Kvinnor reflekterar kring feminismen

07 juli 2009, av Pelle Billing

Den feminism som vuxit sig stark i Sverige och i västvärlden de senaste decennierna har spridit ett budskap som lett till att många unga kvinnor går ut i livet med följande punkter i huvudet:

  • Satsa på din egen karriär och försörjning
  • Det är ingen skillnad på vad män och kvinnor vill med sina liv
  • Vänta med att skaffa barn så länge som möjligt, annars kanske du hämmar din karriär
  • Det är möjligt att få allt här i livet: heltidsjobb, bra karriär, välartade barn, livspartnern som är rätt för dig, osv

Frågan är då, vad blir resultatet för kvinnorna i praktiken? Leder dessa ideal till en situation som gör kvinnor nöjda med livet? För ärligt talat, så känns det ibland som att budskapet till svenska kvinnor och män är att det är viktigare att allt blir rättvist och korrekt, än att människor ska få vara lyckliga och nöjda med livet.

Om vi granskar listan ovan, så kan vi snabbt konstatera att det finns en del inbyggda motsättningar. Hur ska en kvinna/individ lyckas med att ha en framgångsrik karriär på heltid, skaffa barn, samt ha tid för sin partner? Kanske är det dessa orimliga förväntningar som lett till att kvinnors subjektiva tillfredsställelse med livet minskat sedan 1970-talet?

Hur som helst, det är inte detta jag vill fokusera på i denna text, utan istället punkterna som handlar om att sätta karriären främst, och att vänta med att skaffa barn så länge som möjligt. Dessa värderingar har lett till att en del kvinnor börjat ifrågasätta den feminism de har uppfostrats med, t ex i denna brittiska artikel av en 37-årig kvinna:

Now, nearly 37, those same values leave me feeling cold. I want love and children but they are nowhere to be seen. I feel like a UN inspector sent in to Iraq only to find that there never were any weapons of mass destruction. I was led to believe that women could “have it all” and, more to the point, that we wanted it all. To that end I have spent 20 years ruthlessly pursuing my dreams – to be a successful playwright. I have sacrificed all my womanly duties and laid it all at the altar of a career. And was it worth it? The answer has to be a resounding no.

Det gör ont i hjärtat att läsa sådan öppenhjärtlig besvikelse, samtidigt så tror jag det är en diskussion som behövs. Kvinnor är individer, och det är långt ifrån alla som passar in i den feministiska utopin där alla kvinnor är heltidsarbetande och skickar iväg sina barn till dagis från den dag de fyller ett år. Givetvis finns det kvinnor som vill sätta karriären först, poängen är bara att det går inte att dra alla kvinnor över en kam, på det vis som feminister ofta vill göra.

I argue that women’s libbers of the Sixties and Seventies put careerism at the forefront, trampling the traditional role of women underneath their Doc Martens. I wish a more balanced view of womanhood had been available to me. I wish that being a housewife or a mother wasn’t such a toxic idea to middle-class liberals of yesteryear.

Increasing numbers of my feminist friends are giving up their careers for love and children and baking. I wish I’d had kids ten years ago, when time was on my side, but the problem is not so much time as mentality. I made a conscious decision not to have serious relationships because I thought I had all the time in the world. Many of my friends did the same. It’s about understanding what is important in life, and from what I see and feel, loving relationships and children bring more happiness than work ever can

Här kommer artikelförfattaren till den springande punkten, som tyvärr är tabu att prata om i Sverige: det är lättare att skaffa barn ju yngre man är (rent biologiskt sett), och det är även lättare att hitta en bra partner, eftersom många män drar sig för att satsa på att bilda familj med en 35-årig kvinna.

Det feministiska rådet att skaffa barn sent, underminerar alltså en kvinnas chanser att få de barn och den familj hon önskar. Dessutom är det så att amerikansk forskning har visat att de mest framgångsrika kvinnorna är de kvinnor som fick barn tidigt i livet, och därefter kunde satsa på sin karriär i lugn och ro.

Även i Sverige, så finns det kvinnor som börjar inse att man försätter sig i en svår situation om man väntar för länge med att skaffa barn. Här skriver en snart 34-årig kvinna:

Efter uppbrottet har jag fått en topptjänst som chef och mitt yrkesliv är strålande. Jag har också många nya vänner vid min sida. Trots detta känner jag mig allt mer trött och oengagerad. Jag äter antidepressiv medicin. Jag har dejtat några killar men de verkar inte vara särskilt intresserade av mig.

Tänk om jag gjort fel? Tänk om jag missar hela familjebiten nu? Kanske borde jag välja tryggheten före känslor? Jag bryr mig inte så mycket om ett fint jobb om jag inte har någon att komma hem till på kvällen. Någon jag kan ge kärlek och ägna tid åt.

Problemet är väl att jag även är kräsen, det kan inte vara vilken man som helst!

Tyvärr så får denna kvinna uppleva hur svårt det kan vara att hitta rätt man och bilda familj, om man väntar med detta tills man är flera år över 30.

Så vad kan vi dra för slutsats av allt detta? Jo, att det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor, och när feminismen försöker förneka detta faktum, så skadas många kvinnor. Artikelförfattaren till den brittiska artikeln sammanfattar det hela riktigt bra, så hennes ord får bli slutord:

As I write this I feel sad, as if the feminist principles that my mother brought me up on are being trashed. Am I betraying womanhood? No, I am revealing a shameful truth. Women are often the worst enemies of feminism because of our genetic make-up. We have only a finite time to be mothers and when that clock starts ticking we abandon our strength and jump into bed with whoever is left, forgetting talk of deadlines and PowerPoint presentations in favour of Mamas & Papas buggies and ovulation diaries. Not all women want children but I challenge any woman to say she doesn’t want loving relationships. I wish I’d had the advice that I am giving to my 21-year-old sister: if you find a great guy, don’t be afraid to settle down and have kids because there isn’t anything to miss out on that you can’t do later (apart from having kids).

 

13 kommentarer på “Kvinnor reflekterar kring feminismen”

  1. Medborgare X skriver:

    Klokt skrivet! Till feministernas fördel kan man väl dock säga att männen till många av de kvinnorna som både lyckats skaffa barn och satsa på jobb har haft det lättare att kunna vara föräldrar på likartade vilkor som kvinnorna, även om många av kvinnorna dignat under kraven att både vara en duktig mamma och en duktig karriärist. Så många män har kanske feminismen att tacka att de fått närmare kontakt med sina barn (åven om kraven på dem att försörja familjen och göra karriär inte har minskat).

  2. pablohoney_4 skriver:

    Bra skrivet! Detta problem har jag i 14 års tid försökt att påtala till vänner av kvinnligt kön. De flesta har inte några inte haft några invändningar emot dessa argument, utan endast anhängare till feminismen. Men de flesta av dessa ville resa ut och se världen, studera och skaffa ett bra arbete. Alla köpte detta ”vänta argumentet”, det var som ett mantra. Barn kunde man vänta med till 35. Många av dessa kvinnor är idag barnlösa pga att dem har blivit infertila eller inte hittar en man. Sorgligt är det. Dessa kvinnor har idag börjat förstå själva vilket bedrägeri feminismen är och hur detta drabbar kvinnor i slutänden. En humanitär tragedi. Utopins offer är just kvinnor och anhängare av feminismen.

  3. Kristina skriver:

    Intressant som vanligt Pelle!
    Instämmer samtidigt med vad Medborgare X skriver. Fördelen är ju att kvinnorna har en personlig frihet och männen slipper att ta hela försörjningsansvaret. Men jag håller med om att fokus idag är på att man först skall göra karriär och sedan skaffa barn… när det kan gå aldeles utmärkt att göra tvärt om! Fler goda exempel på andra livsval skulle vara uppfriskande.
    Och pressen att lyckas på alla arenor samtidigt känns igen i egna och andras erfarenheter.

    Sedan är man ju två om att skaffa barn, omvälvningen av männens roll är också smärtsam vilket du ju har tagit upp i andra av dina trådar.

  4. BekeZeke skriver:

    Bra skrivet!

  5. dr Filip skriver:

    Mycket bra! Fast såå politiskt inkorrekt! :) Vi får väl se vad som händer. Förändring ligger i luften känns det som.

  6. Medborgare X skriver:

    BekeZeke!

    Visst är det fint med kvinnors personliga frihet, synd bara att män inte verkar erhålla motsvarande personliga friheter.

    Huvudförsörjningsansvaret ligger fortfarande hos män. Kvinnor som fokuserar på karriär vill fortfarande ha en man som tjänar mer än henne och som ansvarar för pengar till fin bostad, bil, resor och andra statussymboler. Många kvinnor ser tyvärr fortfarande det som mannen tjänar som familjens pengar, men det hon tjänar är främst till för henne själv.

    Även män som har barn tillsammans med en karriärkvinna är fortfarande ofta förälder på mammans villkor. Hon anser sig oftast veta vad som är bäst för barnet och hur man ska göra med barnen. Om hon en dag vill bryta upp deras förhållande så ser hon sig som den viktigaste föräldern och att barnen ska bo med henne.

    Så även om feministerna kan ha gjort lite (oavsiktlig) nytta för mäns papparoll så bidrar de samtidigt till att cementera könsrollerna för kvinnor och deras syn på sig själva som mammor.

  7. Kristina skriver:

    Medborgare X
    Personligen är jag för mäns personliga frihet ;) Måhända är jag är jag inte representativ för alla feminister eller karriärkvinnor, det var ju mest ett personligt inlägg. Men jag ser det som kvinnornas ansvar (som ”goda” feminister, för mig betyder nämligen feminist inte något annat än att vara för jämställdhet om man är kvinna, tyvärr finns det radikaler som kapar begreppet) att avhända sig privilegier, som att i de fall där det är aktuellt bli försörjda. Jag väljer oberoende till viss del, då får jag stå för det valet och är medveten om att jag inte kan ”äta kakan och ha den kvar”. Jag tror faktiskt att de flesta kvinnor delar denna insikt.

    Men med det inte sagt att man måste tjäna exakt lika inom förhållanden för att det skall fungera förstås. Det bör absolut vara så att man i första hand hjälper varandra oavsett men som tjänar mest. Huvudmålet är ju att få familjens liv att fungera i balans mellan individen och gemenskapen.

    Det sägs ibland att kvinnor inte ser till männens problem och ibland är det nog så… Men vissa strider får män ta själva, och inte förvänta er att kvinnor borde uppmärksamma era problem. Jag välkomnar den framväxande mansrörelsen (så länge den inte är inskränkt) och hoppas på mer nyansering och öppenhet i debbatten genom den.

    Jag tror att uppluckringen av mannens roll som försörjare är på väg, förutsatt att det är så männen vill att mansrollen skall utvecklas. Vad tror du? :)

  8. Per skriver:

    Håller med Kristina, männen måste själva ta tag i denna ”mansrörelse” och inte lämpa över ansvaret på feministerna. Det som dock kan vara irriterande som man, och intresserad av jämställdhet, är att feministerna hävdar att de representer båda könens ”frigörelse” men glömmer bort att se hela spektrat. Men som sagt, män måste själva se detta och inte sitta och gnälla.

    Hur ser du en icke-inskränkt mansrörelse ut enligt dig Kristina?

    Och när det gäller försörjningsansvaret så håller jag med Medborgare X. Var själv inne på att skaffa barn med en kvinna (är homo) men insåg att jag ändå, någonstans, i slutändan, skulle vara den som fick det ekonomiska huvudansvaret trots att vi vare sig är gifta eller något annat utan detta var ett rent ”reproduktionsprojekt”. Har nu bestämt mig för att om jag ska bli pappa får det bli med surrogatmamma i USA eller Indien; det kostar pengar, men vad skulle det inte kosta att ha en kvinna som förväntar sig att jag ska ha det ekonomsika huvudansvaret och om hon får för sig att flytta eller något och går till domstol så verkar jag vara rökt.

    Jag fattar inte att heteromän vill ställa upp på detta och här måste en förändring ske.

  9. Kristina skriver:

    Jag skulle kunna säga rätt och slätt att jag är för jämställdhet om det inte vore för att jag är medveten om att jag som kvinna inte är helt objektiv…

    Per: Jag förstår din irritation på människor (feminister) som låtsas vara opartiska när de inte är det. Det är fult!

    Den icke inskränkta mansrörelsen finns kanske här? Bloggen är föredömlig i mitt tycke. Inte neutral dock, utan har ett manligt perspektiv. Avsaknad av pajkastning och hatiskhet gör den icke inskränkt, med andra ord.

  10. Per skriver:

    Kristina: Håller helt med, denna blogg är väldigt balanserad utan att tumma på kraven.

    Frågan är om Sverige behöver en mansrörelse. Jag tycker det personligen, men tankegångarna förvirrar väldigt många, både kvinnor och män.

  11. Kristina skriver:

    Angående försörjning håller jag inte helt med om den bild du ger Medborgare X. Visst finns det kvinnor som vill att mannen skall försörja dem till stor del men i min värld är inte det det vanliga. Observera nu att mitt resonemang inte har någon starkare grund en samtal väninnor i mellan.
    Min erfarenhet är att de med lika inkomst delar lika på gemensamma räkningar (huslån eller hyra, telefon, el, försäkring o.s.v.) Sedan går det som återstår av hennes lön mer till mat och till kläder till barnen och henne själv. Hans lön går i större utsträckning till inköp av kapitalvaror till familjen och till honom själv och kanske till renovering av hus. Om mannen tjänar mer händer det oftast att han tar större del av de gemensamma kostnaderna, särskilt när det gäller ”guldkant” i tillvaron såsom t.ex. semestrar. Han anser sig då också ha rätt att lägga mer resurser på sina fritidsintressen.

  12. Mariel skriver:

    Måste säga att det stämmer med den bild jag växt upp med. Jag har fått höra att jag kan allt. Allt är möjligt. Och ”inte skaffa barn för tidigt” ”skaffa dig en ordentlig utbildning först!” och då efter gymnasiet alltså. Och det låter faktiskt klokt. Jag hade de planerna att skaffa barn då ja var 28 exakt. Innan dess skulle jag studera och efteråt arbeta. Nu är jag 23 och har två barn så det blev inte som planerat. Men jag har insett mer och mer att jag faktiskt vunnit något (utöver det som är självklart med att få barn då) och det är att: jag har fått den biten Avklarad. Det som många sliter med senare har jag redan fått! Jag är dessutom gift så jag har bara karriär och utbildning kvar. Dessutom har mammaledigheten och ett bra självförtroende gjort att jag nu tänkt ut vad jag vill bli. Medan en del spenderar flera år på att ströjobba lite var stans för att ”finna ut vad de vill göra” så har jag avklarat föräldra-delen och har bara pengar och utbildning kvar. Min poäng var att jag ser det som en fördel att skaffa barn tidigt, vilket många runt om mig sagt är ”inte särskilt bra för karriären”. Men varför skulle karriär vara det absolut viktigaste i livet? Det är en uppoffring – inte bara vinst.

  13. Pelle Billing skriver:

    Ja, jag förstår inte hetsen med att kvinnor ska skaffa barn så sent som möjligt.

Google