Angående kommentarer

16 augusti 2009, av Pelle Billing

Bloggen växer så det knakar just nu, och det har medfört lite turbulens i kommentar-sektionen. Jag är för en så fri debatt som möjligt, där det är högt i tak och där även de som är mina meningsmotståndare får komma till tals. Dock så är inte bloggen helt utan gränser, så om du vill kommentera på bloggen så bör du hålla med om följande:

  • Jag kritiserar ofta feminismen (framför allt statsfeminismen/radikalfeminismen). Däremot är inte detta en blogg för kvinnohat, så om det är det du vill sprida så vänligen hitta ett annat forum. Manliga och kvinnliga läsare är lika välkomna här.
  • Det finns flera bögar som läser denna blogg, vilket är något jag uppskattar. Jag är övertygad om att straighta män och bögar har en hel del gemensamt när det kommer till jämställdhetsfrågor. Således, om du vill sprida hat mot bögar, så vänligen hitta ett annat forum.

Dina åsikter är välkomna! Även de åsikter som är kontroversiella och politiskt inkorrekta. Låt oss bara upprätthålla ett minimum av respekt för varandra så blir diskussionerna djupare och mer intressanta.

 

34 kommentarer på “Angående kommentarer”

  1. Fredrik S skriver:

    Mycket väl skrivet Pelle. Kvinnohatare är lika illa som radikalfeminister.

  2. Liberal skriver:

    Kvinnohat.
    Böghat.
    Manshat?

    Du tar har upp det för de allra flesta självklara; att torgförandet av kvinnohat och böghat inte är speciellt önskvärt på din blogg.

    Men du tar inte upp det som borde vara likaledes självklart inte bara på din blogg. (Naturligtvis bortsett från för minoritetsextremisterna; genusriktiga feminister dvs. institutionaliserade manshatare).

    Frågan blir således: Är torgförandet av manshat riktat mot *vita heterosexuella män* önskvärt på din blogg?

  3. Hampus skriver:

    Pelle,

    jag undrar om du skulle hålla med mig om att det finns ett väldigt stort, uppdämt behov hos en del av oss yngre män, som växt upp och tvingats huka oss under vad jag inte tvekar att benämna som manshatisk propaganda, under decennier, att få uttrycka vår besvikelse och önskan om upprättelse så vi kan förlåta och gå vidare?

    Vår hårt ifrågasatta identitet blir naturligtvis ytterst känslig, en inflammerad punkt som du, i din upplysande mission, givetvis kommer att trigga. Och då, även din insikt till trots med all din mansvälvilja, när du själv ibland råkar fastna i mönstret att låta förklemande verbaliseringar om vår manlighet gå förbi, är det inte förståeligt att vi blir ledsna och mycket arga?

    Inte mot dig förstås, men bara t ex ditt senaste inlägg om Bob Hansson, där slutklämmen innehöll en smärtsamt outforskad del med ”fantasimördande manlighet” – är det inte dags att befria män från ansvaret enkom till könsförtryck? Har inte kvinnor sin del i detta med sina förväntingar och sin manssyn? När ska vi börja ställa krav på kvinnan, tydligt uttryckta och oförsonliga krav på samma villkor män lärt sig att respektera kvinnan? Varför är fantasimordet manligt?

    Men vad jag vill komma till, är frågan: har du några tips på hur vi män skall göra för att återfå tron på kvinnan, hur skall vi pysa ut vår ilska över att ha hetsats under hela vår uppväxt? Var ska vi finna erkännande? Vi som inte kan, som du kan? Att hänvisa oss till ett ”kvinnohatarforum” känns för extremt för mig, och jag tror för de flesta overbala sårade unga män, men nånstans önskar jag få gråta, skrika och bete mig ”omanligt” hjälplös inför mina sår.

  4. Paddan skriver:

    Fria spekulationer här… men någonstans borde vi män fråga oss varför vi bryr oss så mycket om vad tjejer/kvinnor tycker om oss. Det är uppenbart att kvinnorna har en enorm påverkan på hur vi beter oss (inte bara på heteromän!). Men varför behöver vi bry oss om det? Visst kan jag känna att jag vill ”pysa ut min ilska” då och då. Men jag tror att en djupare del av mig egentligen vill säga att jag borde ta eget ansvar för mitt liv och inte rikta fokus mot alla som jag tycker har trampat på mig. Jag vill kunna leva ut alla mina innersta känslor. Känna mig oövervinnlig och stark, när det känns lämpligt, men känslosam och sorgfylld när det känns lämpligt.

    På så vis blir mitt sätt att ställa krav på kvinnor (om man nu kan kalla det för att ställa krav) att jag försöker utveckla mig själv, stå för mina åsikter och tro fullt och fast på att det jag gör är gynnsamt för alla. De kvinnor som inte accepterar eller köper det jag gör och säger.. fine, argumentera med mig så kollar vi på saken. De som är med mig, great.

    ”har du några tips på hur vi män skall göra för att återfå tron på kvinnan, hur skall vi pysa ut vår ilska över att ha hetsats under hela vår uppväxt? Var ska vi finna erkännande?”

    Jag tror vi måste inse att detta är en lång process. Många kvinnor är jag nog övertygad om att de skulle lyssna om vi pratade med dem. Vi skulle få stöd. Men ett stort problem är att en hel del kvinnor verkar ha en inbyggd ”ja men det är ju för fan mycket värre att vara kvinna” attityd vilket gör att de till sist blockerar mannens perspektiv och ikläder sig offerrollen.

    Kanske behöver vi alla terapi? Eller hålla varandras händer och sjunga”we shall overcome”? :-P Anyways, är sugen på att höra fler åsikter här. Viktigt att prata om tycker jag.

  5. Hampus skriver:

    Hej igen Paddan, tack för ditt svar och i väntan på Pelle:

    ”…varför vi bryr oss så mycket om vad tjejer/kvinnor tycker om oss…?”

    Men det är just där jag fastnar, för inte ska jag väl sluta lyssna? Jag har flera ggr upplevt förvåning åt kvinnors upplevelser och min förståelse skulle inte kunna utvecklas om jag intog en icke-lyssnande attityd. Dock förstår jag mer än väl vad du mena med att vi ska låta våra manshjärtan bulta ut i full blom, men det innebär även oavsiktligen att andra hamnar efter. Jag vill tro vi kan utveckla både och.

    Väl mött, Paddan

  6. Access skriver:

    Hampus, läs ”Urkällan” av Ayn Rand. Finns att beställa på bokus.se.
    Den handlar bl a om vikten av att individen vågar stå för sig själv, sin egen uppfattning och sin egen lust. Att inte kompromissa bort sig själv. Utan att för den skull negligera eller arbeta mot andra människors viljor och behov.

    Att leva sitt liv ängsligt och hela tiden rätta sig efter vad man tror andra tycker och vill leder bara till att alla går omkring och förtrycker sig själva. Det är när vi som individer vågar leva utan att ständigt spegla sig i andra som vi också respektfullt kan börja interagera som de individer vi är.

    Med andra ord; Lyssna absolut på människor i din omgivning. Men låt inte deras uppfattning om dig (eller ännu värre – det du tror är deras uppfattning!) styra hur du själv formar din personlighet och ditt liv. Du, de och alla vi andra måste lära oss hantera våra olikheter utan rädsla eller aggression. Respektfullt men inte självförtryckande.

  7. Hampus skriver:

    Hej access,

    tack så mycket för ditt svar med en utväg. Jag har nu beställt boken och jag ska läsa den. Jag hoppas innerligt den ska ge mig svar, fast jag vågar inte hoppas… jag är inte helt obildad vid det här laget. Men din omtanke att tipsa mig om vägar ut värmer mig ohyggligt. Tack.

    Jag vill dock, utan att ännu läst boken, trotsa vidare, eftersom jag tror att flertalet män inte är benägna att läsa böcker och att deras känslor ändå måste tas hänsyn till. Hey, själv vågar jag inte hoppas på att boken skall lösa min förtvivlade knut. Dessa unga mäns känslor måste ändå tas på allvar.

    Men jag skall läsa boken när jag får den.

    Tack Access. Ditt svar värmde.

  8. Urban skriver:

    Gillar också Ayn Rand och det är väl det bästa man kan läsa om man inte vill sitta i någon stickig offerkofta och snyfta. Fö. så är det precis detta eviga svassande och göra-kvinnor-till-lags som (delvis) har skapat dagens situation. Jag tror att alla män har skuld till det, även vi bögar. Jag anser att mäns altruism gör att vi blir såna lätta offer i vissa sammanang (nu talar jag inte om att starta företag) och det är tragiskt att se.

    Ayn Rand pekar ut altruismen som individens värsta fiende; så länge män låter sig hunsas i vårdnadstvister, få sina bolag sönderkvoterade, sina förhudar avskurna osv., osv. kommer ingen förändring att ske. Den dag som män bara slutar och vägrar leverera, dvs. sätter stopp, då kan jämställdheten och respekten för individen återta sin utveckling.

    Dagens situation är åt helvete, men det verkar som att fler och fler män börjar reagera så det blir ju bra även om det kommer att ta ett tag :-)

  9. Hampus skriver:

    Utan att ännu fått hem boken, så är det en sak jag inte kan förstå hur Rand skulle få ihop: om missnöje finns, t ex avseende avsnittade förhudar som Urban nämner, då är väl konflikt oundviklig? Och då, är det verkligen läge att mana till stillsamhet? Vid någon gräns passerar man väl ändå rimligen det oförlåtliga? Eller hur?

    Men jag ska ändå ge boken en chans.

  10. Urban skriver:

    Som jag upplever Ayn Rand så gick hela hennes filosofi ut på att ta avstånd ifrån altruism och självuppoffring. Utgår man ifrån ett sånt perspektiv – som faktiskt delar av feminismen gör – så blir det väldigt enkelt att ta ställning mot feministiska utspel som sker på mäns bekostnad eller religiösa riter som sker på små gossars bekostnad. Det är en rätt enkel matematik som alltför få praktiserar. Än så länge. I mångt och mycket är hennes förhållningssätt klassiskt liberalt, dvs. du är fri att skapa ditt eget liv och din egen lycka men inte på bekostnad av någon annan. Här går modern mainstream feminism totalt vilse anser jag när den hela tiden kräver att män ska uppoffra sig, män ska servera både det ena och det andra för att ”frigöra” kvinnor. Jag älskar och respekterar frigjorda kvinnor – Ayn Rand är ett ypperligt exempel – som inte förväntar sig att någon annan ska betala notan eller erbjuda en styrelsepost. Det är därför Ayn Rand är nyttig läsning om man vill frigöra sig från en massa destruktivt tankegods som finns i vår kultur.

  11. Hampus skriver:

    Tjena Urban, tack för svaret,

    en sak som jag inte hänger med på i resonemanget fortfarande är t ex hur en tvångsomskuren ung grabb skulle kunna uttrycka sitt missnöje utan att bli stämplad som offerkofta av omgivningen?

    Vad gäller liberlasimen du förklarar, anar jag en hel del komplikationer, men helt klart ska jag avstå från kommentarer innan jag läst boken, men det du beskriver gör boken mer intressant ytterligare.

  12. Urban skriver:

    Jag har inte sagt att en liten pojke har någon offerkofta på sig, däremot så görs han till ett offer när hans könsorgan stympas anser jag. Han har ingen egen röst eller rätt att sätta gränser krings sin kroppsliga autonomi, det är därför sedvänjan är förkastlig.

    Offerkofta är mer ett putslustigt uttryck som används idag i debatten. Jag kan förstå att man vill ta på sig en offerkofta och snyfta lite, men jag anser inte att det leder utvecklingen framåt. Dagens feminsiter sitter ju nästan samtliga i sina offerkoftor och tycker synd om sig själva, det är hemskt. Det är också ett lömskt sätt att ge andra (läs män) dåligt samvete för att driva igenom sin agenda.

  13. Hampus skriver:

    Urban,

    jag menade inte o låta anklagande att du skulle framställa små pojkar som offerkoftor, och jag erkänner din distinktion mellan snyftande offer och ett hjälplöst tvingat offer som giltigt. Men dels är distinktionen hårfin rent intellektuellt och över horisonten för de flesta misstänker jag och dels kommer då pojkens gensvar till syvende och sist ändå bero på omgivnngens syn på killen och inte hans egen syn på sig själv som individ? Och det jag då undrar, var kommer individens egen makt i bilden, i det sociala sammanhanget? För jag kan inte tro att den eftergivenhet som du beskriver hos män, vilken jag delar, sprunget ur individuell oförmåga, utan snarare ur det faktum att vi alla är delar av ett socialt sammanhang, obönhörligen.

  14. Kristina skriver:

    En eloge till Pelle för att du håller så högt i tak. Det är ingen lätt uppgift att sätta gränser och vara välkomnande samtidigt.

    Har respekt för Hampus upplevelse (men jag för står förstår kanske inte som tjej). ”Är det inte dags att befria män från ansvaret enkom till könsförtryck? Har inte kvinnor sin del i detta med sina förväntingar och sin manssyn? När ska vi börja ställa krav på kvinnan, tydligt uttryckta och oförsonliga krav på samma villkor män lärt sig att respektera kvinnan?”
    Här har du en poäng! Synen på män påverkar kvinnor och vi bör ta en del ansvar, att faktiskt premiera de goda männen så att säga. En annan tanke:
    Kanske att svära i kyrkan här men rätt använt finns det en poäng i att tala om strukturer. Då kan vi tala om orättvisor som drabbar män respektive kvinnor utan att peka ut varandra lika tydligt. För både män och kvinnor upprätthåller (eller förändrar?!) männens respektive kvinnornas roller.

    Min alldeles egna tolkning av dagsläget är att de som missgynnas är de snälla männen och de snälla kvinnorna. Det talas om att ”stå på dig annars gör någon annan det”. Det är lite för mycket djungelns lag och egoism som råder.

  15. Hampus skriver:

    Hej Kristina,

    tycker det är roligt att du har kastat dig in i den här tråden. Där finns mycket i ditt inlägg som jag skulle vilja dissekera noggrannt, men jag väljer att bara komma med en huvudsaklig fundering.

    I ditt inlägg framgår en anda om att kvinnor och män på lika villkor har att möta en jämställd framtid på en väg kantad av svårigehter. Jag vill kraftfullt deklarera min avvikande åsikt, då kvinnor har ett massivt ekonomiskt, politiskt och massmedialt stöd, medan män helt saknar alla tre delar ännu och tvärtom smutskastats i den offentliga debatten. Så nej, jag går inte med på att vi befinner oss på samma ruta i jämställdhetsspelet.

    Annars kram för din närvaro här, ja, som tjej.

    Hampus

  16. Kristina skriver:

    @ Hampus
    Jo, jag inser att vi har olika ståndpunkt och jag vill inte få det att verka som något annat. Däremot blev jag engagerad av det du skrev, kanske för att jag som person själv är lite för snäll ibland…

    Jag vidhåller att svårigheter i att tackla en föränderlig könsroll har vi båda. Bilden/utrymme i media är dock delvis en annan. Det är kanske svårare för män att diskutera frågorna om det eventuellt kan ses som omanligt/motarbetas?
    Jag hoppas att olika perspektiv berikar debatten helt enkelt!

  17. Pelle Billing skriver:

    @Hampus
    ”Men vad jag vill komma till, är frågan: har du några tips på hur vi män skall göra för att återfå tron på kvinnan, hur skall vi pysa ut vår ilska över att ha hetsats under hela vår uppväxt? Var ska vi finna erkännande? Vi som inte kan, som du kan?”

    Jag tror att många unga män i dagens Sverige är förvirrade, och har svårt att ta ut någon riktning i livet, p g a de motstridiga budskapen man fått under uppväxten. Dels har vi fått höra att vi ska vara mindre macho, mindre manlig, mer mjuka, snällare, osv. Men samtidigt har vi fått veta att vi ska rätta oss efter den gamla manliga könsrollen när det gäller, dvs att vara tysta, starka, arbetande, framgångsrika, osv.

    Men ingenstans har vi fått lära oss att lyssna på oss själva, att vara stolta över oss själva, och att våga ta ut en riktning i livet som känns rätt för oss – och sedan jobba målmedvetet mot det vi vill.

    Jag har ingen patentlösning Hampus, ingen lösning som funkar över en natt. Förmodligen är det bra att kombinera många olika saker:
    - läs min blogg och andras bloggar för att bli avprogrammerad från radikalfeminismen
    - läs böcker som stödjer din utveckling (du har fått ett förslag här i kommentarerna)
    - gå i terapi?! (med rätt terapeut kan det vara kanon)
    - försök hitta manliga kompisar som också är intresserade av manlig identitet så att ni kan stödja varandra i detta

    Jag vet att det finns ett uppdämt behov bland männen ute i Sverige. Samtidigt har jag hört att det är svårt att anordna ”manskurser” och retreat för män. Troligen beror detta på att de flesta männen har inte ens nått så långt att de inser att det behövs en förändring. Jag kan själv tänka mig att ordna/undervisa på sådana evenemang i framtiden, men först måste marknaden finnas där.

  18. Paddan skriver:

    Ayn Rand är ju bara så h-lvetes tråkig att läsa. Inget djup i karaktärerna och det känns som att titta på målarfärg som torkar… :-)

    Aaaanyways.. tycker Pelle satte fingret på exakt det viktigaste

    ”Men ingenstans har vi fått lära oss att lyssna på oss själva, att vara stolta över oss själva, och att våga ta ut en riktning i livet som känns rätt för oss – och sedan jobba målmedvetet mot det vi vill.”

    Det måste nog bara det överordnade målet och som vi aldrig får glömma eller tappa ur sikte. Då blir allt det andra vi gör nog också konstruktivt och balanserat.

  19. hampus skriver:

    ”…p g a de motstridiga budskapen man fått under uppväxten.”

    Nej. Enkelt så. Nej. Inte motstridiga. Ensidiga. Inget annat.

  20. hampus skriver:

    Kristina, om du argumenterar för att vara snäll, ber jag dig att hålla tyst för att inte förnedra mig. Då är jag inte intresserad. Kan du förstå detta?

  21. Kristina skriver:

    @ Hampus
    Oj, det är svårt få fram meningen i inlägg ibland:) Hoppas vi kan förstå varandra.

    Med att ta upp snällhet menar jag att den kan vara problematisk! De som har störst fördelar idag är de som tar för sig, lite på andras bekostnad ibland, detta är också delvis självupplevt. Att vara snäll är väl bra, men man får se upp så att andra inte utnyttjar snällhet.

    Jag håller med om det Paddan så klokt säger:
    ”Men jag tror att en djupare del av mig egentligen vill säga att jag borde ta eget ansvar för mitt liv och inte rikta fokus mot alla som jag tycker har trampat på mig. Jag vill kunna leva ut alla mina innersta känslor. Känna mig oövervinnlig och stark, när det känns lämpligt, men känslosam och sorgfylld när det känns lämpligt.”

    Vad är då vägen dit? Ett tips är böckerna av Mia Törnblom om självkänsla. Hon liksom andra källor här i tråden om att bekräfta sig själv även om att bli mer oberoende av vad andra tycker och tänker.

    Hoppas att det går bra för dig, det viktigaste målet är ju att du skall må bra!
    Lycka till med de kloka förslagen här ovan i tråden.

  22. hampus skriver:

    Hej Kristina,

    tack för ditt svar. Jag gillade det.

    Tyvärr lovar råden inte någon möjlig lösning på konflikten mellan att ta ansvar och att dissa alla andra som inte håller med. Tills vidare får jag väl acceptera diskrepansen, men det hade känts bättre om jag hade sett folk förstå skillnaden. Min självkänsla är det inget fel på, för:

    är det omöjligt att tänka sig ett läge där en stark individ uttrycker plåga, intre pga av svaghet, utan pga rättfärdig vanmakt? Om ni tänker efter, så ser ni jag har rätt.

    Men kanske är detta bara ännu ett symptom på att det kvinnliga håller på att raderas ut ur samhället? Jag fasar för tanken. Vi män är stora resurser för samhället, men kvinnors bidrag är villkorade för vår framtid. Tycker det är synd det verkar som om kvinnans existens redan reducerats till ett sex-pack ägg på två ben, om jag ska uttrycka mig grovt. Men, men…. jag skiter snart i det här.

  23. hampus skriver:

    Och ja, ja, då får ni väl upptäcka ett samhälles tillkortakommande med raderad kvinnlighet.

    Kunde jag tyvärr inte låta bli att tillägga bittert. På förhand, förlåt mig.

  24. Paddan skriver:

    ”är det omöjligt att tänka sig ett läge där en stark individ uttrycker plåga, intre pga av svaghet, utan pga rättfärdig vanmakt? Om ni tänker efter, så ser ni jag har rätt.”

    Vad har du på hjärtat Hampus? Vad tror du är vägen framåt? Att känna sig plågad och uppleva en rättfärdig vanmakt låter onekligen hemskt. Jag kan sannolikt inte hjälpa dig, men mina tankar går hela tiden till att jobba med sig själv (städa eget hus först) för att slappna av lite grand. Så att plågan minskas. Då kan man dessutom jobba mer konstruktivt och orka kämpa på mer långsiktigt.

  25. hampus skriver:

    Hej Paddan,

    det är bara det att redan i början av nittiotalet sökte sig mina klasskamrater till mig; när jag nån gång va sjuk (host o harkel, skolkade från samhällsundervisningen) och uttryckte besvikelse över mitt frånvarande stöd.

    Idag, när äntligen ett fåtal debatter börjat blomma, omskärelsen av unga män och lite mera knoppande, mansfrigörelse a la PB o Pär Ström, finns där fortfarande steg kvar i framtiden att ta.

    Jag vet att detta ligger i framtiden och jag vill absolut inte beröva alla mäns rätt till upprättelse genom att föregripa en debatt om nya problemområden som kommer att uppstå, men det jag idag ser är att om mansfrigöreslen tillåts blomma ut, som storligen behövs, måste vi män vaksamt inte glömma de kvinnor som förtryckts av feminismen.

    Detta låter paradoxalt, jag vet, men min syn är att den akademiskt rotade feminismen storligen försvårat gräsrotskvinnornas situation där de idag inte bara förväntas uppfylla sina barnafördande och barnafostrande plikter, utan även nästintill hetsas att både starta egna framgångsrika företag, vara vinstdrivande chefer och släpa tunga pallar, somytterligare knäcker deras axlar och ryggar. En banal uppgift till synes för alla oinvigda, men jag kan vittna om hur tungt det är och vilket konfliktsskapande område denna tillsynes enkla arbetsuppgift blir i oss gräsrotsmänniskors arbetsvardag. Kvinnorna i sin desperation att försvara sitt levebröd tvingas till att söka stöd i de enda feministiska verbaliserade argument om t ex toastädning, medan män, där pallstaplingen bara även förblir en sanslöst tung uppgift, känner sig attackerade och känslomässigt reagerar med att ställa orimliga motkrav (lyckligtvis tar vi killar fortfarande ansvaret, för på kollegial nivå kvarstår omtanken om medmänniskan, hatisk femiminism till trots), men arbetssituationen skulle kunna förbättras.

    Vidare, det jag outvecklat antytt om kvinnans stora värde, hamnar ju helt i skymundan, eftersom likställig feminism inte tillåter utrymme för riklig skörd av allt det fantastiska jag ser mina kvinnliga kollegor bidra med.

    Så dessa kvinnor går i ständig förtvivlan, med stödbandage om armarna av kassaskador utan stöd från feminister eller från svultna förtalade unga män, lika hetsade i arbetslivet.

    I min egen arbetsituation hade jag som lösning t ex gärna sett tydligt stöd hos mina rbetsgivare med instruktioner, att som man stödja mina kvinnliga kollegor i sina tunga arbetsuppgifter, men i dagsläget är vårt gentlemannamässiga bettende något vi utövar på egna initiativ och på bekostnad av våra egna arbetsuppgifter.

    Men tyvärr är detta en alltför komplex situation att kunna hanteras av vår svenska så konfliktsskygga och därmed missunsamma demokratiska debatt, ett debattklimat som annars så törstande eftersöks av oss maktlösa.

    I dagarna syns dock en grynings första strålar med aftonbladets kulturartikel som orsakat sådant rabalder. Detta, mina vänner, är äkta demokratisk debatt, NB UTAN ATT TA STÄLLNING.

    För vi måste släppa förväntan att vårt demokratiska samtal skulle vara allt annat än smärtfri: se bara historiskt hur förtryckt utveckling tidigare alltid varit blodig….

    Värdet av AB.s inlägg tolkas gärna mot bakgrund av mig som tidningens störste hatkritiker, där jag nu med motvillig beundran ivrigt väntar på utvecklingen. Missförstå mig mig inte, jag tar avstånd från tidningens ryggradslösa snyft att söka stöd hos svenska regeringen, men ett STORT fält har öppnats och med storögd, förvånad, motvilja, tvingas jag beundra aftonbladet. (Även om de har en hel del historia att ta itu med iform av manshatisk propaganda).

    Vi måste våga utforska det som är allra känsligast i våra hjärtan och vi måste göra det tillsammans och vi måste bygga upp våra förtroenden för varandra som medmänniskor att vi kan våga blotta oss för varandra och mötas i vad som sårar oss, till en början, mest.

    Vad tycker du, Paddan?

  26. hampus skriver:

    PB: ”Jag vet att det finns ett uppdämt behov bland männen ute i Sverige. Samtidigt har jag hört att det är svårt att anordna “manskurser” och retreat för män. Troligen beror detta på att de flesta männen har inte ens nått så långt att de inser att det behövs en förändring. Jag kan själv tänka mig att ordna/undervisa på sådana evenemang i framtiden, men först måste marknaden finnas där.”

    Ja, jag vet att flertal ”manskurser” fallerat hittills och dels pga av mansrollens kvävandeförtryck (svårförståeligt för kvinnor, som jag vet skulle förvånas av okets tyngd) men även av din ”male disposability” teori, där unga grabbars enda utväg är att karva sin egen framtid själva var för sig förtrycket till trots.

    Där har vi vuxna män ett stort ansvar att ta hand om småkillarna, både sätta gränser, men mera att stärka en hälsosam katighet att ta för sig.

    Till en början får vi väl nöja oss med att som individer i våra vardagsmöten finna stöd för småkisarna, där jag med intresse kunnat bekräfta bl a just turkiska mäns förmåga att engagera unga svenska killar. Turkmäns s k homosocialitet (förnedrande verbalbestämda för heterokillen, utan att jag som bög själv vill vara homofob) erkänts och faktiskt upplysts om av feministisk bloggosfär, där jag ser min turkchef vara toppfavvis att handla av för svenksa tonårsgrabbar. Han skämtar driver och utmanar killarna, som grinande mottar uppmärksamheten med en tårfyllande törst…

    Så, vuxna män, ta hand om snorungarna! :)

  27. hampus skriver:

    Till mitt tidigare inlägg:

    hampus säger:
    22 augusti 2009 kl 21:42

    Vill jag förtydliga att omtanken om kvinnan är först andra steget, medan jag ser oroväckande moln på himlen för det villkorade första steget att rekrytera männen med rapporter om att ”jämställdhet” skulle vara ute eller ”nu måste vi gå in i en ny tid#”.

    Även kommersiella krafter, som annars brukar ligga efter, är redan igång med att rikta sig mot män…

    Så riskerar vi inte att lämna en oavslutad debatt? Det anser jag i a f…

  28. Pelle Billing skriver:

    Jag hänger inte helt med i det du säger Hampus. Vilken debatt riskerar vi lämna oavslutad?

  29. Paddan skriver:

    @Hampus

    Tycker du har bra tankar kring kvinnornas situation. ”Gräsrotskvinnan” har baske mig inte gynnats något vidare av feminismen. Det är ett komplext problem det här. Manrörelser som behöver få fart, en feminism som behöver utvecklas och förkasta gamla idéer, samt en gemensam rörelse där män och kvinnor möts. Samtidigt har vi de kapitalistiska krafterna som stöper och formar oss. Det behövs krut och energi på många områden och om vi tänker på hur många som är beredda att engagera sig och tillföra något konstruktivt (inte bara feminist bashing) så ser läger onekligen trist ut.

    Det lilla hopp vi har är den utvecklingstendens vi nu ser. Hjulen må snurra olidligt långsamt, men de snurrar dock.

    Om vi ska gapa över för mycket och bara se de negativa tendenserna (som ju är uppenbara och kan slå ner en man, eller en kvinna, i kängorna) så känns det mesta värdelöst. Nej vi ska ta den glimma av hopp och ljusning som vi nu ser för första gången på flera år och göra vad vi kan.

    Så Hampus, ta ett djupt andetag och andas! :-)

  30. Kristina skriver:

    Hej Paddan!
    ”Det är ett komplext problem det här. Manrörelser som behöver få fart, en feminism som behöver utvecklas och förkasta gamla idéer, samt en gemensam rörelse där män och kvinnor möts. Samtidigt har vi de kapitalistiska krafterna som stöper och formar oss. Det behövs krut och energi på många områden och om vi tänker på hur många som är beredda att engagera sig och tillföra något konstruktivt (inte bara feminist bashing) så ser läger onekligen trist ut.”

    Helt klart, rörelser som du beskriver skulle behöva utvecklas. Kul, jag delar din tolkning av nuläget. Visst blir man trött ibland när man ser de negativa tendenser, som att extemister tar all plats i debatterna. Men ser också en strimma av hopp om ett konstruktivare samhällssamtal…

  31. hampus skriver:

    Pelle,

    nå, Kristinas och paddans välvilja är klar för mig, trots att jag hakar upp mig enormt på formuleringen ”konstruktiv debatt”.

    Uttrycket är ett önskemål att linda in sanningen i ett socialt acceptabelt presentpapper. Visserligen och säkerligen mera värdigt, begåvat och ja, absolut ett sätt att debattera ämnet som jag aspirerar till i framtiden, men vad om en grupp människors kränkningar övergått gränsen för att låta dessa människor yttra sig med annat än skrin? Då blundar man för sakförhållandet att här finns människor som sårats till denna grad och ansvar för detta blir inte aktuellt att ta.

    Visst, en konstruktiv debatt är något man så småningom lyckas bygga, men hur stort är steget dit? Kan alla män ta det steget? (Jag har inte lyckats) Om inte, slipper kvinnorna ta sitt steg och i framtiden kommer vi se en neo-feminism i vad man kommer kalla ”den manliga anti-feminismens spår”.

    Det är denna utveckling jag inte ser tydligt avstyras i det offentliga Sverige, förståeligt till en del beroende på ansvariga (media och politiker främst, även jurister (nej inte företag, Paddan, kapitalismen är en spegel av konsumenterna) har svårigheter att hantera vad de nu får i fatet; en pojkförhud bredvid intensivsatsningar på ”unga flickor som mår dåligt”.

    Jag anser att en mansrörelse, precis som kvinnorörelsen, kan bestå av flera grupperingar, radikalmaskulinismen antagligen snart födas, och snabbt och starkt, kanske just för att opinionskänsliga företag investerar stort nu.

    En högkvalitativ blogg som din kan säkert rida ut alla stormar, men vem tar ansvar för massopinionen idag? Inte för att vi kreti och pleti skulle vara dumma, det är ett förlegat 1700-tals synsätt, men helt enkelt pga den mänskliga vardagne som inte tillåter en människa tid nog att fördjupa sig i varje ämne.

    I slutändan är det här en kris för demokratin, där jag till sist vill se demokratin ankras djupare hos oss, feminismen intressant bara därför den postnazistiskt ändå lyckats korrumpera hela, högutvecklade samhällen.

    I det avseendet är IT-samhället en demokratisk revolution, den mogna frukten bloggosfären. Och jag anser mig få stöd för mina misstankar om det etablerade samhällets oförmåga att med ryggrad ta tag i sina övertramp, när deras debatter alltid försöker luta åt bloggosfärens otillförlitlighet (där oroas jag dock inte av att gemene man skulle låta sig luras en sekund, hehe). Men det bevisar bara deras brist på kompetens.

    Men de krav jag då ställer på ett demokratiskt genomfört samhällsbygge, ter sig än mera omöjligt när flodens panta rei alltmera breddas. Men innan jag tar steget att utforska alternativ till demokrati, anser jag styrelseskicket ändå vara värt en kamp, i a f till näst sista andetaget.

  32. hampus skriver:

    Ett praktiskt exempel:

    På Genusmagazinets hemsida länkar Magnus till DOs uppdrag av regeringen att kartlägga känslan av att vara diskriminerad hos folket till 2010.

    Man skulle kunna tolka det som ett försök (av flera doldisar från den borgerliga regeringen) att hantera sossarnas könshysteri och trevaren är uppskattad, men redan nu omöjlig att ge en rättvis bild av hur män känner sig. För vilka möjligheter har män haft att identifiera sig med eldfängda maskulinister till debattörer i svensk media över manliga missförhållanden? För när hundars kroppsliga integirtiet åtnjuter större skydd än mäns och pojkars sen tjugo år, då är samhället riktigt skevt.

    Vad jag skulle vilja definiera som konstruktiv debatt vore istället extrempolariseringar som en modern teater i infosamhället spelas upp varje dag i media. Dä’r jag istället sniffar en konfliktsskygghet när man försöker sansa till en konstruktiv debatt annars. Märk väl, jag förstår dina omsorger om t ex din blogg etc till fuollo, men i slutändan måste ett demokratiskt samhälle vara så tryggt att även de mest extrema åsikterna t o m mer än gärna bereds extra uttrymme, just för att vi litar på det bildade folket.

  33. hampus skriver:

    Jag glömde en liten parantes:

    Om nu Dos enkät även tillåter män kryssa för alternativ där mansmisförhållanden tas upp, är min prognos att som hälsoupplevelseundersökninger, kommer man finna män långt mera stoiska och känna sig mindre diskriminerade, precis som de känner sig friskare på äldre dar, fast de inte är det. Eller hur?

  34. hampus skriver:

    Vore kul o se frågan:

    ”Känner du dig som man diskriminerad för att vi inte erkäner dig dina grundläggande mänskliga rättigheter? Ange med ett kryss på skalan från ett til fem”

    Liksom haha, aldrig jag kommer svara på formulären. Jag motarbetar samhället i varje instans jag kan. Punkt. (Ja, jag vet att mitt svar skulle vara ”värdefullt”, men det ni glömmer är min brist på tillit.)

Google