Äntligen något läsvärt om kvotering

24 augusti 2009, av Pelle Billing

MarieLouise Samuelsson ger sig in i kvoteringsdebatten i dagens Sydsvenskan, och gör det på ett mycket intressant sätt. För ovanlighetens skull vågar hon säga saker som nog många människor tänker, men inte säger rakt ut i en stor morgontidning.

Låt oss se vad hon har att säga:

Följande finns att läsa i en platsannons, det är tidningen Försäkring&Finans som söker layoutare/redigerare:
”Kön, etnisk bakgrund eller sexuell läggning saknar betydelse – vi vet att mångfald berikar.”

Det ovanciterade kan läsas som en sympatisk signal, välkomnande, fördomsfritt. Jag menar inte att det är något fel i den hållningen, men det är något skumt med formuleringen.

Den är nämligen motsägelsefull och visar, tvärtemot vad man hävdar, att olika identiteter och egenskaper visst har betydelse, men då som något positivt, som ”berikar”.

Jag skulle inte formulera mig på exakt samma vis, men Samuelsson närmar sig här en intressant fråga.

För det första kan vi notera att dagens statsfeminister talar sig varma kring hur det inte finns några medfödda skillnader mellan könen, men å andra sidan så har kvinnor unika färdigheter som behövs i en styrelse. Hur får man detta att gå ihop? Själv är jag ju av åsikten att det finns vissa skillnader mellan könen, och därav tror jag det är berikande för många arbetsgrupper att ha bägge könen representerade. Däremot vill jag inte lagstifta om något tvång kring detta, eftersom det känns konstigt att tvinga in individer i jobb som de kanske inte vill ha.

För det andra så håller jag inte med till 100 procent vad som sägs i citatet ovan. Jag tror nämligen att en unik kulturell bakgrund i vissa fall kan vara berikande för en grupp. Kanske inte då i första hand den kulturella skillnaden mellan vita, heterosexuella män och kvinnor som vuxit upp i Sverige, utan snarare invandrare och HBT-personer som ofta vuxit upp under helt andra förhållanden. Samtidigt så är det inte speciellt relevant att fokusera på olika kollektiva grupper i samhället, eftersom ifall man har något unikt att bidra med så bör detta visa sig i en kompetens som uppenbarligen är en merit, vid en anställningsintervju. Principen om att den mest kompetente personen ska få jobbet, och att ingen ska kvoteras in, är således intakt.

Samuelsson fortsätter:

Vore det inte betydligt djärvare och åtminstone något nytt, om Mona Sahlins vallöfte vore ett krav på att 40 procent av all förskolepersonal skall utgöras av män?

Mycket bra poäng. Om man ska kvotera in kvinnor i bolagsstyrelser borde man kvotera in män i socialtjänsten och bland förskolepersonal. Dessutom borde kvinnor kvoteras in i Försvaret, så att lika många av bägge kön dör ifall det blir krig.

När man ger dessa exempel inser man ganska snabbt att det är orimligt att tvinga folk att välja specifika utbildningar och yrken, men det är just detta man vill göra genom att kvotera in kvinnor i styrelser. Har man ens tänkt tanken på att det kanske är färre kvinnor än män som är intresserade av styrelsearbete och andra toppositioner i företagsvärlden?

Det kanske störst problemet med kvotering, är att det riskerar leda till en urvattning av de krav vi ställer på räddningspersonal och poliser:

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har numera målsättningen att, just det, 40 procent av brandkåren skall bestå av kvinnor. För att nå det målet är man beredd att sänka de så kallade fyskraven, en trosviss myndighetschef motiverar detta med att brandskyddet måste ”spegla samhället”. Vilket påminner om hur en rektor för Polishögskolan reflekterade över att polisutbildningen borde vara öppen också för rullstolsburna, de hinder som fanns skulle nog kunna undanröjas. Ett exempel på myndigheten i rollen som curlingförälder, man vill sopa bort alla hinder, alla skall ha tillträde till allt.

Jag tycker definitivt att man ska uppmuntra personer med olika ursprung, olika kön, olika sexualitet och t o m olika handikapp att söka sig till dessa myndigheter. Men de fysiska krav som ställs på specifik personal kan man ju inte ge avkall på. En rökdykare måste orka bära ut en lealös människokropp. En polis som är med i insatsstyrkan måste kunna springa. Att vissa människor sorteras bort p g a fysiska krav kan ju aldrig ses som diskriminering – då fysisk förmåga är en kärnkompetens i dessa fall.

Avslutningsvis skriver Samuelsson följande:

Om ett bra samhälle är ett samhälle där alla bokstavligt är representerade är utgångspunkten att jag inte riktigt kan lita på att någon av annat kön, sexuell läggning eller annat etniskt ursprung kan företräda mig.

Detta är en mycket viktig insikt. Alla grupper kommer aldrig att kunna vara perfekt representerade i alla situationer. I många arbetsgrupper finns helt enkelt inte nog många individer för att alla grupper i samhället ska känna sig till fullo representerade. Kampen för perfekt representativitet är omöjlig att vinna, och leder dessutom oundvikligen till att människor tvingas in i yrken och uppdrag som de kanske inte vill ha eller ens är lämpade för.

Det är hög tid för kvoteringsivrarna att ge upp sin Don Quijote-liknande kamp mot väderkvarnarna.

Uppdatering: Även Pär Ström bloggar om detta idag.

 

4 kommentarer på “Äntligen något läsvärt om kvotering”

  1. [...] Även Pelle Billing bloggar om denna sak, här. [...]

  2. Elin skriver:

    Oj va bra! ;D Jag som har änkt börja studera Polis men varit smått tveksam. Men nu hör jag att det är fritt fram! ;D

  3. Joråsatt skriver:

    ”Det kanske störst problemet med kvotering, är att det riskerar leda till en urvattning av de krav vi ställer på räddningspersonal och poliser”

    Jo, och känslan av att kraven har sänkts gör förmodligen tyvärr att de allra bästa söker sig annorstädes, och sedan rullar det på i en nedåtgående spiral.

  4. Peter Kadergran skriver:

    Inget talar för att kvoteringar skulle ge några som helst utvecklingsprocesser i positiv riktning (läs reell jämställdhet). Förmodlingen spelar det ingen som helst roll om man exempelvis kvoterar in 60% män inom barnomsorgen. Män har ”sitt” sätt att se på barnomsorg, kvinnor har sitt vilket också är det som gäller och har så gjort sedan lång historisk tid tillbaka. ”Makten” ger kvinnorna denna oifrågasagda makt över inte bara barns fostran utan även den samhälleliga fostran av barn. Även vid ett 70% män/kvinnor 30% kvinnor/män i en verksamhet ELLER bolagsstyrelse påverkar inte rådande kultur eller makten.

    Förmodligen är en total bojkott av rådande maktsystem EN väg mot jämställdhet, vilket inte ett akademiskt och interlektuellt ”könskrig” säkerligen INTE gör. Det kön som tilldelats makt inom respektive tradition sitter orubbligt så länge inte själva maktstrukturer och makten i sig attackeras. Vill vi det? Vill vi ha jämställdhet eller makten över våra egna liv?

Google