Feminismens självmotsägelser

15 juni 2009, av Pelle Billing

För ett tag sedan publicerades det en mycket intressant studie som fick en del uppmärksamhet i genus-bloggosfären. Det var Helen Lindberg från Örebro Universitet som försvarade sin avhandling om den interna hållbarheten i olika feministiska teorier. De fyra teorierna som hon undersökt är:

  1. Catharine M. MacKinnons radikalfeminism
  2. Anna G. Jonasdottirs teori om kärlekskraft
  3. Luce Irigirays gynocentriska särartsfeminism
  4. Judith Butlers queerfeminism

Eftersom MacKinnons radikalfeminism är den typ av feminism som regeringen har anammat i sina skrivelser och sin politik i flera år nu, så är avhandlingen extra intressant för oss som är kritiska mot statsfeminismen.

Det visar sig att kritiken som framkommer mot samtliga fyra teorier är svidande:

Avhandlingen visar att dessa fyra olika feministiska samhällsteorier var och en på sitt sätt visar sig otillräckliga som hjälpverktyg i samhällsvetenskaplig forskning eftersom de vilar på starka ideologiska grundvalar och uppvisar bristande intern hållbarhet.

Således bekräftas det jag själv länge varit övertygad om: feminismen är en ideologi och inte något som bygger på fakta och forskning.

En vanligt sätt att bemöta kritik mot feminismen är att det inte går att kritisera en ospecificerad feminism, eftersom det finns flera grenar av feminismen som är sinsemellan olika. Men detta argument går inte att använda sig av för dem som vill kritisera Lindbergs avhandling:

Även om de kan tyckas som olika så uppvisar de gemensamt två samhällsteoretiska svagheter där den ena följer logiskt av den andra. Först och främst utgår samtliga från strukturalistiska och därmed tämligen deterministiska antaganden om relationen mellan individ och samhälle som lämnar lite utrymme åt individen som tänkande och handlande aktör och det ges därmed också små möjligheter till utveckling och förändring av samhället. Därmed uppvisar de också en teoretisk och empirisk okänslighet inför samhällets komplexa multidimensionalitet och stora varians på individnivå.

Detta är ju även kärnan i den kritik som jag själv och andra feminist-kritiker kommer med. Ifall vi bara utgår ifrån att människan är ett offer för samhällsstrukturerna, då glömmer vi bort individens förmåga att göra egna val som går emot normerna. Och ifall vi ”glömmer bort” (dvs slutar tro på) individens förmåga till utveckling och förändring, så tror vi på en ideologi där allting för evigt är statiskt, oföränderligt och depressivt.

Något som värmer ända in i själen är när hon skriver om hur feminismen leder till en okänslighet inför samhällets och individens komplexitet. Det är just detta jag ständig propagerar för: hur vi måste ta hänsyn till biologi, egen vilja, kultur, samhälle – och framför allt samverkan mellan alla dessa variabler – för att förstå människan och för att kunna ha en livsbejakande syn på jämställdhet.

Slutligen så får sig genusforskningen en rejäl känga:

Slutligen problematiseras relationen mellan vetenskap, politik och ideologi i allmänhet och relationen feminism som vetenskap, politik och ideologi i synnerhet. För att kunna bedriva samhällsvetenskaplig forskning om könsrelationer hävdar författaren att det inte är fruktbart att använda de feministiska samhällsteorier som undersökts eftersom de är alltför ideologiska och teoretiskt inte tillräckligt väl utvecklade. De bör snarare bedömas och värderas likt övriga normativa och ideologiskt grundade samhällsteorier, såsom marxism, framförallt i deras kritiska roll som problemställare och som vägledare in i politisk praxis.

Att ”ta på sig sina genusglasögon” när man studerar historia, samhällsvetenskap eller något annat – är alltså lika meningsfullt som att ta på sig sina marxistiska glasögon. Detta betyder givetvis inte att vi inte kan analysera könsroller i akademiska studier, eller som lekmän, men det betyder att vi behöver ett nytt ramverk för att göra detta. Feminismen är en ideologi och därmed otillräcklig för detta syfte.

 

6 kommentarer på “Feminismens självmotsägelser”

  1. Logitech skriver:

    Med andra ord är att *genuscertifiera* en organisation eller verksamhet lika sjukt världsfrånvänt och antivetenskapligt som att *kommunistcertifiera* en organisation eller verksamhet.

  2. BekeZeke skriver:

    Det stämmer faktiskt Logitech.. hahaha! Undrar hur många som vill bli kommunistcertifierade?

  3. Paddan skriver:

    Hur sjutton får man tag på hennes avhandling?? Me wanna read it! :-)

  4. Pelle Billing skriver:

    Mejla henne och fråga om hon kan skicka en elektronisk kopia: helen.lindberg@oru.se

  5. [...] teori saknar som bekant intern hållbarhet, vilket också framkommer i intervjun: – Det är klart det kan vara motsägelsefullt att ha ett [...]

  6. Mariel skriver:

    Det här med att ta på mig genusglasögonen gör jag dock fortfarande även om jag lämnat feminismen bakom mig. För mig handlar det om att jag lämnat tron på att mannen är norm och överordnad kvinnan. Men genus handlar om könsroller och om att Se dessa roller; och möjlighet att kunna förändra dem.

Google