I dagens SvD riktar litteraturkritikern Magnus Eriksson en svidande kritik mot gemensamma debattartiklar i allmänhet, och den debattartikel i Sydsvenskan som jag skrev tillsammans med Tanja Bergkvist i synnerhet.

Både jag själv och Tanja har idag på var sitt håll skrivit en replik till SvD, men då SvD ytterst sällan tar in repliker till kommentarer, så har dessa repliker avböjts.

Istället får ni avnjuta min replik till Magnus Eriksson här på bloggen:

I sin artikel “Upprop skapar fega åsiktskollektiv” går litteraturkritikern Magnus Eriksson till attack mot den debattartikel kring jämställdhet som jag själv och tio stycken andra skrev under i Sydsvenskan den 14 juli. Istället för att öppet kritisera sakinnehållet i artikeln, så gömmer sig Eriksson bakom pretexten att upprop på debattsidor är fega, och smyger sedan in en aggressiv kritik av sakinnehållet mot slutet av sin artikel. Kanske kritikern själv bör titta på sin egen feghet, innan han är så snabb att anklaga andra?

Faktum är att majoriteten av dem som undertecknat artikeln, vid tidigare tillfällen på egen hand skrivit artiklar eller böcker som är kritiska mot hur diskussionen kring jämställdhet ser ut i dagens Sverige. Således faller argumentet att dessa individer skulle vara fega platt till marken.

Eriksson hävdar även att vår debattartikel slår fast dogmatiska lögner och halvsanningar, utan att kunna visa att detta påstående stämmer. Verkligheten är istället en helt annan: alla våra påståenden i artikeln bygger på officiella regeringsdokument och rådande kunskapsläge inom den biomedicinska forskningen. Således hävdar staten i sin version av jämställdhet att det inte finns några medfödda skillnader mellan könen, medan det biomedicinska kunskapsläget tydligt visar att detta påstående inte stämmer.

Det som anklagas för att vara “grova generaliseringar” är alltså inget annat än den ideologi som framträder när man läser innantill i olika regeringsdokument kring jämställdhetsfrågor. Att Magnus Eriksson själv är okunnig om vad som står i dessa dokument – och vad modern biomedicinsk forskning visar – må vara förlåtet, men då kanske han också bör avstå från att uttala sig om ämnet.

Vad är det egentligen som är konstigt med att gå samman om politiska åsikter och projekt man vill driva? En gemensam debattartikel representerar inget annat än den minsta gemensamma nämnare som en grupp människor tillsammans står för och vill jobba mot. Detta står på intet sätt i motsatsförhållande till att på egen hand skriva intellektuellt utmanande artiklar, för att föra diskussionen inom ett visst debattområde framåt. Ska det vara så svårt att greppa att man faktiskt kan jobba på dessa två fronter samtidigt?

Slutligen undrar Eriksson huruvida alla som undertecknat debattartikeln verkligen står för innehållet. Då själva poängen med att skriva under en artikel är att ställa sig bakom dess innehåll, är denna undran en smula svår att förstå. Kanske är det så att han vägrar tro på att flera engagerade samhällsmedborgare har en annan åsikt än han själv har? Eller är det svårt att acceptera att en grupp människor identifierat brister i jämställdhetspolitiken som är kontroversiella? Eriksson undrar också mot vem eventuell kritik kan riktas. Även här är svaret enkelt: kritiken kan riktas mot alla som skrivit under artikeln, eftersom alla står för dess innehåll – och han är välkommen att börja rikta den mot mig.

Uppdatering: Här är Tanja Bergkvists replik.

Skilsmässa är en mycket intressant företeelse från ett jämställdhets- och könsfrågeperspektiv. Det är först när ett äktenskap tar slut som det blir tydligt hur den genomsnittligen mannen och den genomsnittliga kvinnan är utsatta, och kan fara illa av sin respektive könsroll.

Under ett äktenskap så är mannen oftast den som har huvudansvaret för familjens försörjning, och kvinnan den som har huvudansvaret för barnen. Detta kan man sammanfatta som att mannen odlar ett ekonomiskt kapital och kvinnan odlar ett psykosocialt kapital:

• Ekonomiskt kapital: mannen arbetar fler timmar per vecka i ett mer krävande jobb än hustrun, och därmed så har han en högre lön och är den huvudsakliga försörjaren av familjen
• Psykosocialt kapital: kvinnan är den som lägger mest tid på att ta hand om barnen, och oftare även den som odlar kontakter med väninnor

Vad händer då efter en skilsmässa?

Ekonomi

Det ekonomiska kapital som mannen dragit in till familjen, fördelas enligt tydligt definierade lagar efter en skilsmässa. Alla tillgångar och innestående kapital som familjen har delas på hälften mellan makarna, och ifall barnen ska bo mest hos mamman så betalar pappan ekonomiskt underhåll till barnen (dessutom finns ett s k standardtillägg om fadern är höginkomsttagare, vilken kan ge modern extra tusenlappar i månaden).

Det man kan kritisera är att en kvinna som valt att vara hemmafru eller som har en väldigt låg lön, kan stå relativt oskyddad efter en skilsmässa. Därmed så finns det fortfarande behov av att se över hur det ekonomiska fungerar under ett äktenskap. En idé är att automatiskt göra all intjänad pension gemensam under ett äktenskap. På så vis skulle kvinnor (eller män, i förekommande fall) åtminstone inte förlora någon pension på att man satsar på att ta hand om sina barn istället för att jobba heltid. Detta löser inte allt det ekonomiska, men det är en bra början.

Något som kvinnor också kan tänka på är att det är riskabelt att vara hemmafru på heltid. Ifall man vill ha mycket tid för sina barn är det betydligt bättre att jobba deltid medan barnen är små, och sedan göra allt för att gå upp till heltid igen. På så vis kan man få tid för sina barn samtidigt som man kan försörja sig själv efter en skilsmässa.

Socialt liv

Vad gäller det psykosociala kapitalet efter en skilsmässa, så är det istället mannen som är utsatt. Det finns en grundtanke om att gemensam vårdnad om barnen ska vara normen efter en skilsmässa, vilket helt klart är ett steg i rätt riktning, men tyvärr har vi inte nått dit ännu i Sverige.

När det gäller barnen så klarar sig mannen så länge som de f d makarna kommer bra överens, men om det helar utmynnar i en vårdnadstvist – så ligger mannen risigt till. Socialtjänsten (som utreder vårdnadstvister) domineras av kvinnor, medan domstolarna i sina beslut tar stor hänsyn till vem den primära vårdnadshavaren är, och det är ju nästan alltid mamman. Det domstolarna då glömmer är att pappan visat sin kärlek och sitt engagemang genom att slita på jobbet, och detta bör vara lika mycket värt som att slita på hemmaplan – som kvinnan oftast gör.

När det uppstår en vårdnadstvist efter ett äktenskap, får modern således ensam vårdnad i 44 procent av vårdnadstvisterna, fadern i 10 procent av fallen, och resten utmynnar i gemensam vårdnad (enligt Socialstyrelsens senaste undersökning från 2002).

Vad gäller parets allmänna sociala situation efter äktenskapet, så är mannen den person som oftare blir socialt isolerad, och det är även han som löper överlägset störst risk att ta sitt liv.

Slutsats

När vi diskuterar skilsmässa är det viktigt att ha en helhetsbild som inkluderar ekonomiskt och psykosocialt kapital. Män är utsatta eftersom de riskerar att tappa kontakten med både barn och vänner, medan kvinnor framför allt är utsatta eftersom de oftare har haft en begränsad eller ingen inkomst. Ifall vi vill förändra det rådande läget, så bör vi jobba med bägge könens situation samtidigt. Generellt sätt så tror jag att jämställdhetsarbete är långt mer effektivt om man ser till bägge könens situation, istället för att bara se till ena könet.

(Mer om vårdnadstvister i nästa inlägg.)

För en vecka sedan skrev Rebecka Åhlund en artikel i SvD som förtjänar att belysas. Några av de uttalanden hon gör kan jag bara inte låt gå oemotsagda eller oanalyserande. Det är nämnligen hög tid att alla former av ideologier hålls till samma höga standard, och detta inkluderar radikalfeminismen.

Det som verkligen vore intressant är om någon kunde samköra ”män är djur”-uttalandet och tidpunkten då att vara feminist gick från att betraktas som modernt och självklart till något man som ung kvinna i Sverige gärna avsäger sig eller inte ”förstår”. Något hände där, och att så många reagerade så otroligt starkt är än i dag mystiskt.

Nej Rebecka, det är inte mystiskt att folk reagerar starkt på att en ledare inom ROKS, som ska företräda ett flertal kvinnojourer och som får miljontals kronor i statsanslag, klassar män som djur. Det som skulle vara mystiskt – och tragiskt – är ifall mansföraktet i Sverige skulle ha gått så långt att folk inte reagerade.

Att skriva under Valerie Solanas S.C.U.M.- manifest är magstarkt. Samtidigt är det ett så tydligt naivretoriskt sätt att tala. Att poliser, yrkespersoner som innehar våldsmonopol, kallar folk för neger passerar med nedlagda förundersökningar. Att fira lyckade utvisningar med tårta gav inte heller alls samma evighetsgenklang.

Valerie Solanas S.C.U.M.-manifest står för “Society for Cutting Up Men”, och förespråkar att det manliga könet ska utplånas. Jag skulle vilja säga att det är mer än magstarkt att skriva under manifestet; det borde klassas som hets mot folkgrupp. Byt ut “men” mot “women” i titeln, och se ifall det skulle vara politiskt gångbart att skriva intresserade artiklar om boken i våra stora dagstidningar.

Givetvis är det fel att polisen använder ordet “neger” och att utvisningar firas med tårta, men det kan ändå inte klassas som lika allvarligt som att förespråka en utrotning av halva mänskligheten.

Prisbelönta Hannes Råstam fick en kram av en incestdömd man när denne fick besked om resning, via just Råstam.

Den korrekta benämningen är “oskyldigt incestdömd man”,  då han numera är frikänd och rentvådd. Att utelämna ordet “oskyldigt” är ett billigt trick för att få ihop en intressant mening.

Radikalfeminismen, som ligger till grund för den svenska statsfeminismen, gör att det i dagens Sverige är tillåtet att göra uttalanden om män som inte skulle accepteras om de gjordes om andra grupper i samhället. Detta måste få ett slut: äkta jämställdhet betyder nämligen att män och kvinnor behandlas på samma vis och med samma respekt.

I Sverige har vi idag en samhällelig överenskommelse om att det inte finns några skillnader mellan könen, förutom uppenbara skillnader såsom könsorgan, muskelstyrka, genomsnittlig längd, osv. Övertygelsen om att manligt och kvinnlig är en social konstruktion är väl förankrad, och finns även inskrivet i officiella regeringsdokument:

Den nordiska synen är dock att kön är en konstruktion [s.55]

Denna övertygelse hos staten är inte en engångsföreteelse, utan i ytterligare en officiell skrivelse från vår förra regering kan man läsa:

Det innebär också att regeringen betraktar manligt och kvinnligt som ”sociala konstruktioner”, dvs. könsmönster som skapas utifrån uppfostran, kultur, ekonomiska ramar, maktstrukturer och politisk ideologi. [s. 5]

Formuleringarna som används är väldigt intressanta. Man talar om “den nordiska synen” och “regeringen betraktar”, men inte om att “forskningen visar” eller att “rådande kunskapsläge talar för”. Anledningen till att man väljer de formuleringar man gör, är att forskningen visar en helt annan bild än den bild som staten vill marknadsföra:

• Women’s brains are different from men’s – and here’s scientific proof
• His Brain, Her Brain
• David Reimer: The boy who lived as a girl
• Sex Differences Extend Into the Brain
• Genusskillnader – Dan Larhammar
  (video med Uppsala-forskare)
• Evolutionarily Preserved Signature Found In The Primate Brain

Det här är bara ett kort urval av artiklar som skriver om den stora mängd forskning som tydligt påvisar att det finns reella skillnader mellan män och kvinnors hjärnor.

Trots att forskningen på detta område är helt övertygande, så kallas man ofta biologist i Sverige om man erkänner att denna forskning finns. Syftet med ordet biologist är att få den “anklagade” att känna sig som en grottmänniska som inte förstår sig på kulturen och samhällets stora påverkan på en människas utveckling.

Men sanningen är en helt annan. Det finns ingen motsättning mellan att erkänna vad biomedicinsk forskning kan lära oss om skillnaderna mellan könen, och vad sociologisk forskning kan lära oss om socialt konstruerade skillnader. Bägge forskningsfälten har en unik insikt att delge oss som vi inte kan ignorera, om vi inte vill bli grottmänniskor på riktigt och låta ideologiska påståenden smälla högre än vetenskapliga insikter.

Nästa gång du hör någon prata om biologism, så är sannolikheten stor att personen i fråga lider av biofobi. Att vara biofobiker innebär att man avskyr  biologiska förklaringsmodeller, även om de är väl förankrade inom vetenskapen. Jag hoppas svenska staten snart tar sig ur sin biofobi, och vågar se med ett bredare perspektiv på människan; ett perspektiv som inkluderar kultur, samhälle, biologi och egen vilja.

I dagens Sydsvenskan har jag fått en debattartikel publicerad (“Sluta sträva efter likhet mellan könen”), tillsammans med Tanja Bergkvist. Det är ett flertal personer som skriver under artikeln, vilket gör det till ett mindre upprop mot statsfeminismen.

Andra personer som skriver under artikeln är:

• Carolina Gynning
• Johan Lundberg (chefredaktör Axess Magasin)
• Pär Ström (Genusnytt)
• Ingrid Carlqvist
• Magnus Falkman (genusdebattör)
• Björn Ljungberg och Eva Rydgren (Vem slår Eva?)
• Andreas Dahlin

Håll tillgodo

I dagens SvD skriver Pia Sandvik Wiklund och Pontus Ringborg från “Delegationen för jämställdhet i högskolan” om just jämställdheten i högskolan. Artikeln innehåller ett par intressanta fakta, men som helhet så återupprepas helt enkelt de principer som ligger till grund för den svenska statsfeminismen:

• Kön är en social konstruktion
• Det finns en könsmaktsordning som förtrycker kvinnor
• Heltidsjobb på arbetsmarknaden måste vara det högsta målet för alla individer (att välja deltidsjobb eller ett lättare jobb för att få tid till sina barn bör avrådas)
• Vi bör sträva mot en 50/50-fördelning av män och kvinnor på alla utbildningar och arbetsplatser, och så länge detta ej uppnåtts så är vi ej jämställda (däremot är det mindre vikigt att invandrare, HBT-personer, kroniskt sjuka och unga vuxna är proportioneligt representerade i olika sammanhang)

Låt oss se vad som sägs i artikeln:

Risken är också att den stora bakomliggande frågan, frågan om jämställdhet i högskolan, hamnar i skymundan och reduceras till en fråga om kvantitativ fördelning av kvinnor och män. Detta vore mycket olyckligt för lärosätenas samlade jämställdhetsarbete.

Detta är en lovande inledning på artikeln! En artikel om jämställhet som inte handlar om kvantitativ fördelning skulle gå emot statsfeminismen, och kanske t o m komma med nya fräscha åsikter inom jämställdhetsområdet.

I debatten som följt på domen finns de som hävdat att högskolornas möjligheter till positiv särbehandling helt bör avskaffas. Också här menar vi att det är viktigt att hålla huvudet kallt. Ansvariga politiker bör inte överreagera. Möjligheten till positiv särbehandling i fall av lika meriter bör bevaras.

Här glider artikelförfattarna snabbt tillbaka mot statsfeministiska principer igen. Positiv särbehandling (dvs en mild form av kvotering) ska ses som något önskvärt, även om detta innebär en diskriminering av hårt arbetande ungdomar som ej blir antagna enbart p g a av sitt kön. För det är ju så att varje gång man gynnar en individ enbart p g a dennes kön, så är det en annan individ som får stå tillbaka – även detta p g a könstillhörighet.

Fortfarande, år 2009, är den svenska högskolan i många viktiga avseenden en ojämställd och starkt könsuppdelad arena. Av Högskoleverkets rapport Kvinnor och män i högskolan (Rapport 2008:20 R) framgår bland annat att närmare två tredjedelar av studenterna inom högskolans grundutbildning är kvinnor. Samtidigt finns det i toppen av den akademiska karriären, bland professorerna, endast 18 procent kvinnor, 82 procent är män. Vi måste fråga oss; vart tar kvinnorna vägen? Och varför?

Medvetet eller omedvetet, så drar artikelförfattarna här en direkt parallell mellan “ojämställd” och “starkt könsuppdelad”. Detta är alltså helt i linje med statsfeminismens kvantitativa perspektiv på jämställdhet, som artikelförfattarna i början på artikeln säger sig vilja frångå. Man gör också ett annat klassiskt misstag, nämligen att man utgår ifrån hur många studenter och professorer det finns idag inom högskolan. Men för att kunna jämföra hur många män respektive kvinnor som blivit professorer måste man utgå ifrån hur många manliga och kvinnliga studenter det fanns för 20-40 år sedan, inte hur många det finns idag. Kvinnorna skulle ändå vara underrepresenterade som professorer, men gapet skulle bli mindre än med den felaktiga måttstock som används i artikeln.

Vart kvinnorna tar vägen är en intressant fråga, och det är tråkigt att artikeln inte innehåller en intelligent diskussion kring detta. Istället får vi läsa samma standardformulering som alltid:

Sammanfattningsvis konstaterar Högskoleverket att vad som framkommer i rapporten knappast kan vara ett uttryck för den enskilda kvinnans och mannens fria val. Istället pekar man på sega kultur- och maktstrukturer som vi alla medvetet eller omedvetet bidrar till att upprätthålla.

Lägg märke till att man inte skriver att “forskningen visar att” eller “åtskilliga studier visar att”. Istället använder man retoriska knep såsom “knappast kan vara” och “pekar man på” – vilket inte är något annat än åsikter paketerade som fakta.

Det är inte kvinnorna och deras intressen, kompetens och värderingar, som är problemet.

Det räcker inte med att en gång skriva att det individuella valet inte har någon påverkan på könsförelningen av professorerna utan man måste ännu en gång betona att kvinnors intressen och värderingar inte påverkar vem som får en lyckad karriär inom högskolan. Uppenbarligen är man rädd för att människors egna val och värderingar skulle bli en del av debatten, vilket då skulle göra det hela betydligt mer komplext än att hela tiden dela in människor i kollektiv, som likt en fårskock styrs till 100 procent av kulturella förväntningar och samhällsstrukturer.

Håll utkik på bloggen imorgon, då kommer jag att länka till en artikel som vågar ta upp ett annorlunda perspektiv.

Idag har jag fått en artikel om kvotering publicerad på Newsmill.

Läs gärna, jag är tacksam för feedback här på bloggen eller direkt på Newsmill.

Paulina Neuding skrev nyligen en skarpsint artikel i SvD om Wanja Lundby-Wedin och AMF-skandalen. I artikeln diskuterar hon inte bara ena könet, utan bägge könens situation när mediedrevet går.

Till en början, så erkänner hon att det finns tillfällen då det är en fördel att vara man när mediedrevet går:

Det kan mycket väl ligga något i det hon säger. Män gör fel med pondus. Medan vi till exempel tycks kunna acceptera att en manlig minister struntar i att betala tv-licensen för att han är mot tv-licensen (Tobias Billström), kan vi inte riktigt acceptera samma attityd från en kvinna (Cecilia Stegö-Chiló).

Detta har vi hört sägas tidigare, och är inte en nyhet. Att kvinnor döms hårdare av media har på något vis blivit en allmänt accepterad sanning. Men är detta verkligen hela sanningen om vi nyanserar bilden?

En kvinna med makt kan hävda att hon inte begripit innehållet i de beslut hon varit med om att fatta – och bli trodd. Och dessutom säga att det inte är hennes fel.

Således kan det även vara en fördel att vara kvinna när man har medierna efter sig. Ytterligare en strategi som kvinnor kan använda sig av är att spela på att de just är kvinnor och därmed extra utsatta i media:

Därför är det också rätt bedrövligt att Wanja Lundby-Wedin när hon nu gör bokslut över drevet väljer att känna sig illa behandlad som kvinna. Det var tydligen inte dubbelmoralen och det faktum att hon valde att skylla ifrån sig som upprörde allmänheten och drog igång mediehetsen – det var hennes kön och klassbakgrund.

Vad kan vi då lära oss av detta? Jo, att bägge könen kan ha fördelar när drevet går, och att dessa fördelar har att göra med de traditionella könsrollerna. En man kan göra fel med pondus och ändå få fortsatt förtroende, vilket svarar väl mot den traditionella manliga könsrollen där män förväntas ha gott självförtroende och ta en motgång med en klackspark. En kvinna kan istället hävda att hon var ovetandes om relevanta fakta, vilket korresponderar till den traditionella kvinnliga könsrollen där kvinnor inte förväntas ta ett samhällsansvar på samma vis som män.

Förhoppningsvis kan vi nå en punkt där bägge könen behandlas identiskt i media. Har man ett ansvarsfyllt uppdrag spelar det ingen roll vilket kön man är; man får helt enkelt agera ansvarfullt och ta konsekvenserna om man skulle misslyckas. Ett viktigt steg på vägen är att identifiera hur respektive kön gynnas och missgynnas av media, istället för att skriva under på en simplistisk bild där det ena könet anses få alla fördelarna.

Den feminism som vuxit sig stark i Sverige och i västvärlden de senaste decennierna har spridit ett budskap som lett till att många unga kvinnor går ut i livet med följande punkter i huvudet:

• Satsa på din egen karriär och försörjning
• Det är ingen skillnad på vad män och kvinnor vill med sina liv
• Vänta med att skaffa barn så länge som möjligt, annars kanske du hämmar din karriär
• Det är möjligt att få allt här i livet: heltidsjobb, bra karriär, välartade barn, livspartnern som är rätt för dig, osv

Frågan är då, vad blir resultatet för kvinnorna i praktiken? Leder dessa ideal till en situation som gör kvinnor nöjda med livet? För ärligt talat, så känns det ibland som att budskapet till svenska kvinnor och män är att det är viktigare att allt blir rättvist och korrekt, än att människor ska få vara lyckliga och nöjda med livet.

Om vi granskar listan ovan, så kan vi snabbt konstatera att det finns en del inbyggda motsättningar. Hur ska en kvinna/individ lyckas med att ha en framgångsrik karriär på heltid, skaffa barn, samt ha tid för sin partner? Kanske är det dessa orimliga förväntningar som lett till att kvinnors subjektiva tillfredsställelse med livet minskat sedan 1970-talet?

Hur som helst, det är inte detta jag vill fokusera på i denna text, utan istället punkterna som handlar om att sätta karriären främst, och att vänta med att skaffa barn så länge som möjligt. Dessa värderingar har lett till att en del kvinnor börjat ifrågasätta den feminism de har uppfostrats med, t ex i denna brittiska artikel av en 37-årig kvinna:

Now, nearly 37, those same values leave me feeling cold. I want love and children but they are nowhere to be seen. I feel like a UN inspector sent in to Iraq only to find that there never were any weapons of mass destruction. I was led to believe that women could “have it all” and, more to the point, that we wanted it all. To that end I have spent 20 years ruthlessly pursuing my dreams – to be a successful playwright. I have sacrificed all my womanly duties and laid it all at the altar of a career. And was it worth it? The answer has to be a resounding no.

Det gör ont i hjärtat att läsa sådan öppenhjärtlig besvikelse, samtidigt så tror jag det är en diskussion som behövs. Kvinnor är individer, och det är långt ifrån alla som passar in i den feministiska utopin där alla kvinnor är heltidsarbetande och skickar iväg sina barn till dagis från den dag de fyller ett år. Givetvis finns det kvinnor som vill sätta karriären först, poängen är bara att det går inte att dra alla kvinnor över en kam, på det vis som feminister ofta vill göra.

I argue that women’s libbers of the Sixties and Seventies put careerism at the forefront, trampling the traditional role of women underneath their Doc Martens. I wish a more balanced view of womanhood had been available to me. I wish that being a housewife or a mother wasn’t such a toxic idea to middle-class liberals of yesteryear.

Increasing numbers of my feminist friends are giving up their careers for love and children and baking. I wish I’d had kids ten years ago, when time was on my side, but the problem is not so much time as mentality. I made a conscious decision not to have serious relationships because I thought I had all the time in the world. Many of my friends did the same. It’s about understanding what is important in life, and from what I see and feel, loving relationships and children bring more happiness than work ever can

Här kommer artikelförfattaren till den springande punkten, som tyvärr är tabu att prata om i Sverige: det är lättare att skaffa barn ju yngre man är (rent biologiskt sett), och det är även lättare att hitta en bra partner, eftersom många män drar sig för att satsa på att bilda familj med en 35-årig kvinna.

Det feministiska rådet att skaffa barn sent, underminerar alltså en kvinnas chanser att få de barn och den familj hon önskar. Dessutom är det så att amerikansk forskning har visat att de mest framgångsrika kvinnorna är de kvinnor som fick barn tidigt i livet, och därefter kunde satsa på sin karriär i lugn och ro.

Även i Sverige, så finns det kvinnor som börjar inse att man försätter sig i en svår situation om man väntar för länge med att skaffa barn. Här skriver en snart 34-årig kvinna:

Efter uppbrottet har jag fått en topptjänst som chef och mitt yrkesliv är strålande. Jag har också många nya vänner vid min sida. Trots detta känner jag mig allt mer trött och oengagerad. Jag äter antidepressiv medicin. Jag har dejtat några killar men de verkar inte vara särskilt intresserade av mig.

Tänk om jag gjort fel? Tänk om jag missar hela familjebiten nu? Kanske borde jag välja tryggheten före känslor? Jag bryr mig inte så mycket om ett fint jobb om jag inte har någon att komma hem till på kvällen. Någon jag kan ge kärlek och ägna tid åt.

Problemet är väl att jag även är kräsen, det kan inte vara vilken man som helst!

Tyvärr så får denna kvinna uppleva hur svårt det kan vara att hitta rätt man och bilda familj, om man väntar med detta tills man är flera år över 30.

Så vad kan vi dra för slutsats av allt detta? Jo, att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, och när feminismen försöker förneka detta faktum, så skadas många kvinnor. Artikelförfattaren till den brittiska artikeln sammanfattar det hela riktigt bra, så hennes ord får bli slutord:

As I write this I feel sad, as if the feminist principles that my mother brought me up on are being trashed. Am I betraying womanhood? No, I am revealing a shameful truth. Women are often the worst enemies of feminism because of our genetic make-up. We have only a finite time to be mothers and when that clock starts ticking we abandon our strength and jump into bed with whoever is left, forgetting talk of deadlines and PowerPoint presentations in favour of Mamas & Papas buggies and ovulation diaries. Not all women want children but I challenge any woman to say she doesn’t want loving relationships. I wish I’d had the advice that I am giving to my 21-year-old sister: if you find a great guy, don’t be afraid to settle down and have kids because there isn’t anything to miss out on that you can’t do later (apart from having kids).

Idag blir det ytterligare ett inlägg om våldtäkt, precis som igår. Denna gång gäller det en ung våldtäktsdömd man från Haparanda som för en tid sedan kontaktade mig via mejl. Hans fall är extra intressant eftersom han aldrig nekat till att han haft sex med kvinnan i fråga, utan han hävdar istället att han sovit medan sexet pågick, och därför saknar uppsåt.

Att hävda att man sover medan man genomför ett samlag kan tyckas vara en konstig ursäkt, men den är faktiskt så konstig att den kan vara sann. Vem skulle komma på att ljuga om en sådan sak?

Mannens berättelse stöds även av tidigare flickvänner:

Två tidigare flickvänner har vittnat till 26-åringens fördel och berättat att han gjort sexuella närmanden också mot dem, när han har sovit.

Således är det inte bara mannens egen utsaga som vi förväntas lita på, utan två andra vittnen stödjer att han är en person som kan utföra sexuella handlingar i sömnen. Det visar sig även att den expertis som finns på området stödjer mannens berättelse:

Sömnforskare Ludger Grote gav sitt sakkunnigutlåtande i hovrätten. Han menar att det är fullt möjligt att genomföra så komplexa handlingar i sovande tillstånd.

Som sömnforskare, så är han rimligen den som är bäst lämpad att uttala sig i dessa frågor. Det hindrar däremot inte rättsläkarna från att säga sitt:

De två rättsläkarna anser däremot att det är omöjligt att genomföra så komplicerade gärningar under sömn.

Med all respekt för rättsläkare och deras kompetens, så låt mig säga detta: de är inga experter på vilket beteende man kan eller inte kan uppvisa i sömnen, och de bör inte uttala sig när de inte har någon egen kompetens att tillföra.

Sammanfattningsvis så kan man säga att detta är ett ovanligt och komplicerat fall, men med tanke på att två tidigare flickvänner och en sömnforskare stöjder mannens utsaga, så kan man knappast hävda att det är ställt bortom rimligt tvivel att han hade uppsåt att begå våldtäkt, vilket en av nämndemännen i hovrätten instämmer i:

- Jag anser att domen är felaktig. Det finns rimliga tvivel och det skall resultera i en frikännande dom av rättsäkerhetsskäl, säger Tuhkanen.

Tyvärr så gick inte rätten som helhet på samma linje, och mannen dömdes för våldtäkt:

Hovrätten slog i dag fast Haparanda tingsrätts dom mot en 26-årig man från Haparanda. Han döms till två års fängelse för våldtäkt och ska betala 81 000 kronor till kvinnan för kränkning, sveda och värk.

Detta blir tyvärr ytterligare ett i raden av de fall som påvisar att rättssäkerheten i Sverige år 2009 fortfarande lämnar en hel del att önska. Mannen i fråga är förtvivlad och upprörd, och önskar att fallet ska få mer mediauppmärksamhet, då han inte vill annat än få chansen att bevisa sin oskuld och bli rentvådd. Så detta är mitt bidrag till att ge fallet uppmärksamhet, och jag anser att det bör tas upp i HD för att få en prejudicerande dom – och dessutom så verkar HD äntligen ha insett att rättssäkerheten bör komma först.

Frågan är hur de tänkte på tidningen NSD när de satte rubriken: Sovande våldtäktsman fick två års fängelse.

Sovande våldtäktsman? Är inte det en självmotsägelse?