Gamla och nya normer

31 augusti 2009, av Pelle Billing

Häromdagen hittade jag en artikel i BLT (Bleking läns tidning), som fångade min blick. Det mesta som står i artikeln håller jag inte med om, men den närmar sig ändå en sanning som nästan alltid glöms bort, men som jag anser vara central i debatten om jämställdhet.

När vi debatterar jämställdhet, så verkar det vara ett obestritt axiom att vi ska utgå ifrån de stela könsroller och normer som gällde för 50 år sedan. Utgångspunkten verkar vara att man ska utgå från gamla normer, och sedan komma med förslag på hur de kan ändras. Men man glömmer då totalt bort allt som skett de senaste decennierna, vilket lett till en kraftig förändring av de åsikter som samhället har kring könsroller, feminism och jämställdhet.

Själv är jag uppvuxen med feminismen; den har alltid funnits. Jag har inte fått lära mig att jag ska ta för mig som man, jag har fått lära mig att män tar för sig för mycket (på arbetsmarknaden, osv) och att män gör detta på kvinnors bekostnad. Jag har inte fått lära mig att en man ska var stolt över att försörja sin familj; jag har fått lära mig att en man är en skitstövel om han inte gör halva hushållsarbetet och tar ut halva föräldraledighet (och helst fortfarande klarar av att försörja sin familj…). Jag har inte fått lära mig att män ska respekteras utifrån sitt kön; jag har fått lära mig att män är gubbslem och en gubbmaffia som som gynnar varandra på kvinnors bekostnad.

Jag har mest av allt fått lära mig att män har ingen röst i samhällsdebatten när det gäller jämställdhet, utan det är kvinnor som genom feminismen har ett total tolkningsföreträde.

Således är det förlegat att tala om ”normerna i samhället” när man pratar om könsfrågor. Vilka normer är det som menas? Numera krävs det en specifikation kring om man menar de konventionella, traditionella normerna från förr kring könsfrågor – eller om man menar de nya normer som en stark feministisk rörelse har implementerat i Sverige. Att låtsas att man inte har makt håller inte riktigt för proffsfeministerna längre, då de är den överlägset starkaste rösten i debatten, och har varit det så länge jag själv kan minnas.

Förutom att vi börjar specificera om det är gamla eller nya normer vi talar om, så bör vi benämna de gamla normerna på ett mer korrekt sätt. De gamla normerna postulerade en tydlig arbetsfördelning mellan könen, och en tydlig rollfördelning i beteende och livsval. Däremot så är det alltför förenklat att att säga att dessa gamla normerna var till för att gynna männen på kvinnornas beskostnad. Som helhet var det inget av könen som gynnades av dessa normer, utan det handlade om att alla människor skulle underkasta sig den roll som krävdes för att samhället skulle överleva samt drivas framåt.

Anledningen till att upproret mot mediafeminismen, statsfeminismen och radikalfeminismen nu har börjat – är att flera decenniers reformer för kvinnor, medan männens situation ignorerats, har lett till en snedvriden situation som män (och en del kvinnor) inte längre kan ignorera. Och kanske mest av allt så är det tonläget gentemot män som gör att man börjar få nog. Om man benämner halva befolkningen för egoistiskt gubbslem som förtrycker kvinnor, trots att den verklighetsbeskrivningen känns helt främmande för många män, då kommer upproret som ett brev på posten.

 

Skrämmande syn på våldtäkt

30 augusti 2009, av Pelle Billing

Våldtäktsdebatten som sattes igång av Rolf Hillegrens klumpiga uttalanden (se här och här) har ännu inte nått sitt slut. I dagens SvD Brännpunkt är det f d chefsåklagaren Göran Friberg som vill dela med sig av sina åsikter. Det han skriver är skrämmande på ett sätt, men det är samtidigt mycket bra att han öppet går ut med hur förfarandet vid våldtäktsdomar sett ut i Sverige de senaste åren.

Låt oss se vad Friberg skriver:

Hur i hela friden tror någon, att någon domstol i detta land fortsättningsvis kommer att döma någon för våldtäkt begången i hemmet i ett samboförhållande?

Hur få fram teknisk bevisning, som HD tycks ha förälskat sig i, eller förväntar man sig en vittnesutsaga?

Hur ofattbart det än verkar så är det alltså en f d chefsåklagare som raljerar kring principen att man ska behöva tekniskt stödbevisning för att döma någon till fängelse. Visst har han rätt i att det kan vara svårt att få fram teknisk stödbevisning, men betyder detta att vi ska släppa kravet på rättssäkerhet? Jag vill gärna döma alla våldtäktsmän till långa fängelsestraff – när brottet kan bevisas -  men däremot ska ingen dömas när ord står mot ord. Vi vet att det finns falska anmälningar och därmed så kan man inte döma en person till fängelse enbart på anmälarens utsaga.

Det mest centrala i Fribergs debattartikel är dock följande uttalande:

Jag har varit åklagare i trettiotvå år och tjänstgjort i Göteborg, Skövde och Norrköping. Eftersom det då, liksom nu, mycket ofta saknades bevisning i våldtäktsmål tvingades såväl åklagare som domare lära sig människokännedom och lägga ner stor möda på att göra en trovärdighetsbedömning av inblandades uppgifter.

Domare har alltså tagit på sig rollen som hobbypsykologer, och sedan på ett gudalikt sätt uttalat sig om vem som ljuger och inte? Inte ens en person som är psykolog, eller expert på att se vem som talar sanning, kan uttala sig säkert i frågan – men glada amatörer i åklagarkåren ska ha rätt att skicka människor i fängelse och förstöra deras liv, enbart utifrån vem de tycker är mest trovärdig? Att dessa typer av skådespel har utspelat sig i svenska rättssalar på 2000-talet är närmast ofattbart.

Friberg tar upp ytterligare en viktig punkt som behöver bemötas:

[...] där domarna inte drog sig för att ingripa mot advokater, som på olika sätt försökte smutskasta målsäganden

Det här med att viss typ av bevisning inte ska få tas upp i ett våldtäktsmål har jag aldrig förstått. När man står anklagad för ett brott, så måste det väl vara tillåtet att ta upp alla fakta som kan öka ens chanser att bli frikänd? Ifall en man blir anklagad för att ha våldtagit en kvinna efter att de gått hem från krogen, varför skulle det då inte vara tillåtet att ta upp att kvinnan var den som förförde honom på krogen, och att hon tidigare gjort detta flera gånger med olika män och sedan haft frivilligt sex med dem? Särskilt i den typen av mål som Friberg beskriver, där domarna tar på sig rollen som lögndetektorer, så blir ju situationen helt bisarr om den ena parten saknar rätt att ta upp de fakta som bidrar till att skapa bilden av den andras trovärdighet.

Således målar Friberg upp en bild av våldtäktsmål där män kunnat dömas till fängelse enbart p g a målsägandes trovärdighet, men männen har saknat rätt att lägga fram bevisning som kan hjälpa till att fastställa målsägandes trovärdighet.

Min förhoppning är att alla våldtäktsmål framöver ska avgöras utifrån kvaliteten på den tekniska stödbevisningen, på samma vis som andra brottsmål avgörs. Om man verkligen vågar gå den vägen efter HDs domar den 3 juli, så skulle ju behovet av att försvara sig genom att dra upp målsägarens tidigare liv och sexliv i stora drag försvinna.

 

Manlig sexualitet, del 2

29 augusti 2009, av Pelle Billing

De senaste decennierna har kvinnor fått lära sig följande om sin sexualitet:

  • Det är inget fult med din sexualitet eller att vilja ha sex.
  • Såhär funkar din kropp fysiskt sätt, och såhär maximerar du din njutning.
  • Ta för dig!

Inget fel med det! Med tanke på att kvinnors sexualitet var lastade med en del konstiga föreställningar, t ex från den viktorianska tiden, så behövdes nya budskap i samhället – bland annat de budskap som listas ovan.

Det man kan fundera på är följande punkter:

  • Varför handlade budskapet endast om att kvinnor skulle lära sig njuta, och att lära sig ta för sig. Varför utgick man ifrån att alla kvinnor var timida och icke-egoistiska i sängen?
  • Varför har det inte pumpats ut några konstruktiva budskap till män, om manlig sexualitet? Utgick man ifrån att alla män hade gott självförtroende och var egoistiska i sängen?

Själv tror jag det är viktigt att bägge könen får positiva budskap om sin sexualitet, budskap som dessutom är balanserade (dvs att man ska bry sig både om sig själv och sin partner).

När man utgår ifrån att män inte kan ha en skambelagd sexualitet, eller en avsaknad av kunskap om hur kroppen fungerar, så blir hela debatten snabbt väldigt snedvriden. Jag ser detta som ytterligare ett i raden av exempel på hur man antar att det som gäller för de mest lyckade och framgångsrika männen skulle gälla för alla män. Det är detta sätt att resonera som har lett till hela det radikalfeministiska universumet, där männen förutsätts att alltid ha det bättre än kvinnorna.

Framöver så hoppas jag att en positiv inställning till alla människors sexualitet kan bli normen, oberoende av kön (eller parterpreferens för den delen). Samtidigt hoppas jag att man lämnar utrymme både för att det kan finnas skillnader mellan män och kvinnors genomsnittliga sexualitet, och att det kan finnas stora individuella skillnader. Den kanske bästa beviset på att män och kvinnors sexualitet skiljer sig åt är att bögar i genomsnitt har långt fler sexpartners under livet än flator.

Fotnot 1: Igår skrev DN om hur porren splittrade feminismen. Men i Sverige får man trots allt säga att den radikalfeministiska inställningen är den som gäller (dvs att porr handlar om mäns överordning och i förlängningen våldtäkt…).

Fotnot 2: Västerbottenskuriren ledarskribent Mats Olsson vågar ta ställning i omskärelsedebatten.

 

Manlig sexualitet

28 augusti 2009, av Pelle Billing

När var senaste gången du läste något positivt om manlig sexualitet i en tidning? Min egen erfarenhet är att när manlig sexualitet nämns i media så är det i något av följande sammanhang:

  • Män våldtar
  • Män är pedofiler och begår övergrepp
  • Sexuella trakasserier
  • Män har en egostisk sexualitet
  • Mäns sexualitet är för rå, den borde var mer mjuk och romantisk (som kvinnors?)

För mig står det helt klart att det är ett problem för pojkar och unga män att det inte skrivs något positivt om män och sexualitet. Hur ska man kunna integrera sin sexualitet och vara stolt över den om allt man får höra är att den är felaktig och/eller farlig? Det finns hur mycket som helst att skriva om detta ämne, så det får ske stegvis här på bloggen, men till att börja med vill jag uppmärksamma ett uttalande av Mia Skäringer i gårdagens Metro:

Du nämner bland annat husfridsknull i boken, förklara.
– Det är den typen av knull som man ofta hör om och som man själv ställt upp på. När mannen är så där frustrerad att han bara måååååste få komma vettu. Det måste ju vi kvinnor också men vi gnäller inte så mycket om det och det kan ta länge tid för oss. Jag skriver i boken att jag aldrig kommer ställa upp på det mer. Jag tycker kvinnor ska vara lite räddare om sin lust.

En vanlig fördom i media är att det bara är kvinnor som ställer upp ”för husfridens skull”. Men frågan är varför man anser sig ha rätt att göra detta antagande. Att göra så grova generaliseringar om kvinnor som man gör om män, skulle inte vara gångbart.

Den här typen av uttalanden gör att man cementerar myten om att mäns sexualitet är något egoistiskt och något som man utövar på kvinnors bekostnad. Är det inte dags för en mer nyanserad diskussion? Kanske man t o m skulle fråga männen själva hur det ligger till med den manliga sexualiteten?

 

Vem skapar könsrollerna?

27 augusti 2009, av Pelle Billing

För ett par dagar sedan när jag satt på bussen fångades blicken av denna artikel i Metro, och nu på morgonen så ser jag även att Pär Ström bloggar om ämnet. Artikeln handlar om hur svenska kvinnor är långt mer ovilliga än svenska män att dejta någon som är arbetslös. Drygt 60 procent av männen har inget emot en arbetslös partner, medan endast hälften så många kvinnor – 30 procent – accepterar att vara med någon utan jobb.

Denna studie stödjer det faktum som jag ständigt återkommer till: män och kvinnor har skapa könsrollerna tillsammans och vi upprätthåller dem även tillsammans. Därmed så är den vanliga feministiska retoriken om att män måste ta mer ansvar i hemmen osv, endast halva sanningen; man skulle lika gärna kunna säga att kvinnor måste ta mer ansvar för försörjningen.

Sedan är det givetvis inget självändamål att förändra könsrollerna i en viss riktning, men om man nu vill förändra könsrollerna på ett visst sätt, så kan det endast göras om bägge könen tar ansvar för denna förändring.

Ytterligare stöd till resonemanget att de flesta män inte är fria att vara föräldralediga långa perioder, fås i gårdagens SvD, där man har ännu en artikel om manlighet:

Ska man se något mönster är den pappaledige en medelklassman, välavlönad, 30+, med ett yrke där han har stort inflytande över hur arbetet planeras och som tillåter flexibla tider.

Således är en man fri att vara pappaledig endast när han redan klarat av sin primära uppgift som familjens försörjare. Om han inte är framgångsrik nog så kan han heller inte unna sig att vara föräldraledig.

Betyder detta att vi plötsligt ska lasta kvinnorna för hur samhället ser ut? Nej, verkligen inte. Min poäng är bara att det feministiska perspektivet att män bestämmer, för att män har flest viktiga positioner i samhället, måste kompletteras med insikten om att det är kvinnor som väljer en viss typ av man som partner, och därmed så anpassar sig män till kvinnornas krav. Om kvinnor valde arbetslösa män med hög emotionell intelligens som gärna ville vara pappalediga långa perioder, så skulle det helt klart förändra männens inställning och livsval.

Det är hög tid att debatten om jämställdhet börjar se män och kvinnor som likvärdiga skapare av könsrollerna.

(Även Aftonbladet skriver om undersökningen om arbetslösa och dejting.)

 

Är detta maskulinitet?

26 augusti 2009, av Pelle Billing

SvD har för närvarande en artikelserie om ”manliga bekännelser” som ska handla om maskulinitet och hur det är att vara man. Från början var jag positivt inställd till serien, men det visar sig mer och mer att den inte handlar om något nytt, och att man bara skrapar på ytan till vad det innebär att vara man.

Igår var det Victor Bernhardtz tur att uttala sig, och samma gamla uttalanden som vi hört till leda upprepas:

– Men visst har jag som man enorma privilegier när det handlar om tillgång till makt, pengar, karriärmöjligheter, tjänster, vissa umgängeskretsar. Det är så ­bisarrt hur mycket lättare det är att vara man i det offentliga rummet.

Detta är det standardiserade statsfeministiska perspektivet. Frågan är om Bernhardtz har frågat sig om att anledningen till att han håller med är att han är en osedvanligt framgångsrikt person? Mycket av det radikalfeministiska resonemanget kommer sig ju av att titta på de framgångsrika männen, medan att man glömmer att den överväldigande mängden män sliter hårt för att försörja sin familj, utan att samhället stöttar dem på något speciellt sätt.

Det är fascinerande att en man som pratar om manlighet vänder sig till en analys framtagen av feministiska kvinnor för att analysera sig själv. Tydligen har det radikalfeministiska tolkningsföreträdet gått så långt att många män inte har något alternativt sätt att se på sig själva.

Artikeln fortsätter:

Victor Bernhardtz tycker att vi borde fråga oss vad vi laddar begreppet manlighet med.

– Ett sätt att se det är att vi som föds med en kuk har något slags medfödd manlighet eller så kan man se det som något vi har konstruerat. Oavsett vad man tror på får det lustiga effekter. Alla som inte uttrycker den här manligheten skulle då ha något slags genfel eller skulle behöva gå i terapi för att få rätt manlighet. Eller?

– Jo, det finns förstås de som tjänar på att vi upplever att det finns begrepp som manlighet och kvinnlighet. I själva verket härmar vi bara varandra i en kulturellt betingad manlig- eller kvinnlighet. Alla är kopior av kopior som i sin tur har kopierat en idé om något som inte finns.

Frågan är när kunskapen om modern forskning kring medfödda könsskillnader ska sprida sig till allmänheten? För att göra uttalanden av den här typen är pinsamma med tanke på det kunskapsläge vi har idag. Givetvis betyder inte detta att kulturen saknar betydelse, utan kulturen är oerhört viktigt för att forma män och kvinnors beteende. Men det innebär att vi får acceptera den gamla sanningen om att arv och miljö samverkar för att skapa de könsskillnader vi ser ute i samhället.

Att acceptera medfödda könsskillnader betyder heller inte att man försöker likrikta alla män (eller alla kvinnor). Tvärtom så kan studier av hjärnan visa oss varför vissa män har en medfödd könsidentitet som leder till att de blir transsexuella, osv. Så med biologins hjälp kan det som samhället och kulturen anser vara onaturligt, visas vara fullt naturligt.

Den diskussion jag saknar om maskulinitet och manlighet, är den diskussion som ställer frågor såsom:

  • Vad driver dig som man?
  • Hur ser framtidens man ut?
  • Vad är viktigt för en man i en relation?
  • Hur kan vi visa på det som är positivt med maskulinitet, som en motbild till allt det negativa vi fått lära oss?
  • Hur ska män förhålla sig till de krav som den manliga könsrollen ställer?
  • Vad innebär manlig vänskap, skiljer den sig från den kvinnliga?

Något som var oerhört positivt med feminismens uppkomst var att den gav kvinnor möjlighet att fundera på den typen av frågor, utan att låta samhällets rådande värderingar styra den utforskningen. På samma vis skulle män behöva gå igenom den processen, utan att låta rådande värderingar om könsfrågor styra vad man ska komma fram till.

 

Förvirrat av Schyman

26 augusti 2009, av Pelle Billing

Gudrun Schyman debatterar i dagens Expressen. Huvudtemat är att vi inte kan satsa på rymdteknik eller en rymdorganisation i Europa, då detta skulle ta bort resurser från andra viktiga uppgifter såsom fattigdomsbekämpning. Detta målas även upp som en konflikt mellan den manliga publika sfären och den kvinnliga privata sfären.

Det finns några viktiga invändningar att göra mot detta resonemang:

  • Världen är inte ett nollsummespel. Det är just genom att samhället satsat på teknikutveckling i hundratals år som vi utrotat stora mängder fattigdom och misär.
  • Det är fritt fram att attackera en man för att vara kvinnofientlig, som ett sätt att tysta och skambelägga honom. I detta fall med en astronaut som riskerar sitt liv för att föra mänskligheten framåt är det extra osympatiskt.
  • Ifall vi ska hålla män ansvariga för allt negativt som sker i den publika sfären (dvs ute i samhället), så inkluderar detta att männen även är ansvariga för allt positivt i den publika sfären (såsom utrotning av fattigdom, ökad säkerhet vid barnafödande, ett välstånd som vi aldrig skådat tidigare, osv).

Man kan snart vinkla vad som helst på ett radikalfeministiskt sätt i Sverige, utan att få mothugg. Detta är tråkigt då det dels hämmar den allmänpolitiska debatten, och dels hämmar en konstruktiv debatt om jämställdhet som bygger på forskning och fakta.

 

Debattartikel om våld i nära relationer

25 augusti 2009, av Pelle Billing

I dagens Aftonbladet publiceras en debattartikel om våld i nära relationer: ”Ta kvinnornas våld på allvar”. Artikeln är skriven av Magnus från Genusmagazinet, och är undertecknad även av mig, då jag aktivt jobbar med dessa frågor.

Genusmagazinet är en mycket seriös webbtidning som belyser de jämställdhetsfrågor som ofta saknas i det vardagliga mediala flödet, så jag kan varmt rekommendera den.

Förutom dagens debattartikel, så skrev Aftonbladet nyligen om den undersökning som visar att finska flickor slår oftare än pojkar. När jag gör djupdykningar i forskningen kring partnervåld inför mina föreläsningar, så har jag sett att vissa amerikanska forskare tycker sig se en tendens att mäns relationsvåld minskar medan kvinnors är oförändrat eller t o m ökar. Den finska forskningsrapporten som Aftonbladet skriver om är ytterligare en indikation på att det kan finnas en sådan trend, åtminstone i moderna demokratiska samhällen.

I slutändan handlar det trots allt om att allt våld ska tas på lika stort allvar, och fördömas lika mycket, oberoende av vem som utövar det. Det är även viktigt att alla förövare och offer kan få den hjälp de behöver, oberoende av vilket kön de har. I nuläget saknas det nästan helt hjälp att få för manliga offer och kvinnliga förövare, vilket är något som behöver förändras.

 

Hur är en jämställd man?

25 augusti 2009, av Pelle Billing

Det är många artiklar om jämställdhet i SvD för närvarande. I dagens tidning intervjuas Andreas Bhagwani om jämställdhet, mansfrågor och föräldrarskap – och det finns både viktiga insikter och en del manliga skuldkänslor i artikeln. Först ett alldeles utmärkt citat:

Andreas Bhagwani vill gärna få igång en diskussion män emellan om mansrollen och om vad som händer när kvinnorna tar ansvaret för hem och familj, riskerna med att inte ha ett nära förhållande till sina barn och hur män kan börja prata relationer och känslor med varandra.

Jag kunde inte sagt det bättre själv. Det är enormt viktigt att män börjar fundera på dessa frågor och prata med andra män om dem. Visst kan vi kritisera statsfeminismen – något som är välbehövligt i dagens Sverige – men vi män har också ett eget ansvar för att förändra vår egen livsituation och hur vi relaterar till omvärlden. Att investera tid i sina barn tror jag är något som varje man ska göra, både för barnets skull och för mannens egen skull.

När Andreas har frågat kompisar och kolleger som inte varit föräldralediga har svaret ofta ­varit ”Hon ville vara hemma och det var ok för mig”.

– Men vad vill du egentligen? undrar jag då.

Underförstått är att kvinnan bestämmer över de gemensamma barnen. Det aktiva manliga föräldraskapet är ofta frivilligt. Vill han ta ansvar gör han det, vill han inte så behöver han inte.

Detta är en viktig poäng som ofta glöms bort i samhällsdebatten: kvinnorna är lika ansvariga som männen för att rådande normer i hemmet upprätthålls. Att bara anklaga männen för att ”inte ta sitt ansvar” är alltför enkelspårigt tänkande, när det lika ofta är kvinnorna som inte vill ge upp sitt monopol på föräldraledigheten eller sin roll som ”förälder som står närmast barnen”. Ifall vi vill att män ska vara mer aktiva som föräldrar, så krävs det att både männen och kvinnorna tillsammans öppnar sig för att även mannen ska vara viktig i barnens liv.

Att inte vara involverad i barnens liv, eller i familjens sociala relationer, kan få allvarliga konsekvenser för en man – något jag ofta skriver om. Detta tas upp även av Bhagwani:

– Är man inte med barnen från början är det svårt att komma tillbaka, tror Andreas. Många skilda män jag har träffat i jobbet har haft dålig kontakt med sina barn. Om det är frun som sköter alla sociala relationer tar hon ofta med sig dem också efter en separation.

Mannen som lägger all sin tid på jobbet och familjeförsörjning, klarar ofta sin ekonomi utmärkt efter en skilsmässa, men han är barskrapad när det gäller det sociala kapitalet. Det finns inget ”psykosocialt underhåll” som går till mannen efter en skilsmässa, så det är av yttersta vikt för varje man att skapa en relation till sina barn, vare sig han får stöd av hustrun eller inte.

En annan fråga som tas upp i intervjun (ämnet verkar vara ofrånkomligt för närvarande) är könsfördelningen bland chefer och i bolagsstyrelser:

– Det blir inte effektivt att alltid välja vita medelklassmän som är på ett visst sätt och talar på ett visst sätt. Rekryteringsbasen blir för liten och därför får vi inte de bästa cheferna. Vi måste fråga oss själva varför vi har så stort behov av att välja dem som är lika oss själva.

Visst kan man fundera på varför det alltid väljs män till chefer, men jag tror att frågeställningen måste nyanseras betydligt. Är kvinnor lika intresserade av att göra karriär? Vill kvinnor ha operativa positioner som innebär 60 timmars arbetsvecka eller mer? Istället för att stirra oss blinda på vilka som väljs till chefer kanske vi även borde analysera hur män och kvinnor tänker kring sin karriär, och vad detta leder till. Ifall de som finns tillgängliga är männen, så kommer givetvis männen att få tjänsterna. Så istället för att bara prata om de fördomar som kan finnas i näringslivet, så måste vi också våga prata om hur många män respektive kvinnor som de facto är redo att göra de uppoffringar som krävs för att nå långt inom näringslivet.

Även om det är viktigt att män har en god kontakt med sina barn, och att kvinnor har alla möjligheter att försörja sig själva, så tror jag personligen det är en utopi att försöka få män och kvinnor att göra exakt samma livsstilsval. Ingenstans blir det utopiska i denna vision mer tydligt än när vi diskuterar de yrken som kräver enormt mycket arbete och uppoffringar. Frågan är även om det är ett självändamål att likrikta könen, eller räcker det med att bägge könen får en hygglig kompetens inom den s k manliga och kvinnliga sfären?

 

Förslag om ny myndighet mot diskriminering

24 augusti 2009, av Pelle Billing

Yvonne Ruwaida (MP) skriver idag i en debattartikel i Aftonbladet att man bör samla arbetet mot diskriminering i en ny myndighet.

Det är inte utan att jag blir något mörkrädd när jag läser detta, med tanke på vilken påverkan radikalfeminismen och genusvetenskapen redan haft på svensk politik. Dessa åsikters starka inflytande på regeringsdokument och jämställdhetspolitik har som bekant lett till begreppet ”statsfeminism”.

Behöver vi verkligen en åsiktspolis som ser till att dessa tveksamma idéer – som saknar stöd från forskning och fakta – tvångsimplementeras inom utbildningsväsendet och i resten av samhället?

 
Google