Pelle Billing

I början av månaden skrev fem kvinnor från Vänsterpartiet en debattartikel i Expressen. Syftet med artikeln var att tillbakavisa kritik från förre partiledaren Gudrun Schyman om att partiet inte längre var feministiskt nog. I sin iver att övertyga Schyman att partiet visst är 100 procent feministiskt, så visar dessa feministiska politiker sin rätta färg:

I dag diskuterar vi inte huruvida kön är en maktfråga – det är en självklarhet. Det har Schyman missat.

Inget nytt under solen. Grundbulten i det radikalfeministiska (och statsfeministiska) teoribygget är den s k könsmaktsordningen, och mäns överordnande. Men fortsättningen som kommer är ytterst intressant:

Vänsterpartiets kvinnodominans i dag är unik, till skillnad från hur det var under Gudrun Schymans ledarskap. En majoritet av riksdagsledamöterna är kvinnor, liksom i verk- ställande utskottet och partistyrelsen. Vår vice partiordförande, gruppledare i riksdagen och partisekreterare är också kvinnor. Inom tolv politiskt tunga områden är partiets talespersoner kvinnor.

Så kvinnodominans är det bästa tecknet på att den feministiska politiken har lyckats? Det är svårt att tolka det som skrivs på något annat sätt. Själv skulle jag använda helt andra måttstockar på jämställdhet, t ex att en individs kompetens går före kön när man ska välja nya personer till partistyrelsen. Men jämställdhet och feminism är som bekant två olika begrepp, och feminism är bara en teori om hur jämställdhet kan uppnås – även om den i Sverige har fått monopol på jämställdhetsfrågan.

Låt oss se hur debattartikeln fortsätter:

Gudrun Schyman har startat ett nytt parti och vill därför osynliggöra oss kvinnor i Vänsterpartiet

Osynliggöra? Sa ni inte nyss att ni har en kvinnodominans i Vänsterpartiet? Jag får be om ursäkt men jag hänger inte riktigt med i resonemanget. Känner ni er osynliggjorda även när ni dominerar partiets olika organ, och när ni är del av ett parti som är uttalat feministiskt?

Artikeln avslutas på följande vis:

Kampen för jämställdhet och kvinnors rättigheter är för viktig för att vi ska angripa varandra.

Varför då? Är det inte viktigt att debattera frågor även mellan feminister? Ifall feminism är politik och inte religion, så mår väl det feministiska teoribygget bra av en intern debatt. Sedan kan jag också tycka att det är konstigt att uppmana till att inte angripa varandra, i samma artikel som man angriper sin meningsmotståndare.

9 Kommentarer »

Tidigare i sommar höll jag en utbildning om våld i nära relationer, tillsammans med terapeuten Michael Högberg. Jag föreläste om vad forskningen kan lära oss om partnervåld, dels från ett könsperspektiv och dels för att kartlägga varför våld uppstår. Michael talade sedan om vilka kliniska verktyp man kan använda sig av, för att behandla både män och kvinnor som utövar våld i sitt förhållande.

Vi har nu sammanställt en enkel Youtube-video om föreläsningen. Videon sattes ihop m h a en enkel webb-kamera, så ni får ha överseende med ljud och bild:

Nästa utbildningsdag blir den 24 september i Malmö. Mer info finns här.

5 Kommentarer »

För ett par dagar uppmärksammade jag en video från TV4 om surrogatmödraskap, och idag uppmärksammas diskussionen på Aftonbladet Debatt. Det är Daniel Szpiegler – som syntes i videon – som skriver ett debattinlägg.

7 Kommentarer »

Idag skriver DN och Expressen om den 60-åriga kvinna som dödade en 63-årig man med yxa förra sommaren. Före hon angrep mannen med yxa hade hon drogat honom med sömnmedel som hon stoppat i chokladbollar. Efter dådet tog hon mannens bankkort och plockade ut pengar i en bankomat.

Då kvinnan erkänt händelseförloppet förefaller det vara ett relativt enkelt rättsfall; frågan borde i första hand vara hur långt straff hon ska få för dådet. Men något helt annat skedde i Tingsrätten, nämligen att kvinnan friades helt. Genom att hävda att mannen gjort sexuella framstötar, sa kvinnan att hon handlat i nödvärn, och detta räckte för att Tingsrätten helt skulle fria kvinnan.

Även om kvinnan talar sanning, och mannen gjort sexuella framstötar som var ovälkomna, så är det svårt att förstå hur detta kunde klassas som nödvärn. Kvinnan kunde ju bevisligen droga mannen, och detta torde ju ha räckt för att få tid nog att lämna huset och bege sig långt därifrån.

Hovrätten har idag ändrat domen, och dömer kvinnan till sex år för dråp. Men det satt hårt inne: två av rättens jurister ville fria kvinnan.

Detta fall är ytterligare en indikation på att män och kvinnor behandlas olika av rättsväsendet. Män döms hårdare för identiska brott, och kvinnliga brottlingar betraktas oftare som offer. Suzanne Kordon och Anna Wetterqvist har skrivit om detta fenomen, mer om detta längre fram.

Jämställdhet handlar om att män och kvinnor ska få samma bemötande på alla områden i samhället – både när det gäller fördelar och nackdelar – och därför är det viktigt att domstolarna börjar se både kvinnor och män som individer som är ansvariga för sin handlingar. Genom att fortsätta se kvinnor som offer utan eget ansvar, så cementerar man en förlegat kvinnosyn – vilket inte är kompatibelt med ett jämställt samhälle.

8 Kommentarer »

Tidigare idag bloggade jag om manlig omskärelse, och trots att jag är motståndare till fenomenet försökte jag ge en hyggligt nyanserad bild samt att beskriva de medicinska argumenten så korrekt som möjligt.

Expressens ledarsida verkar däremot vara totalt medicinskt inkompetenta, för att inte tala om onyanserade när de idag skriver:

Visst är manlig omskärelse ett fysiskt ingrepp, men utan några egentliga konsekvenser om det görs på rätt sätt.

Den rimliga jämförelsen är väl snarare med de traditioner som finns i sydeuropeiska länder att ta hål i små flickors öron. Ur ett svenskt perspektiv kan det kanske framstå som en konstig sedvänja, men inte mycket mer än det.

Ursäkta? Utan några egentliga konsekvenser? I så fall kan jag komma hem till Expressens ledarskribenter ikväll med skalpellen och avlägsna förhuden.

Eller känns det obehagligt att en främling ska börja skära i er penis utan ni bett om det? Ja, jag förstår det.

Tänk om ni kunde applicera samma förståelse på oskyddade små gossebarn.

25 Kommentarer »

I lördags skrev DN på förstasidan (!) att många läkare vägrar utföra omskärelse, trots att landstingen fått i uppdrag att utföra rituell omskärelse fr o m 1 oktober. Omskärelsedebatten har fått en hel del uppmärksamhet de senaste två åren (artikel1, artikel2, artikel3, artikel4, artikel5) – betydligt mer än tidigare.

Varför rasar det då en debatt om detta ämne? Är inte manlig omskärelse ett enkelt, säkert och harmlöst ingrepp utan bieffekter? Ja och nej…

För judar och muslimer är rituell omskärelse en del av traditionen, och därmed vill man ha det utfört på sina nyfödda pojkar. Argumenten för att få göra detta är religionsfrihet, samt att det är ett enkelt ingrepp som inte hämmar mäns sexuella förmåga, och dessutom minskar risken för peniscancer och spridningen av sexuellt överförbara sjukdomar.

Min åsikt är att religionsfrihet bör respekteras så långt det är möjligt, och rent medicinskt så stämmer det att omskärelse kan minska risken för peniscancer och sexuellt överförbara sjukdomar. Men det finns även flera tunga argument emot omskärelse:

• När man skär bort förhuden så skär man bort viktig vävnad som bidrar till sexuell njutning för en vuxen man (således stämmer inte argumentet att omskärelse aldrig hämmar en mans sexuella förmåga)
• Nyfödda pojkar kan inte uttala sig om huruvida de vill ha en del av sin kropp bortskuren för evigt. Därmed så respekterar man inte individens autonomi när man beslutar om omskärelse.
• De medicinska fördelarna med omskärelse är försumbara i ett modern samhälle. Med normal hygien undviks peniscancer, och spridning av sexuellt överförbara sjukdomar kan ske även efter omskärelse.
• Vi har förbjudit kvinnlig omskärelse i Sverige, eftersom det anses oacceptabelt att göra ingrepp på en liten flicka som kan minska hennes sexuella njutning i framtiden (och som i extrema fall kan öka risken för infektioner – det finns flera olika typer av kvinnlig omskärelse)

Som jag skrev så har jag stor respekt för traditioner och religionsfrihet, men denna frihet måste ändå begränsas av viljan att skydda barn mot fysiska ingrepp som inte är medicinskt motiverade. Ifall vi förbjuder kvinnlig omskärelse så bör vi rimligen förbjuda manlig omskärelse. Kan det vara så att vi har större respekt för vissa religioner än för andra? Det är ju inte samma religioner/traditioner som utövar manlig och kvinnlig omskärelse.

Låt oss se vad några läkare tycker i DN-artikeln:

– Det är ett stympande ingrepp utan medicinsk grund. Det är att jämställa med kvinnlig könsstympning, säger Gunnar Göthberg, ordförande för Svensk barnkirurgisk förening och överläkare vid Drottning Silvias barnsjukhus i Göteborg.

Två av tre barnkirurger vill inte utföra ingreppet, visar en enkät som Svensk barnkirurgisk förening låtit genomföra bland sina medlemmar.

Således är en majoritet av läkare emot att utföra ingreppet.

Själv tycker jag att ingreppet borde förbjudas i Sverige. Alla barn som föds i Sverige ska ha rätt till sin kroppsliga integritet, och först när de blivit myndiga och har full självbestämmanderätt kan det bli aktuellt med en omskärelse. Samtidigt så skulle ett förbud inte vara utan problem:

Men det förekommer också olagliga och smärtsamma omskärelser – den så kallade köksbordskirurgin.

De illegala operationerna är riskabla. I många fall genomförs de i miljöer som inte är sterila och där risken för komplikationer är stor.

Således är detta en fråga som inte är helt okomplicerad. Ifall ett förbud införs så bör det åtföljas av en aktiv dialog med de muslimska och judiska samfunden. Samtidigt så kan ett land inte avstå från att införa lagar och förbud utifrån en rädsla att lagen kommer att brytas. Kvinnlig omskärelse förekommer fortfarande, trots att det varit olagligt i snart tre decennier.

Uppdatering: Även Peter Wolodarski har gett sig in i debatten, men tyvärr inte på ett särskilt kompetent sätt. Att omskära pojkar för att minska risken för sexuellt överförbara sjukdomar är ungefär lika intelligent som att ta bort halsmandlarna på alla nyfödda för att minska risken för infektioner. Bägge ingreppen kan kanske minska risken för en del sjukdomar, men bägge ingreppen stympar också naturliga funktioner hos individen.

Uppdatering 2: Sydsvenskan har idag en bra artikel i ämnet.

Uppdatering 3: Läs Sanna Raymans utmärkta inlägg i SvD här. Tyvärr så är Paulina Neuding mer förvirrad.

26 Kommentarer »

I dagens Sverige så är det något av en djungel när det gäller vilka möjligheter man har att få hjälp av staten med att skaffa barn:

• En kvinna som är gift eller sambo med en man eller en annan kvinna, har rätt till inseminering. Således kan lesbiska par skaffa barn med statens goda samvete.
• En singelkvinna kan idag inte bli inseminerad i Sverige, men en majoritet av riksdagspartierna är för att detta ska bli möjligt
• Ett bögpar eller en singelman har inga möjligheter att bli föräldrar via surrogatmödraskap, då detta är förbjudet i Sverige
• Kvinnor som inte kan bli gravida, har heller ingen möjlighet till surrogatmödraskap

Således finns det en ojämställd situation hos homosexuella, där lesbiska par får en hjälp som bögpar nekas.

Här följer ett klipp från TV4:s Nyhetsmorgon, från tidigare i veckan, om ett bögpar som använt sig av surrogatmamma i USA:

Det är min övertygelse om att homosexuella män egentligen inte har särskilt mycket gemensamt med den feministiska rörelsen. Feminister pratar ofta om intersektionalitet numera, och menar då hur flera maktordningar samverkar, såsom kön/genus, sexualitet, ålder, klass, funktionsduglighet och etnicitet. Lägg märke till att kön/genus alltid listas först i dessa sammanhang, vilket innebär att bögar i första hand betraktas som män, och därmed tillhör den grupp som förtrycker kvinnor, enligt feministernas/genusvetarnas åsikter. Således så vill feminister hjälpa bögar med ena handen och peka ut dem som förtryckare med andra handen.

Jag håller med om att bögar i första hand är män, men inte att de är förtryckare (inget av könen förtrycker det andra, utan det finns bara två olika könsroller som innehåller olika typer av begränsningar). Bögar påverkas av samma orättvisor som drabbar alla män i Sverige, utöver den diskriminering som man kan råka ut för som homosexuell. Därmed anser jag att homosexuella män i första hand hör hemma i grupper som kämpar för mäns rättigheter, eller i grupper som åtministone vill ha en syn på jämställdhet som inkluderar bägge könen – inte bara kvinnor. Jag vet att det redan finns flera bögar som läser denna blogg, och jag hoppas att det blir fler.

(Angående rätten till surrogatmödrarskap kan du läsa mer på surrogat.nu)

15 Kommentarer »

En av grundbultarna i ett jämställt samhälle är att män och kvinnor är lika inför lagen. Om vi inte har en lagstiftning som behandlar bägge könen på identiskt sätt, så kan vi omöjligen hävda att könen har samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Att ha en jämställd lagstiftning är inte en garanti för ett jämställt samhälle, eftersom det kan finnas normer och sedvänjor som fortfarande gör att könen har olika möjligheter, men det är ett enkelt sätt att göra spelplanen så rättvis som möjligt.

Med tanke på att jämställdhet är ett såpass ofta diskuterat ämne i Sverige, så är det förvånande att vi fortfarande inte lyckats få till lagstiftningen. Värnplikten gäller fortfarande bara män (även om förslag nu finns på att avskaffa den) och kvinnofridslagen gäller bara kvinnor, vilket är oacceptabelt i ett land som gör anspråk på att vara jämställt. Ifall någon av dessa lagar var till kvinnors nackdel, hade det feministiska maskineriet givetvis gripit in för att förändra lagstiftningen, men då lagarna är till mäns nackdel – så är det en betydligt mer långsam process.

En ofta bortglömd del av lagstiftningen som diskriminerar mot män är reglerna kring barnbidraget. I dagens läge ser det ut på följande vis:

• Fram till 2006 gick barnbidraget automatiskt till mamman
• Efter 1 juli 2006 kan föräldrarna göra ett aktivt val om vem som ska få barnbidraget, men om föräldrarna inte gör ett sådant val så tillfaller barnbidraget automatiskt mamman
• 96 procent av alla barnbidrag betalas ut till mamman
• Hos särboende par med gemensam vårdnad måste mamman godkänna att pappan ska få halva bidraget (!)
• 85000 barn bor växelvis hos sina föräldrar, men endast en tiondel har delat barnbidrag

Det finns ett par riktigt intressanta frågor att ställa sig här:

• Om lagstiftningen kring barnbidrag ändå ändrades år 2006, varför gjorde man den inte könsneutral?
• Hur kan man försvara att pappor som tar hand om sina barn varannan vecka endast får halva barnbidraget på mammans nåder?

I en artikel i SvD från förra året kan man läsa följande om vad frånskilda pappor tycker om situationen:

– Det är många pappor som hör av sig till oss och är upprörda över att de inte får halva barnbidraget, eftersom mamman inte går med på att dela, säger Ann-Katrin Jonsson på Försäkringskassans enhet för barn och familj.

Det är hög tid att barnbidraget automatiskt börjar delas mellan föräldrarna, oberoende om det är en mamma och pappa eller ett samkönat par. Sedan kan man ha kvar ett aktivt val där en förälder kan välja att avsäga sig sin del, om man av någon anledning skulle vilja detta.

27 Kommentarer »

Idag kan man läsa om den ökade arbetslösheten, som enbart drabbar män. Så här skriver DN idag:

Nedgången i sysselsättningen det senaste året har nästan enbart drabbat männen. Antalet sysselsatta män minskade med 74.000, medan antalet sysselsatta kvinnor inte uppvisade någon statistiskt säkerställd förändring alls, enligt SCB.

Man kan fråga sig hur många feminister som fått utrymme i media för kommentarer, ifall det var kvinnorna som drabbats på motsvarande sätt?

Själv tycker jag att det viktigaste är att konstatera att det är individer och familjer som drabbas av lågkonjunkturen, men så länge det svenska samhället är genomsyrat av feminismen och gärna vinklar alla könsfrågor på ett feministiskt sätt, så är det på sin plats att uppmärksamma att det lika gärna kan vara män som drabbas som kvinnor.

2 Kommentarer »

Hur hanteras egentligen vårdnadstvister i dagens Sverige? Är systemet rättvist för både män och kvinnor, och framför allt – fungerar systemet på ett sätt som främjar barnens bästa?

Det finns tydliga indikationer på att systemet inte fungerar som det ska, vilket jag uppmärksammat tidigare. Pappor ses ofta som presumptiva förövare av socialtjänsten, och att anklaga en pappa för övergrepp eller våldsamhet räcker ofta för att han i praktiken ska vara dömd av socialtjänsten och därmed i förlängningen av tingsrätten.

I en debattartikel i DN, så uppmärksammar riksdagsledamoterna Inger René och Anti Avsan att systemet kring vårdnadstvister inte fungerar som det ska, och att det ofta är barnen som far illa av detta. Istället för att ha speciella rutiner för vårdnadstvister, så gäller samma processrättsliga regler i familjemål som i övriga tvistemål, och detta skapar problem:

Regelverket fungerar väl i de fall när det verkligen finns allvarliga brister hos någon av föräldrarna. Detta gäller kanske främst i sådana fall när kriminalitet, missbruk av beroendeframkallande medel och psykisk sjukdom finns med i bilden. I andra fall, när det är frågan om två föräldrar som i och för sig skulle kunna samarbeta kring ett barn – om de bara ansträngde sig för att ta sitt ansvar – är regelverket många gånger konfliktskapande.

Det som riksdagsledamoterna skriver här stämmer väl överens med det som papparättsaktivister säger: att män alltid misstänkliggörs i vårdnadstvister och att systemet är uppbyggt för att hitta potentiella förövare, men inte för att lösa konflikten mellan en helt vanlig mamma och en helt vanlig pappa. Detta kan leda till att en del mammor ser en möjlighet att stänga ute pappan från barnens liv, genom att få enskild vårdnad via en diffus anklagelse om pappans olämplighet:

Dagens processordning tenderar att skärpa konflikten mellan föräldrarna eftersom en part måste argumentera varför man vill ha ensam vårdnad, varför man själv är mer lämpad än den andre och varför den andre är olämplig som vårdnadshavare.

Frågan är huruvida detta är det som är bäst för barnet. Så länge som vi på ett kompetent sätt sorterar ut de mammor och pappor som är direkt olämpliga som föräldrar p g a missbruk, övergrepp eller våldsamhet – så borde det vara bäst för barnet att ha tillgång till bägge sina föräldrar, inte bara ekonomiskt utan även emotionellt.

Men hur kan vi då förändra de rådande problemen vid vårdnadstvister? Att kritisera är relativt lätt, men för en gångs skull så presenteras även ett förslag till förändring, som är förvånansvärt konstruktivt:

Vi vill minska möjligheterna för föräldrarna att växla in på sådant som skapar mer konflikter och i stället få föräldrarna att fokusera på konstruktiva lösningar. Detta bör ske genom att ännu mer ta fasta på föräldrarnas ansvar för att själva aktivt bidra till att skapa fungerande lösningar med barnens bästa för ögonen.

Att tvinga föräldrarna att ta sitt gemensamma ansvar, att se bortom sina egna konflikter och att ställa barnets behov före föräldrarnas tendens att vilja “trycka dit” den andre – är utmärkta förslag som jag ser det. Det ska inte löna sig att skapa bråk i onödan, och vuxna människor ska behandlas som vuxna, vilket innebär att vädja till deras ansvarskänsla och förmåga att sätta barnens väl före sig själva. Viktigt är också att föräldrarna kan få professionell hjälp i denna process:

Kvalificerad medling och samarbetssamtal bör erbjudas föräldrar i ett tidigare skede som ett alternativ till en påfrestande process.

Frågan är nu om det finns en politisk vilja i Sverige att reformera processen kring vårdnadstvister, och hur snabbt ett nytt tillvägagångssätt skulle kunna införas. Då skilsmässor och vårdnadstvister är vanligt förekommande i samhället, så är detta en oerhört viktig fråga både för barnen och för jämställdheten.

2 Kommentarer »