Ulrika Kärnborg om tjejer som skär sig

29 juni 2009, av Pelle Billing

I gårdagens DN skriver Ulrika Kärnborg från kulturredaktionen en essä om unga kvinnor som skär sig. Att detta problem uppmärksammas i media är bra, för under min egen tid som läkare inom psykiatrin så fanns det en tydlig tendens att detta fenomen ökade. Vad som däremot är mer problematiskt är de resonemang och förklaringsmodeller som Kärnborg lägger fram:

Och när de enorma självuppoffringar som ­behövs för att man ska kunna hävda sig i ett patriarkalt samhälle inte ­belönas, vad händer då?

Män har alltid vetat att det är långt ifrån säkert att man får någon särskild belöning för sitt slit ute på arbetsmarknaden, och det är det som kvinnorna upptäcker nu.

Kanske är det därför som kvinnors subjektiva livskvalitet går käpprätt nedåt. Forskningen visar nämligen att sedan 1970-talet har kvinnors subjektiva lycka minskat, så att den idag är i paritet med mäns subjektiva lycka. Under 1970-talet och tidigare, låg istället kvinnors subjektiva lycka högre än för män.

Trenden är alltså att ju mer kvinnor har fått komma ut i arbetslivet brevid männen, desto mer har kvinnors subjektiva lycka minskat till de manliga nivåerna.

Man kan förstås tänka sig att de höga ohälsotalen för unga ­kvinnor beror på den ultrakapitalistiska prestationskultur som vi alla lever i – men därmed inte sagt att jag håller med konservativa som säger att den förändrade kvinnorollen är den som gör kvinnor sjuka, nej, tvärtom.

Jag tror inte man behöver ha någon speciell politisk övertygelse för att inse att kvinnor idag slits mellan två olika världar. Å ena sidan förväntas kvinnor arbeta heltid i alla lägen – även med små barn hemma, och å andra sidan dras många kvinnor starkt till modersrollen och att ha tillräckligt med tid för sina barn. Givetvis blir det en stark inre konflikt hos många kvinnor när de förväntas göra livsval som inte stämmer överens med det som de vill på insidan.

Kärnborg fortsätter sin feministiska analys med det mest klassiska av greppen: när det går bättre för flickor så är det för att de är duktigare än pojkar, och när det går bättre för pojkar så är det för att samhället och kulturen angriper flickor:

För nästan alla siffror visar att kvinnor är bättre än män på att anpassa sig till det nya samhällets produktionskrav. Vi har bättre betyg – inte längre bara på de lägre stadierna, utan nu också på universitetsnivå, och vi har visat oss vara precis så flexibla, lydiga och disciplinerade som marknaden kräver.

Det är min övertygelse att våra nya och snabbt ökande ’­kulturella sjukdomar’ – som anorexi, ­bulimi, ­fibromyalgi och andra ­obestämda plågor – först och främst bör ­uppfattas och läsas som (olika och variabla) symtom på ett ökat ’border­line’-problem i vår kultur, som handlar om underhåll av kroppsliga gränser, och speciellt om den kvinnliga kroppens avsaknad av integritet.

Ifall kvinnor drabbas mer av vissa sjukdomar p g a hur kulturen ser ut, kan man inte då tänka sig att det går sämre i skolan för pojkar p g a den feministiska och mansfientliga kultur vi har i Sverige?

Jag ställer ogärna pojkar och flickors behov emot varandra, därför att jag anser att vi bör hjälpa bägge grupperna så långt det är möjligt. Men jag är redigt trött på att man alltid utgår ifrån att kulturen hjälper pojkar och stjälper flickor, särskilt om man samtidigt listar exempel på hur pojkar far illa och halkar efter i skolan.

Jag tror Kärnborg delvis har en poäng när hon pratar om en avsaknad av kroppsliga gränser för kvinnor i dagens kultur. Men detta beror inte på något patriarkat, utan det beror på den sexuella revolution som iscensattes av feminismen för några decennier sedan, och som idag lett till en ungdomskultur där man förväntas dricka sig redlöst berusad och sedan ha sex på måfå. Det är mycket möjligt att unga kvinnor far mer illa av detta än unga män (dvs om man accepterar att det finns skillnader mellan könen); men att skylla detta fenomen på patriarkatet är missriktat.

I det traditionella samhället (”patriarkatet” enligt feminismen), så förväntades män respektera kvinnor och kontrollera sin sexualitet, medan i det post-traditionella samhället så förväntas både unga män och kvinnor att njuta i stunden – vilket lätt kan leda till upplösta kroppsliga gränser.

Därmed inte sagt att en återgång till det traditionella samhället är något önskvärt. Men man kan fundera på huruvida de gamla normerna (du måste vara sexuellt försiktig) har ersatts av nya normer (du måste vara sexuellt frisläppt) – medan äkta valfrihet skulle betyda att man själv var fri att välja mellan dessa alternativ.

 

En nyanserad bild av partnervåld

27 juni 2009, av Pelle Billing

För ett par dagar sedan så höll jag en föreläsning om forskningen kring partnervåld, där publiken i första hand bestod av kvinnor och män som möter familjevåld i sitt jobb på socialtjänsten, kvinnojouren eller på behandlingshem.

Få områden omges av så mycket myter som detta område. Bilden i media är att kvinnor är de enda som drabbas, och bilden hos feministkritiker är att män och kvinnor drabbas lika mycket. Ingen av dessa bilder stämmer överens med rådande kunskapsläge, och om man verkligen plöjer forskningen på ett seriöst sätt så framkommer följande:

  • Om man frågar män och kvinnor om de blivit utsatta för partnervåld det senaste året, så svarar 4-6 procent av bägge könen att de blivit utsatta, här ser vi alltså ingen könsskillnad.
  • Om man istället frågar kring livstidsprevalens, dvs om man någon gång under livet blivit slagen, så har cirka var fjärde kvinna och var femte man upplevt detta.
  • Om man tittar på kroniska offer, dvs de som blivit slagna tre eller fler gånger i sitt förhållande, så är det något vanligare med kvinnliga offer.
  • När man tittar på skador man ådrar sig, så blir kvinnor skadade 2-3 gånger så mycket som män.
  • Om man tittar på rädsla medan våldet pågår, så är det långt mycket vanligare bland kvinnliga offer.

Slutsatsen kan inte bli annat än att partnervåld är ett allvarligt samhällsproblem för bägge könen (vilket media och politiker ignorerar), och att kvinnor drabbas hårdare än män (vilket många feministkritiker ignorerar).

Det är hög tid att media och politiker börjar tala om detta samhällsproblem på ett nyanserat sätt, med korrekta fakta som grund. Det är bra att kommunerna får resurser för att bekämpa våld mot kvinnor – dessa resurser måste få vara kvar – men man måste även inse att resurser behövs för manliga offer (om än inte lika stora resurser som för kvinnorna).

Vad gäller våldsutövare måste trenden att erbjuda behandling fortsätta, och även våldsamma kvinnor bör erbjudas liknande behandling, om vi är intresserade av att röra oss i positiv riktning och minska partnervåldet i Sverige.

Källhänvisningar (ett urval):

  • British Home Office Research Study 191 (Mirrlees-Black, 1999)
  • Vold i parforhold – ulike perspektiver (Haaland et al, 2005)
  • National Family Violence Survey (Straus et al, 1976 och 1986)
 

Handlingsprogram för jämställdhet

25 juni 2009, av Pelle Billing

I dagens Sverige är jämställdhet på många vis synonymt med feminism. Min tes är som bekant att jämställdhet är något som går bortom feminismen, och därmed kan man inte sätta likhetstecken mellan de två begreppen.

Samtidigt som feminismen är otillräcklig, är det viktigt att komma ihåg att den har lämnat många positiva bidrag till jämställdhetsfrågan, bland annat så myntade man för länge sedan begreppet jämställdhet och man förde upp frågan om jämställdhet på den politiska agendan. Sedan har feminismen som bekant även lämnat många negativa bidrag till jämställdhetsdebatten, framför allt de senaste decennierna, något som jag själv ofta kritiserar.

Men det räcker inte att bara kritisera, utan det är lika viktigt att komma med konkreta förslag för hur vi kan komma vidare på ett sätt som är konstruktivt och som kommer att gynna bägge könen.

Här kommer några av mina viktiga punkter för hur vi kan röra oss framåt bland könsfrågorna:

  1. Jämställdhetdebatten ska ha forskning och fakta som grund. Feministiskt ideologi som inte stöds av forskning och fakta ska rensas ut ur alla regeringsdokument.
  2. Alla lagar ska vara könsneutrala, inklusive värnplikt, äktenskap och fridslagar. En förändring av värnplikten är ju på gång nu, inte på så vis att kvinnor ska tvingas mönstra, utan att det manliga tvånget avskaffas. Äktenskapet bör vara könsneutralt, allt annat är en form av diskriminering vilket inte kan accepteras av dem som är för jämlikhet. Kvinnofridslagen bör ersättas med en människofridslag, eftersom identiska former av våld är lika allvarliga vare sig de drabbar en man eller kvinna.
  3. Vid skiljsmässa ska gemensam vårdnad av barnen vara normen, om inte ena föräldern bevisligen är olämplig. I praktiken fungerar inte detta ännu.
  4. DNA-testa alla nyfödda. Detta leder till att barnet får rätt till bägge sina föräldrar vilket ger en psykosocial och ekonomisk trygghet. Dessutom ger det män samma möjlighet som kvinnor att vara 100 procent säkra på att de är förälder till ett visst barn. De biologiska föräldrarna behöver inte alltid vara de som är föräldrar i praktiken, men en adoption blir enklare att genomföra ifall bägge biologiska föräldrarna är kända.
  5. Kvinnojourer är viktiga för kvinnor som utsätts för våld i hemmet. Eftersom män också utsätts för våld i långt större utsträckning än vad som omtalas i media, så bör vi även ha mansjourer. Kvinnor drabbas hårdare av våldet, men att mansjourer ska ha hälften så stora anslag som kvinnojourerna är en bra början.
  6. Avskaffa definitionen på förskolan som ett ”könspolitiskt projekt” (s.19). Det är upp till oss vuxna att förändra oss själva ifall vi är missnöjda med könsrollerna, det är inte barnens uppgift att vara våra försökskaniner.
  7. Individuella kontrakt vid äktenskap. Eftersom många kvinnor riskerar en utsatt ekonomisk situation vid skiljsmässa och männen en utsatt social situation (dålig kontakt med barn och vänner), så skulle det vara bra ifall gifta par kommer överens om hur ekonomin och kontakten med barnen ska tryggas för bägge parter i händelse av skiljsmässa.
  8. Bevarad rättssäkerhet vid våldtäkt. Våldtäkt är ett hemskt brott och i första hand en kvinnofråga. Detta uppmärksammas en hel del i media vilket är bra. Som komplement skulle vi behöva uppmärksamma att bevarad rättssäkerhet är oerhört viktigt vid våldtäktsrättegångar. Alla individer i samhället är oskyldiga till motsatsen bevisats, och denna fundamentala rättsprincip måste vi försvara, även när det är som mest jobbigt.

Några fler viktiga punkter som borde stå med?

 

Feminismens härskartekniker

22 juni 2009, av Pelle Billing

Den norska socialpsykologen Berit Ås myntade begreppet härskarteknik 1976, och beskrev då även fem vanliga varianter. En härskarteknik är en form av social manipulation som tillåter en dominant grupp att behålla sin position i en formell eller informell hierarki.

Feminismen är ju den dominerande teorin på könsfråge-området, till den grad att det i princip inte finns någon annan välkänd teori. Därmed så skulle det vara intressant att utforska huruvida feminismen använder sig av härskartekniker för att försvara sin dominanta ställning.

Låt oss gå igenom de fem olika härskarteknikerna, och undersöka om de används av feminismen:

  1. Osynliggörande. Feminismen osynliggör fördelar med den kvinnliga könsrollen och nackdelar med den manliga könsrollen. Hur ofta pratar man om att män förväntas göra de farliga jobben ute i samhället? Eller att den kvinnliga könsrollen ofta ger en nära och varm kontakt med ens barn?
  2. Förlöjligande. I feminismens tidevarv är det OK att kalla hårt arbetande medelålders män för gubbslem, och inget protesterar när män förlöjligas i reklamfilmer.
  3. Undanhållande av information. Viktiga forskningsresultat tas inte med när man ska driva feministisk kamp, t ex forskning om partnervåld samt sanningen om lönegapet, osv.
  4. Dubbelbestraffning. Som jag skrev om i förra inlägget så kan varje situation tolkas som manlig förtryck. Om det finns fler nakna manliga statyer så är det ett tecken på att mannen är norm, och om det finns fler nakna kvinnliga statyer så är det objektifiering av kvinnans kropp.
  5. Påförande av skuld och skam. Män anses vara skyldiga till könsrollernas uppkomst, trots att det finns långt bättre historiska förklaringar. Män anses förtrycka kvinnor, trots att det finns problem med både den manliga och kvinnliga könsrollen.

Slutsatsen kan inte bli annan än att feminismen själv använder sig av de härskartekniker som man utåt sett fördömer.

 

Män i media – del 2

20 juni 2009, av Pelle Billing

Här kommer fler exempel på hur män framställs i media.

Det första exemplet är en reklamfilm från Lidl:

Givetvis är det mannen som är tappad bakom en vagn, och kvinnan som lätt tröttsamt behandlar honom som ett barn. (Tack Access för tipset!)

Nästa exempel kommer från en DN-intervju med den danska författarinna Hanne-Vibeke Holst:

Den uppfordrande moraliteten bottnar, visar det sig, i en övertygelse om att man måste lösa vår tids konflikter med mänsklighet. Att då måste man satsa på kvinnorna.

Hur då? Menar du att kvinnor är mer mänskliga än män?

– Alltså, jag säger inte att män inte är mänskliga. Men de har en tradition av att lösa konflikter med våld. Kvinnor har en tradition av att lösa konflikter med fredliga metoder. Därför är det globalt sett av stor vikt att kvinnor sitter i de högsta positionerna, i FN, på politikens högsta nivåer. Madeleine Albright har förvisso skickat ut män i strid, men jag tror att hon verkligen tänkte efter först.

Endast när man kritiserar män och berömmer kvinnor får man göra den här typen av uttalanden och ändå bli citerad i en stor morgontidning. Om könsrollerna är ombytta, så är man kvinnohatare eller manschauvinist.

Visst har män kunnat lösa konflikter med våld, men samtidigt finns det en mängd män som har kämpat för fredliga lösningar på konflikter i olika situationer. Och visst har kvinnor kunnat söka fredliga lösningar, men som Holst själv påpekar så har kvinnor i maktpositioner lika stor tendens som män att skicka ut trupper i strid.

En intressant fråga är även varför hon förutsätter att Albright tänkte efter mer än en man skulle ha gjort?

 

Hur kan det komma sig att feminismen förblir så framgångsrik i Sverige, även efter att vi har implementerat lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för könen? Svaret hittar vi i den typ av retorik som feminismen i allmänhet och statsfeminismen i synnerhet använder sig av.

Genom att definiera alla traditionellt manliga domäner som önskvärda, och alla traditionellt kvinnliga domäner som icke önskvärda, så skapas en bild av att män har alla fördelar i samhället och kvinnor alla nackdelar.

Till exempel så betonas det ofta att den traditionella manliga könsrollen innebär en egen lön och en möjlighet (om man blir framgångsrik) att kunna påverka samhällets utveckling. Samtidigt pekar man på hur kvinnor inte varit en del av denna värld och därmed inte fått ta del av dessa fördelar. Kvinnorollen ses istället som instängd, tråkig och helt utan fördelar.

Men är detta egentligen sant, finns det inga fördelar med den kvinnliga könsrollen? Svaret är att visst finns det sådana fördelar, men de osynliggörs systematiskt av den feministiska retoriken. Den traditionella kvinnliga könsrollen innebär en nära och meningsfull kontakt med sina barn, och dessa band varar sedan ofta livet ut. Den kvinnliga könsrollen uppmuntrar även nära och förtroliga vänskapsrelationer, något som främjar livskvalitet och hälsa. Att vara kvinna innebär även att man inte ska utsättas för fara så långt det är möjligt.

Således är det endast möjligt att mynta och upprättahålla ett begrepp som “könsmaktsordning” ifall vi glömmer att se de fördelar som finns med den kvinnliga könsrollen. Ifall vi öppnar ögonen för hela verkligheten så ser vi att de två traditionella könsrollerna innehåller både fördelar och nackdelar.

En annan viktig strategi i feministisk retorik är att använda alla observerbara könsskillnader som en intäkt för att kvinnor är underordnade. Bj0rnborg, som ofta kommenterar här på bloggen, gav ett bra exempel på detta:

Exempel: Offentlig konst. Om det är fler nakna kvinnor än män som statyer är det objektifiering av kvinnokroppen = Könsmaktsordning. Om det är fler nakna män än kvinnor är det ett bevis på mannen som norm och förtryckt kvinnlig sexualitet. = Könsmaktsordning. Endast om det är exakt lika många nakna kvinnor som män är det ett positivt utfall. Men det vederlägger inte könsmaktsordningen.

Detta är ett bra exempel på hur feministisk retorik använder sig av härskartekniken dubbelbestraffning (”damned if you do, damned if you don’t”). Vad som än görs så tolkas det som något kvinnofientligt, och ett bevis för att det behövs mer feminism.

Statsfeminismen del 1

Statsfeminismen del 2

 

Feminismens självmotsägelser

15 juni 2009, av Pelle Billing

För ett tag sedan publicerades det en mycket intressant studie som fick en del uppmärksamhet i genus-bloggosfären. Det var Helen Lindberg från Örebro Universitet som försvarade sin avhandling om den interna hållbarheten i olika feministiska teorier. De fyra teorierna som hon undersökt är:

  1. Catharine M. MacKinnons radikalfeminism
  2. Anna G. Jonasdottirs teori om kärlekskraft
  3. Luce Irigirays gynocentriska särartsfeminism
  4. Judith Butlers queerfeminism

Eftersom MacKinnons radikalfeminism är den typ av feminism som regeringen har anammat i sina skrivelser och sin politik i flera år nu, så är avhandlingen extra intressant för oss som är kritiska mot statsfeminismen.

Det visar sig att kritiken som framkommer mot samtliga fyra teorier är svidande:

Avhandlingen visar att dessa fyra olika feministiska samhällsteorier var och en på sitt sätt visar sig otillräckliga som hjälpverktyg i samhällsvetenskaplig forskning eftersom de vilar på starka ideologiska grundvalar och uppvisar bristande intern hållbarhet.

Således bekräftas det jag själv länge varit övertygad om: feminismen är en ideologi och inte något som bygger på fakta och forskning.

En vanligt sätt att bemöta kritik mot feminismen är att det inte går att kritisera en ospecificerad feminism, eftersom det finns flera grenar av feminismen som är sinsemellan olika. Men detta argument går inte att använda sig av för dem som vill kritisera Lindbergs avhandling:

Även om de kan tyckas som olika så uppvisar de gemensamt två samhällsteoretiska svagheter där den ena följer logiskt av den andra. Först och främst utgår samtliga från strukturalistiska och därmed tämligen deterministiska antaganden om relationen mellan individ och samhälle som lämnar lite utrymme åt individen som tänkande och handlande aktör och det ges därmed också små möjligheter till utveckling och förändring av samhället. Därmed uppvisar de också en teoretisk och empirisk okänslighet inför samhällets komplexa multidimensionalitet och stora varians på individnivå.

Detta är ju även kärnan i den kritik som jag själv och andra feminist-kritiker kommer med. Ifall vi bara utgår ifrån att människan är ett offer för samhällsstrukturerna, då glömmer vi bort individens förmåga att göra egna val som går emot normerna. Och ifall vi ”glömmer bort” (dvs slutar tro på) individens förmåga till utveckling och förändring, så tror vi på en ideologi där allting för evigt är statiskt, oföränderligt och depressivt.

Något som värmer ända in i själen är när hon skriver om hur feminismen leder till en okänslighet inför samhällets och individens komplexitet. Det är just detta jag ständig propagerar för: hur vi måste ta hänsyn till biologi, egen vilja, kultur, samhälle – och framför allt samverkan mellan alla dessa variabler – för att förstå människan och för att kunna ha en livsbejakande syn på jämställdhet.

Slutligen så får sig genusforskningen en rejäl känga:

Slutligen problematiseras relationen mellan vetenskap, politik och ideologi i allmänhet och relationen feminism som vetenskap, politik och ideologi i synnerhet. För att kunna bedriva samhällsvetenskaplig forskning om könsrelationer hävdar författaren att det inte är fruktbart att använda de feministiska samhällsteorier som undersökts eftersom de är alltför ideologiska och teoretiskt inte tillräckligt väl utvecklade. De bör snarare bedömas och värderas likt övriga normativa och ideologiskt grundade samhällsteorier, såsom marxism, framförallt i deras kritiska roll som problemställare och som vägledare in i politisk praxis.

Att ”ta på sig sina genusglasögon” när man studerar historia, samhällsvetenskap eller något annat – är alltså lika meningsfullt som att ta på sig sina marxistiska glasögon. Detta betyder givetvis inte att vi inte kan analysera könsroller i akademiska studier, eller som lekmän, men det betyder att vi behöver ett nytt ramverk för att göra detta. Feminismen är en ideologi och därmed otillräcklig för detta syfte.

 

Män i media – del 1

13 juni 2009, av Pelle Billing

Det har funnits en tydlig trend i media i flera år nu, nämligen att män och den manliga könsrollen förlöjligas, medan kvinnor och den kvinnliga könsrollen framhävs som intelligenta och coola.

Ett mycket bra exempel på detta är reklamfilmer, och den kanske största producenten av reklamfilmer som bygger på att förlöjliga män och den manliga könsrollen är Telia. Titta på denna video:

Mannen i denna reklamfilm har ingen aning om vart han var på teambuilding och han kunde heller inte klara att hålla kontakten med de andra. Således framställs han som ovanligt inkompetent. Dessutom är det även upplagt så att vi ska skratta när han säger att han ”är en nyckelkompetens på företaget”. Att som man få självkänsla via jobbet är alltså något vi ska skratta åt. Motsvarande scenario med en kvinna skulle vara att skratta åt att hon är stolt över att vara mamma, men det tror jag aldrig vi fått se i någon reklamfilm.

Film nummer två från Telia:

Här framställs pojkvännen som någon som servar sin flickvän och som följer hennes minsta nycker. Män ska alltså vara fjäskiga och underdåniga inför sin partner, är budskapet som ges till tittaren. Skulle det vara tillåtet i Sverige att producera en liknande reklamfilm med ombytta roller för mannen och kvinnan?

 

DNA-testa alla nyfödda!

11 juni 2009, av Pelle Billing

Vi har alla hört skämt där poängen är att det är brevbäraren, och inte mannen i familjen, som är pappa till barnet. Även om dessa skämt ofta är harmlösa, för att inte säga roliga, så finns det en tydlig anledning till varför de existerar: män har genom historien aldrig kunnat vara säkra på ifall de barn de uppfostrar och försörjer verkligen är deras egna barn, medan kvinnor givetvis alltid har vetat detta.

Faderskapet då och nu

När människan började bygga upp civiliserade samhällen, så var äktenskapet och familjen en av de viktigaste byggstenarna. Staten hade inget intresse av att försörja barn i onödan, vilket ledde till att man lagstiftade om att en kvinnas äkta make alltid skulle anses vara far till barnet.

Än idag lever dessa lagar kvar, och Sverige är inget undantag. Faderskapspresumtion regleras i föräldrarbalken, och säger att en kvinnas make automatiskt utses till barnet far enligt lagen.

Frågan är huruvida denna lag är ändamålsenlig i ett modern samhälle, där bägge könen genomgått en stor sexuell frigörelse? Kan män vara säkra på att de alltid är biologisk far till sitt barn?

Forskningen visar att 1 av 30 fädrar inte är biologisk far, även om de själva tror att de är det. Och bland de män som börjar tvivla på huruvida de är biologisk far, så är det nästan en tredjedel som har rätt!

Rättssamhället

Vilka möjligheter finns det då i det svenska samhället att ifrågasätta huruvida det lagliga faderskapet överensstämmer med det faktiska faderskapet?

Detta skriver Socialstyrelsen i sin skrift ”Att faställa faderskap”:

Barnets vårdnadshavare, dvs. i de allra flesta fall modern eller den äkta mannen, har rätt att begära en utredning om att häva faderskapspresumtionen.

En utomstående man som anser sig vara far till ett barn som fötts under ett äktenskap har ingen rätt att begära en utredning om faderskapet.

För att socialnämnden ska påbörja en utredning måste det framstå som lämpligt att det utreds vem som är far till ett barn som är fött under ett äktenskap. Nämnden måste därför pröva om det är befogat att påbörja en utredning. Om exempelvis en makes misstankar om att han inte är far till barnet skulle framstå som uppenbart obefogade, bör socialnämnden kunna vägra att göra en utredning.

En utredning bör inte heller komma i fråga om det finns anledning att tro att den skulle vara till men för barnet, eller utsätta modern för påfrestningar som innebär fara för hennes psykiska hälsa.

Det är moderns upplysningar som ska vara utgångspunkten i en faderskaps-
utredning.

Om utredaren får uppgifter från någon annan än modern om att en viss man
kan vara far till barnet, bör modern få bemöta uppgifterna innan utredaren
bedömer om mannen ska kontaktas.

Således förefaller männens rättigheter att ligga längst ner på hierarkin vid faderskapsutredningar, trots att det är mannen som eventuellt har lurats till att försörja ett barn i 18 år (för att inte tala om den emotionella investeringen). Givetvis ska man se till barnets bästa, men det måste ju rimligen vara att få veta vem ens pappa egentligen är? Varför kvinnans rättigheter försvaras så intensivt av Socialstyrelsen är däremot svårare att greppa – hon kan ju vara trygg i att hon de facto är biologisk moder.

Det ska också nämnas att Socialtjänstens utredning inte behöver vara sista ordet, då möjlighet finns att överklaga till länsstyrelsen och allmän förvaltningsdomstol.

Slutsats

I ett modernt rättssamhälle finns det ingen anledning att inte börja DNA-testa alla barn vid födseln. Att både faderskap och moderskap är korrekt fastställt, ger en långsiktig trygghet för barnet och föräldrarna. Dessutom stärker man pappan rättigheter och skyldigheter genom att man får svart på vitt att det är han som är biologisk far till barnet.

 

Vårdnadstvister

09 juni 2009, av Pelle Billing

Genusnytt (Pär Ström) har gjort en ny intervju, denna gång med fokus på vårdnadstvister. Pappaombudsman Arne Wirén delar med sig av sina erfarenheter, och advokat Jan Urwitz uttalar sig också. Ifall någon tvivlar på pappors betydelse för sina barn, så läs min (engelska) bloggpost om detta.

 
Google