak som jag tycker är underdiskuterad är att om nu könsrollerna är socialt och kulturellt skapade så är det ju himla märkligt att könsrollerna har så många likheter över hela världen. Det finns ett mönster i könsrollerna och om könsrollerna vore helt godtyckliga så är det extremt osannolikt att det skulle finnas ett mönster.

    Man kan tänka sig följande experiment: från varje kultur så beskriver man hur en genomsnittlig man respektive kvinna lever, betér sig, gör, säger, tänker osv och så avkönar man beskrivningarna och kallar dom person A och person B och slumpar om A och B är man eller kvinna. Låt säga att man gör 5000 sådana beskrivningar från 5000 olika kulturer. Det jag anar är att jag, och du, och alla andra, skulle kunna säga om A eller B är en man eller kvinna i nästan alla fall. Varför är det så? Varför kan vi bedöma om A eller B är man eller kvinna som kommer från kulturer som vi aldrig ens hört talas om? Slump?

    Vore könsrollerna helt godtyckliga och slumpmässiga och beroende av kulturen så borde jag/vi inte kunna avgöra könet på A och B om vi inte har någon kunskap om deras kultur.

  3. Access skriver:

    vmm:
    Att ”könsrollerna har så många likheter över hela världen” är ju det starkaste beviset på patriarkatets totala utbredning. Fattar du inte det?

    *slut ironi*

  4. idxb skriver:

    De flesta genusvetare jag har träffat vill inte ”utplåna skillnaderna” mellan olika kön. Däremot vill de inte att människor av ett visst kön ska förutsättas uppvisa vissa skillnader gentemot ett annat kön. En man ska kunna dyka upp i rosa klackskor på jobbet i fall en kvinna kan göra det, och så vidare.

    Att vilja utplåna normer är inte samma sak som att vilja utplåna skillnader.

    Är det därför inte lika bra att lära sig om sina inre egenskaper, dels för att förstå sig själv bättre, dels för att behandla andra adekvat?

    Visst kan man informera folk om biologiska skillnader mellan män och kvinnor, men det skulle knappast hjälpa någon att förstå sig själv.

    Man kan t.ex. lära sig att en väldigt vanlig egenskap bland män är att bli sexuellt upphetsade av kvinnor, men det skulle knappast få en homosexuell ungdom att förstå sig själv bättre (för att ta ett övertydligt exempel).

    Det finns en utbredd, men felaktig, föreställning att vi bara kan behandlas jämlikt om vi är likadana och könlösa.

    Av ren nyfikenhet, hur är man/beter man sig om man är ”likadan och könlös”? Om så många människor förespråkar en egenskap bör den rimligtvis gå att definiera.

  5. Access skriver:

    idxb:
    Jag har diskuterat och debatterat såna här frågor sen långt innan jag gjorde en av de första översättningarna av queermanifestet 1994, så jag är fullt medveten om skillnaden mellan likformighet och att utplåna normer.

    Det du skriver om att genusvetare bara vill utplåna normtänkandet motsvarar ungefär den naivt religiöses uppfattning om sin religion som ”god och kärleksfull”. Så är det naturligtvis i teorin, men i praktiken är religionskrig och förtryck i religionens namn legio över hela världen.

    Det speglar en naiv tro på genusvetenskapen om man formulerar den på det sätt du gör. I praktiken förespråkar många genusvetare lagar som ska styra människor till ett ‘godkänt’ beteende. Genusvetenskapen i sig grundar sig dessutom på feministisk teori, vilket naturligtvis gör att den inte är nån vetenskap alls.

    Alltså, många genusvetare pratar i ‘goda’ termer men arbetar de facto aktivt för att förtrycka människors möjlighet att skapa sitt liv efter eget huvud. De har skapat sig en akademisk plattform som ger dem politisk legitimitet, trots att de inte har mer på fötterna än vilken annan ideologi som helst.

    Jag har inte mer emot dem än jag har emot kommunister eller rasister, om jag bortser från de direkt heterohatande och fundamentalistiska elementen. Men det är deras beteende i praktiken som gör genusvetenskapen ny-orwellsk och farlig.

  6. Pelle Billing skriver:

    @idxb
    Alla genusvetare jag träffat tror att kön i all väsentlighet är socialt konstruerat, och därmed blir det en naturlig konsekvens att skillnaderna ska försvinna med tiden. Ifall genusvetenskapen tog den biomedicinska forskningen på allvar skulle man inkorporera den i sitt arbete, men det gör man inte.

    Vad gäller normer, så går de inte att utplåna. Ett samhälle kan inte fungera utan normer. Däremot så bör vi sträva efter att förändra de normer som försöker passa in människor i onödigt trånga mallar. En man ska kunna ha rosa klackskor utan att bli utskrattad eller mobbad.

    Jag tror att kunskap om biologiska skillnader mellan könen, och de personlighetsdrag som skiljer sig mellan könen transkulturellt, visst kan vara användbar kunskap för människor. Vi människor kan inte undgå att generalisera, så istället för att försöka sluta göra detta, så är det bättre om vi istället fokusera på att göra fler och mer nyanserade generaliseringar över tiden.

    ”Likadan och könlös” syftar till att man nuförtiden knappt får bete sig som man vill göra, t ex att det ska vara skamligt att uppvisa styrka som man, eller mjukhet som kvinna – eftersom man då anses vara fast i gamla stereotyper.

  7. Adam Weisshaupt skriver:

    Genusnissarna har faktiskt en poäng när dom säger att könsrollerna är sociala konstruktioner. Dessa är komna på ett naturligt sätt för att på bästa sätt främja arten människan. Att söka omskapa dem är också en social konstruktion dock inte en naturlig sådan. Om jag får välja så förstår Ni nog vilket alternativ som skulle prioriteras.

  8. Kristian skriver:

    @Adam W
    Bara för att något är naturligt innebär inte nödvändigtvis att det är önskvärt i alla lägen. Jag ser hellre strukturerna som stödhjul på cykeln, har varit mycket användbara och skapat ordning, reda, trygghet och identitet. Men nu kan vi försöka plocka av dem och få ännu större frihet att utvecklas.

    Nu är vi medvetna om strukturerna och hur de fungerar. Vi kan då omforma dem så de passar oss bättre där vi är nu och dit vi är på väg. Samtidigt ska vi inte glömma att sunda strukturer och normer är nödvändiga för alla barn som växer upp och försöker hitta en identitet och trygghet.

  9. Lövet skriver:

    Kristian, du skriver: ”Nu är vi medvetna om strukturerna och hur de fungerar. Vi kan då omforma dem så de passar oss bättre där vi är nu och dit vi är på väg.”

    Nu uppstår då frågan med vilka du avser med ”Vi”. Om nu jag och kanske Adam W och Pelle B och andra tycker att rådande normverk är till stora delar bra och fungerande. Då tycker du att ”Vi” skall underordna oss ”din” syn på saken.

    Tjaa, det skulle ju kunna funka om ditt ”Vi” stod för en demokratisk majoritet, men det mesta pekar ju på att så inte är fallet.

    Då uppstår frågan om d i n syn på jämställdhet är överordnad demokratin…

    …som så ofta är fallet med olika ”…ister”?

    idxb, du skrev: ”De flesta genusvetare jag har träffat vill inte “utplåna skillnaderna” mellan olika kön.”

    Pop:s ”föräldrar” tycks onekligen ha just detta på politiska agenda och använder sin ”avkomma” (ja det verkar ju inte betrakta den stackars pojken/flickan som sitt barn i alla fall) som en politiskt markering.
    …Det är för låga straff för psykisk barnmisshandel!

  10. Adam Weisshaupt skriver:

    Våra roller har skapats under en väldigt lång tid och förfinats o förbättrats under den tiden. Att nu rucka på denna naturliga framstegsmetod genom att t ex experimentera med barn är för mig skrämmande men kanske mest skrämmande är att genusvetare resonerar kring detta som att det skulle vara den mest naturliga process som finns. Å andra sidan så var ju Sverige även först med rasbiologin så att ”vi” kanske blir tvungna att rätta in ”Oss” i ledet:-(

    Låt människor få vara människor på det mest naturliga vis de vill och sluta experimentera med Oss, detta måste också få vara en mänsklig rättighet som dessutom absolut inte skall politiseras.

  11. Kristina skriver:

    Håller med Pelle i din kommentar nr 8:
    ”Vad gäller normer, så går de inte att utplåna. Ett samhälle kan inte fungera utan normer. Däremot så bör vi sträva efter att förändra de normer som försöker passa in människor i onödigt trånga mallar. En man ska kunna ha rosa klackskor utan att bli utskrattad eller mobbad.” Bra sagt!

    Jag tycker dock att Kristians kommentar om att omforma sturkturer liknar dessa tankar.

    Mindre snäva ramar och mer tolerans tycker jag är något att sträva efter! Och det skall gälla om man väljer att gå med eller emot traditionella roller! Det viktigaste är att man kan göra ett fritt och välgrundat val.

    Appropå att styra sina barn (vilket jag tror att få egentligen vill): Hur hjälper man på bästa sätt sitt barn att faktiskt göra just frita och välgrundat val i livet?

  12. Pelle Billing skriver:

    Många bra kommentarer här, och jag tror även att folk delvis talar förbi varandra.

    Problemet med genusvetarna är ju att trots att de officiellt vill ha en ökad frihet för barnen, så är det inte det de gör i praktiken. Genuspedagogiken på förskolor syftar till att utplåna skillnaderna mellan könen, och detta är något helt annat än att se varje individ för var den är och att stödja individen i sin utveckling.

    För att ge ett enkelt exempel: Ta en pojke som har massa energi, och gärna vill springa runt, t o m brottas och skrika. Ska vi försöka få bort dessa behov hos honom och få honom att leka med dockor och skämmas över den han är? Eller ska vi lära honom när han får skrika och springa, och när han måste vara tyst och sitta ner? Ska vi förbjuda honom att brottas eller lära honom att man får bara brottas när den andra vill, och gränsen går vid att man inte får skada varandra?

    Sedan finns ju även de pojkar som helst vill leka med dockor och klä sig i kvinnokläder. Vågar vi stödja pojken även när han inte är som en ”vanlig pojke”? Detta är fortfarande en stor utmaning för samhället som jag ser det.

    Det vi kan vara säkra på är att vi alltid har en uppsättning normer i ett samhälle, och att dessa normer utvecklas och förändras med tiden. Min förhoppning är att normerna kan fortsätta röra sig i en riktning där man ser barnets individuella behov och drivkrafter, och stödjer barnet i detta, samtidigt som man givetvis måste uppfostra barnet så att det lär sig hur samhället fungerar.

    Och om vi använder oss av den forskning som finns, så vet vi att pojkar och flickor är lite olika, och därmed ibland kräver olika saker av oss vuxna. Dessutom så vet vi en hel del om utvecklingspsykologi, och såvitt jag vet är inte detta en av genusvetarnas specialiteter.

  13. Kristina skriver:

    Detta med normer är en väldigt intressant och viktig debatt.

    Exemplen som Pelle tar upp ovan på om vi vågar stödja barnen och samtidigt inte glömma bort att visa vad som är ok i förhållande till andra, tycker jag är lysande! Föräldrarna måste sätta gränser, utan att för den skull begränsa eller fördöma. Detta är en stor utmaning!

    Om man som förälder skall välja dagis till sitt barn vill man kanske att värderingarna där skall likna hemmiljöns. Om inte annat så för att undvika förvirring som det ibland talas om. I den situationen vill jag varken att dagiset skulle pracka på mitt barn en snäv rolltolkning som jag inte själv står bakom eller att de skulle styra barnet till förändring om den inte är önskad av barnet.

    De normer som skall råda när det gäller barn borde i stor kunna gälla oavsett kön. Normer reglerar ofta vårt samspel. De regler/normer som du Pelle tar upp i exemplet med pojken som vill springa och brottas, kan ju också gälla för en flicka som vill brottas. Sedan vet jag att det är fler pojkar som vill brottas och inget fel i det. Men jag undrar om det spelar någon roll när det gäller att avgöra om en regel gällande brottning är schyst? Såvida man inte har en för snäv ram för alla vill säga (t.ex. förbjuda att brottas).

  14. idxb skriver:

    @Access

    I praktiken förespråkar många genusvetare lagar som ska styra människor till ett ‘godkänt’ beteende.

    Om vi nu ska ge oss in på vad folk ”egentligen” menar med vad det säger, så bör det kanske nämnas att de människor som ”inte vill att man ska glömma bort biologiska faktorer” oftast är de som passar in ganska väl i rådande normer, och därför har ett intresse av att behålla dem.

    @Pelle

    “Likadan och könlös” syftar till att man nuförtiden knappt får bete sig som man vill göra, t ex att det ska vara skamligt att uppvisa styrka som man, eller mjukhet som kvinna

    Själv har jag aldrig sett en man bli ”utskrattad eller mobbad” för att han är för stark, vilket tydligen är kriteriet för att allt är som det ska. (Vad gäller mjuka människor så är det väl oftast de som blir mobbade, oavsett kön.)

    Tvärtom skulle jag vilja säga att det råder en väldigt stark norm som säger att det är något positivt om män är starka och kvinnor är mjuka. Ta en titt på närmsta Hollywood-film, dokusåpa eller ungdomsgäng.

    För övrigt intressant att se att ”barnen” dykit upp i debatten ur ingenstans. Så fort människor motsätter sig förändring har de en tendens att göra det. Då behöver man ju inte argumentera logiskt mot själva förändringen, utan bara åberopa att de små liven ju kanske, eventuellt kan ta skada. Skitsmart egentligen!

  15. Tanja Bergkvist skriver:

    Pelle, har du sett: S-kvinnor har just kommit fram till att det finns hela 33 HÄRSKARTEKNIKER, inte bara 5.Här: http://www.socialdemokraterna.se/webben-for-alla/S-kvinnor/S-kvinnor/Aktuellt/Pressmeddelanden/33-harskartekniker–inte-bara-fem-Morgonbris-har-hela-listan/

    Ha ha – kolla: Göran Persson utövar härskarteknik mot Maud Olofsson i riks TV: http://www.youtube.com/watch?v=JipBk3V0El0

  16. Pelle Billing skriver:

    @idxb

    Jag erkänner att det är ett problem att pojkar och flickor som faller utanför mallen ofta stöts ut. Intressant att du inte kan erkänna vad genusvetarna håller på med. Eller är det helt enkelt okunskap från din sida?

    @Kristina

    En flicka som vill brottas och skrika, osv, måste givetvis lära sig exakt samma gränser som pojken i exemplet. Gränserna är ju samma för alla människor i samhället.

    ”I den situationen vill jag varken att dagiset skulle pracka på mitt barn en snäv rolltolkning som jag inte själv står bakom eller att de skulle styra barnet till förändring om den inte är önskad av barnet.”

    Mycket bra sammanfattat!

    @Tanja

    33 stycken?!
    Vänta bara ska jag komma fram med 333 stycken genom att hitta 10 synonymer till varje ;)

  17. Paddan skriver:

    En allmän kommentar till de flesta…

    Genusforskningen är problematisk, inget snack om den saken enligt mig. Men ibland blir diskussionen lite väl negativ, och vi glömmer faktiskt att den kan göra gott.

    http://forskningochmedicin.vr.se/knappar/tidigarenummer/innehallnr12007/genusperspektivkangoraallatillvinnare.4.2d90e1b81116cee9c4e80002367.html

    (Att jag tog just den länken jag gjorde är för att medicin och hälsa oftast är något mer mätbart/synligt.)

    Vissa forskare (se ovan) undersöker just de mer flytande variablerna för vad som är ”manligt” eller ”kvinnligt” och ser vad för konsekvenser det kan ha i BÅDA fallen, för båda könen. Då spelar det liksom ingen större roll om t.ex. män av naturen är mer aggressiva, eller har större potential/förutsättning för att göra ditten eller datten. Även om det är naturligt och männen på så vis uppvisar vissa typiska beteenden (som är hyfsat universella) så kan det vara mycket negativt för mansrollen.

    Jag vet att de flesta här är negativt inställda till feminister och genusforskning just för att fokus ligger så mycket på kvinnornas sida, och på så vis mörkas männens perspektiv (för att inte tala om variabler som, ålder, etnicitet etc). Men själva metoderna KAN föra goda saker med sig. Problemet, som vi sagt många gånger och som Pelle ofta påpekar, är att feministerna har ETT perspektiv bland MÅNGA. Men ibland kantrar kanske båten åt andra hållet och då letar vi fakta som galningar för att underbygga feministerna och istället mörkar vi det som faktiskt är användbart och gott med genusforskningen.

    Alltså, om vi kan erkänna att genusforskning har potential, att den har goda metoder om de används rätt, så kan vi på ett mycket bättre sätt få en komplett bild av hur kön och genus skapas, biologiskt, psykologiskt och kulturellt.

    Samma sak med teorin om könsmaktsordningen. Beroende på hur den definieras och används så är den bra eller mindre bra, tyvärr oftast usel. Men vi kan föreställa oss att män som grupp har mer makt i vissa sfärer eller områden, oftast har män mer beslutande makt och ekonomisk makt. Allt handlar om hur exakt vi definierar begreppet, och om vi är ärliga med vad vi då inte tar med i vårt perspektiv.

  18. Paddan skriver:

    Ett tillägg bara… lite ”bashing” är inget fel i sig. Frågan är bara hur mycket och hur konstruktiv den är. Hur kommer vi sen vidare? Det är ju lätt att prata om att behandla alla människor som individer, vilket är korrekt, men min poäng är att ibland är det användbart och rimligt att prata grupper/kollektiv. En del av lösningarna/förändringarna i samhället kan mycket väl komma från ett annat håll, ett ensidigt fokus på att ”det är bäst att individen får använda sin fria vilja för att skapa sin egen roll” är KANSKE att ibland tillskriva människan lite väl stor intelligens och lite naivt, det är inte skitkul med en fullständigt individcentrerad kultur där alla bara bryr sig om sig själva.

    Jag upplever det som att våra egna moraliska åsikter färgar av sig hyfsat mycket på resonemangen. Antingen har folk en marxistisk/kollektivistisk syn på världen eller förespråkas en mer liberaletik, en humanism, där individens roll är mycket stark. Det jag efterlyser är nog ett mellanläge eller en global etik. Där vi ser till individen, men även på ett konstruktivt sätt använder oss av strukturanalyser för att se dolda mönster och eventuellt föränderliga aspekter i samhället.

  19. Pelle Billing skriver:

    Mycket bra nyanseringar Paddan.
    Tes, antites, syntes…

  20. Kristina skriver:

    Yes, mycket intressant Paddan!
    Det är viktigt att vara källkritisk mot all forskning, men jag håller med Paddan om att vi får inte hamna i att förkasta genusvetenskap som helhet bara för att den till en del är problematisk.

    Bara för att vi har olika utgångspunkter behöver vi ju inte bortse från andra perspektiv, det gäller ju alla, oavsett om man kallar sig liberal, kollektivist, makulinist eller feminist och allt där emellan. Det gäller oss alla, även om det kan vara svårt ibland!

    Jag tror som du att individuell eller kollektivistisk syn på samhället färgar vilka normer vi vill ha. Personligen hoppas jag på mindre av ”sköt dig själv och skit i andra” i samhället… Diskussioner om normer/regler/gränser/värdegrund i samhället, det kan eventuellt vara svaret på frågan om hur vi går vidare, men hur kommer man dit då? :)

  21. Paddan skriver:

    Ja tendensen är ganska tydlig, tror jag många håller med mig om, hos de som är väl pålästa om biologisk fakta. Då är de sociala strukturerna och de kulturella yttringarna ”bara” en förlängning av det som är av naturen givet. Tvärtom tycker konstruktionisterna att kulturen bestämmer och dikterar allt. Även om vi har en biologisk skillnad, vilket många accepterar, så finns det ändå ingen naturgiven koppling mellan biologin och de yttringar vi ser i kulturen. Det är livsfarligt att reducera det ena till det andra utan att tänka sig för. Jag är, precis som många här, övertygad om att vi behöver båda. Det är två helt skilda perspektiv, system och sätt att tänka på.

    Problemet är att människor som tänker ”så här är det och så ska det förbli, det är naturligt” har väldigt svårt att rucka på sina åsikter. Och när man kommer till insikt om att världen kanske inte måste se exakt ut som den gör, så tappar man lätt fokus och ser allt som relativt. Där har vi dilemmat, och hur vi sedan kan gå ett steg vidare och börja koppla samman dessa två världsbilder till en helhet. De här två tendenserna motarbetar sedan på vart sitt håll just en sån här förening som jag talar om… troligen pga lika delar okunskap, osäkerhet, misstänksamhet och envishet. Därmed inte sagt att de kan ha goda skäl för att göra så, det är jag övertygad om att de har. Och vem är vi att säga att vi har benkoll på vart vi ska ta vägen i framtiden?

    Men vad göra? Det är ett enormt arbete på alla fronter. Att sprida information som vi gör nu är ju jättebra. Vi behöver mer diskussioner om värdegrund som du säger, problemet är, återigen, att de diskussionerna brukar ledas av människor som har en konstruktivistisk läggning och alltför ofta blir det en lek om vem som säger bäst och finast saker (politisk korrekthet). Och då uppfattas det av många som flummigt, onödigt. Men jag tror att det enda sättet är att gå framåt med kunskap och självförtroende, och en gnutta ödmjukhet.

    Det vi pratar om här behöver spridas i tidningar och på tv. Vi skulle må bra av samarbetspartners inom media. Det är en stor nyckel tror jag. Titta bara på debatt program. Hur ofta får du en röst som representerar det vi diskuterar? Det säljer mer tidningar om du hittar två extrema röster som gapar på varandra.

    Rent politiskt är det frustrerande (grunden här är ju också världssynen). Människor har tre tendenser. Antingen identifierar man sig starkt med sitt favoritparti, och på så vis missar man alla potentiella poänger som motståndarpartiet har. Eller så är man extremt trött på all politik överhuvudtaget och skiter i vilket. Eller så ser man inte något parti som man hör hemma i fullständigt och letar efter något nytt (min ståndpunkt). Tror vi hade mått bra av att ha ett nytt politiskt parti som vågade staka ut en ny pragmatisk linje, och som kunde ena mycket folk.

    Vad har du för tankar Kristina (och ni andra)? Ska vi bilda ett parti? ;-) hehe

  22. idxb skriver:

    @Pelle

    En man i klackskor ska tydligen vara glad bara han inte blir utskrattad eller mobbad.

    Manliga män och kvinnliga kvinnor blir inte utskrattade eller mobbade för sitt beteende i Sverige, det vet vi. Ändå har de enligt dig anledning att känna sig förorättade. Varför? För att någon, någonstans har ifrågasatt deras sätt att vara? I så fall har de tydligen rätt att ställa större krav på omgivningen än andra har.

    Nej, jag vet inte vad alla genusvetare håller på med, och det tror jag inte du vet heller.

    Ovan antyds att genusvetare har tvingat pojkar att leka med dockor i förskolan. Detta är populistisk ”fear mongering”. Men det är intressant att tanken på det är så provocerande. Rastlösa pojkar tvingas också att sitta ner och lyssna på berättelser om finländska troll och talande gäss. Innebär det också att de lär sig skämmas över sig själva?

    Personligen tycker jag dock-projektet låter ganska poänglöst. De ”tuffa” killarna skulle bara sucka och himla med ögonen, ungefär som på syslöjden. Men jag tror inte heller att någon skulle ta skada av det. Någon måtta får det vara på det skandinaviska ”våra ömtåliga små barn kan ta skada av vad som helst” dravlet.

  23. Pelle Billing skriver:

    @idxb

    ”En man i klackskor ska tydligen vara glad bara han inte blir utskrattad eller mobbad.”

    Nej, det har jag aldrig sagt.

    ”Manliga män och kvinnliga kvinnor blir inte utskrattade eller mobbade för sitt beteende i Sverige, det vet vi. Ändå har de enligt dig anledning att känna sig förorättade.”

    Nej, det har jag aldrig sagt.

    ”Nej, jag vet inte vad alla genusvetare håller på med, och det tror jag inte du vet heller.”

    Jo, jag vet relativt väl vad deras åsikter är och vad de håller på med.

    ”Ovan antyds att genusvetare har tvingat pojkar att leka med dockor i förskolan. Detta är populistisk “fear mongering”.”

    Nej, det är inte populism, utan det är sådant som genuspedagogerna själv återger med stolthet.

    ”Någon måtta får det vara på det skandinaviska “våra ömtåliga små barn kan ta skada av vad som helst” dravlet.”

    Vem har sagt detta? Jag har bara sagt att det är upp till de vuxna att experimentera på sig själva först innan man gör det på barnen. Nuvarande metod i förskolorna är principiellt sätt lika förkastlig som att testa ett nytt vaccin på barn, för att se om det funkar (som Edward Jenner gjorde när han uppfann det första vaccinet).

  24. Paddan skriver:

    ”Manliga män och kvinnliga kvinnor blir inte utskrattade eller mobbade för sitt beteende i Sverige, det vet vi. Ändå har de enligt dig anledning att känna sig förorättade. Varför? För att någon, någonstans har ifrågasatt deras sätt att vara? I så fall har de tydligen rätt att ställa större krav på omgivningen än andra har.”

    Det finns en norm. Följer man den så undviker/slipper man problem. Det är sant. Men det kommer alltid att finnas en norm, även inom t.ex. homorörelsen finns det en norm. Om jag tillhör en norm och ändå känner mig förorättad eller diskriminerad, får jag inte göra det då enligt dig? Kan normen aldrig vara förorättade? Är normen enligt dig en homogen massa som man kan generalisera bort och inte behöver ta på allvar? Vad gör ditt resonemang vettigare än de trångsynta människor som diskriminerar män som bär kjolar?

  25. idxb skriver:

    @Pelle

    Nej, det är inte populism, utan det är sådant som genuspedagogerna själv återger med stolthet.

    Det vore bra ifall du kunde nämna en (1) genuspedagog som har tvingat pojkar att leka med dockor.

    ”Nytt vaccin” argumentet kan användas mot absolut all förändring som går att koppla till barn. Det är det som är så härligt med ”barnens väl” argumentet! Men nej, jag tror inte det är farligt för pojkar att leka med dockor, även om vissa skulle bli lite uttråkade. Och jag tror inte att det är farligt för flickor att måsta leka med bilar.

    @Paddan

    Om du trivs med beteendet som passar in i normen kan du omöjligen känna dig förorättad eller diskriminerad av normen.

    Men om du läser ovan, så ser du att Pelle hävdar att normen har förändrats så att manliga män och kvinnliga kvinnor nu inte passar in i den, och att de nu inte ”får lov” att vara sig själva.

    I kontrast till detta ställde jag den heteronormativa, och (förmodligen omedvetet) nedlåtande meningen: ”En man ska kunna ha rosa klackskor utan att bli utskrattad eller mobbad.”

    Min poäng: man skulle aldrig säga ”En man ska kunna vara maskulin utan att bli utskrattad eller mobbad.” För, tvärtemot vad som hävdas här, så är normen fortfarande den att en man förutsätts få lov att vara maskulin.

    Detta är så självklart att bara ifrågasättandet av mäns maskulina beteende i vissa medier uppfattas som en provokation och att maskulina män inte ”får lov” att vara sig själv. Medans vår vän transvestiten får nöja sig med att inte bli utskrattad och mobbad.

  26. Pelle Billing skriver:

    @idxb

    ”Min poäng: man skulle aldrig säga “En man ska kunna vara maskulin utan att bli utskrattad eller mobbad.” För, tvärtemot vad som hävdas här, så är normen fortfarande den att en man förutsätts få lov att vara maskulin.”

    Jo, det skulle man kunna säga. Normen har ändrats rejält i Sverige, vilket har lett till att många män ändrat sitt beteende rejält. Detta är både bra och dåligt, men att säga att normen för manlighet inte utmanats rejält i Sverige de senaste decennierna är en ren lögn.

    Vad gäller genuspedagogik så läs detta:

    Delbetänkande av Delegationen för jämställdhet i förskolan; Den könade förskolan. SOU 2004:115

    Att arbeta med att motverka traditionella könsmönster innebär enlig läroplanen att man som pedagog bör vara medveten om att det finns en genusordning i samhället som innebär att flickor och kvinnor är underordnade och att pojkar och män har fördelar av denna maktordning.

    De små pojkarna är alltså små överordnade varelser som måste omprogrammeras.

    Och följande är taget från Tanja Bergkvists blogg:

    På sid. 120 konstaterar nämligen Delegationen för jämställdhet i förskolan att man efter genomgång av förskolornas utvärderingar följande: ”Den vanligaste bilden många verkar ha är att jämställdhetsarbetet ofta motarbetas från föräldrahåll när frågan introduceras. Ett sådant exempel kommer från projektet ”Vidgade Vyer” i Östersund. En bit in i arbetet blev motreaktionen från några av pojkarna på den berörda förskolan starka. De motarbetade personalen och det blev mer eller mindre kaos i gruppen. Delar av föräldragruppen ville då att projektet skulle avbrytas och det var nära att personalgruppen gav upp, men med hjälp av handledare jobbade de vidare och till slut löste sig problemen.”

    Löste sig problemen? Med andra ord: föräldrarna och barnen resignerade. För genuspedagogiken skulle införas och påtvingas till varje pris, även mot barnens och föräldrars vilja. Man kan bara konstatera: detta är Sovjet, i Sverige år 2009!

  27. Paddan skriver:

    ”Men om du läser ovan, så ser du att Pelle hävdar att normen har förändrats så att manliga män och kvinnliga kvinnor nu inte passar in i den, och att de nu inte “får lov” att vara sig själva.”

    Okej, problemet här är ju hur vi definierar begreppen och vad vi menar. Det som egentligen sägs är väl snarare att det finns en norm, där det är heterosexualitet som är rådande, och typiska ”manliga”/”kvinnliga” egenskaper finns.

    Så långt ok. Men om man då har en mer postmodern/konstruktivistisk syn på saker och ting, så blir manligt och kvinnligt något fullständigt relativt och kulturbundet. Alltså godtyckligt, eventuellt skadligt och diskriminerande för andra. Om man å andra sidan hävdar att t.ex. homosexualitet och heterosexualitet (och en del andra sexualiteter) är till stor del medfött, så blir konsekvensen att en heteronorm uppstår, av något slag med vissa kulturella skillnader naturligtvis. Då ses detta inte lika problematiskt (visst finns det ändå allvarliga problem om samhället hela tiden utgår och förutsätter att alla ska vara heterosexuella). Av rent praktiska och logiska skäl så kommer samhället ordna sig efter denna norm, eftersom den är i överväldigande majoritet och förmodligen inte är så lättrörlig och föränderlig.

    Så vad vill du då uppnå? Ska vi kalla vår ”transvestitvän” för maskulin för att visa på hur mångsidig maskuliniteten kan vara? Vad ska vi kalla det ganska typiska beteendemönster som de flesta heterosexuella visar upp för? Vilket ord får dig inte att bli upprörd? Eller är det så att själva kategoriseringen är ond? Om vi tar bort orden man och kvinna, manligt och kvinnligt, heterosexuell och homosexuell.. har vi tagit bort problematiken då?
    Samma sak gäller svensk/invandrare. Ska vi verkligen kalla en kategori människor för svenskar och en annan för invandrare? Är inte det ett förtryckande skapat av den hemska heteronormen?

    Om min poäng har gått dig förbi så syftar jag alltså på att våra kategoriseringar och ord delvis är godtyckliga och delvis syftar på någonting. Om du hela tiden ser genom dina makt glasögon så ser du bara hur förtryck pågår, hur kategoriseringar skapar skillnader och konflikter.

  28. idxb skriver:

    Man kanske skulle kunna säga så. Men på den här bloggen blev måttstocken för vad som är okej för en man i kvinnoskor att något uttalat hemskt inte händer honom. Det var inte en maskulin man som det talades så om. Slump?

    Dessutom är meningen normativ i det att den fortsätter problematisera mannen i kvinnoskor, och inte människorna som attackerar honom, dvs människorna som det verkligen är fel på. Genom att osynliggöra dem legitimerar man deras beteende.

    Väntar fortfarande på namnet på en genuspedagog som tvingat pojkar att leka med dockor. Om det inte går att hitta ett enda namn låter det inte som något omfattande fenomen.

    Vilka hemska barn i Östersund. Ytterligare en anledning till att införa mer disciplin i svenska skolor. Och kanske ingen klockren logik i att säga ”Skrikiga barn får inte som de vill” = Sverige är Sovjet.

  29. idxb skriver:

    @Pelle

    Varför citatet från en fem år gammal SOU? Det innebär ju bara att den socialdemokratiska regeringen då tog emot det betänkandet, och säger väldigt lite om vad som försigår i svenska skolor. Man kan hitta allt möjligt roligt i SOUs.

  30. Paddan skriver:

    ”Men på den här bloggen blev måttstocken för vad som är okej för en man i kvinnoskor att något uttalat hemskt inte händer honom. Det var inte en maskulin man som det talades så om. Slump?”

    Hmm, eftersom vi generellt vet att män som klär sig annorlunda än normen kan råka ganska illa ut så var det väl inte så konstigt. Dessutom, vad för poäng (i den kontext diskussionen fördes i) skulle det vara att säga något om en typiskt maskulin man? Pelle pratade ju om att normer finns, kommer alltid finnas, men att vi måste förändra rådande normer som kan vara onödigt trånga (eller direkt skadliga, diskriminerande som jag ser det). Hur Pelle än hade uttryckt sig så kan du ändå säga något negativt. Eftersom själva kategoriseringen är av ondo… tycks det mig.

    ”Dessutom är meningen normativ i det att den fortsätter problematisera mannen i kvinnoskor, och inte människorna som attackerar honom, dvs människorna som det verkligen är fel på. Genom att osynliggöra dem legitimerar man deras beteende.”

    Den problematiserar inte en specifik man i kvinnoskor. Meningen problematiserar att det tycks finnas en norm som säger att män inte ska ha kvinnoskor. Det är du som läser meningen med fel kontext. Pelle osynliggjorde inte direkt någon. Han belyste snarare ett problem, ett beteende, ett uttryck och syftade på att normen hjälper till att upprätthålla detta problem.

    Om du nu vill problematisera människorna det verkligen är fel på (och på så vis skapa en ny dikotomi, ett ”vi och dom”, en kategorisering med ordet ”norm” så att du slipper prata om individer och kan prata om en suddig grupp, ett kollektiv) så vill jag veta hur du gör det utan att belysa fenomenet som t.ex. en man i kvinnoskor. Om vi inte kan sätta ficklampan på något som, rätt eller fullständigt fel, anses konstigt eller förbjudet av normen… ja då vet jag inte hur vi ska kunna prata med varandra. Då är det bäst att normen håller käft och bara nickar när icke-normen (du) pratar. Så blir alla nöjda ju. :-P

  31. Kristina skriver:

    @Paddan (inlägg 21),
    Håller med om att extrema åsikter alltid är de som kommer fram i media, och att det är ett hinder för fördjupning. Debatter blir alltför lätt ytliga och korthuggna.

    Ett nytt parti kanske skulle vitalisera debattklimatet så att man skulle komma till att diskutera normer och värdegrund och vad man vill på lite längre sikt. Kul att vi verkar ha en del (många?) överensstämmande idéer! Tänker t.ex. på vad du nämnde om global etik. Tack för trevlig debatt! :)

  32. Kristina skriver:

    En annan reflektion när jag läste artikeln (som jag fann intressant i sig):
    Jag tror inte att föräldrarna till barnet ”Pop” gör som de gör för sin egen skull utan för att det är deras övertygelse att detta är det bästa för barnet. Jag kan tycka att deras uttryck är främmande men så klart är det bra som utgångspunkt för debatt.

    Det väcker en intressant fråga: om vi nu utgår från att alla barn skall ha möjlighet att göra fria och välgrundade val – hur behandlar vi dem fram till att de är mogna att börja göra val alls? Vi vill ju alla ge dem de bästa förutsättningarna eller hur (?) men hur gör vi då? Då måste ju vi bestämma, utifrån egna värderingar.

    För att utmana tankarna lite kan vi ta enklare och mer allmänna exempel: Kan det vara fel att ge neutrala kläder till riktigt små barn utifrån vad som är praktiskt? Kan man ha synpunkter på att klä en 1-årig pojke i klänning en varm sommardag av praktiska skäl? Ge dem leksaker som är neutrala i meningen att de kan användas till mycket (och stimulerar fantasin)?

  33. idxb skriver:

    @Paddan

    Hmm, eftersom vi generellt vet att män som klär sig annorlunda än normen kan råka ganska illa ut så var det väl inte så konstigt.

    Jo, fast Pelle hävdar att ”starka män och mjuka kvinnor” numera också kan råka illa ut på grund av sitt beteende. Återigen: han menar att normen har förändrats. Varför jag påtalar att hans ordval visar att det fortfarande är män i kvinnoskor som har det svårt, och inte de starka männen och mjuka kvinnorna.

  34. Paddan skriver:

    @Kristina

    En universell global etik är för mig viktigt. Pga den tekno-ekonomiska utvecklingen och dess konsekvenser för bl.a. miljö och vår medvetenhet om de globala frågorna, så behöver vi en global etik som får lov att ”lägga sig i” nationella och lokala angelägenheter (utan att vara en fullständig diktator, självbestämmande är otroligt viktigt naturligtvis). Problemet som jag ser det är trefaldigt. 1. En universell, global etik är riskabelt. Allt mellan himmel och jord kan bli fel (men frågan är som sagt vilka alternativ vi har). 2. Vänstern har för stort fokus på kollektivistiska lösningar. Ett tillägg dock: paradoxalt nog så har en del av vänstern ett enormt fokus på identitetspolitik (för att ge alla grupper i samhället större frihet) otroligt splittrande och folk blir alienerade. Denna, oftast yngre generation, kör på Michel Foucaults syn. Han var en enorm motståndare till en global etik. Det viktigaste, enligt honom, var självförverkligande, och se till att ens eget begär blev uppfyllt. (En självmotsägelse, eftersom han ville att det skulle gälla för ALLA) 3. Intressant nog så har högern lite av samma problem men från andra hållet. En höger med fokus på liberalism och humanism, som alltför ofta ser lösningen i individualistiska termer. När stora delar av både högern och vänstern ser lösningen på ett individualistiskt plan, så blir ett samlande och tryggt gemensamtskapande alternativ att rösta Sverigedemokraterna, vilket inte är ett steg mot en global etik, utan ett steg tillbaka till en stark nationalstat. Både högern och vänstern misslyckas och extremister vinner. Tack för debatt!

    @idxb

    Men det blir lite petigt. Jag tycker, som Pelle, också att normen har förändrats. Men normen att män ska vara starka och kvinnor mjuka är väl fortfarande stark. Problemet är just att ett ord som ”norm” är lite för svepande och generell ibland.

  35. Pelle Billing skriver:

    @idxb
    ”Jo, fast Pelle hävdar att “starka män och mjuka kvinnor” numera också kan råka illa ut på grund av sitt beteende. Återigen: han menar att normen har förändrats. Varför jag påtalar att hans ordval visar att det fortfarande är män i kvinnoskor som har det svårt, och inte de starka männen och mjuka kvinnorna.”

    Varför måste det vara antingen eller? Snacka om att tänka i svartvita termer.

    Vad är det som hindrar att det är tabu för en man att ha högklackat, och samtidigt i många kretsar tabu för en man att vara alltför maskulin? Det finns ingen motsättning här, utan det är fullt möjligt att ha bägge begränsningarna samtidigt på den manliga könsrollen.

  36. idxb skriver:

    Hur uttrycker den starke mannen sin styrka, och vilka sociala sanktioner möter han då?

    Och jag väntar fortfarande på namnet på en genuspedagog som tvingat pojkar att leka med dockor.

  37. Adam Weisshaupt skriver:

    idxb;
    Hur ser den starke mannen ut?
    Hur många män är starka?

    Jag träffade en inatt under mitt pass som hamnvakt, han heter Erland och förklarade att de tagit bort bilar för pojkarna och ersatt dem med dockor. Han var visserligen förskolelärare men ordern kom från en genuspedagog.

    Och debatten berikas verkligen med dessa frågor idxb..
    eller?

  38. Pelle Billing skriver:

    @idxb

    Vem har sagt att genuspedagoger *tvingar* barn att göra saker?

    Men man behöver inte tvinga barn med våld, man kan via medvetet arbete visa vad som anses önskvärt och inte. Genuspedagogerna hävdar att det är vad vi alla gör i vardagen, och måhända stämmer det till viss del, men de gör precis samma sak själva (och ytterst medvetet!). Själv förespråkar jag en förskola där varje lärare utbildas i att se varje barns individuella behov, och att stödja barnet i att bli en välfungerande individ med de kompetenser som behövs i samhället.

  39. idxb skriver:

    De lät som att du menade ”tvinga”. Om genuspedagogerna bara försöker få barn att pröva nya saker och kanske upptäcka nya sidor hos sig själv förstår jag inte alls varför någon skulle vara upprörd. Det finns massa söner till neurotiska hockeyfarsor som skulle må bra av det.

    Återigen, hur uttrycker de starka män du talar om sin styrka, och vilka sociala sanktioner möter de då? Jag kan ganska lätt ge exempel på hur feminina män ger uttryck för sin icke-manlighet, och de sociala sanktionerna de möts av då.

  40. Pelle Billing skriver:

    * Hårt arbetande män i näringslivet kallas för gubbslem.
    * Hårt arbetande män inom orienteringen kallas för gubbar.
    * Att uttrycka styrka som man, kallas av radikalfeminister (statsfeminister) för ett uttryck av könsmaktsordning, vilket skambelägger mannen.
    * Små pojkars sätt att vara anses vara en del av de maktstrukturer som sedan leder till våldtäkt, därmed patologiseras småpojkars normala beteende (majoritetsbeteende alltså)

    Så visst möter traditionellt manligt beteende sociala sanktioner nuförtiden. Det är bara medie- och statsfeministerna som fortfarande tror att vi lever i det traditionella samhället där ingen kritik riktas mot det gamla sättet att vara.

    Samhället har utvecklas, därmed så behöver samhällskritiken nyanseras och utvecklas.

Google