Statsfeminismens perspektiv på högskolan

13 juli 2009, av Pelle Billing

I dagens SvD skriver Pia Sandvik Wiklund och Pontus Ringborg från ”Delegationen för jämställdhet i högskolan” om just jämställdheten i högskolan. Artikeln innehåller ett par intressanta fakta, men som helhet så återupprepas helt enkelt de principer som ligger till grund för den svenska statsfeminismen:

  • Kön är en social konstruktion
  • Det finns en könsmaktsordning som förtrycker kvinnor
  • Heltidsjobb på arbetsmarknaden måste vara det högsta målet för alla individer (att välja deltidsjobb eller ett lättare jobb för att få tid till sina barn bör avrådas)
  • Vi bör sträva mot en 50/50-fördelning av män och kvinnor på alla utbildningar och arbetsplatser, och så länge detta ej uppnåtts så är vi ej jämställda (däremot är det mindre vikigt att invandrare, HBT-personer, kroniskt sjuka och unga vuxna är proportioneligt representerade i olika sammanhang)

Låt oss se vad som sägs i artikeln:

Risken är också att den stora bakomliggande frågan, frågan om jämställdhet i högskolan, hamnar i skymundan och reduceras till en fråga om kvantitativ fördelning av kvinnor och män. Detta vore mycket olyckligt för lärosätenas samlade jämställdhetsarbete.

Detta är en lovande inledning på artikeln! En artikel om jämställhet som inte handlar om kvantitativ fördelning skulle gå emot statsfeminismen, och kanske t o m komma med nya fräscha åsikter inom jämställdhetsområdet.

I debatten som följt på domen finns de som hävdat att högskolornas möjligheter till positiv särbehandling helt bör avskaffas. Också här menar vi att det är viktigt att hålla huvudet kallt. Ansvariga politiker bör inte överreagera. Möjligheten till positiv särbehandling i fall av lika meriter bör bevaras.

Här glider artikelförfattarna snabbt tillbaka mot statsfeministiska principer igen. Positiv särbehandling (dvs en mild form av kvotering) ska ses som något önskvärt, även om detta innebär en diskriminering av hårt arbetande ungdomar som ej blir antagna enbart p g a av sitt kön. För det är ju så att varje gång man gynnar en individ enbart p g a dennes kön, så är det en annan individ som får stå tillbaka – även detta p g a könstillhörighet.

Fortfarande, år 2009, är den svenska högskolan i många viktiga avseenden en ojämställd och starkt könsuppdelad arena. Av Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan (Rapport 2008:20 R) framgår bland annat att närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning är kvinnor. Samtidigt finns det i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, endast 18 procent kvinnor, 82 procent är män. Vi måste fråga oss; vart tar kvinnorna vägen? Och varför?

Medvetet eller omedvetet, så drar artikelförfattarna här en direkt parallell mellan ”ojämställd” och ”starkt könsuppdelad”. Detta är alltså helt i linje med statsfeminismens kvantitativa perspektiv på jämställdhet, som artikelförfattarna i början på artikeln säger sig vilja frångå. Man gör också ett annat klassiskt misstag, nämligen att man utgår ifrån hur många studenter och professorer det finns idag inom högskolan. Men för att kunna jämföra hur många män respektive kvinnor som blivit professorer måste man utgå ifrån hur många manliga och kvinnliga studenter det fanns för 20-40 år sedan, inte hur många det finns idag. Kvinnorna skulle ändå vara underrepresenterade som professorer, men gapet skulle bli mindre än med den felaktiga måttstock som används i artikeln.

Vart kvinnorna tar vägen är en intressant fråga, och det är tråkigt att artikeln inte innehåller en intelligent diskussion kring detta. Istället får vi läsa samma standardformulering som alltid:

Sammanfattningsvis konstaterar Högskoleverket att vad som framkommer i rapporten knappast kan vara ett uttryck för den enskilda kvinnans och mannens fria val. Istället pekar man på sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla.

Lägg märke till att man inte skriver att ”forskningen visar att” eller ”åtskilliga studier visar att”. Istället använder man retoriska knep såsom ”knappast kan vara” och ”pekar man på” – vilket inte är något annat än åsikter paketerade som fakta.

Det är inte kvinnorna och deras intressen, kompetens och värderingar, som är problemet.

Det räcker inte med att en gång skriva att det individuella valet inte har någon påverkan på könsförelningen av professorerna utan man måste ännu en gång betona att kvinnors intressen och värderingar inte påverkar vem som får en lyckad karriär inom högskolan. Uppenbarligen är man rädd för att människors egna val och värderingar skulle bli en del av debatten, vilket då skulle göra det hela betydligt mer komplext än att hela tiden dela in människor i kollektiv, som likt en fårskock styrs till 100 procent av kulturella förväntningar och samhällsstrukturer.

Håll utkik på bloggen imorgon, då kommer jag att länka till en artikel som vågar ta upp ett annorlunda perspektiv.

 

5 kommentarer på “Statsfeminismens perspektiv på högskolan”

  1. Kristian skriver:

    Jag håller med. Hela artikeln är ett enda stort självmål!

    Det kanske är jag som är blind (i egenskap av man), men jag ser inte röken av några könsförtryckande strukturer inom akademin. Däremot en och annan ”könsstödjande” – för kvinnor då, som tex positiv särbehandling vid lika sökande till en tjänst och kvinnliga nätverk.

    Men vi i Lund har ju då kommit väldigt ”långt” i ”utvecklingen”.

  2. Paddan skriver:

    Det klassiska problemet med fri vilja. Hur förbannat mycket högskolor än hävdar att de tar hänsyn till individuella skillnader, den fria viljan etc… så plattar man i slutändan ändå till alltihop.

    Har hört samma eviga tjat, det är de ”sega strukturerna” som vi alla hjälper till att upprätthålla ”medvetet eller omedvetet”. Här kan du också lägga till att männen är lite mindre lämpade att se strukturerna, vi är ju en del av problemet på högskolan. Hur ska vi kunna se något när vi har fullt upp med att upprätthålla våra maktpositioner och klappa varandra på ryggen??

  3. Tanja Bergkvist skriver:

    Bra skrivet Pelle! Jag bloggade också om den artikeln och precis som du undrar jag om det verkligen var så att 2/3 av studenterna var kvinnor i den generation som flertalet professorer av idag tillhör. Helt absurd jämförelse, tror de att folk är korkade (eller är de det själva)?

  4. Kristina skriver:

    Intressant! Delegationens artikel känns stel och oreflekterad.
    Tanja, det är en bra poäng du har där! Väl skrivet i din blogg om ämnet också. Uppmuntran kan ibland krävas för att göra ovanliga livsval… Men, den fria viljan måste i slutändan få styra annars har man hamnat snett! Väl talat!

  5. Mariel skriver:

    ja… kvotering var jag mot även då jag var feminist. MOT.

Google