Vårdnadtvister – problem och möjligheter

23 juli 2009, av Pelle Billing

Hur hanteras egentligen vårdnadstvister i dagens Sverige? Är systemet rättvist för både män och kvinnor, och framför allt – fungerar systemet på ett sätt som främjar barnens bästa?

Det finns tydliga indikationer på att systemet inte fungerar som det ska, vilket jag uppmärksammat tidigare. Pappor ses ofta som presumptiva förövare av socialtjänsten, och att anklaga en pappa för övergrepp eller våldsamhet räcker ofta för att han i praktiken ska vara dömd av socialtjänsten och därmed i förlängningen av tingsrätten.

I en debattartikel i DN, så uppmärksammar riksdagsledamoterna Inger René och Anti Avsan att systemet kring vårdnadstvister inte fungerar som det ska, och att det ofta är barnen som far illa av detta. Istället för att ha speciella rutiner för vårdnadstvister, så gäller samma processrättsliga regler i familjemål som i övriga tvistemål, och detta skapar problem:

Regelverket fungerar väl i de fall när det verkligen finns allvarliga brister hos någon av föräldrarna. Detta gäller kanske främst i sådana fall när kriminalitet, missbruk av beroendeframkallande medel och psykisk sjukdom finns med i bilden. I andra fall, när det är frågan om två föräldrar som i och för sig skulle kunna samarbeta kring ett barn – om de bara ansträngde sig för att ta sitt ansvar – är regelverket många gånger konfliktskapande.

Det som riksdagsledamoterna skriver här stämmer väl överens med det som papparättsaktivister säger: att män alltid misstänkliggörs i vårdnadstvister och att systemet är uppbyggt för att hitta potentiella förövare, men inte för att lösa konflikten mellan en helt vanlig mamma och en helt vanlig pappa. Detta kan leda till att en del mammor ser en möjlighet att stänga ute pappan från barnens liv, genom att få enskild vårdnad via en diffus anklagelse om pappans olämplighet:

Dagens processordning tenderar att skärpa konflikten mellan föräldrarna eftersom en part måste argumentera varför man vill ha ensam vårdnad, varför man själv är mer lämpad än den andre och varför den andre är olämplig som vårdnadshavare.

Frågan är huruvida detta är det som är bäst för barnet. Så länge som vi på ett kompetent sätt sorterar ut de mammor och pappor som är direkt olämpliga som föräldrar p g a missbruk, övergrepp eller våldsamhet – så borde det vara bäst för barnet att ha tillgång till bägge sina föräldrar, inte bara ekonomiskt utan även emotionellt.

Men hur kan vi då förändra de rådande problemen vid vårdnadstvister? Att kritisera är relativt lätt, men för en gångs skull så presenteras även ett förslag till förändring, som är förvånansvärt konstruktivt:

Vi vill minska möjligheterna för föräldrarna att växla in på sådant som skapar mer konflikter och i stället få föräldrarna att fokusera på konstruktiva lösningar. Detta bör ske genom att ännu mer ta fasta på föräldrarnas ansvar för att själva aktivt bidra till att skapa fungerande lösningar med barnens bästa för ögonen.

Att tvinga föräldrarna att ta sitt gemensamma ansvar, att se bortom sina egna konflikter och att ställa barnets behov före föräldrarnas tendens att vilja ”trycka dit” den andre – är utmärkta förslag som jag ser det. Det ska inte löna sig att skapa bråk i onödan, och vuxna människor ska behandlas som vuxna, vilket innebär att vädja till deras ansvarskänsla och förmåga att sätta barnens väl före sig själva. Viktigt är också att föräldrarna kan få professionell hjälp i denna process:

Kvalificerad medling och samarbetssamtal bör erbjudas föräldrar i ett tidigare skede som ett alternativ till en påfrestande process.

Frågan är nu om det finns en politisk vilja i Sverige att reformera processen kring vårdnadstvister, och hur snabbt ett nytt tillvägagångssätt skulle kunna införas. Då skilsmässor och vårdnadstvister är vanligt förekommande i samhället, så är detta en oerhört viktig fråga både för barnen och för jämställdheten.

 

2 kommentarer på “Vårdnadtvister – problem och möjligheter”

  1. Michael skriver:

    Det är ytterst tveksamt att använda benämningen ”helt vanlig” förälder, när det handlar om de fall där endera eller bägge vill ha enskild vårdnad.

    I de allra flesta fall (90-95%?) så övergår den inledande konfliktfasen till surmulen besvikelse till ihopbitet samarbete inom 6-12 månader. Sen finns det de fall där konflikten aldrig tar slut – och i en majoritet av de fallen finner du störda föräldrar. Föräldrar med borderline, narcissistik personlighetstörning, histrionisk störning, psykopati osv.

    När det är normala föräldrar, så vill inte den ene skära bort den andre föräldern ur barnens liv. Då är det antingen en störd förälder som vill ta bort en vanlig förälder eller en vanlig förälder som i självförsvar försöker få bort en störd förälder ur bilden. Eller, för all del, två störda föräldrar som träter.

    Personlighetsstörningar är rätt jämnt fördelade mellan könen, så det tragikomiska är att med dagens praxis, att mamman får barnet ”per automatik” så skulle man nå ett lika bra utfall (ur barnens perspektiv) om man singlade slant. Då skulle barnen i hälften av fallen hamna hos den vanliga föräldern, i hälften av fallen hos den störda föräldern. Precis som idag.

  2. Gullegubben skriver:

    Utmärkt kommentar, Michael.

    Jag vill tillägga att många vårdnadskonflikter mellan vanliga icke olämpliga föräldrar beror på ekonomi.Mammans oftast sämre ekonomi är konfliktdrivande. Om mamman tjänar bra på egen hand, så bråkar hon mindre, eller om pappan tjänar mycket mer och hjälper mamman ekonomiskt fast han inte är skyldig att göra det. Få mammor är så ädelt jämställdhetsinriktade att de är beredda at låta bli att utnyttja sin könsrollsfördel när de förlorar ekonomiskt på att inte göra det. En splittrad familj kostar alltid mer än en sammanhållen familj, så konflikter är mer eller mindre oundvikliga, om inte någon eller båda föräldrar har marginaler för dessa ökade kostnader.

    Sammanfattningsvis blir rådet således att bilda familj med en kvinna som har god ekonomi eller att själv ha marginaler nog att hjälpa till, så blir riskerna att förlora kontakten med barnen vid en skilsmässa mindre.

Google